söndag 23 december 2012

Svart jul

Svart jul skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1917, alltså när första världskriget skulle döda i ännu två år. Världen har tyvärr inte blivit en bättre plats. Dikten ingår i diktsamlingen Flora och Bellona som utgavs 1918.

Tänd intet ljus i denna svarta kväll,
då rymden själv är som ett skjutet spjäll
och ingen Mikael med heligt svärd
vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd.
Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro,
i högre kor, in dulci jubilo.
»Mörkt och förbi»
är denna jultids dova melodi.

En ovis jungfru lik, har världen spillt
sin lampas olja, veken ryker vildt,
brudgummen dröjer, ingen klockas sång
förkunnar furstars tåg och stjärnans gång.
I denna natt föds ingen Gud på nytt,
och barnans ängladröm är grymt förbytt:
tills jul går ut,
svartalfer stå på vakt vid stugans knut.

Med möda håller fattig moder varm
den späde sonen vid sin klena barm,
och hennes juldröm är Marias nöd:
härbärget ger ej rum, ej logen bröd,
Herodes knektar gå från port till port -
svep barnet in och hasta hädan fort!
flykt och farväl
är julens ottesång, du trötta själ.

Men juldag gryr, nu skälva sky och lund,
och jorden vaknar ur sin smärtas blund,
och jorden vaknar till sin smärtas syn,
en tövind stryker hennes ögonbryn,
och tårar stänka från hans svala hand,
som viftar julfrid över skumma land -
nej, ett adjö
till mödrars söner som stå upp att dö.

lördag 22 december 2012

Lästips om gener och miljö

Det här inlägget leder så småning om fram till en länk med ett mycket intressant lästips, en populärvetenskaplig artikel jag hittade i Svenska Dagbladet häromdagen om den genetiska yttre kunskapsfrontens nuvarande ståndpunkter. Den bidrar med perspektiv och ödmjuk respekt som kan vara intressant att ha med sig nu under den intensivaste uppfödarperioden för vår ras. Vem hoppas inte på att föda upp nästa stjärnkull med vallhundar? Och hur mycket eller lite betyder alla de ansträngningar som görs för att välja rätt partner?

Tråkigt nog kommer många förhoppningar på skam av det skälet att det inte alls är självklart att en hund nedärver det den själv visar. Det beror bl a på att alla gener i varje individ finns i två upplagor (en från mamman och en från pappan), och av alla gener finns i två varianter, antingen dominanta eller recessiva (=vikande) som nedärvs enligt vissa regler. Även om en individ visar upp egenskaper från ett dominant anlag så nedärvs ju som bekant även recessiva gener och kommer i ett antal av avkommorna att finnas i dubbel upplaga och därmed visa sig. Vill man öka säkerheten för hur avkomman kommer att bli i en viss egenskap är det alltså minst lika informativt att titta på hur mycket egenskapen visar sig hos någorlunda nära släktingar. Särskilt viktigt att titta på släkten blir det när det gäller kvantitativa egenskaper och egenskaper som styrs av flera gener, som t ex temperament, mankhöjd, höftledsdysplasi eller flankerande beteende om vi går in på vallningsegenskaper, alltså sådant hunden kan ha mycket eller litet av på en glidande skala.

Oväntade överraskningar - både positiva och negativa - får vi också av det spännande och (tror jag) oförutsägbara fenomen som genetikerna kallar överkorsning. Överkorsningen är den vanligaste typen av rekombination av gener och sker redan vid bildandet av ägget respektive spermien. (Kanske är detta organismers sätt att säkra nödvändig biologisk mångfald?) Utan att gå in på detaljer är det en process där arvsmassan i mammans respektive pappans kromosomer blandas. Parvis lika kromosomer lägger sig tätt intill varandra och byter en varierande mängd genetiskt material mellan sig varvid den skapar ägg och spermier med nya kombinationer av gener. Därmed kan man också få avkommor med helt oväntade kombinationer av egenskaper.

När vi väl genom val av föräldrar har en kull valpar med vissa genetiska egenskaper (och det kan variera starkt mellan individerna i en kull om genvariationen hos föräldrarna är stor) så har vi kvar hela den sista spännande biten där forskningen ännu bara är i sin linda. Och nu kommer mitt tips på intressant artikel. Den beskriver nämligen på ett enkelt, men inte förenklat, sätt var genforskningen står idag kunskapsmässigt. Det handlar om hur gener, celler och organismen interagerar med varandra och med den omgivande miljön. Tro inte att det är så enkelt att en individs gener automatiskt avgör hurdan individen blir. Det är ett mycket mer komplicerat samband som avgör om och hur olika gener aktiveras. Kroppens sätt att inaktivera en gen är att fästa metylmolekyler till DNA, och många gånger krävs det händelser i den yttre miljön för att lossa dessa metylmolekyler från generna. Läs bl a den spännande redogörelsen för vad som händer med råttungar som inte blir slickade av sin mamma.

Och för att återkoppla till de inledande stora förhoppningarna om att avla fram nästa stjärna på vallningshimlen, så blir ju varje uppfödares stora frossa att bestämma sig för hane till sin tik ganska avdramatiserad. Man kan nog sluta noja över individer och istället titta på vad som brukar följa med i paketet i olika linjer - och har man inga typade linjer att förlita sig på vare sig hos tiken eller hanen, ja då är det nog verkligen bara som att ställa sig vid den enarmade banditen och dra i spaken. I alla händelser spännande även om man inte alltid har tur! Chansen att ha tur idag är i alla fall mycket större än för 20 år sedan eftersom hela rasen under denna tid genomgått mycket stora förändringar som jag tror alla inblandade är beredda att säga varit till det bättre.

torsdag 13 december 2012

Hellre får än fruntimmer eller Mitt liv med hanhundar


Nej det verkar farligt, sa Lucky och tackade nej till den första dejten han blivit inbjuden till. Det hände förra veckan.

