Drivningsträning mot drag

Dagens träningsinlägg kommer att handla om träning av drivning i starkt drag. Men roligare än att träna hade varit om Lucky och jag istället varit på väg till Holland för Europeiska Nurseryfinalen på onsdag-torsdag. Men besked om att vi fick delta kom inte förrän 6 februari och vid det laget hade jag redan räknat ut oss från startlistan, och sedan var det för sent att göra sig av med bokade jobb. Jag försöker muntra upp mig med lite "surt sa räven" och säger till mig själv att han är så ung att han får delta nästa år också, och att det varit så dåligt med träningsmöjligheter denna snöiga vinter att prestationerna ändå inte blivit på topp av vad vi kan, men ändå...

I alla fall tränar vi en del på några små fält i närheten av fårhuset där det är ett vansinnigt drag hemåt. Och det har uppenbarat för mig att Lucky inte klarar av att driva mot drag - han släpper totalt och ger sig ut på en båge till grindhålet (typ haha nu kan ni inte smita). Det är givetvis ganska få hundar och hundar med mycket erfarenhet som kan göra en snygg drivning mot ett jättestarkt drag, men Lucky har inte ens gjort ett försök att ta befäl över fårens färdriktning. Men igår tror jag att jag hittade ett bra sätt att hjälpa honom utan att dadda.

Jag jobbar mycket i träningen med att lära hundarna att ta eget ansvar för att sköta sig och göra det jag ber dem. Så när Lucky i det här läget har dragit iväg som en kanonkula i en stor båge åt vänster till grindhålet korrigerar jag inte det med att be honom gå höger, utan säger istället "nej". "Nej" är bland det första jag lär en hund oavsett om den är valp eller vuxen när jag får den, och även hundar jag tar in på träning. Det är inget argt kommando utan är en neutral tillrättavisning som bara betyder "sluta med det där och leta rätt på ett bättre beteende".

Problemsökningen började med att jag testade av svårighetsgraden genom att göra samma övning med de andra hundarna. Även de överarbetade för att motverka draget men när de korrigerades klarade de bra att börja driva samtidigt som de låg ute på flanken och bromsade mot fårens flyktväg. Uppgiften alltså inte omöjlig. Vad skiljer då? Det ena är tidsfaktorn - Lucky är ung och jag har inte ens haft honom ett år men han har ändå kommit långt i träningen rent tekniskt sett men utan att ha så mycker erfarenhet i bagaget - han är så duktig att det är lätt att kräva för mycket. Det andra är hundtypen - han är en typ av hund jag väldigt sällan har/haft, dvs precis som de flesta Border Collies är Lucky flankerande till typen medan jag mer trivts med hundar som är mer drivande. En utpräglat flankerande hund söker när den själv får välja lösningen på olika "kontrollproblem" med fåren att ge sig ut på flanken för att stoppa eller passa, och har hellre sitt fokus framför djuren än bakom. En del flankerande hundar kan ha en bra drivteknik men de "vågar" inte riktigt använda den. Andra har inte heller tekniken. Och en tredje grupp vill inte ens flytta fåren när det kommer till kritan. Ju längre ut på den här skalan de är desto mer svårtränade är de för riktiga arbetssituationer (på en tävlingsbana kan de ofta vara rätt behändiga).

I Luckys medskickade genetiska verktygslåda låg ingen fin drivteknik och väntade på att plockas fram och putsas till. Hans stora räddning är att han har en jättevilja att jobba på djuren och att han är fantastiskt träningsbar - och när en hund är sådan kvittar det nästan vilka deras mest uppenbara anlag är eftersom de då är möjliga att träna till i stort sett vad som helst. Så det har inte varit svårt att lära honom att driva bra och han är fullt införstådd med syftet, men krisar det har han inte mer erfarenhet än att han tar till fel beteende, dvs slutar driva och börjar oroa sig över främre delen av flocken och ger sig för långt ut på flankerna. Det kommer att ta tid innan han känner sig trygg med att han kan kontrollera djur lika bra bakifrån som framifrån. (Är det möjligen någon mer än jag som inser att detta är precis motsatt mot vad jag skriver när jag bloggar om träning med Mae...?)

