Syster Jem - visst är de lika?

Seemework Jem 19 juli  på kurs - ja en del av kursen hade vi i en 25:a i ett fårhus istället för ute. Som bekant regnar det ju då och då den här sommaren.. Foto: Maria Enfeldt

Vem dök upp på kursen jag var på väg för att hålla när jag skrev förra inlägget? Jo Zacks kullsyter Jem med matte Jasna Bohlin. Så roligt att få träffa dem! Jem är nästan-;) lika fin som Zack - en stark supertik. I oktober håller jag troligen kurs hos Jasna och då får jag träffa dem igen.

Jem och Zack arbetar väldigt mycket på samma sätt med stil, eye, fokus och god drivteknik. Visst är de lika varandra?

Seemework Zack april 2012 i Fjugesta. Foto: Fanny Gott.

Zack långtidssjukskriven

Foto: Fanny Gott

När frambenshältan hållit i sig en månad och två veckor på Metacam inte hjälpt var det igår dags för röntgen. Bog, armbåge, "handled" och tass - allt såg jättefint ut, men för säkerhets skull skickar min klinik också iväg bilderna till en specialist de brukar anlita för en "second opinion". Men eftersom röntgen ser bra ut och Metacam skulle ha läkt en mjukdelsskada så återstår nu som troligaste orsak till hans hälta en senskada, och allra troligast bicepssenan.

Mitt värstascenario innan jag åkte till röntgen med Zack var att vi skulle behöva öppna honom och plocka ut en benflisa eller broskbit - men nej, det hade varit enkelt förstår jag nu. En senskada är mycket mer svårläkt och det handlar minst om ett halvårs konvalescens. Är det bicepssenan är den svårast av allt att få att läka - och är den inflammerad i senfästet måste man oftast klippa av den och fästa den med spik på ett friskt ställe i bogen.

Allra mest önskar jag att Zack blir riktigt riktigt bra igen - viktigare än allt annat kring skadan. Men givetvis har luften gått ur mig när han nu kändes väldigt vältränad, stark och eftergiven och jag har jobbat som en gnu i juni och juli för att kunna ta ledigt och tävla varenda tävling i augusti - årets mål var ju att starta honom i SM. Dagens i-landsproblem, jag vet, men ändå.

Nu sitter jag på tåget och ska snart lägga mig, på väg till Uppland där jag ska hålla kurs två dagar. På återhörande!

Utgångarna blir allt bättre

Vad gjorde man utan fantastiska träningskompisar!? Igår träffades jag, Karin och Daniel. Daniel visade också upp en oanad talang som filmare så nu har jag bildbevis på Maes framsteg i utgångarna. Daniel tränade också hämt med utställare med Spike så vi stod uppe på varsin kulle och hämtade fram och tillbaka mellan oss. Hämtavståndet är drygt 200 meter men fältet är brett så det blir långa utgångar för våra unghundar.

Klicka på Youtubeikonen längst ner i filmrutan för att se filmen större.

Det här är ett vänsterhämt, och det har alltid varit sämsta hållet, både för dragkänslighet och för att hon sugs in av eye:et. Fältet är svårt med ett djupt dike i sänkan, och så den täta buskraden där hon lägger sig när hon får syn på djuren efter diket. Det som är positivt är att hon faktiskt startar med god fart igen efter en vänstersignal. Längre upp i backen i höjd med fåren börjar hon sugas in, men hon tar utdirigeringen rätt okej även om det behövs två stycken innan hon är rätt kl 12. Tackorna var väldigt känsliga och hon tar en del tid på sig att prata med dem i upptaget innan hon startar dem. I backen nere vid diket är det sjukt mycket drag mot utgången ur hagen och jag behöver stoppa henne några gånger - det brukar aldrig behövas i vanliga fall med Mae. Riktigt nyttigt för henne att få känna på flyktiga och dragiga djur.

 På den här filmen är inte utgången med men det är upptaget efter en högerutgång. Den var onödigt stor men hon tog sig till upptaget utan stödkommandon. I slutsekunden hotar jag inte Mae-;) utan sträcker upp armarna som tecken till Daniel att Mae och jag är klara för att han skickar Spike att hämta.

Här gör Lucky samma vänsterhämt som Mae i första filmen. De är mycket olika. Lucky far i full fart genom diket och slår ut av sig själv när han landar bakom buskraden och behöver bara ett litet vänsterkommando för att ta sig de sista fem metrarna - inte illa med en så stor utgång av en hund som var sällskapshund och inte hade sett får för fyra månader sedan. Men efter upptaget är de här flyktiga tackorna för mycket för Lucky när han är så långt från mig. Han upplever sig mycket ensam om kontrollen och börjar flanka på ett sätt som hetsar upp tempot. Hade jag inte rutit till några gånger så hade han gått runt djuren och tagit tillbaka dem till utställaren.