Som jag berättat tidigare hade han fått chansen på Skogsvallarens Queenie som ägs av Kristian och Annelie Carlsson på kennel Sheepchaser. Jag tycker riktigt bra om Queenie så det hade varit roligt och spännande att få se vad Lucky hade bidragit med i en valpkull. Det han har bakom sig i stamtavlan är ganska varierat och man vet aldrig ju aldrig hur mycket fenotypen överensstämmer med genotypen innan man har provat. När Lucky inte vågade hoppa upp på Queenie fjärde dagen som hon var villig var Kristian och jag överens om att Kristian skulle hitta en annan hane innan det blev för sent. Det blev Eva Erikssons Jack som bara gått VP än så länge - till både utseende och arbetsstil är han och Lucky förvillande lika men de har inget gemensamt i stamtavlan. Roligt och modigt av Kristian tycker jag, en mindre uppfödare som vågar testa unga oprövade förmågor som inte hunnit göra sig något namn ännu - ofta gör ju uppfödare i sådana lägen ett ängsligt val av någon känd hane som ska sprida lite guldglans över den okända tiken oavsett hur dåligt de passar ihop.

Vad hände med självsäkra Lucky då? Han som alltid levt på ett otroligt självförtroende och tagit för sig av allt roligt som livet kunnat bjuda på? Först var han bortlämnad till Kristian några dagar men valde att ligga och titta på Kristians träningsfår och ponnyhästar utanför huset istället för att bry sig om Queenie. Sedan kom Kristian hit med de tu, och det jag såg på en gång såg mest ut som rädsla hos Lucky. Osäkert för vad, men så fort man såg att nästa steg var hoppreflexen så såg han skamsen ut och gick sin väg eller hoppade upp på mig eller Kristian för att tigga stöd. Jag vet ju inte om han blivit åthutad i samband med löptikar någon gång innan han kom till mig 14 månader gammal. Det kan också vara lite tonårsosäkerhet som fallit över honom. Efter Nurseryfinalen i Norge så ställde jag av honom helt från vallningsträning och det tog bara någon vecka så blev han väldigt låg och känslig för alla sorters tillsägelser från mig, t ex väldigt ovillig att följa med på motion om vi ska förbi ett ställe där jag brukar få huta åt Mae att inte jaga vildsvin, etc.Och dessutom har han fått börja backa för Zack som han tidigare dominerat totalt - nu mår ju Zack som en prins och har vuxit enormt när han inte har ont längre.

Och visst ska Lucky slippa tjejer! Nu får det vara tills han själv väljer att visa något aktivt intresse.

Men alla ni som har tikar och tror att det här med hanhundstjänster är något enkelt, här ska ni få höra:


Det här är Random Gadd (att skilja från Gadd II), den första riktigt bra Border Collie jag fick tag på, inköpt som valp av Ylva Holgersson 1997. Han satte en helt ny standard på min syn på vad en vallhund ska ha med sig i bagaget. Han var nånstans mellan 1,5 och 2 år  när han skulle ha sin första tik på besök, och eftersom tiken skulle bo hos min syster någon mil från mitt så hade jag Gadd med i bilen när jag åkte och mötte upp tiken. Det var ett väldigt ylande så efter någon mil sa jag "håll klaffen". Det blev knäpp tyst på en gång, men det blev också helt omöjligt att få honom intresserad av tiken som på nästa löp istället betäcktes med Gadds kullbror Odd. Under tiden växte Gadd också till sig så ungefär samtidigt som hans bror fick ta hand om tiken som Gadd ratat betäckte Gadd sin första tik. Han hann med ytterligare en tik innan han bara fyra år ung blev överkörd av en rattonykter person när vi var på väg hem från valborgsmässofirandet i grannbyn.


Sedan var det Glen - han började sin karriär med att rata den ena tiken efter den andra - han brukade titta på mig och säga nånting i stil med "du som har ordnat till allt annat i mitt liv, skulle du inte kunna ta hand om de här jobbiga typerna också?". Till saken hörde att Glen kom till mig som ett "autistiskt" omplaceringsfall när han var fem år gammal, men eftersom jag visste att han haft en kull i Skottland som ung så trodde jag rätt länge att han skulle "hitta tillbaka" till parningsbeteendet precis som han hela tiden hittade tillbaka till andra "normala" sociala beteenden. Efter ett antal ratade tikar bestämde jag mig emellertid för att inte ta emot fler och låta honom slippa något han uppenbarligen tyckte var jobbigt. Han och Nettle delade hundgård under ett höglöp utan att något hände, och under nästa löp också - nästan, för plötsligt helt utan förvarning under en motionsrunda i skogen så hoppar han på henne och de sitter fast innan jag ens hunnit fatta vad som händer. Jag lät det hända några gånger till av rent terapeutiska skäl och åkte sedan till veterinären och sprutade Nettle. Ett år senare lät jag dem para sig planerat, och i den kullen föddes bl a Eva Erikssons Flash.och kanske mindre känd men minst lika bra Christer Larssons Ty Nant Rex.

Eftersom Glen var fem år när han kom till mig så var han ju redan en bit till åren innan han kom i avel, men hann med att få 76 avkommor innan jag satt stopp eftersom han då började få problem med prostatan i samband med parning. Efter händelsen med Nettle behövde jag aldrig lämna tillbaka någon tik obetäckt men Glen var en mardröm för mig när det gällde tikar - och säkert för många tikar och tikägare också. Förutom att han var tekniskt klumpig så var han inte det minsta intresserad förrän precis sista dagarna av höglöpet, och ofta hade tikarna redan börjat säga ifrån att de inte längre var intresserade. Värsta minnet är en tik som Kerstin Johansson skulle ha parad - tiken bjöd ut sig å det grövsta i en hel vecka och andra hanar ylade och hoppade i luften efter henne medan Glen fullkomligt nonchalerade henne. Jag ville att de skulle hitta en annan hane men Kerstin hade, som vanligt, is i magen. Dag 8 efter att tiken börjat stå var hon inte längre intresserad, men då tyckte Glen att det var dags. Han våldtog henne även nästa dag trots att hon fräste och var arg, och resultatet blev en normalstor kull.



