Att dela - med anledning av en bild

Om ett dygn har Zack och jag klarat av de två värsta veckorna av en rehab som bör vara minst 12 veckor. Livet för Zack har handlat om burvila och korta koppelpromenader för att gå på toaletten, inte gå i trappor, inte hoppa upp i bilar och möbler etc. Tur att det här hände den här sommaren och inte förra när jag bara haft honom några månader - det krävs verkligen förtroende hos hunden för att det här ska gå. Imorgon tar jag bort de tre stygnen, och nästa tvåveckorsperiod kan han få börja gå små koppelpromenader.

Fotona i bildspelet tog Fanny Gott i april när Zack och jag fortfarande tränade för att ha en lång och bra tävlingssäsong tillsammans.

Det här fotot som är från samma träningstillfälle som bilderna i bildspelet fick mig att fundera lite över tävlingsmomentet delning. Det är ju hämtat med de brittiska tävlingarna och ISDS regler som förebild. Där är det önskvärt, särskilt i Skottland, att hunden visar upp det mod och den styrka som krävs för att se till att de två avdelade djuren är de som ska vara kvar medan de andra tillåts springa iväg. Hunden måste alltså vända upp mot huvudena på flyende får. När Mosse hade flyttat till Skottland minns jag att han i något sammanhang skrev några rader om hur mycket svårare detta är - man måste ju rada upp fåren medan de är i rörelse och sedan kalla in hunden för att stoppa de två sista djuren i raden. Jag tände på saken, och Zack råkade vara den hund som jag ännu inte tränat delning med när jag fick för mig att jag skulle lära mig det här sättet att dela..

Som syns så vänder Zack ryggen åt de tackor som går iväg och vänder upp mot dem som ska stanna kvar - alltså precis så som är idealet på en brittisk tävling. Men detta har jag sedan fått sota för. Svenska får är för tama för att det här sättet att dela ska fungera. Jag hatar när jag blir stående på tävling med fem tama idisslande zombier i knäna som vet att det inte finns någon hund som kan göra något med dem så länge de står just där! Ett antal gånger har det försvunnit 3-5 poäng i delningen med Zack (eller att vi inte fått den gjord alls för att han letar efter ett läge att komma in mellan djuren som inte går att skapa med tama stillastående djur). När man delar en tam flock så blir det ju så att hunden kommer in för att fösa iväg de två avdelade fåren (istället för att stoppa dem och hindra att de följer med dem som fick fly). Och när Zack märker att han är i rumpan på djur som går sin väg så vänder han om för att hitta djur han kan hålla på huvudena - och det kostar poäng så det förslår när hunden vänder sig och går på fel flock.

Sedan dess har jag lärt både Mae och Lucky att dela, men det har jag gjort på svenskt sätt, vis av de poäng som jag tappat med Zack.

På tal om annat så tog jag blodprov på både Mae och Lucky och skickade in till Optigen igår - passade på att utnyttja deras sommarrabatt. Min åsikt i denna infekterade fråga är att det alltid är bra att veta vad man håller på med. En del tycker att det är överdrivet att gentesta för CEA eftersom en drabbad individ för det mesta får behålla en bra syn långt upp i livet. Men jag ser inte detta problem på individnivå utan på populationsnivå. Det är tråkigt om vi om fem år med hjälp av okunskap skapat en situation där 50 % av de potentiella avelsdjuren inte går att använda i kombinationer med varandra. Just nu kanske vi ökar antalet tillgängliga avelsdjur om vi väljer att inte veta - men på ett antal års sikt (går att räkna ut matematiskt) minskar vi dem.

Lucky har A-höfter och Mae diskade ut sig

Något roligt i alla fall på den veterinära fronten: Luckys HD-avläsning kom äntligen igår och han har A-höfter på båda sidor.

Han är en hund som jobbar hårt på att få bli chefens närmaste. På det här ca 10 dagar gamla fotot har han klättrat upp och lagt sig att sola på byggställningarnas andra våning för att vara så nära mig som möjligt medan jag målar takutsprången. Höll på att få slag när jag såg honom och smög ner för att han inte skulle göra ett plötsligt språng och ramla ner.

