STEADY, SAKTA, AHH....

Senaste veckorna så har sakta-kommandot uppsökt mig hur många gånger som helst genom frågor från vänner och elever, på kurser m m. Därför blir det nu några rader om hur jag tänker kring dels användningen av ett kommando med innebörden "gå långsammare", dels vad som krävs för att lära in det.

Rent teoretiskt kan man säga att en hund som är tränad till att vara välbalanserad (känna av rätt tempo, avstånd och position i förhållande till den arbetsuppgift den fått) inte ska behöva ett sakta-kommando. Men i verkligheten uppstår alltid situationer som får hunden att förivra sig och knappa in på avståndet till fåren. Behovet av ett sakta-kommando kan också vara konstitutionellt betingat, t ex långa ben, naturligt intensivt rörelsemönster etc. Därför är det bra att ha ett effektivt kommando som omedelbart tar ner hunden till halva tempot, inte för att korrigera en hund som alltid går för fort utan för att ha ett kommando att ta till när det verkligen behövs.

Ofta är sakta-kommandot ett frustrerat försök att dämpa en hund som inte tränats att känna igen ett balanserat avstånd till djuren. I sin tur beror det ofta på att den inte till fullo respekterar förarens roll som verksamhetsledare i jobbet, eller så litar den inte på förarens förmåga att läsa djuren. Hunden drivs då att skaffa sig kontroll över flocken på sitt eget sätt, vilket ofta är att komma närmare djuren. I hundens uppfattning av situationen håller den på med en insats för att se till att inte djuren försvinner.

I människans ögon är hunden istället olydig och ur hand, respektlös. Och det är den, men det måste åtgärdas på ett annat sätt än att ilsket ropa SSSAAAKTAA. Det leder bara till att hunden uppfattar att vi är missnöjda, den dämpar sig och följaktligen går det lite långsammare några meter så länge som den känner sig pressad av förarens ilska. Sedan tar kontrollbehovet över igen, tempot ökar och föraren (som trodde att hunden gick långsammare för att den förstod kommandot) ropar ännu mer frustrerad och arg SAKTA SAA JAG.

Den andra vanliga metoden att få hunden att gå lite långsammare är att lite mer behärskat försöka pressa hunden att gå sakta, t ex rätt vanligt att hela tiden stå och säga "du, duuu, du...". Det leder ju ofta till att hunden dämpas lite och därför rör sig långsammare, men det leder inte till att hunden medvetet går långsammare för att hålla avståndet till djuren (vilket föraren ofta förleds att tro).

Saker i träningen måste ske i rätt ordning. Det är inte svårt att med en lina (går även utan djur) rent tekniskt lära in ett kommando som betyder "gå ner till halva farten". I den träningen ingår också att öka upp hundens tempo - det måste den kunna utan att tappa huvudet, och det hjälper den att förstå att kommando för långsammare och snabbare verkligen handlar om tempot och inte om att husse eller matte är arg. Men att börja med den kommandoinlärning är inte rätt ordning. Det är helt meningslöst att lära in kommandon för olika tempo innan hunden är trygg och bekväm med att ligga bakom djuren i jämn fart och avstånd, länge och långt. Och det är inte alltid en kvickfix-träning utan det kan ta några mil med en del hundar (och med andra räcker det med någon enstaka kilometer). Själv tycker jag att det är bra att ha en 30-meterslina på marken efter hunden för att slippa använda några som helst kommandon - bara trampar till lite snabbt på den så fort som hunden ökar mot djuren eller försöker lösa sitt kontrollbehov med en flank. Under den här träningen lägger jag inte in sakta-kommandot när jag trampar på linan, utan det här gåendet har bara som syfte att få hunden bekväm med sin kontroll under drivning. För träningen behövs djur som villigt flyttar sig för hund men inte försöker fly - om hunden stannar ska djuren stanna, om hunden går fort ska djuren gå fort.

När hunden är bekväm med att kontrollera djur bakifrån är det bara att rent tekniskt lära in kommandon för att sakta in och öka tempot, och det är lika lätt som all annan kommandoinlärning med en Border Collie; gjort på ett träningstillfälle och befäst på de två följande. Om någon tycker att kommandoinlärningen tar längre tid så är det som regel förarbetet som det brister i.(Och hur vanligt är inte det med hundar som sägs vara dåliga på höger och vänster?)

Nu sticker jag till Gotland och håller kurs över helgen. Blir trevligt att träffa alla duktiga och trevliga öbor igen - deras tävlingsdatum har inte funkat för mig på länge så det är nog två år sedan jag senast träffade folket där.

Om fäder och söner

Glen på kökstrappan på gamla dar. Foto Maja Karlsson

Det här inlägget hade jag tänkt skriva 7 mars som en uppföljning på funderingarna om avel och uppfödning i ett tidigare inlägg, men tiden har bara inte räckt till för att blogga. Har varit iväg i två omgångar och hållit kurs, gjort klart en tidning, och så tränger ju sig våren på och den flit jag inte ägnat mig åt med röjsågen tidigare i vintras har jag fått sona för nu... och så börjar det ju vara ljust så länge på eftermiddagarna att det är lätt att sinka sig med lite hundträning.