Nästa kille var Ty Nant Kep, kullbror till Eva Erikssons Nike och till Seths och Doffs mamma Day. Han hade egenheten att bara betäcka varje tik en gång. Han genomförde snällt parningen när som helst i löpet men eftersom många tikar står innan de haft någon ägglossning så var det flera tikar som gick tomma efter honom om tiken lämnats in för tidigt - det spelade ingen roll om höglöpet inträffade 5-7 dagar senare; han gjorde ändå inte om parningen!

Och här är Ty Nant Doff, normalt sexgalen och tekniskt skicklig - hade nog kunnat ändra min uppfattning om knepiga hanhundar om inte ödet velat annorlunda.Han än nog den ende i denna kavalkad som i ett fritt val mellan en fårflock och en löptik valt tiken - smart nog att inse att tikar är en bristvara till skillnad från fåren som alltid finns. Som treåring fick han dock hjärtproblem efter först en infektion och strax därefter ett ormbett som höll på att kosta honom livet så han hann bara med en parning innan dess. Jag omplacerade honom hos "fårvänner" i Blekinge som inte är lika stora träningsnarkomaner som jag utan bara vill ha en hund som hjälper till med normala gårdssysslor. Numera verkar förmaken i hjärtat hålla rytmen även efter ansträngning och jag känner mig lite sugen på att ge Doff en chans till som avelshund. Men modet sviker!

I den enda kullen han har så är fyra av sex avkommor röntgade med C och de andra två oröntgade - inget fel som kommer att påverka hundarnas funktion enligt uppfödaren som kontaktat SKKs avläsning, men det lär kräva en för stor ansträngning att försöka sälja en kull efter en hane som är inblandad i sådan HD-statistik. Hade detta hänt efter ett antal felfria kullar så hade saken varit i ett annat läge, men att använda honom nu lägger ansvaret på mig att vända statistiken. 

Den här händelsen har fått mig att tänka mer på att hundar som paras ska vara i exteriör harmoni med varandra.Då menar jag inte lockar och långt hår, vita ögon och fladdermusöron och annat som en del uppfödare tycker är snyggt eller fult, utan jag menar kroppskonstitutionen. I det här fallet med de fyra C-höfterna har både Doff och tiken bra HD-statistik i släkten men tiken är reslig, ganska lång rygg och flack medan Doff är en liten hane (14-15 kg), lågställd, kort kropp och mycket kompakt.Och jag har tänkt på det ibland i andra kombinationer också där man fått höra om skelettproblem av olika slag, att det kanske inte är så konstigt. Att en Border Collie kan se ut precis hur som helst är en naturlig följd av att aveln sker på andra grunder än exteriör rasstandard, men av just det skälet tror jag att det finns skäl att beakta kroppskonstitutionen vid valet av partner. Doff hade varit en perfekt partner till Mae både exteriört och arbetsmässigt samtidigt som det hade varit en chans att fortsätta på min egen tiklinje, men nej modet har svikit. Men nu håller visst ämnet på att flumma ut... hejdå för den här gången!



onsdag 5 december 2012

Två låglandskossor till


Fotot är en uppföljning på bilden med Zack i förra inlägget. Jag har fått det från Susanne Johannesson. Släkten går igen i vissa individer kan man säga, och det intressanta är att egenskapen drivteknik också följer med detta utseende bland alla Glen-ättlingar jag sett. Barn och barnbarn med annat utseende är det inte alls lika tydligt på.

Längst bort på fotot är Zacks faster Peg som ägs av Susanne Johannesson och som är dotter till Glen och Susannes Yojimbo Jill.Närmast kameran är Pegs dotter Kate efter Anneli Wallins Ids. Kate ägs också av Anneli.

Visst är det spännande med hundar som är så speciella i både någon vallningsmässig egenskap och till utseendet och att det sedan visar sig samvariera när de går i avel!?

tisdag 4 december 2012

Dags att gå i ide

Skulle åkt ner till Blekinge ikväll i hundärende men varning för oplogade vägar och snödrev sköt upp den utflykten till imorgon, och vips blev det en stund över till att t ex uppdatera bloggen.

Tema i årets advenstlåda "Between a rock and a hard place". Sten och taggtråd huvudsakliga materialet, men lite fårull är ju alltid bra att använda så hjärtat är gjort av det.

Vintern kom fort och lite oväntat efter en lång värmeperiod. Hade tänkt att den här tackgruppen kunde gå ute tills det var dags att sortera upp dem för betäckning kring jul, men så enkelt skulle det visst inte vara utan det blev att lägga två dagar på att göra i ordning inne för dem. Det gällde att ha en hund som låg på bakom för att få djuren framåt i den djupa snön över diken och stenmurar när de skulle vallas hem.

Och även de här söta flickorna fick raskt flytta in.

De två senaste veckornas träningskrut innan snön kom har jag lagt på Mae. Hon är över två år nu och det har hänt mycket mentalt med henne, en helt annan stadga än för bara några månader sedan. Hon är en sådan där hund som det är lite lätt att glömma att träna och bara stå och njuta av medan hon gör vad hon själv tycker - hon är unikt välbalanserad bakom djuren. Men så är det ju det där med flankerna-;)! Varför släppa kontrollen bakom djuren och ge sig ut på en flank??? Så nu har jag lagt två hela veckor på att försöka räta ut hennes frågetecken kring flankerna - ett stort vänster betyder INTE "tryck lite på vänster flank" utan det betyder SLÄPP OCH SPRING. Jag brukar inte använda longerpiska för att slå med den utan bara som förlängd arm ibland i nybörjarträningen, men nu har jag gått 30-50 meter bakom henne i drivningarna och smällt till med piskan i luftan samtidigt som jag sagt åt henne att flanka stort. På de flesta hundar gör ett piskljud att hunden tappar fokus på djuren, men med Mae har det fungerat bra. Hon har förstått vad det är jag kräver även om hon fortfarande rätt ofta behöver påminnas, lite som Glen var på sin tid - tog flankingkommandon på andra tillsägelsen.