Och då var frågan hur jag ska lära honom att fortsätta "tänka drivning" i svåra kontrollägen? Det första som behövde hända var att jag fattade att mitt vanliga sätt i träningen att få hundarna att välja ett annat beteende - dvs att säga "nej" - inte skulle funka. Belöningen för att rusa ut på en båge till grindhålet och känna totalkoll på att fåren inte skulle sticka var för stor. Uruselt av mig att behöva fyra träningspass för att köpa den insikten! Och på slutet hade jag dessutom börjat låta arg och otrevlig i "nejet"! Ett träningsuppehåll i några dagar löste upp huvudet på mig.

Jag var (och är) fortfarande helt övertygad om att det inte var rätt väg att börja korrigera honom med motsatt flankingkommando - jag t o m testade: han lydde men förstod inte vad jag ville, utan blev bara mer på och het för att kompensera för att jag gav honom uppenbart idiotiska kommandon när fåren höll på att sticka.

Istället kom jag på "stand-träningen" (se blogginlägget 14 januari) som jag ju genomförde som en fokuseringsträning in mot djuren under stillastående - varför inte återkoppla till den som ett verktyg? Inlägget 14 januari skrev jag efter bara några dagars träning, och efter det har han verkligen befäst tekniken och förståelsen riktigt bra och kan det även i svåra situationer, t ex på flanker och efter en vändning 180 grader. Och WOW JAA, det fungerade! Idag har vi gjort andra passet med den här tekniken - mycket korta "stand" under drivningen mot drag och sedan omedelbart framåtkommando igen. Så fort jag ser att han nästa halvsekund vill dra ut på flanken så får han "stand- fram". På slutet i sista träningspasset behövde han bara höra s-et i stand för att själv ta tillbaka fokus bakom fåren.

Det här kanske inte skulle funka på alla hundar med problemet - Lucky är så fantastisk på det sättet att han aldrig ger upp sin personlighet och vallningen för att lyda och så har han så mycket positiv energi som många hundar saknar. Men det går alltid att hitta lösningar på träningsproblem om man lyckas ställa om sig själv och inte envisas med sådant som inte fungerar - tänk om man kunde komma ihåg det mellan gångerna! 

Fokusering och störningar

I söndags hade vi årsmöte i Blekinge VK och som dragplåster hade vi anlitat Anita Axelsson med hennes föredrag i tävlingspsykologi "Mest när det gäller". Själv är jag mest av allt träningsnarkoman men har nog ändå under åren hunnit utsätta mig för så mycket självrannsakan när det gäller prestationsförmågan i tävlingssituationen att det inte var så mycket nytt i sak. Men det är alltid givande att höra hur någon annan gör en personlig framställning och jag tycker att föredraget på ett bra sätt berättade om hur den mänskliga hjärnan fungerar i prestationssituationer. Anita bjöd på sig själv på ett lättillgängligt sätt som jag tror att alla kunde begripa när hon berättade om olika knep för att ta befälet över hjärnan.

En viktig ingrediens i en prestationssituation är förmågan att fokusera på rätt sak. Med vetskap om att den mänskliga hjärnan producerar ca 65 000 tankar på ett dygn (tror det var det antalet) så måste man öva upp förmågan att sortera och göra sig av med onödig information. Och hur svårt kan det vara!? Vi fick känna efter själva med en enkel övning som Anita utsatte oss för, minns inte ur vilken bok hon plockat den, men gissningsvis Johan Plates Prestationspsykologi.

Övningen gjorde vi två och två och den gick till så att vi fick ett papper som på den första sidan hade ringar som var blå, röda, svarta och gröna. Den ena av oss pekade på slumpvis valda ringar och den andra sa vilken färgen var. Det var inte så svårt att komma upp i hastighet på den övningen. På den andra sidan pappret stod orden blå, grön, svart, röd med bokstäver, men bokstäverna i orden hade inte den färg som ordet betecknade. Istället stod det kanske blå, men bokstäverna var röda. När den ena pekade på ordet blå skulle den andra alltså säga röd eftersom det var det som var färgen. Hur mycket man än ansträngde sig så var det himla svårt att bara koncentrera sig på färgen på bokstäverna och bortse från vilket ord det stod - det blev både ett och annat fel och det tog mycket längre tid att få ur sig svaret.

blå svart röd grön
Så här alltså, fast i fler kombinationer över ett helt papper

För över erfarenheten från den här övningen på alla stimuli som hindrar en från att behålla fokus på rätt sak i en tävlingssituation! För de allra flesta människor krävs det en hel del mental träning för att lyckas.

