måndag 14 januari 2013

Inlärning av "stand"

Längst ner en liten film som visar det dagens inlägg handlar om.

Vi slapp snön men marken har frusit till ett knaggligt hårt underlag och är helfarlig för tassar och ledband så vad kan passa bättre än att fila på detaljer i lugnt tempo i en rastgård? Lucky t ex har jag ännu inte tränat in något "stand" (stå) på. Men det är han färdig för nu, så häromdagen blev han introducerad för konceptet. Den lilla filmen är från träningspass fyra igår på förmiddagen.

Jag är inte säker på att alla menar samma sak med "stand", så därför ska jag först tala om vad jag vill se hunden göra och när jag tycker det är läge att använda kommandot.

Ofta när man hör någon hojta "stand" åt sin hund på tävling ser det ut som att det betyder "inte så fort". Kanske är det meningen att hunden ska stanna stående, men att den är olydig. Men ännu troligare är nog att hunden inte förstått kommandot, för det är inte okomplicerat. Jag har också sett allt fler börja unghundsträningen med att använda "stand" för att slippa forcera fram ett läggande, och visst kan man då se att hunden hejdar sig och kanske t o m stannar till - men det tror jag inte beror på att hunden förstått att det är ett kommando och att det betyder någon väldigt speciellt. Nej, den hejdar sig för att föraren låter bestämd eller arg. Men människor är ju väldigt taggade på ord och låter sig gärna luras av att hunden reagerar - och det är därför man ofta ser hundar som bara svarar med att sakta in när "stand" sedan används som kommando i utmanande sammanhang som tävling eller arbete på springiga djur.

Det jag vill se hos hunden när den får ett "stand" är att den fryser i ett "pointer-stående" där den inte slår av någonting på tryck eller ändrar fokus. De typiska tillfällena på tävling för att använda det är när man vill att hunden ska passa riktning (t ex skicka upp den en bit på flanken vid en grindöppning där det är drag för att inget av fåren ska gå utanför) eller förhindra utbrytning (t ex vid en fålla eller tratt där det väger mellan om fåren ska försöka dra utanför eller gå igenom). Det är också användbart om man vill hjälpa hunden att lugna ner sig själv eller tempot (t ex i en framdrivning som går för fort) - om hunden verkligen kan kommandot så blir resultatet bättre än om man lägger hunden, men om hunden inte kan det så tycker jag att "ligg" fungerar bättre för hunden. Hela första tävlingssäsongen med en hund så kör jag "ligg" i alla lägen.

Rent inlärningsmässigt tycker jag att det är lättare att få en bra förståelse för kommandot (så som jag vill att det ska fungera) om hunden har ett bra "ligg", dvs viker benen, "slår av" men är öppet fokuserad på djuren och på vad jag ska be den göra. Jag vill inte ha kvar någon konflikt mellan mig och hunden om "ligg" när jag börjar lära in "stand".

Jag tycker också att behovet av ett stand-kommando är olika stort hos olika hundar. På Lucky kommer jag att ha stor nytta av det eftersom han - numera-;) - "slår av" väldigt effektivt på ett "ligg" och lätt börjar "tänka" flank. Jag ser redan efter några träningspass med "stand" att han bättre behåller fokus in mot djuren. Eftersom Mae inte heller har något "stand" så började jag med henne också samtidigt som med Lucky häromdagen, men insåg efter första passet hur fånigt det var. Hon väljer "stand" själv när det behövs så varför ska jag lägga mig i hennes arbetssätt? Seth har jag heller aldrig tränat in något "stand" på av samma skäl - en typ av "naturhundar" som man får köra på annat sätt.

Rastgården är 18 x 10 meter, alltså rätt långsmal och därmed utmanande på hundarnas förutseende. När jag jobbat med Luckys "stand" har jag därför styrt upp på ett sätt som jag inte kunde göra med en kamera i ena handen, ett öga på displayen, ett halvt på Lucky och ett halvt på fåren samtidigt som jag skulle se till att inte bli påsprungen. I alla fall visar den lite hur vi nöter på "pointerfrysningen" - och ibland gör han den riktigt bra.


 



onsdag 9 januari 2013

Livstecken

Nej jag har inte försvunnit från jordens yta men jag har haft fullt sedan jul med ett stort jobb med lämning av råmanus på fredag, och sedan nytt beting som drar igång på måndag. Lika bra att gneta på och dra in pengar den här händelselösa delen av året.

Jag har engagemang i många saker där jobb och liv går i vartannat, men även för hundverksamheten brukar jag alltid göra en liten årsresumé vid nyår, titta i kristallkulan och sätta upp mål för det nya året. Men i år hade jag verkligen ingen lust. Har haft så mycket otur med sjuka och skadade hundar senaste åren och varit tvungen att överge målsättningar på löpande band. Man hamnar mentalt lite i "mitt livs nåväl" och "vad är väl en bal på slottet?". Enda sättet att tackla sådant är att vända motgångarna till fördel. Och vad skulle det kunna vara då? T ex får man till slut en rätt avslappnad attityd till "framgång" - det får flera dimensioner - och det leder till en mer målrelaterad träning och tävling på hundarnas villkor istället för en resultatrelaterad på mina villkor. Det kommer vi att ha nytta av om både jag och hundarna håller fysiskt 2013. Vi ska försöka ha roligt, och sedan får vi se vad det leder till.

En ljuspunkt den här veckan (innan nästa snötäcke utlovas till helgen) är att det varit barmark och att tjälen släppt i ytskiktet, så att det har gått att göra några träningspass. Igår var det tvååringarnas tur att gå varsin vända på 15 vilda tackor som inte sett dagsljus sedan början av december. Lucky fyller snart två år och Mae är två och ett halvt - det är lite lätt och farligt att glömma att de är så unga, men det är lätt hänt med hundar som är fullt ut seriösa med de uppgifter man ger dem. I alla fall gav det en påminnelse om att en Border Collie inte är en Border Collie utan väldigt olika varandra och därför måste tränas och köras på helt olika sätt.

Båda tog sig framgångsrikt an uppgiften "kontroll", men där försvann likheterna. Lucky som var först ut är oerhört rörlig och ger sig ut på flankerna för att bromsa, tar snabbt kommando från mig och är väldigt styrbar - men han har inte riktigt förmågan ännu att greppa djuren under drivning utan tar hela tiden initiativ till andra "kontrollåtgärder". Det blev lite svårt att få ner tackornas springande i kontrollerad marsch även om hans påpasslighet gjorde det ganska lätt för mig att styra flocken runt åkerholmar och diverse "låtsasgrindar". Sedan är det Maes tur att presentera sig - plötsligt blir tackorna helt stilla och flockar sig. Mae ger dem två sekunder att kolla in henne och se vartåt hon pekar att de ska gå, och sedan ligger hon där och matar på i samma tempo och med samma avstånd hela tiden. Men hon har så mycket koncentration lagd i detta att hon inte tar i tillräckligt när jag ger flankingkommando utan missar alla "grindhål" och andra låtsashinder som jag styr mot. Lucky hade vunnit över henne på en tävling, men Mae vann i kontroll och lugn.

Det är roligt att träna båda två, och det var ju roligt vi skulle ha 2013! Och sedan ser det nog ut som att Mae inte ska träna så mycket i vår... Men vi får se, ska som sagt inte ta ut något i förskott i år.