Facit av helgens tävlingar? Ja först av allt är Samba godkänd vallhund och har flyttat hem till sin matte Malin igen. Det gick bra och vi landade på 84 poäng. Det som är lite tråkigt med kvick-fix-träning är att man inte kan visa upp hunden utan mer kör runt den med lydnad och broms. Nästa steg för Samba innan det kan bli dags att bli mamma är höftledsröntgen och ögonlysning.
IK2-tävlingarna kunde verka bedrägligt lätta med ett kort hämt på knappt 300 meter och tröga får, men det blev många brytningar under de bägge dagarna även bland de mer erfarna hundarna. Den stora svårigheten var utgången. Fältet var indelat i tre sektioner med diken emellan och i diket till den sektion där fåren ställdes ut växte bitvis rätt högt gräs. Många rop med "look back" var förgäves dessa dagar och hundarna skar eller hittade ö h t inte till fåren. Och när och om de kom dit så var de inte längre helt i balans och upptagen blev lätt lite struliga innan djuren var på framdrivningslinjen.
Evas finsullsfår var som vanligt väldigt bra att valla på och flockarna extremt jämna, men trögare än vanligt samtidigt som de var typiskt finulls-lättrörliga i sidled. En huvudvinkling hos hunden räckte för att flytta fåren en meter åt sidan. Det var inte helt lätt att hitta ett lagom avstånd där flocken gick på i jämn rörelse. En del löste "linjerna" genom att gå extremt sakta runt banan - man hann det rätt precis om inte delningen tog för lång tid, men personligen har jag lite svårt att se hur tävlingarna då ska kunna få respekt som en spegel av hundens förmåga att utföra ett antal arbetsmoment.
Själv fixade jag faktiskt utgångarna bägge dagarna fast jag skickade åt höger första dagen och vänster andra dagen. Jag ser inte logiken i att använda "look back" i läget när hunden håller på och skära i en utgång. Jag lär istället in mönstret att lägga hunden när jag ser att den inte är ren utåt i sitt huvud, låter den ligga under press (tid och antal liggkommandon). När jag tror att den släppt sin felaktiga idé så får den nytt riktningskommando. Det funkade med bägge hundarna båda dagarna åt båda hållen - så det var jag nöjd med.
Dag 1 placerade sig Zack 6:a och Seth 7:a, men jag tyckte inte de var i hand utan jag fick köra runt dem med broms istället för framåtkommando. Gillar jag inte!
Dag 2 gick de mer balanserat men placerade sig sämre. Zack var jag fullt nöjd med och han hade kvar 25 p i driven, men vi blev stående i delningsringen där uppgiften var att dela av två klippta tackor och lämna kvar en klippt och två oklippta. När man hållit på och trixat en stund så har en ung hund ofta packat ihop fåren så rejält att det blir nästan omöjligt att få till en lucka. Jag har alltid haft lätt att rädda hem många poäng på delningsmomentet, men med Zack är det någonting kvar innan vi blir bra på att dela tillsammans. Det här var tredje IK2-tävlingen där han skulle placerat sig på plats 4-6 om vi bara haft med ett skapligt antal poäng från delning och fålla... Jag kan inte lasta Zack för det, utan det är mitt jobb att lista ut varför det låser sig.
Seth bet ut sig i delningen! Han biter aldrig fult men jag vet ju att han inte accepterar när "fel" djur hoppar över honom i en delning, så jag har faktiskt avstått någon gång tidigare på tävling när jag känt att fåren inte tänkt respektera att bli delade. Men så kändes det inte med den här flocken även om svårigheten var en oklippt ungtacka som helt bestämt ville vara med de äldre klippta tackorna som skulle delas av. Seth är väldigt skicklig på att förstå exakt vilka djur man vill åt så det behövs bara en minimal lucka för att kalla in honom - och in kom han men samtidigt hoppade ungtackan över honom för att komma med de äldre tackorna, och där satt det bettet, suck!