Vad hände då den 7 mars? Jo då firade jag och Zack ett år tillsammans. Jag var nere i Skåne och hämtade honom efter sista etappen på hans nästan tre veckor lång resa från Tjeckien, där jag genom ett antal slumphändelser hittade honom till salu på en hemsida. Han marknadsfördes med något femtiotal foton där enskilda rörelser i vissa lägen var så kusligt lika Glens att jag blev fullkomligt övertygad om att han skulle till mig. Och jag är nu ett år senare lika övertygad om att det var ett av de bättre sätten som mitt sökande efter en Glen-arvinge kunde sluta på. Så lik Glen i allt som var viktigt för mig med den hunden, och oerhört träningsbar - tar träning på ett positivt sätt som inte speciellt många hundar gör. Jag är bara glad varje dag som jag tränar eller arbetar med Zack!

Kopplingen till avel och uppfödning är att jag trots medvetna ansträngningar misslyckats med att hitta först en son och sedan en sonson till Glen som hade ärvt rätt egenskaper för mig. Det borde inte varit så svårt eftersom han var rätt produktiv som avelshund under några år.

Sonsonen Zack var helt otippad och jag skulle aldrig satsat på att köpa honom som valp. Visserligen har han idel ädel riktigt bra och framgångsrika hundar bakom sig på båda sidor i stamtavlan, men av väldigt olika slag. Vad sägs t ex om Jaran Knives Moel Nap och Glen i samma stamtavla - kan det bli mer olika? Men där fick jag en spark där bak för mina principer om att säkra egenskaper genom att para lika med lika. Bara att tacka Zacks uppfödare Åsa och Bosse för deras sjukt bra intuition, befriad från principer och kontrollbehov.

När jag nu ändå erkänner hur fel jag hamnat med hjälp av principer så kan jag passa på att erkänna en princip till som ledde lika fel, och det är den att inte blanda nyazeeländsk och brittisk Border Collie med varandra. Zack är inte inte till typen men dock matematiskt 3,25 % nyazeeländare. Han är ju en sonson till Glen, men jag hade långt tidigare kunnat få en jättebra son till Glen med 75 % samma stamtavla som Zack om jag inte hejdats av denna "renhetstanke". Två helsystrar (men ej kullsystrar) till Zacks mamma har nämligen varsin kull med Glen. I den ena blev det bara tikar - en del av dem av riktigt hög klass (uppfödare Meta Lönnberg) - men i den andra finns det en hane som heter Demo (uppfödare Eva Mårtensson) som jag kunnat ta om jag inte hade haft för mycket åsikter om stamtavlor.

En annan lärdom jag gjort på vägen mot Zack, det är att inte imponeras så himla mycket över alla namn och stamtavlor som radas upp i den ökande internethandeln med vallhundar. Det låter ju fint och smart när man inte har riktig bäring på vad som döljer sig bakom namnen, men ofta är det sannerligen inga varudeklarationer att hänga upp något på. Ett år innan Zack var till salu i Tjeckien såg jag honom till salu på Serge vad der Zweeps hemsida marknadsförd med den vanliga uppräkningen av släktskap och meriter i släkten, allt från jag själv och Glen till Jonas Gustafson och Don, Jaran Knives Moel Nap m m. Vilken aha-upplevelse! So what?! tänkte jag då - inget annat än en salig röra som det kan komma precis vad som helst ur. Och allt sedan dess läser jag den typen av "meritlistor" genom släktskap med mycket kritiskt öga.

Hade tänkt fortsätta med funderingar om att nedärvningen ofta visar sig tydligare i andra generationen - som med Zack som är mer lik Glen än vad hans pappa är - men nu börjar inlägget bli för långt igen, så det får bli en annan kväll.

Avslutar istället med några rader om hur sjukt nöjd jag var med Zacks sätt att gå med djuren när det var säsongsdebut för tävling nu i helgen. Hämten hade många fällor oavsett om man skickade höger eller vänster och en faslig massa rutinerade hundar skar. Zack och två till hamnade i uppsamlingsfållan med begagnade tävlingsdjur, vilket var en annan variant som kostade massor av poäng. MEN när Zack väl är framme vid djuren och gör sitt upptag så blir han bara så lugn och trygg och trivs och bara går med sitt gummiband som han drar djuren lite bakåt i ibland, och inga "bananer" i draget utan upp och tryck till! På lördagen var han den enda hunden som bara hade två poäng bort på framdrivningen - två hade tre poäng bort och en hade fyra poäng bort, men de flesta var rena katastrofen för att vara en IK2-tävling. Jag bara älskar det där jämna trycket som han nästan alltid har och som han oftast hittar utan förarhjälp. Men sedan var det märkta djur i delning och singel och jag fick inte djuren från fötterna så det blev varken delningspoäng eller trattpoäng och därmed långt från rankingplacering, men det hängde på mig och inte på Zack.