Och så har Mae fått en ny stamtavla. Uppgifter om hennes släktingar lite överallt i Europa som jag hittat på internet fick mig att misstänka att den stamtavla som fanns på Vallreg när jag köpte Mae inte var rätt (själv hade jag bara hennes "certificate" från ISDS). Hon är ju den hon är oavsett vad det står i stamtavlan, men om jag betäcker henne om någon månad så kan det ändå vara kul för mig och schysst mot valpköparna att det är rätt. Efter lite korrespondens med Teun van den Dool och ISDS registreringsavdelning är nu allt utrett och felet har begåtts här i Sverige, så man kan ha fortsatt förtroende för van den Dools kompilerade stamtavlor-;). Det var stamtavlan bakom Maes mamma som var fel, så hon är inte linjeavlad på Scrimgeours Ben - jag själv tycker bättre om den stamtavla hon nu har på Vallreg och som är rätt, så slutet gott.

Och vad är det här då? Fotot kom med eposten idag från Maja och på ämnesraden i meddelandet stod det "Glen?". Men nej, det är inte Glen utan Zack! Hur lika varandra kan farfar och sonson vara?! Maja tog fotot i oktober på potatisåkern när vi pustade ut efter upptagningen. Som ett resultat av Zacks konvalescens efter operationen i somras när han inte fick vara i hundgården gjorde han en raketkarriär som familjehund - och han har verkligen naturliga anlag; aldrig påträngande och klistrig utan bara väldigt nöjd med att försynt få finnas med i bakgrunden.Ni kan skratta åt mig, men jag hävdar bestämt att Glens ädla ådra har gått igen i en del av ättlingarna, särskilt i dem som likt Glen ser ut som SLB-kossor.

tisdag 20 november 2012

Nordiska Nursery-finalen

Hemma igen efter en trevlig - om än ganska regnig - Nurseryfinal i Norge några mil väster om Oslo. Trevlig samvaro med hela det svenska laget, och särskild bonus att dela stuga med någon som steker perfekta bacon och ägg till frukost kl sex på morgnarna - tack Krille!
Stora delar av det svenska laget (jag o Zack längst ner till höger) fotade av Karin Mörling. Vi gjorde vad vi kunde för att hålla värmen inne och vattnet ute. Zack var med som allt för entusiastisk hejaklack - stod på bakbenen stora delar av tiden för att se vad som pågick ute på banan.

Och JA - SVENSK REVANSCH på förra årets storslagna förlust: Sverige vann i år med snittpoängen 114 poäng!!! Norge hade 108 och Finland 97.

Sammanfattning av det här inlägget: 1) lite om banan o fåren, 2) jag var helnöjd med Luckys insats, och 3) lite "svenskgnäll" på arrangemanget.

Vår träningsbana i förra inlägget var helt rätt och innehöll alla bansvårigheter som vi sedan skulle behöva klara i Norge. Den enda nya svårigheten var att det regnat ordentligt i veckan före tävlingen och fortsatte regna hela lördagen. Fåren sjönk med klövarna och att de dessutom saknade respekt för hundarna gjorde det trögt och tungarbetat. Bäst funkade det med den typ av hundar som kan småspringa efter får utan att lägga för stort tryck - fick de bara igång fåren så kunde det bli en för förhållandena fin runda med bra flyt.

På tre ställen på banan gjorde de bastanta och oklippta tackorna  seriösa försök att slippa hela tillställningen: första gången när de skulle runda stolpen och gå ut på drivningen, andra gången när de skulle över en lerig körväg för att komma till crossgrinden, och tredje gången i delningsringen.

Tyvärr blev fåren för utmanande för rätt många hundar så det blev en hel del diskningar. 12 diskar sammanlagt är rätt mycket i en finaltävling. Domaren Con Mc Garry var då ändå ganska tillåtande för att hundarna sa ifrån när fåren ställde upp sig eller försökte dra sin väg.
Snart dags för söndagens start. Jag har krängt på mig det dyblöta startnumret och ska ta av Lucky värmetäcket. Tack Karin Mörling för fotot.

Själv bestämde jag mig för att köra Lucky i "felsäkert läge" när jag såg hurdana fåren var och inte släppa upp honom för mycket. Hade jag sagt åt honom att gå på mot tackorna och sätta fart på dem så bedömde jag risken som för stor att han skulle ruskat till någon av dem i hasen om de inte lytt meddetsamma. Därför tog drivningen lång tid och det är inte direkt elegant att till stora delar flanka fram fåren, men han hade stenkoll hela tiden. Tiden ute i fållöppningen båda dagarna. Men jag var helnöjd med att Lucky lyckades hålla djuren på linjerna i stort sett hela vägen, lyssnade och samarbetade banan igenom och orkade med typ 699 kommandon - det var starkt med tanke på att han inte har någon tävlingserfarenhet. Vi landade på 15 plats i ett startfält på 31. Nu ska han ha träningsvila och få smälta allt han lärt sig på kort tid - hoppas att det inte blir för mycket snö utan att det går att köra igång framåt mitten av januari igen.