Mae såg till att bli diskad idag på IK1-tävlingarna i Orrefors. Svårdelade pälstackor som antingen stod som zombier vid fötterna på föraren eller försökte sticka av banan om hunden inte tryckte på dem. Men Mae är duktig på att hjälpa till att skapa luckor så det gick rätt lätt och den var fullt tillräcklig, typ 70-80 cm, när jag kallade in henne - men istället för att komma in i luckan hejdade hon sig och körde ett gammalt väl inövat "Mae-trix" som hon tog till nästan varenda träningspass i början när hon kommit till mig. Hon stöter helt enkelt ut ett djur ur flocken och jagar iväg det 20-50 meter innan hon rundar det och vallar tillbaka det till flocken. Suck - jag hade nästan hunnit glömma den här olaten när hon tog till det idag. Fältet var alldeles för litet för henne och hon drog en stooor repa ute i sly och stenar i utgången och hade nog hunnit bygga upp en hel del spänningar under rundan även om hon verkade helcool i drivningen där hon låg bakom djuren och drog i "gummibandet". Det är bara att konstatera att hon inte är helt ren i huvudet ännu.

Eftersom Lucky slog sin tass i en gren igår och inte kunde starta p g a en liten hälta så stannar jag hemma från tävlingarna imorgon. Visserligen vore det nyttigt att ta en chans till att träna Mae på att hantera ett trångt fält, men det är ju inte säkert det blir så mycket träning eftersom möjligheterna att ingripa på tävling är begränsade. Känns vettigare att lägga tiden på att skapa lite stressituationer här hemma för att lära henne att hantera spänningar utan att avreagera sig  med "Mae-trixet".

Nyopererad Zack

Tur att man kan gnaga på ett färskt märgben utan att använda bogen!

Som jag berättat innan så har det varit svårt att sätta en diagnos på Zacks hälta, och därför var han tisdag-onsdag i Värmland för att bli titthålsundersökt i bogen av specialisten Fredrik Kjaerstad på Ulvsby smådjursklinik.Och jag blev så ledsen när jag fick veta hur han haft det i flera år där inne i leden! Troligen har han haft rätt ont i perioder fast han inte visat något - han är expert på samma pokeransikte som sin farfar.

Smärtan kom från en inkapslad osteochondros som det gick att se att han fick någon gång mellan 7 och 9 månaders ålder och som han inte behandlades för då. Sedan har nytt brosk byggt på ovanför murket och infekterat brosk, och att det nu vid tre års ålder blossade upp en inflammation inne vid leden var mest en tillfällighet, kanske bara något mindre trauma eller överansträngning enligt Fredrik, men det hade kommit till slut i alla fall för området var helt sjukt. Eftersom det skadade brosket lagrats in under nytt brosk i flera år så gick det inte att se skadan på röntgen, vilket ju annars brukar räcka för att sätta diagnos på osteochondros.

Klicka på bilden för att se den större - under den lilla plåsterkompressen finns två små springor i huden. I det ena stack Fredrik in en kamera och letade runt tills han hittade de två murkna partierna inne i leden. I det andra hålet gick han sedan in med ett verktyg och karvade bort gammalt murket brosk - ett stort ingrepp i leden men med minimal påverkan på muskler och senor. Nu har vi minst 12 veckor lång konvalescens framför oss, och under de två första veckorna får Zack bara röra sig tillräckligt för att gå på toaletten, resten av tiden är koppel och bur. Parallellt med den fysiska rehaben får han antiinflammatoriskt, glucosamin och omega 3-fettsyror.

Förutom konvalescensen finns det också en jobbig ekonomisk sida av det här, och det är att försäkringen inte täcker skadan.För att ersätta osteochondros ska hunden ha varit oavbrutet försäkrad från 12 veckors ålder, men mina och Zacks vägar korsades inte förrän han var två år. Kört alltså! Jag fick chansen att ta beslutet avlivning istället för operation men det fanns inte i min föreställningsvärld. Med en hund jag inte tyckt om eller som var en riktigt usel vallhund hade det varit ett ganska lätt beslut med avlivning med tanke på kostnader, lidande för hunden och arbete för mig, men Zack är min tvillingsjäl i hundvärlden och vallningen och värd allt, och han är så mentalt stark att han kommer att klara det här bra. Det är bara att bita ihop för oss båda två. Och prognosen för att Zack sedan ska kunna återgå till ett aktivt liv som vallhund är mycket god enligt Fredrik Kjaerstad, men den hade givetvis varit bättre om han opererats när skadan  uppstod. Suck, vem har sagt att livet ska vara enkelt!?