Men innan dess hade han gjort en dumhet som var värre även om man inte blir diskad: han gick upp och stoppade djuren i drivningen! Grrrr... Första benet låg i dragriktningen men han vet mycket väl hur han ska hålla fåren på plats i färdriktningen i ett lagom tempo, så det var egensinnighet och bristande respekt - inget annat. Men han har ju lullat omkring i sin lomhördhet och utan några vidare krav på sig i flera månader under sjukdomen - det är uppenbarligen dags att jag visar upp mig och hälsar honom välkommen tillbaka till verkligheten!
måndag 31 oktober 2011
fredag 28 oktober 2011
Sjukskriven vecka
Inte min bästa vecka den som varit. En eländig luftvägsinfektion har hållt mig rätt låg när det egentligen varit läge för storträning. Imorgon är vi i Blekinge VK arrangörer av Vallhundsprov och IK2-tävlingar i Agunnaryd. Skulle jag bara varit tävlande hade jag nog skolkat, men nu är det bara att ge järnet för klubben och för att föra mina hundar så bra orken räcker till.
Har i alla fall släpat mig ut och tränat Samba 1-2 ggr per dag nu i veckan för att vi ska fixa VP:t imorgon. Men hon kan inga visselsignaler och jag har ingen röst, så det vill till att hon håller öronen öppna om vi ska ta oss runt banan-;). Träningen av henne har verkligen varit en snabbfix, ingen ordentlig grundträning, så vi har inget att luta oss tillbaka på om det börjar strula.
Dessvärre har väl träningen av Zack och Seth blivit lite lidande när damen haft företräde när jag inte orkat vara ute så länge. Seth har tävlingspremiär imorgon efter kortisonkuren, blir fortfarande rätt fort trött men har annars hittat formen och är stabil även om han tappat några månader under sjukdomstiden. Zack däremot är det lite nervöst att gå ut med imorgon - för hans del är det här med att ta in mig på bortaplan fortfarande rätt beroende av regelbunden träning, så idag var jag ute och påminde om att allt går bättre med lite tillförsikt än med racerfart. Det vore himla jobbigt att ramla tillbaka ett steg med honom efter den sköna känslan vi hade på tävlingarna i Orrefors för tre veckor sedan när han bara gick och gick och gick och styrde genom att vrida lite på bogen...
Behöver vara i Agunnaryd halv åtta imorgon bitti, så nu blir det bingen direkt (men först en whisky för halsen).
Har i alla fall släpat mig ut och tränat Samba 1-2 ggr per dag nu i veckan för att vi ska fixa VP:t imorgon. Men hon kan inga visselsignaler och jag har ingen röst, så det vill till att hon håller öronen öppna om vi ska ta oss runt banan-;). Träningen av henne har verkligen varit en snabbfix, ingen ordentlig grundträning, så vi har inget att luta oss tillbaka på om det börjar strula.
Dessvärre har väl träningen av Zack och Seth blivit lite lidande när damen haft företräde när jag inte orkat vara ute så länge. Seth har tävlingspremiär imorgon efter kortisonkuren, blir fortfarande rätt fort trött men har annars hittat formen och är stabil även om han tappat några månader under sjukdomstiden. Zack däremot är det lite nervöst att gå ut med imorgon - för hans del är det här med att ta in mig på bortaplan fortfarande rätt beroende av regelbunden träning, så idag var jag ute och påminde om att allt går bättre med lite tillförsikt än med racerfart. Det vore himla jobbigt att ramla tillbaka ett steg med honom efter den sköna känslan vi hade på tävlingarna i Orrefors för tre veckor sedan när han bara gick och gick och gick och styrde genom att vrida lite på bogen...
Behöver vara i Agunnaryd halv åtta imorgon bitti, så nu blir det bingen direkt (men först en whisky för halsen).
måndag 24 oktober 2011
Nya kvigorna har kommit
De nya kvigorna kom i helgen. Lite förskrämda första dagarna men nu äter de och verkar trivas fint med både stall och rastgård.
210:an Lill-Pärla är modigast
Herefordkrull
Vinterpäls
Sötnos
210:an Lill-Pärla är modigast
Herefordkrull
Vinterpäls
Sötnos
fredag 21 oktober 2011
Ögontjänare - finns det?
Näsan över vattnet igen. Senaste två veckorna har varit jobb 7/24 känns det som.
Har i alla fall snurrat runt några funderingar kring ett uttalande jag råkade ut för i ett träningssammanhang nyligen, nämligen: "De här hundarna är ögontjänare, så bara är det!". Jag tyckte inte det var läge att ta upp den tråden då, och dessutom är jag lite som en BC med för mycket eye, dvs det tar lite för lång tid ibland innan jag är klar med förberedelserna och beredd till handling. Men nu har jag eyeat färdigt, och: Nej, hundarna är inte ögontjänare!