En sak hade jag gjort annorlunda på söndagen om man fått veta poängen på lördagen och kunnat ändra sig. Jag brukar inte försöka köra efter hur olika domare bedömer utan kör alltid som jag tränat hunden, men det här handlar mer om banstrategi. Jag skickade vänster i hämtet, inte av något särskilt skäl utan mer för att det kändes mest naturligt och för att hunden behövde försvinna ner bakom en backe där man inte kunde se den i högerhämtet om den skulle få ett bra djup bakom djuren - och jag vet att Lucky alltid väljer att söka upp ett mycket bra djup. Eftersom jag ville kunna se honom hela utgången så var vänster bättre. Men på vänster fanns en holme med några buskar och träd i höjd med sänkan där fåren ställdes ut, men eftersom löven var fällda kunde hunden hela tiden se fåren så jag såg inget problem trots att jag var nästan helsäker på att Lucky skulle välja att gå utanför holmen. Men det straffade sig - endast 15 p på utgången (10 p på upptaget så han hade landat på helt rätt plats). Och uppenbarligen var det en princip hos domaren att hunden inte skulle gå utanför en holme för det blev samma poäng på söndagen då jag åter skickade vänster. En annan hund som gick precis som Lucky längs med staketet hela vägen men vände in innanför åkerholmen fick 20 på utgången. Jag hade inte kunnat dirigera Lucky att gå innanför åkerholmen, men om jag istället skickat höger hade han haft 18-20 p i utgången trots att hundarna även där tappade ögonkontakten med fåren om de gick på baksidan av kullen. Men egentligen spelar det ingen roll eftersom jag inte hade åkt dit för att tävla om tio i topp-placeringarna utan för att få erfarenheter och kolla vad vi skulle klara på en stor tävling - nästa höst är Lucky 2,5 år och har en hel tävlingssäsong bakom sig, så då ska vi satsa på placering.

Och så till slut några kommentarer om arrangemanget. Jag både inser och anser att man ska ta seden dit man kommer och delta på ett positivt sätt med de förutsättningar som bjuds, men jag tycker också att det är tillåtet att reflektera lite över sådant som kunde varit bättre. Bjuder man in deltagare från fyra nationer till en finaltävling, så är det många som har offrat mycket tid och pengar på att ta sig dit - och då ska man som arrangör anstränga sig lite extra för att göra det till en tävling som fungerar bra på alla sätt.

1) Sekretariat kan man inte riktigt säga att det fanns. Det tog flera timmar mellan nya resultat som man kunde hitta på ett handskrivna lappar på kaffebordet, och det var ganska slumpmässigt vilka resultat det var. Resultaten från första dagen lär ha publicerats på hemsidan under kvällen, men det var ingen info om det och jag tycker inte att man ska behöva ha en smartphone eller mobil datoruppkoppling med sig på tävling för att få veta läget. Själv tycker jag också att det hade varit lärorikt att under dagen kunna kolla hur olika saker bedömdes eftersom det var en bana som bidrog till många olika scenarier och varianter på utgångar, stopp, hantering av flyende djur m m.

2) Funktionärer. Förutom de som ställde ut djuren så verkade det vara i stort sett två personer som gjorde jobbet. Det var två jättetrevliga tjejer, men det hjälpte ju inte när de både skulle grädda våfflor, koka korv, sköta resultat/sekretariat och sitta domarsekreterare.

3) Dagarna i andra halvan av november är korta men banan var ändå inte byggd när vi kom på morgonen. Tävlingen kom igång nästan 45 minuter efter utsatt tid och de sista tävlande startade i kamp med ljuset. Sveriges Anja med John gick allra sist och hon är ju ung och har lite elasticitet kvar i ögonlinsen, men själv skulle jag inte klarat av att se grindarna ö h t. Lite vit sprayfärg på dem, eller åtminstone några vita band hade känts som en rimlig arbetsinsats från arrangören.

4) Allmän service - ingen toalett, eller i alla fall ingen upplysning om att det fanns. Västarna med startnummer hade jag själv tagit hem och torkat till söndagen om jag varit arrangör - nu var de istället drypande blöta och luktade sur disktrasa på söndagen. Jag vred några dl vatten ur min innan jag tog på den men en del tog inte på den alls. Startavgiften för de två dagarna var 600 norska kr, dvs ca 720 svenska - rätt saftigt tycker jag med tanke på att de inte har något krav på veterinärbesiktning i Norge. Roligt och ambitiöst att ta in en domare från Irland, men sååå mycket kostar det inte.

Sedan kan man ju fundera lite över hur bra koll domaren och domarsekreteraren hade på varandra. På både lördagen och söndagen fick jag gå av vid fållan för att domaren ropade "time", men jag är inte säker på att tiden verkligen var slut på lördagen. Jag satte på min tidtagare i telefonen när jag gick ut till posten, och när jag hade gått av efter att tiden var slut tittade jag igen och hade fortfarande tid kvar enligt telefonen. Just då brydde jag mig inte utan tänkte att sekreterarens tidtagare gick likadant för alla, och då spelade det ju ingen roll. När nu resultatlistan finns på internet står där 10 minuter (man hade max 11)! Det stämmer alldeles utmärkt med min telefonklocka, så antagligen fick jag gå av felaktigt p g a dålig kommunikation mellan domare och sekreterare. Fåren var i rörelse och halva flocken redan inne i fållan så momentet var i stort sett avklarat. Poängen vi missade gör mig inget men det förstärker känslan man hade av att det var rörigt och lite oerfaret kring sekretariatsarbetet.

fredag 16 november 2012

Hej Norge!

Idag har Krille, Thomas o jag byggt en riktigt jäklig Norgebana  o tränat Race, Win o Lucky. Nu lämnar vi Sverige och imorgon ska vi göra vad vi kan för att slå åtminstone några norrmän - Nordic Nursery Final nästa uppehåll.

tisdag 6 november 2012

Och här kommer filmen

Här är videon Erika tog på mig och Lucky på Nordiska Nursery-uttagningen och som jag utlovade i inlägget igår. Jag har inte sminkat den med flashig musik så det går bra att inse ohörsamheten som jag retade upp mig på - i stort sett varenda liggsignal med visslan var jag tvungen att förstärka med att ryta "ligg" efteråt. Jag skickade honom från draget i hämtet och det är därför han vill lägga sig och jag visslar till två gånger - fyra poäng bort - slutresultatet blev 84 poäng. Han missar inte crossgrinden, utan den var en "pull through", dvs skulle tas bakifrån.


