fredag 27 februari 2009
Nu tränas Donna i vallning
Jag har kört igång vallningsträningen med Donna, alltså inte bara vallar lite med henne utan riktig träning där jag förklarar för henne vilka krav jag ställer och på vilket sätt jag vill att hon ska göra olika saker. Jag har också infört visselsignaler på ligg, framåt, höger och vänster. Hennes visselsignaler fick jag per SMS så jag har fått experimentera lite för att få henne att ta dem. Höger hittade jag nog ganska rätt med, men vänstersignalen känns inte lika välfunnen.
Ni som har följt Donna här på bloggen vet ju att hennes problem här i livet är att hon aldrig lärt sig lita på någon utan varit ett offer för sina egna impulser. När jag hade henne i fyra månader förra året startade jag henne i vallningen och körde upp henne så mycket att jag såg att det var en bra tik som skulle kunna säljas vidare. Efter några månaders träning blev hon fin och samarbetsvillig, gick som jag ville och skulle jag behållit henne då så var det ungefär dags att lägga kommando på henne. Men så blev det ju aldrig.
Nu när hon är tillbaka här känns det som att hon spjärnat mot och inte samarbetat i mellantiden. Hon har visserligen lärt sig en massa saker typ kommandon, kan hämta på 7-800 meter, dela m m, men hon verkar bara ha gjort det för sig själv på något märkligt sätt. Mentalt känns hon ofta som en 11-månaders valp som fortfarande är helt övertygad om att såna som har två ben inte vet vad de pratar om.
Så vad gör man? Jag har gjort med vallningen som med hennes sociala träning - kört igång grundträningsprogrammet från ruta ett. Går in och påverkar så fort jag märker att hon kopplar in autopiloten och bara vallar utan att lyssna och lära. Det går bättre o bättre och ganska ofta klarar hon ett pass på 15 minuter. De första gångerna jag började ställa krav och ingrep för att se till att det blev som jag ville så kunde hon börja gäspa och se stressad ut efter tre minuter. Nu ser jag på henne att hon långa stunder verkligen anstränger sig för att förstå vad jag vill.
Till naturen är hon annars mycket lyhörd och snabb att reagera, har ett bestämt men avspänt sätt mot djuren och en utsökt känsla för balans, så att träna en hund som Donna är också att glida fram på en räkmacka i många avseenden.
tisdag 24 februari 2009
Kul att vara ute!
Idag har det varit fint väder och valparna som finns kvar hos oss har varit ute och bekantat sig med stora vida världen dvs vår trädgård. Alla är duktiga och både kissar och bajsar när de är ute.
Sally är till salu. Hon är trefärgad.
Hennes köpare fick lämna ett sent återbud pga hälsoskäl. Sally är en nätt liten tjej, men det ska man inte luras av. Hon drar sig inte för att busa med sina tyngre och större bröder.
Spike är trefärgad och alldeles lurvig.
Här är Sack. Han är också till salu.
Han är en svartvit hane och som ni ser så är han nyfiken på det mesta här i livet. Sack var den som först tog sig ur valplådan och han klurar alltid ut lösningar på det mesta. Sack o jag råkade ut för en oseriös köpare och efter det förstår jag de uppfödare som tar handpenning när någon tingar en valp. Klart att jag inte vill sälja Sack till någon som inte till 100% är beredd att satsa på honom, utan det jag har så svårt att förstå är att man som köpare inte kan vara ärlig och tala om att man ändrat sig eller att det inte känns rätt. Det är ju bara att lyfta på luren och ringa! Visst känner ni igen det , från fler sammanhang än enbart valpförsäljning?
Men vem är det här då?
Det är Sack som tittar upp över kanten.
Men han ger sig inte förrän han kravlat upp på gräsmattan.
Se vilket fokus och stil Spike har på utmaningen att komma nerför trappan.
Lenas Seth bor hos oss ett tag till innan han flyttar hem till Björkeryd.
Han är en svartvit hane och som ni ser så är han nyfiken på det mesta här i livet. Sack var den som först tog sig ur valplådan och han klurar alltid ut lösningar på det mesta. Sack o jag råkade ut för en oseriös köpare och efter det förstår jag de uppfödare som tar handpenning när någon tingar en valp. Klart att jag inte vill sälja Sack till någon som inte till 100% är beredd att satsa på honom, utan det jag har så svårt att förstå är att man som köpare inte kan vara ärlig och tala om att man ändrat sig eller att det inte känns rätt. Det är ju bara att lyfta på luren och ringa! Visst känner ni igen det , från fler sammanhang än enbart valpförsäljning?