Här närmar sig Lucky upptaget efter att ha gjort en stor högerutgång. Precis som förra försöket så är upptaget bra, men sedan tappar han greppet och börjar flanka istället för att leta efter "gummibandet" till fåren. Men han ska inte vara färdig för så här stora hämt efter att bara vara tränad några månader, och han har aldrig tränat borta på de här avstånden. Utgångar och upptag har han så naturligt att det skulle han klara mycket längre än så här, men han är inte tillräckligt tränad och erfaren för att kontrollera djuren i framdrivningen på ett bra sätt.  På kortare håll och med lugnare djur här hemma gör han riktigt bra framdrivningar. Det som är bra på filmen är att han inte låter fåren skena åt det håll de vill och bara följer med ut i en "banan" utan att han aktivt börjar jobba för att hålla dem på plats mot mig - nu måste han "bara" lära sig att hålla huvudet kallt. Han är anmäld till VP om några veckor, men det hämtet är inte ens hälften så långt som det på filmen - och förhoppningsvis på ett fält med mindre drag.

Nu har Lucky för övrigt också fått sin svenskregistering och stora delar av stamtavlan finns med.

Zack på rehab i Hyllen

Det har jag ju sagt förr att jag inte tänker byta ut min stenålderstelefon förrän den går sönder, så håll till godo med dagens bild; det här Zack på simtur i sjön Hyllen som vi passerar varje dag på vår tur genom grannbyarna för att titta till våra djur. Han har haft en svårläkt skada i höger bog och gått på Metacam så hundarnas dagliga motionsrunda har han inte fått följa med på, men vattenjympa är toppen. Och Zack simmar gärna och länge, så länge att jag får hålla koll på när han börjar verka kall och trött och ropa upp honom på land igen.

Och den här bilden tog Maja på sig o Zack häromdagen (med en annan generation telefon-;)). Han har inte fått vara med de andra hundarna i hundgården  eftersom det alltid är risk att ett gäng hanhundar kör igång aktiviteter som hans bog inte  ska vara med om. Så istället har han strosat omkring  i trädgården om dagarna och blivit bortskämd och gosad. Zack har som synes ett lika artigt och försiktigt sätt att ta kontakt som farfar Glen hade.

Tävlingarna i Loftahammar kommande helg hoppade vi av men han är fortfarande anmäld till Godegård 21-22 juli. Jag ska börja köra igång honom lite försiktigt nu för att se om bogen håller. Gör den det så åker vi även om han inte är i toppform efter den långa konvalescensen. Han behöver träna på att prestera borta, och jag har bara kört så mycket unghundar i IK1 de senaste åren att jag tappat avståndsbedömningen på IK2-avstånd - det är bara att pina sig igenom ringrosten.

Uppföljning

En kort uppföljning av förra inlägget;  hämtträning för Mae borta med utställare. Tränade bara ganska korta hämt för att det säkert skulle gå rätt och jag hinna ifatt henne om det skulle behövas, ca 100 meter och fältet var inte så stort att hon kunde försvinna ut (eller rättare sagt hade hon då fått ge sig ut i skogen och det valde hon frivilligt att avstå från). Med dessa förutsättningar var hon inte det minsta seg utan gick rakt på målet.

Första gångerna jag skickade henne mot draget gick hon tajt för att känna koll men jag valde att vara enbart positiv över att hon inte satte igång någon kontrollerande tankeverksamhet som segade henne. Efter bara några gånger ökade hennes självförtroende i kontrollen och hon gick ut väldigt lagom och med bra djup och upptag.

Nästa steg i träningen blir större avstånd, och tredje steget blir större avstånd på ett fält där hon kan bli för vid. Det gäller att ha rätt förutsättningar när man ska träna bort problem, så jag får fundera lite över vem jag ska våldgästa nästa gång.

Passade också på att låta Lucky göra några VP-hämt med utställare. Han är en naturlig hämtare med stora utgångar, bra djup och tendens till att slå över, så där är inga problem, och han skulle klara betydligt längre hämt. Men jag är ovan vid att föra en flankerande hundtyp som funderar mer över vad det första fåret i flocken håller på med än över vilken linjen är till mig. Med Lucky känner jag att jag måste lära mig att låta honom jobba på ett sätt som är naturligt för honom samtidigt som jag hjälper honom att hitta linjen utan att överstyra. Har ni sett Kevin Evans Youtube-filmer på unghundar han har till salu? Ungefär så ser Lucky ut om jag inte bromsar upp honom - jag får kanske passa på att gå kurs för Kevin nästa gång han kommer till Sverige för att få tips på hur jag ska förvalta all denna kraft i flankerna. Allt som är enkelt med Lucky är sådant som är svårt med den typ av hundar jag brukar ha, och allt som är svårt med honom är sådant som är gratis med mina andra hundar. Men framför allt måste jag försöka komma ihåg att det inte ens är fyra månader sedan han såg får för första gången och han är helt klar för att gå ett VP - tror inte att jag tidigare haft någon hund som är positivt träningsbar på det sätt han är.. Har anmält oss till VP hos Kronobergs VK 1 augusti - funderade på att starta honom i Agunnaryd tillsammans med Mae men jag är lite fåfäng och ville inte riskera att gå runt på för låga poäng-;).