Att vara ögontjänare har ett uträknat uppsåt, men en hund har inte förmågan till tänkande i flera led (inga djur har det). Men om man som människa anklagar hunden för att vara en ohederlig ögontjänare så slipper man själv ta på sig ansvaret för att ha åstadkommit felinlärning. Och det är ju bekvämt, men kommer inte att leda till några framgångar i träningen.
En hund jobbar alltid på sin egennytta. Den lär sig ingenting med uträkningen att göra oss nöjda och glada. Den lär sig bara om den upplever fördelar med att försöka förstå vad vi vill och göra så.
Som exempel kan vi ta hundens felbeteende att tajta in mot djuren när den kommer längre från oss. Gör den det för att den är en ögontjänare som inte längre upplever vår press? Ja, så kan man ju säga, men det leder till helt fel inlärning både hos oss själva och hos hunden.
Jag tänker så här: I en vallhunds drift ligger ett starkt behov av att skaffa sig kontroll över en flock djur. Hela träningen måste vi lägga upp på ett sätt så att vi visar hunden att den får bättre kontroll över djuren om den gör som vi visar, dvs hunden upplever egennytta (driftstillfredsställelse)i att bete sig som vi säger åt den.
Varför gör den då inte det 100 meter bort från oss? Ja, det är inte för att lura oss, utan det är för att vi tränat hunden fel eller otillräckligt innan vi släpper iväg den 100 meter. Tänk om vi bara tränat den att förstå att den slipper press och hot om den håller ut från djuren? I så fall är egennyttan för hunden inte att hålla rätt avstånd till djuren, utan egennyttan är att slippa hot. Ibland behöver vi hota i träningen, men det måste ju ske på ett sätt så att hunden samtidigt lär sig något om djur och djurhantering. Om träningen genomförs så att hunden bara lär sig något om ilsket kroppsspråk och hot så har den ingen nytta av den lärdomen 100 meter från oss. Där borta upplever den störst egennytta genom att ta kontroll över flocken på det sätt som den tycker är bäst. Och har den inte förstått träningen utan bara hotet i träningen så kanske bästa sätt för hunden är att tajta (eller bli för vid, eller att äta på fåren eller något annat som vi inte gillar). Hur som helst, den gör det inte för att den räknat ut att den kan bete sig illa när den kommer utanför vårt pressområde, utan den gör det för att vi inte lyckats lära den det som vi tror att vi lärt den.
Eller ett annat exempel som inte har med vallning att göra. Jag känner till tävlingsekipage i lydnad men där föraren inte kan kalla in hunden utanför lydnadsplanen. Hunden är ingen ögontjänare för det. På lydnadsplanen har den lärt sig att den inte har några alternativ till lydnadsmomenten och den blir dessutom hela tiden matad med belöningar - klar egennytta. Men okopplad utanför lydnadsplanen finns det massor av intressanta alternativ om inte föraren lärt hunden att allt intressant i livet är beroende av föraren/flockledaren. Alltså är det större egennytta för hunden att springa omkring och roa sig utan sin förare. Ren felinlärning alltså!
Har i alla fall snurrat runt några funderingar kring ett uttalande jag råkade ut för i ett träningssammanhang nyligen, nämligen: "De här hundarna är ögontjänare, så bara är det!". Jag tyckte inte det var läge att ta upp den tråden då, och dessutom är jag lite som en BC med för mycket eye, dvs det tar lite för lång tid ibland innan jag är klar med förberedelserna och beredd till handling. Men nu har jag eyeat färdigt, och: Nej, hundarna är inte ögontjänare!
Att vara ögontjänare har ett uträknat uppsåt, men en hund har inte förmågan till tänkande i flera led (inga djur har det). Men om man som människa anklagar hunden för att vara en ohederlig ögontjänare så slipper man själv ta på sig ansvaret för att ha åstadkommit felinlärning. Och det är ju bekvämt, men kommer inte att leda till några framgångar i träningen.
En hund jobbar alltid på sin egennytta. Den lär sig ingenting med uträkningen att göra oss nöjda och glada. Den lär sig bara om den upplever fördelar med att försöka förstå vad vi vill och göra så.