Men vem är det här då?
Det är Sack som tittar upp över kanten.
Men han ger sig inte förrän han kravlat upp på gräsmattan.
Se vilket fokus och stil Spike har på utmaningen att komma nerför trappan.
Lenas Seth bor hos oss ett tag till innan han flyttar hem till Björkeryd.
De bor utanför Karlskrona på en gård med mycket djur,
så Samba kommer att få valla riktigt mycket när hon blir äldre.
lördag 21 februari 2009
Sista siestan med gänget!
Igår var en hektisk dag för valparna. På förmiddagen var valparna hos veterinärerna där de undersöktes, vaccinerades och ID-märktes.
Vi hade ett eget rum inne hos veterinärerna och valparna såg till att all personal hade att göra under tiden vi var där. När vi kom hem var alla jättetrötta av de nya aktiviteterna så då såg det ut så här i köket:
Sack slocknade i matskålen.
Sally kämpar med att hålla sig vaken.
Silas sover gott i sin favoritvrå.
Sally kämpar med att hålla sig vaken.
Silas sover gott i sin favoritvrå.
Sam och Seth ligger under bordet.Sally bestämde sig till sist för att sova hos Spike bland leksakerna.
onsdag 18 februari 2009
Flygfärdiga valpar
På fredag är det dags för flera av valparna att lämna flocken och tryggheten hos mamma för att hitta sin plats i sin nya flock, men än vet de inget om det nya livet som väntar dem.
söndag 15 februari 2009
Donna har hittat hem
Hej alla kända och okända som hört av sig om Donna. Nu ska jag ta mig tid och börja berätta lite mer. Det får bli en liten följetong.
Allt har gått över min förväntan och efter några dagar med Donna började jag inse att hon har varit i Danmark och jävlats i ett halvår för att hon skulle tillbaka hit. Hon visade i situation efter situation att hon kände igen sig och visste hur hon skulle bete sig för att bli accepterad av mig. Jag hör inte direkt till de lättrörda här i världen men det kändes nästan överväldigande när hon första morgonen här gick raka vägen in i hundgården och ställde sig i det hörn där hon brukade få sin mat.
Det här med att lyckas stänga in Donna var avgörande insåg jag när hon kom hit första gången för nästan ett år sedan. Hon accepterade inga begränsningar utan blev helt vild (familjen som haft henne hade t ex levt stora delar av vintern med öppen ytterdörr!). Av det skälet behövde hon ju inte heller bry sig om vad någon människa tyckte utan hon var helt sin egen. Kunde vara väldigt entusiastisk och hoppa småskälla för att få hälsa, men accepterade inte att man tog i henne. Det är grundläggande för mig att en hund inte lämnar mina händer förrän jag givit klartecken, men den typen av krav gav Donna panik. Hundburar, även typ flygburar, lyckades hon spjärna upp. Hundgårdsstaket behövde hon inte ens anstränga sig för att klättra över.
Givetvis har det varit avgörande att jag har givit Donna ett ledarskap hon kunnat acceptera. Men för att komma till en situation där hon kunde lugna ner sig så mycket att hon uppfattade min existens hade jag tror jag avgörande hjälp av två ägodelar, som ni ser på bilderna. Det ena är en hundgård med tak, det andra är en krocksäker bilbur (borde jag inte kunna få lite sponsring från företaget som säljer dessa burar om jag nämner namnet på den?). Det är den enda buren på marknaden som är krocktestad och godkänd för påkörning bakifrån, så hur stark en hund än är så kan den inte bända upp den. Den har heller inget nät att ta spjärn mot eller bita i, utan bara vertikala runda rör. Det fungerade lite som spännbälte på psykakuten att låsa in Donna i dessa anordningar, jobbigt men nödvändigt. Det gav mig chansen att nonchalera henne, att tvinga henne att upptäcka mig, upptäcka att hon under vissa omständigheter kunde bevärdigas en blick eller lite mat,inse att hon kunde skälla tills hon tappade stämbanden utan att jag brydde mig (hmmm, jag brydde mig och var t o m tvungen att gå och tala om för grannarna att jag inte ägnade mig åt misshandel och att jag räknade med att oljudet skulle upphöra på några dagar). Donna kunde också i sin fångenskap upptäcka den trygga hundflocken jag har omkring mig och inse att de avgudar mig och tävlar om vem som ska få gå närmast mig.
Efter denna akutbehandling var det en lina som gällde dygnet runt i alla situationer tills hon insåg att jag pratade med henne för att jag ville något. Jag tror att den viktigaste biten av ett tryggt ledarskap är tydlighet och att man visar förmåga att också se till att det blir som man har sagt. Samtidigt introducerade jag henne för får.