Höstpladder

Här händer väl inte så fasansfullt mycket mer än att det är väldigt mycket höst och det är dags att flytta in djur o grejer. 

Räddningen ur värsta höstdepressionen är att Zack får träna igen. Är han eller jag mest nöjd? Jag har ökat träningstiden med några minuter då och då så nu är han uppe i 10-12 minuter och blir bara bättre och mjukare i rörelserna. Som jag misstänkte så hade han glömt bort de fina innerflankerna vi hade tränat in till i våras, men han vet vad jag syftar på när jag harklar mig så de kommer nog tillbaka-;). Lite otränad på att ta in längre flöden av kommandon i början när jag körde igång honom, men nu är han helt mjuk och följsam i huvudet och bara flyter med i visselsignalerna. Mest får han driva men har också börjat få göra lite snabba saker som t ex dela och sortera. Snart ska han få börja hämta på lite kortare avstånd.

Några bilder från dagens träning. Men det är ju inte ljust ens mitt på dagen - kameran ställde in sig på bländare 9 och bilderna är helt korniga. Fast de föreställer åtminstone finaste Zack!







I veckan som gick var jag utanför Eskilstuna och höll kurs; några ansikten från tidigare kurser - alltid roligt att se hur de tränat på och utvecklats i mellantiden, men mest nya förare och hundar och det är alltid spännande. En sak man inser när man är ute och kursar både här och där är att det finns många kloka förare och fina hundar i detta land, även om inte alla av dem dyker upp och visar sig på tävlingsbanorna.

Helgen dessförinnan var jag med Lucky på uttagningstävlingarna till Nordiska Nursery-finalen (hundar yngre än tre år) som går i Norge 17-18 november. Förutsättningarna var väl inte de bästa då han varit skadad i en tass i veckan innan och haft burvila samt dessutom varit bortlämnad medan jag var på jobb i Västergötland. Mycket riktigt var det en explosionsmotor jag släppte lös, men eftersom jag var helt inställd på att tävla för att vinna så körde jag runt honom riktigt bra med hjälp av broms och flanker - han kom fyra, och de tre före honom var snart treåriga hundar som hade två tävlingssäsonger bakom sig. Det var inte så illa av oss med tanke på att det bara var en månad efter att Lucky tävlingsdebuterade på IK1! Film kanske kommer för Erika Mattsson filmade rundan.

Men samtidigt som jag var nöjd med mig själv för att jag hunnit med i svängarna och över att Lucky var både läcker och effektiv, så var jag också lite retad på att han för första gången varit seriöst ohörsam. Jag bestämde mig för att på tävling nummer två så skulle han ta ett liggkommando i framdrivningen, punkt slut. Tja, och i samma ögonblick som man börjar tänka på det sättet så slutar man nog också att tävla. Vi motarbetade varandra hela vägen och det gick inte bra. Sedan fastnade vi i delningen med de märkta djuren trots att Lucky då hunnit jobba av sig och samarbetade fint igen - en 20 kg mindre tacka än de andra var märkt och hon var hysteriskt noga med att gömma sig ihop med de omärkta som skulle delas av, så där gick tiden ut och alla poäng från delning, fålla och singel borta.

Så totalt blev det bara en reservplats till Nursery-finalen - men det räckte det också, så nu är det bestämt att vi åker. Lite kul att komma ut eftersom allt annat tävlande fick ställas in den här säsongen när Zack behövde opereras.

På söndagen var det vanlig IK2, och det hade jag lika gärnat kunnat låta bli att starta eftersom Lucky bara hade jobbat på att tillfredsställa sitt eget kontrollbehov under uttagningstävlingarna på lördagen. Det var mera drag i djuren på söndagen och Lucky tryckte dem hela tiden längre in på fältet (säkert 10-15 meter innanför framdrivningslinjen), men när han sedan var nästan framme med dem insåg han att det högerkommando jag tjatat om hela framdrivningen nu var ofrånkomligt att lyda - kortslutning i skallen och han bumpade in i flocken och bet en tacka i svansen (inga skador tack och lov). Måndagen hade han "betänketid" i hundgården men den hade inte haft någon större verkan för han började med att köra autopilot på tisdagen igen. Då insåg jag att Lucky är 20 månader och på väg in i det där sista stora tonårsupproret som unghanar brukar drabbas av nån gång efter 18 månader och fram till två år - dags att visa upp morsan m a o. Just nu är han eftergiven och fin igen och vi är sams-;), ja t o m jättesams, men det vore naivt att tro att det var sista gången som han försöker resa sig innan han blir vuxen på riktigt. Men nu tränar vi för att göra två bra rundor i Norge - och eftersom Lucky inte är tre år förrän 2014, så kan han få starta i Nurseryfinalen nästa år också!


tisdag 16 oktober 2012

Ögonlysta

Hela gänget ögonlystes igår - ja även Zack trots att han nog får anses utesluten för avel, men det kan ju ändå vara skönt att veta att han inte har några ögonproblem. Allt såg jättefint ut på alla.

söndag 14 oktober 2012

Ett gott skratt kan man ju bjuda på

Idag har jag tävlat IK1 med Mae och Lucky. Mae har börjat vänja sig vid det sociala livet på en tävlingsbana och gjorde idag för första gången ett fullt normalt hämt borta. Tre p bort på utgången för att den var lite onödigt vid men i övrigt felfritt, alltså 47 på hämtet. Hon var med mig och lyhörd hela drivningen också - kan köra henne en hel bana utan att stoppa henne innan vi är framme i delningen - men eftersom jag stod kvar vid stolpen så blev det en del strul på crossen och av linjen eftersom tackorna (mycket begripligt) börjat tröttna på både tävling och hällregn.