Som exempel kan vi ta hundens felbeteende att tajta in mot djuren när den kommer längre från oss. Gör den det för att den är en ögontjänare som inte längre upplever vår press? Ja, så kan man ju säga, men det leder till helt fel inlärning både hos oss själva och hos hunden.
Jag tänker så här: I en vallhunds drift ligger ett starkt behov av att skaffa sig kontroll över en flock djur. Hela träningen måste vi lägga upp på ett sätt så att vi visar hunden att den får bättre kontroll över djuren om den gör som vi visar, dvs hunden upplever egennytta (driftstillfredsställelse)i att bete sig som vi säger åt den.
Varför gör den då inte det 100 meter bort från oss? Ja, det är inte för att lura oss, utan det är för att vi tränat hunden fel eller otillräckligt innan vi släpper iväg den 100 meter. Tänk om vi bara tränat den att förstå att den slipper press och hot om den håller ut från djuren? I så fall är egennyttan för hunden inte att hålla rätt avstånd till djuren, utan egennyttan är att slippa hot. Ibland behöver vi hota i träningen, men det måste ju ske på ett sätt så att hunden samtidigt lär sig något om djur och djurhantering. Om träningen genomförs så att hunden bara lär sig något om ilsket kroppsspråk och hot så har den ingen nytta av den lärdomen 100 meter från oss. Där borta upplever den störst egennytta genom att ta kontroll över flocken på det sätt som den tycker är bäst. Och har den inte förstått träningen utan bara hotet i träningen så kanske bästa sätt för hunden är att tajta (eller bli för vid, eller att äta på fåren eller något annat som vi inte gillar). Hur som helst, den gör det inte för att den räknat ut att den kan bete sig illa när den kommer utanför vårt pressområde, utan den gör det för att vi inte lyckats lära den det som vi tror att vi lärt den.
Eller ett annat exempel som inte har med vallning att göra. Jag känner till tävlingsekipage i lydnad men där föraren inte kan kalla in hunden utanför lydnadsplanen. Hunden är ingen ögontjänare för det. På lydnadsplanen har den lärt sig att den inte har några alternativ till lydnadsmomenten och den blir dessutom hela tiden matad med belöningar - klar egennytta. Men okopplad utanför lydnadsplanen finns det massor av intressanta alternativ om inte föraren lärt hunden att allt intressant i livet är beroende av föraren/flockledaren. Alltså är det större egennytta för hunden att springa omkring och roa sig utan sin förare. Ren felinlärning alltså!
söndag 9 oktober 2011
Jag kan inte dela folkkära pälsfår!
Jag kan inte dela tama pälsfår som ställt sig i trygghetskoma vid fötterna på mig! Zack och jag strandade i delningsringen i Orrefors både igår och idag. Och fixar man inte delningen så kommer man inte vidare och får fållpoängen heller - och fållan var det enda som var gratispoäng på de här tävlingarna. Trots detta misslyckande så knep Zack sin första SM-poäng med hjälp av futtiga 62 poäng på lördagen.
Crossen var i dragets riktning på lördagen och det var det många hundar som inte fixade utan stängde igen öronen eller vände hem fåren i förtid - en tredjedel av de startande bröt. Idag söndag var fåren väldigt fogliga och lugna och crossen vänd från draget så då gick de flesta bättre.
Förutom sumpad delning o fålla är jag jätteglad. För första gången på tävling så hade jag Zack med mig i varenda liten signal, helt eftergiven och i hand, underbart superenkelt att föra honom. Den svåra crossen på lördagen bara gick så enkelt - han låg och tryckte fåren från dragsidan utan en enda impuls att gå upp och stoppa, utan bara sååå lagom för att både driva och stoppa upp i samma steg. Var det en dröm, skulle han drabbas av "fårfeber" och glömma mig igen på söndagen? Lite nervös var jag, men nej - han var min helt och hållet, precis som om vi varit hemma och tränat. På lördagens utmanande triangel hade vi kvar hela 27 p (av 30) och han gick precis så som är mitt mål; jämn kontakt med djuren både med och mot drag, och på fötter hela tiden. Jag avskyr när man måste ta till "grodvallning" för att lugna ner fåren.