Någon månad förflöt och hon blev allt mer uppmärksam på mig, och ibland t o m beroende. Linan kunde begränsas till situationer där jag visste att det skulle vara för många stimuli för att hon skulle klara av att hålla kontakten med mig.
Ytterligare några månader förflöt och efter att vi gått igenom ett antal uppgörelser och kriser så började Donna kännas som en normal och oproblematisk hund, och jag tyckte det var dags för oss att skiljas. Donna kändes väldigt bra i vallningen så långt som jag tränade henne men jag vill verkligen inte ha några tikar, och tillräckligt med hundar hade jag också. Och en hund som har lärt sig att ta ledarskap brukar vara mycket lätt att placera om och få att acceptera en ny ledare. Men det var naivt av mig att tro att det skulle fungera så snabbt i det här fallet. Hade jag haft henne i något år eller två skulle det troligen gått bra att omplacera henne. Nu gick det åt h-e två gånger, och för första gången har jag låtit henne få som hon vill: hon får stanna här. Man kan aldrig tvinga på en hund ett ledarskap utan man måste bli vald, och Donna har valt mig.
Jag hade som sagt förväntat mig att få börja om helt och hållet med sämre förutsättningar än första gången jag fick hit henne. Men hon har snabbt kommit ihåg mitt signalsystem för när jag inte är nöjd - och det helt fantastiska: hon börjar då jobba på att göra mig nöjd. Fast det är en hel del jobb kvar för att få henne att fullt ut hitta tillbaka till den självreglering jag lärde henne i somras.
Donna är väldigt mycket "urhund", liten vargtik, och skulle behöva få utlopp för en del av den sidan hos sig själv. Om jag orkar med det projektet kanske jag låter henne stabiliseras av att få föda upp en kull valpar, och annars kanske det kunde få samma effekt att kastrera henne... vi får se hur saker utvecklar sig.
Det finns mycket att berätta om hur jag jobbar med att förkorta Donnas syndaregister, och så finns allt det roliga att berätta om vallningsträningen med henne - annars skulle jag ju inte ha motivation att göra något åt alla hennes fula ovanor. Kommer tillbaka om någon vecka med ny rapport.
Allt har gått över min förväntan och efter några dagar med Donna började jag inse att hon har varit i Danmark och jävlats i ett halvår för att hon skulle tillbaka hit. Hon visade i situation efter situation att hon kände igen sig och visste hur hon skulle bete sig för att bli accepterad av mig. Jag hör inte direkt till de lättrörda här i världen men det kändes nästan överväldigande när hon första morgonen här gick raka vägen in i hundgården och ställde sig i det hörn där hon brukade få sin mat.
Det här med att lyckas stänga in Donna var avgörande insåg jag när hon kom hit första gången för nästan ett år sedan. Hon accepterade inga begränsningar utan blev helt vild (familjen som haft henne hade t ex levt stora delar av vintern med öppen ytterdörr!). Av det skälet behövde hon ju inte heller bry sig om vad någon människa tyckte utan hon var helt sin egen. Kunde vara väldigt entusiastisk och hoppa småskälla för att få hälsa, men accepterade inte att man tog i henne. Det är grundläggande för mig att en hund inte lämnar mina händer förrän jag givit klartecken, men den typen av krav gav Donna panik. Hundburar, även typ flygburar, lyckades hon spjärna upp. Hundgårdsstaket behövde hon inte ens anstränga sig för att klättra över.
Givetvis har det varit avgörande att jag har givit Donna ett ledarskap hon kunnat acceptera. Men för att komma till en situation där hon kunde lugna ner sig så mycket att hon uppfattade min existens hade jag tror jag avgörande hjälp av två ägodelar, som ni ser på bilderna. Det ena är en hundgård med tak, det andra är en krocksäker bilbur (borde jag inte kunna få lite sponsring från företaget som säljer dessa burar om jag nämner namnet på den?). Det är den enda buren på marknaden som är krocktestad och godkänd för påkörning bakifrån, så hur stark en hund än är så kan den inte bända upp den. Den har heller inget nät att ta spjärn mot eller bita i, utan bara vertikala runda rör. Det fungerade lite som spännbälte på psykakuten att låsa in Donna i dessa anordningar, jobbigt men nödvändigt. Det gav mig chansen att nonchalera henne, att tvinga henne att upptäcka mig, upptäcka att hon under vissa omständigheter kunde bevärdigas en blick eller lite mat,inse att hon kunde skälla tills hon tappade stämbanden utan att jag brydde mig (hmmm, jag brydde mig och var t o m tvungen att gå och tala om för grannarna att jag inte ägnade mig åt misshandel och att jag räknade med att oljudet skulle upphöra på några dagar). Donna kunde också i sin fångenskap upptäcka den trygga hundflocken jag har omkring mig och inse att de avgudar mig och tävlar om vem som ska få gå närmast mig.