Hur som, dagens skratt bjöd Mae och jag på i delningen. Domaren Johan Gustafsson  bara brast ut högt och ljudligt, och Eva E också som stod på tur och skulle starta efter mig. Vad hände? Mae hjälper till hur bra som helst med att fixa en lucka, kommer in som ett streck och tar kontroll - men på de tre istället för de två. Och vad var det för roligt med det - det händer väl varenda tävling att några gör det? Jo, det var så himla snyggt och kontrollerat och jag vänder mig helt cool mot de två som trippar iväg så fint att jag bara står där och tar för givet att Mae är på väg - men hon har gått iväg med de tre åt andra hållet lika lugnt som jag står och kollar på de två. Rygg mot rygg och lika fokuserade på varsin flock och lika omedvetna om vad den andra höll på med...haha.

Men detta är än så länge lite typiskt Mae - koll på djuren i första hand och på mig i andra. Vi har lite det här problemet i delningsträningen, att hon väljer att vända mot de djur som hon känner mest motstånd i - då har hon max kontroll. När jag lär in delningen kallar jag inte in mina hundar och låter dem springa rakt igenom utan jobbar mycket med att tagga upp dem på själva särhållningen, så det är ju inte så konstigt att de har en inlärningsfas när de helst går på de djuren som det är mest motstånd i.

Lucky kändes mycket lättförd och mjuk samtidigt som det är kraft i allt han gör, men han överraskade med att stanna flera gånger på utgången för att känna in draget innan han fortsatte - han snävande inte in utan höll bågen och djupet i upptaget men åtta poäng bort på utgången - helt okej bedömning, det ska kosta - sedan fullt på upptag och framdrivning. En miss på höger och vänster vid en grind och några andra småfel av helt okej slag för hans träningsnivå + ett extra varv runt fållan p g a att jag bad honom gå ett steg för nära djuren när de var i öppningen (jag trodde faktiskt att de skulle gått in då, men Lucky visste uppenbarligen bättre eftersom han redan hade stannat själv när jag sa "fram" en gång till) - vi slutade på 74 poäng och en åttondeplats. Kunde varit tryggare med några rankingpoäng till, men han har troligen de poäng han behöver för att vara med i nästa års unghundscup - och annars får vi väl gå en IK1 till nästa säsong!

Igår lördag tävlade vi inte av flera olika skäl, bl a att specialisten som opererade Zack var och gästopererade här nere i Småland och hade kontaktat mig för att han ville se om Zack verkligen var så bra som min vanliga veterinär meddelat. Och Fredrik var riktigt imponerade över hur väl jag lyckats muskla upp Zack trots alla rörelserestriktioner. Nu har han alla muskler han behöver runt bogen för att jag ska få börja träna honom igen (gissa vad vi åkte hem och gjorde i fem minuter trots ösregnet?). Nu ska vi trappa upp träningen till normal nivå på en månad och under tiden fasa ut NSAID - och går det bra är han friskskriven om en månad.

måndag 8 oktober 2012

Stort resultat av liten insats - om alla ställer upp



Gener läggs på plats

Det här är en uppföljare till mitt inlägg i CEA-frågan ”Att veta och att välja” 5 september. Först en kort sammanfattning av det här inlägget för er som vill ha snabba fakta utan att behöva läsa och förstå för mycket:
CEA kan på ett fåtal generationer nå förekomsten 0 % om ALLA - både tikägare/uppfödare och hanhundsägare – tar sitt fulla ansvar för att alltid leva upp till en enda enkel regel:

1)      En av parterna i en parning ska alltid vara konstaterat normal/clear.

Att nå 0 % kommer dessutom att gå snabbare och inte minst lättare om alla också lever upp till en regel till:

2)      Den andra parten får inte vara drabbad/affected.

I dagsläget pekar statistiken på att var fjärde Border Collie (hane eller tik) inte kan paras fritt med hänsyn till CEA-ärftligheten – och det börjar faktiskt vara lite tråkigt tycker jag, i synnerhet som man också försöker välja bort epilepsi, andra ögonproblem och för hög förekomst av osteochondros och HD. Det är ju efter vallningsegenskaperna man helst vill välja föräldrar till den valp man ska köpa, eller välja partner till den tik man vill ta valpar på. Att i det läget göra en gemensam satsning för att bli av med CEA-problematiken är väl vettigt när det nu är så enkelt. Vore inte detta en rimlig överenskommelse inom en rasklubb?


I mitt förra inlägg funderade jag över hur man ska hantera den information man kan få om CEA-genen hos sin hund genom att skicka in ett blodprov till Optigen. Jag utgick från den statistik man får av att kolla gentestade hanar på SVAKs täckhundslista och kollade även allmän statistik från Optigen, och gjorde ett resonemang som byggde på att ca 25 % (alltså var fjärde BC i Sverige) är anlagsbärare och/eller sjuk. Med klena matematikkunskaper i bagaget landade jag då i konstaterandet att all användning av anlagsbärare skulle uppföröka förekomsten av anlagsbärare. Efter att ha fått feed back från två matematiker på Chalmers som till vardags räknar just på populationsutveckling så har jag nu blivit rättad i mitt antaganden om utvecklingen och fått nya intressanta kunskaper. 

Det roliga budskapet är att så länge en av parterna är konstaterat normal och den andra ej sjuk så sker en halvering av antalet anlagsbärare varje generation. Att det är så beror på att den muterade genen har en konstaterat klassisk recessiv nedärvning. I den mån även sjuka individer (alltså dubbla muterade anlag) används i avel eller s k matadoravel förekommer med bärare eller sjuk hane kommer utvecklingen mot 0 % att försenas - men den långsiktiga trenden är ändå på väg mot 0 % om grundregeln ”alltid en normal” efterlevs av alla. Ett större problem med matadoravel och avel med sjuka hundar är att man får en ”puckel” med väldigt många bärare. Då blir den genetiska variationen i populationen under en period starkt begränsad bland de hundar som går att använda i säker avel och avel som leder till 0 % (där alltid en part ska vara normal). En sådan genetisk begränsning kan bli så allvarlig att regeln ”alltid en normal” inte är praktiskt genomförbar eftersom det alltid finns en massa andra egenskaper och släktskap som måste vägas in. Där befinner sig t ex vanlig collie.