Igår lördag tappade vi poäng på hämtet av skäl som jag fattar. Hundarna skulle över ett rätt djupt dike på utgången och jag stoppade Zack framför det eftersom jag inte ville riskera bog- eller ryggskador - han blev lite förvirrad och trodde att jag stoppade för att han gjort något fel, så det kostade en en hel del poäng att reda ut den kommunikationen. Men idag fattar jag verkligen inte vad det var för fel på utgången men 6 p avdrag i alla fall, och kvar i hämtet totalt 40. För stort djup kanske? Carolines Elvira gjorde en likadan utgång som Zack och hade också otippat låg poäng. När Elvira gick tyckte jag hon gick ut så jättefint och funderade avundsjukt över hur mycket träning Zack hade kvar innan han kunde göra likadant - och så går han ut och gör det en halvtimme senare! (och tappar lika mycket poäng-;)). Framdrivningen idag var inte en meter av linjen och i skönt avslappnat tempo - bara två poäng bort,troligen för ett litet stopp runt posten innan han kom ut på driven. Jaja, deltar man i en bedömningssport, så man får bestämma sig för vad man själv gillar och ta med gott humör de gånger som domaren har andra ideal.
Men viktigast för att hoppa högre upp i resultatlistan på nästa tävling är att träna både mig och Zack på alternativa delningsstrategier så att vi kan få poäng för fålla och delning. Jag brukar ha lätt att dela med andra hundar och mitt tänk kring delningen är att jag och hunden ska agera staket på varsin sida fåren. Bägge staketen ska pressa lite mot fåren tills ett visst obehag uppstår i flocken så att fåren börjar sära på sig så mycket att jag kan skapa en lucka att kalla in hunden i. Det bygger ju på att fåren inte bara har respekt för hunden utan också för människan. Men hur gör man när fåren fullständigt skiter i press från människa, och tvärtom känner sig jättebekväma med att stå och trycka mot knäna på en? En del försökte skrämma dem genom att hoppa och slå med staven, men så lättlurade var inte de här fåren! När inte pressmetoden funkade försökte jag istället att flytta Zack lite organiserat fram och tillbaka för att luckra upp flocken. Det ledde bara till att Zack började tänka "håll ihop" istället för "dela", samt att fåren tyckte det var ännu smartare att trycka på mina knän. Erfarna hundar lyckades förstås bidra till att skapa små luckor som de rutinerat tog sig in i, men i övrigt lyckades de ekipage bäst där det såg ut som att hunden rätt okontrollerat sprang runt och gjorde fåren förvirrade. Zack och jag har tre veckor på oss för olika strategiövningar fram till nästa tävling som är i Agunnaryd - och trevligt nog på finullsfår som jag har betydligt lättare att förstå.
Crossen var i dragets riktning på lördagen och det var det många hundar som inte fixade utan stängde igen öronen eller vände hem fåren i förtid - en tredjedel av de startande bröt. Idag söndag var fåren väldigt fogliga och lugna och crossen vänd från draget så då gick de flesta bättre.
Förutom sumpad delning o fålla är jag jätteglad. För första gången på tävling så hade jag Zack med mig i varenda liten signal, helt eftergiven och i hand, underbart superenkelt att föra honom. Den svåra crossen på lördagen bara gick så enkelt - han låg och tryckte fåren från dragsidan utan en enda impuls att gå upp och stoppa, utan bara sååå lagom för att både driva och stoppa upp i samma steg. Var det en dröm, skulle han drabbas av "fårfeber" och glömma mig igen på söndagen? Lite nervös var jag, men nej - han var min helt och hållet, precis som om vi varit hemma och tränat. På lördagens utmanande triangel hade vi kvar hela 27 p (av 30) och han gick precis så som är mitt mål; jämn kontakt med djuren både med och mot drag, och på fötter hela tiden. Jag avskyr när man måste ta till "grodvallning" för att lugna ner fåren.
Igår lördag tappade vi poäng på hämtet av skäl som jag fattar. Hundarna skulle över ett rätt djupt dike på utgången och jag stoppade Zack framför det eftersom jag inte ville riskera bog- eller ryggskador - han blev lite förvirrad och trodde att jag stoppade för att han gjort något fel, så det kostade en en hel del poäng att reda ut den kommunikationen. Men idag fattar jag verkligen inte vad det var för fel på utgången men 6 p avdrag i alla fall, och kvar i hämtet totalt 40. För stort djup kanske? Carolines Elvira gjorde en likadan utgång som Zack och hade också otippat låg poäng. När Elvira gick tyckte jag hon gick ut så jättefint och funderade avundsjukt över hur mycket träning Zack hade kvar innan han kunde göra likadant - och så går han ut och gör det en halvtimme senare! (och tappar lika mycket poäng-;)). Framdrivningen idag var inte en meter av linjen och i skönt avslappnat tempo - bara två poäng bort,troligen för ett litet stopp runt posten innan han kom ut på driven. Jaja, deltar man i en bedömningssport, så man får bestämma sig för vad man själv gillar och ta med gott humör de gånger som domaren har andra ideal.