Efter denna akutbehandling var det en lina som gällde dygnet runt i alla situationer tills hon insåg att jag pratade med henne för att jag ville något. Jag tror att den viktigaste biten av ett tryggt ledarskap är tydlighet och att man visar förmåga att också se till att det blir som man har sagt. Samtidigt introducerade jag henne för får.
Någon månad förflöt och hon blev allt mer uppmärksam på mig, och ibland t o m beroende. Linan kunde begränsas till situationer där jag visste att det skulle vara för många stimuli för att hon skulle klara av att hålla kontakten med mig.
Ytterligare några månader förflöt och efter att vi gått igenom ett antal uppgörelser och kriser så började Donna kännas som en normal och oproblematisk hund, och jag tyckte det var dags för oss att skiljas. Donna kändes väldigt bra i vallningen så långt som jag tränade henne men jag vill verkligen inte ha några tikar, och tillräckligt med hundar hade jag också. Och en hund som har lärt sig att ta ledarskap brukar vara mycket lätt att placera om och få att acceptera en ny ledare. Men det var naivt av mig att tro att det skulle fungera så snabbt i det här fallet. Hade jag haft henne i något år eller två skulle det troligen gått bra att omplacera henne. Nu gick det åt h-e två gånger, och för första gången har jag låtit henne få som hon vill: hon får stanna här. Man kan aldrig tvinga på en hund ett ledarskap utan man måste bli vald, och Donna har valt mig.
Jag hade som sagt förväntat mig att få börja om helt och hållet med sämre förutsättningar än första gången jag fick hit henne. Men hon har snabbt kommit ihåg mitt signalsystem för när jag inte är nöjd - och det helt fantastiska: hon börjar då jobba på att göra mig nöjd. Fast det är en hel del jobb kvar för att få henne att fullt ut hitta tillbaka till den självreglering jag lärde henne i somras.
Donna är väldigt mycket "urhund", liten vargtik, och skulle behöva få utlopp för en del av den sidan hos sig själv. Om jag orkar med det projektet kanske jag låter henne stabiliseras av att få föda upp en kull valpar, och annars kanske det kunde få samma effekt att kastrera henne... vi får se hur saker utvecklar sig.
Det finns mycket att berätta om hur jag jobbar med att förkorta Donnas syndaregister, och så finns allt det roliga att berätta om vallningsträningen med henne - annars skulle jag ju inte ha motivation att göra något åt alla hennes fula ovanor. Kommer tillbaka om någon vecka med ny rapport.
fredag 13 februari 2009
Köttbensjakt
torsdag 12 februari 2009
Blandat från valparnas vardag.
Trefärgad hane.
Vår lilla tik har också vaknat och ligger o tittar på vad syrran håller på med.
Vår lilla tik har också vaknat och ligger o tittar på vad syrran håller på med.
men de vuxna hundarna bär ofta iväg och gömmer dessa gnagsaker om de får en chans till det.
Det gäller för er valpköpare att titta över hur det ser ut i de utrymmen som er valp ska vistas i.
Ta bort sådant du är rädd om.
Ta bort sådant du är rädd om.
Inga långa gardiner så länge lusten att dra o slita i allt finns hos valpen.
Här har en handduk slitits ner från hängaren.
I förra veckan kunde de inte nå dit.
Lika snabbt som det blir full rulle i valprummet, lika snabbt faller lugnet igen när alla valparna faller i sömn efter en stunds lek.
Lilla tilen sover hellre jämte fårskinnet än på det för att svalka sig lite efter leken. När hon sedan sovit en stund brukar hon (och de andra) krypa upp på skinnet och kura ihop sig.
I förra veckan kunde de inte nå dit.
Lika snabbt som det blir full rulle i valprummet, lika snabbt faller lugnet igen när alla valparna faller i sömn efter en stunds lek.
Lilla tilen sover hellre jämte fårskinnet än på det för att svalka sig lite efter leken. När hon sedan sovit en stund brukar hon (och de andra) krypa upp på skinnet och kura ihop sig.
Här är två till som blivit varma av all lek.
Gott med lite förmiddagsvila.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)