Eftersom jag är oskolad i teoretiskt matematiskt tänkande hade jag svårt att fatta att den enkla grundregeln ”alltid en normal” till slut leder till 0 % muterade gener. Därför landade vi en lördagskväll (efter en god middag på lammfärsfylld squash) med mina lådor med knappar i olika färger, och då kunde jag fatta. Möjligen fick också matematikern vid min sida något ut av min knapp-pedagogik för han skulle ta med sig den till sina introduktionskurser för nya studenter.


Ett gentest hos Optigen lämnar besked om någon av följde tre genstatus:
1) hunden är normal/clear, dvs både genen från mamman och pappan är normala
2) hunden är carrier/anlagsbärare, dvs genen från mamman ELLER pappan är muterad
3) hunden är affected/sjuk, dvs genen från både mamman OCH pappan är muterad

Optigens statistik från USA, och mina egna räkningar av hundar på SVAKs täckhundslista och valpförmedling, pekar på att det kan se ut ungefär så här i Sverige:
75 % normala
23 % bärare
2 % sjuka

Det som gör att förekomsten av CEA-gener ökar är två förhållanden:
1) att hundar ur grupp 3 över huvud taget får gå i avel
2) att två hundar ur grupp två tillåts para sig med varandra

Troligen sker inte något av det om kunskap om hundarnas genstatus finns (och hundägarna har kunskap om vad det bör få för praktiska följder), utan det sker när hanhundsägaren och/eller tikägaren valt att inte skaffa sig vetskap. Det är inte speciellt ovanligt att två hundar med okänd status paras och att uppfödaren för att säkert slippa veta inte ögonlyser kullen. T ex registrerades 2011 724 BC-valpar i SKK samtidigt som endast 57 (valpar och vuxna totalt) ögonspeglades. Under 2012 ser det ut som att fler har insett att det finns ett behov av att ha lite koll; hittills 73 ögonspeglade BC varav 7 fått diagnos - 4 av dessa 7 hör till CEA-komplexet.

En hund kan mycket väl vara ur grupp 3 utan att ägaren vet om det. Dels är det inte speciellt många hundar som ögonspeglas under de valpveckor då CEA-yttringar ofta kan ses (ca 5-10 veckors ålder), dels debuterar inte de märkbara symptomen förrän högre upp i åldrarna efter att hunden redan gått i avel första gången, dels är många symptom på en sjuk hund så lindriga att hunden fungerar praktiskt livet ut

Att symptomen av sjukdomen kan variera så starkt både i och mellan kullar beror inte på att den defekta genen ser olika ut hos olika hundar eller att arvsgången är oklar, utan på att olika hundar har olika uppsättning av andra hjälpgener som "motverkar" symptomen. Men det är en och samma gen (på hundens kromosom nr 37) som står bakom både den tråkiga yttringen colobom och den ofta harmlösa yttringen "lindrig CRD". En del uppfödare med drabbade kullar gör uttalanden som om detta vore två olika saker - det är det för den enskilda hunden, men det är det inte för rasen och aveln!

Upphovet till min lilla genetiska studie var att jag började få förfrågningar på Lucky från olika tikägare, bl a några som har tikar som är anlagsbärare och sökte hane som var normal. Jag bestämde mig då för att gentesta både Lucky och Mae, men jag har ju alltid lite svårt att bara göra saker utan att fatta, så sedan satte mina studier av ämnet igång. Min utgångspunkt var då, att om Lucky visade sig vara anlagsbärare (han är valplyst av sin danska uppfödare vid 7 veckors ålder så jag var rätt säker på att han inte skulle vara sjuk själv) så skulle han inte lånas ut till avel även om tiken var normal. Men innan svaret kom från Optigen blev jag alltså rättad av en son (matematiker) som läser mammas blogg och hans kollega doktoranden i populationsgenetik på Chalmers. Så när svaret från Optigen kom att Lucky är anlagsbärare hade jag redan blivit överbevisad om en annan ståndpunkt.

Lucky lånas alltså ut till tikar som är säkert normala, antingen genom gentest eller genom att tikens båda föräldrar är gentestade normala. Och han lånas inte ut till tikar med okänd status. (Samtidigt som jag fick svaret att Lucky är bärare fick jag också svaret normal/clear på Mae, så CEA är inget framtida hinder för att kanske sammanföra dem.)

Roligt nog såg jag häromdagen  på Kristian Carlssons hemsida att han har bestämt sig för att använda Lucky till sin fina tik Queenie som är gentestad normal när hon snart kommer i löp. Jag är riktigt glad över att hon får bli mamma till Luckys första kull för det är en riktigt riktigt fin och bra tik – blir det inte bra valpar där så har Lucky gjort bort sig. Jag var och höll kurs på en kennelträff där många barn ur hennes första kull fanns på plats, och de såg mycket trevliga ut allihopa. Pappa till den kullen är Luckys kusin, Madeleine Vinborgs Keeper.

Som kuriosa kan nämnas att Kristian kan vara mycket lycklig som har en gentestat normal tik ur den kull som Queenie är ur – både mamman och pappan till den är nämligen anlagsbärare. I en sådan kull är 25 % av valparna bärare, 50 % är sjuka och 25 % är normala.

Och på måndag väntar ögonspegling för Lucky och Mae eftersom det finns värre ögonproblem som inte går att gentesta för, och som dessvärre enligt rykten kanske kan vara mer spridda än vi nu har full koll på.