Killibrae Mae - nu med titeln Godkänd Vallhund, 87 p

Foto Fanny Gott

Domarkommentar: "Behaglig hund, bra attityd, föraren litar på hunden". Det trodde man inte om den här lilla räven för några månader sedan, men hon är verkligen skön att köra och man kan vara helt cool. Jag stod kvar vid startstolpen och körde henne på visselsignaler hela vägen runt, och inte ett enda stopp behövde jag ge henne utan kunde låta henne vara på fötter hela tiden.

Men sedan kommer vi till "katastrofen": 10 av de 13 poäng hon tappade på sin runda ligger på hämtet och huvudsakligen på utgången. Vad gör hon? Jo går ut alldeles för långt, blir långsam och stannar dessutom flera gånger. Och detta fortsätter hon med även de tre IK1-tävlingar som följde under helgen! En av hämtbågarna hon gjorde hade lugnt räckt för en större IK2-bana...

Visst är Mae en hund som har så mycket eye att hon alltid "måttar" på en utgång och håller koll hela vägen att hon ligger rätt och inte påverkar djuren, men hon brukar aldrig tveka på att ta sig hela vägen runt på ett målmedvetet sätt. Och hon var absolut inte "sticky" och het, utan det hände bara så mycket inne i skallen på henne att benen nästan slutade gå. Vad ska man gissa att helgens katastrofutgångar berodde på? Tja, hon har knappast tränat borta någonting, aldrig hämtat från en utställare med utställarhund, och helt fritt från drag var det inte på tävlingsfälten. Djuren var lättrörliga finullstackor men till vardags arbetar hon med tunga köttrastackor som inte lämnar utrymme för något förutseende - det är tryck som gäller hela tiden.  Detta är inte ursäkt för att hon inte tar kommando, utan bara tänkbara förklaringar till varför kontrollnoja tog överhanden. När en hund inte gör det som jag tänkt så börjar jag alltid med att fråga mig vad det är som gör att hundens kontrollbehov inte är tillfredsställt - och först därefter väljer jag åtgärd.

Mae är till typen en utpräglad drivare och headingbeteendet är stoppat rätt långt ner i hennes "manual", så det är inte så konstigt att det är utgångarna som drabbas om hon får kontrollnoja. Men så fort vi är framme vid triangeldrivningen så har jag redan förlåtit henne för utgångarna (är det kanske det hon vet???) för där är hon en dröm som jag bara kan låta gå utan stopp. Balansen i djupled är perfekt och tempot är precis lagom och hon tar eftergivet varenda liten signal för att korrigera linjen.

Så nu väntar bortaträning med utställare och drag och redan på fredag bär det av till Karin och hennes "gaseller" på ett bete med mycket drag - och då ska jag inte stå och be Mae att röra på benen som jag gjorde på tävlingarna utan istället blir det snabbt besök av mig om hon parkerar i utgångarna. Och ni som känner mig vet ju att jag inte säger om utan när, och när Mae är trygg i att göra utgångar på bortaplan så får ni akta er för resten av det hon ska klara på en tävlingsbana sitter som en smäck. Redan den tredje tävlingen på söndagtseftermiddagen började hon inse vad som gällde och gjorde ett betydligt bättre hämt och vi slutade på 71 poäng och ett andrapris.

Eva o Timo

På tävlingarna träffade jag också det här ekipaget. Eva Eriksson från Gotland med Tingsbackens Timo. Timo är son till Ty Nant Doff och har blivit en kopia i vallningen, både i stil och arbetssätt - jag riktigt kände hur roligt det var att köra Doff när jag såg Eva och Timo. Lågmälda kloka Eva är helt rätt förare till den här hunden och de är ett verkligt välbalanserat ekipage - allt ser så enkelt ut. Några småfel Timo hade när jag var över på Gotland och höll kurs i mars hade Eva tränat bort helt nu. Efter två av de tre deltävlingarna såg det ut som att Eva skulle kunna bli den som knep titeln i Blekinge Sommarcup men tyvärr fick de strul i delningen och sedan tog tiden slut vid rännan i den tredje tävlingen. Återigen dyker tanken upp att Doff kanske är en bra hane för Mae - ett koncentrerat och välbalanserat arbetssätt framåt precis som Mae men utan hennes ovilja att flanka...