Men viktigast för att hoppa högre upp i resultatlistan på nästa tävling är att träna både mig och Zack på alternativa delningsstrategier så att vi kan få poäng för fålla och delning. Jag brukar ha lätt att dela med andra hundar och mitt tänk kring delningen är att jag och hunden ska agera staket på varsin sida fåren. Bägge staketen ska pressa lite mot fåren tills ett visst obehag uppstår i flocken så att fåren börjar sära på sig så mycket att jag kan skapa en lucka att kalla in hunden i. Det bygger ju på att fåren inte bara har respekt för hunden utan också för människan. Men hur gör man när fåren fullständigt skiter i press från människa, och tvärtom känner sig jättebekväma med att stå och trycka mot knäna på en? En del försökte skrämma dem genom att hoppa och slå med staven, men så lättlurade var inte de här fåren! När inte pressmetoden funkade försökte jag istället att flytta Zack lite organiserat fram och tillbaka för att luckra upp flocken. Det ledde bara till att Zack började tänka "håll ihop" istället för "dela", samt att fåren tyckte det var ännu smartare att trycka på mina knän. Erfarna hundar lyckades förstås bidra till att skapa små luckor som de rutinerat tog sig in i, men i övrigt lyckades de ekipage bäst där det såg ut som att hunden rätt okontrollerat sprang runt och gjorde fåren förvirrade. Zack och jag har tre veckor på oss för olika strategiövningar fram till nästa tävling som är i Agunnaryd - och trevligt nog på finullsfår som jag har betydligt lättare att förstå.
onsdag 5 oktober 2011
Back home i Andrarum
Idag har jag haft ledigt o varit i Andrarum hos Åsa o Bosse o tränat hämt och drivning med stora avstånd. Vi var på EM-fältet - ett paradis på jorden i de lite gråaktiga höstfärgerna, särskilt dammarna som nästan blir trollsjöar. Det var tillbaka hem för Zack, för här är han född, och i de här backarna sprang han som 9-veckorsvalp sa Åsa.
Zack på väg på dagens sjätte riktigt långa hämt. Han är outtröttlig och hade orkat träna en hel del till fastän han måste ha sprungit 5-7 km upp och ner för kullarna - fast jag tror inte han hade lärt sig mer för att han fått springa en halvmil till.
Upptaget är gjort, Lot håller koll och Åsa håller i min fickkamera.
Upptagen har Zack lätt att göra utan hjälp, men sen kan fotarbetet bli lite för intensivt när han bara har fem djur framför sig om han tycker att han behöver ut på flanken när framdrivningen startar. Tror mest det handlar om erfarenhet att valla så här få djur, det har han nästan bara gjort de få gånger vi varit och tävlat. Den stora flocken på fältet såg ut att vara ca 200 djur, och där var han perfekt utan behov av stödkommandon. Men här på bilden har han kommit iväg och fått grepp på djuren och linjen och sedan behöver han inte mycket hjälp för att komma med djuren rakt och i rätt tempo.
Här är Seth framme i upptaget. Jag skickade honom på två riktigt långa hämt förbi flera kullar och började nästan böla bägge gångerna. Han har fått kortison i ca en vecka nu och har fått tillbaka både hörsel och balanssinne, slår ut och vet vart han ska och var jag är, och tar minsta signal rätt. En otrolig upplevelse att få tillbaka sin hund - så länge det nu håller när medicineringen är över, men jag väljer att inte tänka så och är bara lycklig just nu. Känns lite surt att jag var tvungen att plocka bort hans start från Unghundscupen nu till helgen, men kortison är dopingklassat och jag tycker man ska vara ärlig med sådant. Men hade han gått på Unghundscupen som han gick idag hade han varit med i striden om en pallplats!