Zack blir titthålsundersökt

Hur går det för älskade Zack då? Jo jag har ringt och pratat med veterinärer med olika specialistkompetens, läst avhandlingar på internet m m. Allt har slutat med konstaterandet att Zack behöver undersökas med antingen ultraljud eller titthål för att vi ska kunna konstatera vad hans hälta beror på, och utanför Karlstad har jag med hjälp av min veterinärklinik hittat en specialist som är utbildad på dessa tekniker plus en del till och som jag bestämt mig för att lita på. Min egen veterinärklinik är intresserade av att skaffa sig kompetens på både titthåls- och ultraljudsdiagnostik och har avtalat med specialisten om att få vara med om Zacks undersökningar och ev titthålsoperation så de tar Zack med sig på sitt internutbildningskonto (jag betalar givetvis för undersökning och ev operation, så det blir kostsamt nog ändå). På eftermiddagen 14 augusti ska jag lämna en nyschamponerad Zack till dem och den 15:e ska jag förhoppningsvis få en diagnos och Zack lämplig operation eller annan behandling. Det känns skönt att det rör på sig.

Och i övrigt har Zacks fina kullsyster Kelli fått en kull på sju den här veckan hos matte Eva på Seglinge. De är visst tingade allihopa men det går ju alltid att dregla lite över bilderna ändå.

Lucky är Godkänd Vallhund

Ikväll - eller möjligen igår eftersom det visst hunnit gå över midnatt - gjorde Lucky sitt vallhundsprov och är nu godkänd på 89 poäng och med domarkommentaren "lyhörd, fina tempoväxlingar, bra samarbete förare & hund".

Och ja, det kändes alltigenom roligt och tryggt.Men fåren var "taggiga", så där så man hela tiden känner att smockan/bettet hänger i luften. Flyttade sig inte riktigt för hunden, ville sticka i draget efter fösningsgrinden och ställde upp sig i fållöppningen... De som hade varit där igår också sa att det var helt andra får idag och att de varit mycket trevligare under gårdagens VP, och så blir det ju ibland när fåren vet var de ska gå av och när de konstaterat att det är nybörjare de har att göra med.

Men Lucky heter Luke i efternamn, skjuter från höften och vet inte hur dåligt självförtroende stavas så det gick på räls hela vägen. Enda incidenten var i utgången då han kände av fårens attityd och nog hade skurit om jag inte givit ett nytt riktningskommando, men det tog han omgående och jag var aldrig orolig, men poängmässigt rök där en del poäng både på utgång och upptag. Sedan vågade han ligga bakom och driva hela vägen i fösningen, starkt gjort med tanke på drag och stingslighet hos djuren - många fick tyvärr flanka fram flocken för att det inte skulle gå över styr. Synd också att så många kör runt sina hundar med 80-90 % stanna-kommandon - flera av ekipagen skulle lugnt ha klarat uppgiften om hunden tillåtits jobba. Hur som helst, detta VP gick Lucky 4 månader och 12 dagar efter att han sett får för första gången i sitt liv - men jag lovar, jag har inte forcerat hans träning, han är helt säker och vill bara ha mer och svårare uppgifter, en smått otrolig hund.

Och resten av kvällen har vi haft taglagsfest för det nya huset, men Lucky tillägnades också en skål för sin insats. På bilden är det Tora o Rasmus som håller på och sätter upp kransen när taket var täckt framåt 20-tiden.Per tog fotot.

Imorgon är det dags för HD-röntgen för Lucky - det känns mer nervöst än VP även om släktstatistiken är god. Jag har också förberett med alla papper för ett Optigen-blodprov, så om röntgenbilderna ser bra ut så fixar vi det också samtidigt.