Här har Seth styrt upp och är på väg mot mig som står på kullen längst bort. Seth var osynlig några minuter av framdrivningen, men enligt Åsa hade han gått på i skaplig styrfart och hållit riktningen hela vägen nere i sänkorna med vass. När Zack gjorde samma hämt säkrade jag lite och sprang under Zacks utgång fram 150 meter till en annan kulle där jag kunde se honom under hela framdrivningen.
Zack på väg på dagens sjätte riktigt långa hämt. Han är outtröttlig och hade orkat träna en hel del till fastän han måste ha sprungit 5-7 km upp och ner för kullarna - fast jag tror inte han hade lärt sig mer för att han fått springa en halvmil till.
Upptaget är gjort, Lot håller koll och Åsa håller i min fickkamera.
Upptagen har Zack lätt att göra utan hjälp, men sen kan fotarbetet bli lite för intensivt när han bara har fem djur framför sig om han tycker att han behöver ut på flanken när framdrivningen startar. Tror mest det handlar om erfarenhet att valla så här få djur, det har han nästan bara gjort de få gånger vi varit och tävlat. Den stora flocken på fältet såg ut att vara ca 200 djur, och där var han perfekt utan behov av stödkommandon. Men här på bilden har han kommit iväg och fått grepp på djuren och linjen och sedan behöver han inte mycket hjälp för att komma med djuren rakt och i rätt tempo.
Här är Seth framme i upptaget. Jag skickade honom på två riktigt långa hämt förbi flera kullar och började nästan böla bägge gångerna. Han har fått kortison i ca en vecka nu och har fått tillbaka både hörsel och balanssinne, slår ut och vet vart han ska och var jag är, och tar minsta signal rätt. En otrolig upplevelse att få tillbaka sin hund - så länge det nu håller när medicineringen är över, men jag väljer att inte tänka så och är bara lycklig just nu. Känns lite surt att jag var tvungen att plocka bort hans start från Unghundscupen nu till helgen, men kortison är dopingklassat och jag tycker man ska vara ärlig med sådant. Men hade han gått på Unghundscupen som han gick idag hade han varit med i striden om en pallplats!
Här har Seth styrt upp och är på väg mot mig som står på kullen längst bort. Seth var osynlig några minuter av framdrivningen, men enligt Åsa hade han gått på i skaplig styrfart och hållit riktningen hela vägen nere i sänkorna med vass. När Zack gjorde samma hämt säkrade jag lite och sprang under Zacks utgång fram 150 meter till en annan kulle där jag kunde se honom under hela framdrivningen.
söndag 2 oktober 2011
Trevlig söndag med klubben
Zack o Seth tävlar om min uppmärksamhet fångade av klubbens paparazzi Linda Ekström. På det här fältet blir det nog IK1 och VP nästa sommar i regi av Blekinge VK.Idag har vi haft banträning i Blekinge Vallhundsklubb. När klubben nu funnits i några år börjar det finnas rätt gott om ambitiösa hundar och förare som är sugna på att gå ett Vallhundsprov. Själv hade jag det stora nöjet att få vara domare. Usch så svårt det är att bedöma när det händer en massa saker samtidigt ibland... Jag skulle bli en urusel tävlingsdomare! En domare ska till större delen bara bedöma resultatet av hundens arbete, dvs om det går bra med fåren så blir det höga poäng även om hunden varit en sopa. Själv fastnar jag lätt i att bedöma hundens arbete och djurhantering. Men jag har inga planer på att utbilda mig till domare på riktigt, så ingen behöver vara orolig att råka ut för mina ögon någon annanstans än i träningshagen.
Efter träningen avnjöt vi en grillmiddag av hög klass. Vi har så många fantastiska förmågor i klubben som bidrar med allt möjligt förutom hundar och vallning. Tack Frank, Annelie och Jutta för den goda maten! Och snart kommer det massor av foton på klubbens hemsida som Linda jobbade med att ta hela dagen.
Det var Kristian o Anneli som bjöd på värdskapet idag, och efter klubbaktiviteten inspekterade vi ett fält som Kristian får arrendera från nu. Jättebra för IK1-tävling nästa sommar - gott om utrymme att jobba på men ändå lite lagom inbyggt av naturliga gränser. Och Kristians och Annelis finullskorsningar är jättebra som tävlingsfår. Det är på det här fältet som Linda nitade dit mina tramsiga hanar i kameralinsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)