Anita sa också en annan sak som jag tror att jag själv bortsett från, nämligen hur viktigt det är att använda så många sinnen som möjligt när man ska träna sig själv att tänka rätt. Det är ju lätt (och bekvämt) att tro att det räcker med att man kopplar in hjärnan och säger åt den hur den ska tänka. Men det är inte speciellt effektivt jämfört med att också koppla in t ex syn, hörsel eller sensorisk aktivitet. Anita tog exemplet med att lära sig att inte tänka "å så duktiga alla andra är, jag har inte en chans". I det läget är det inte så effektivt att tänka att man ska sluta tänka så. Istället har man mycket lättare att sätta stopp för de dåliga tankarna om man skapat och tränat in någon ritual där man säger "stopp" samtidigt som man utför någon aktivitet, t ex går och trycker på en knapp. Även om man inte har med sig knappen till tävlingsplatsen, så har man efter en del träning med sig sättet att stänga av och säga stopp när de negativa tankarna vill slå till.

Tajta innerflanker

Det är fortfarande frusna vattensamlingar ute på fälten och vi fortsätter därför att träna lite i rastgården när där inte är för hårt och knaggligt. Zack har ju sina innerflanker att nöta på, så det får bli dagens träningsfundering tillsammans med ännu en undermålig filmsnutt.

Rastgården är långsmal och det är drag neråt mot kameran, för där är porten in till de här fårens avdelning. Zack får, precis som de flesta hundar, viss "kontrollstress" när han får kommando att sluta driva bort från draget och flanka för att vända tackorna mot draget. Därför vill han göra vägen till andra sidan fåren så kort och snabb som möjligt - helt fel angreppssätt med andra ord.

Han har naturligt snabba flanker, och när han kom till mig som tvååring var flankerna dessutom tajta och heta. Han hade inte fått lära sig att hantera den här kontrollstressen på ett ändamålsenligt sätt, utan vid lite press gav han sig istället iväg ut på avstånd där han inte längre hade kontakt med fåren. När en hund är tränad att släppa kontakten med djuren istället för att bete sig så att den inte skrämmer, så brukar det bästa vara att flytta in i ett så litet utrymme och träna att hunden inte kan försvinna för långt bort, t ex en 25:a, loge eller rastgård. Då blir det också väldigt uppenbart - både för föraren och för hunden - när hunden har rätt sätt.

För alla praktiska ändamål har Zack inga dåliga flankingbeteenden längre, men det finns en rest kvar av flankingstress i vissa lägen, t ex i draglägen eller om han driver rakt bort och är långt från mig. Precis som alla duktiga musiker repeterar skalor upp och ner i alla tonarter tills de bara sitter, så tycker jag att det är givande att ibland repetera och finputsa på grundrörelser i vallningen just tills de bara sitter utan påminnelse - också ute på ett stort fält borta med främmande får och i betydligt högre tempo.

På den här filmsnutten som är från början av ett träningspass behöver jag påminna Zack några gånger om att han har flera meter till godo av utrymmet när han ska flanka för att vända djuren mot draget. Jag har som mönster i all träning att jag gör hunden uppmärksam med namnet, men i övrigt är han tränad så länge att han är lika trygg med visselsignaler som med röstkommunikation. Men när jag ska lära en unghund att bli bekväm med drag håller jag bara igång kontakten med diverse skitsnack i olika tonlägen - och inte minst viktigt: lägger den och flyttar mig själv så att jag blir ett stöd när jag vet att hunden närmar sig en "hot spot". Det stödet byter jag så sakta ut mot namnkontakten i takt med att unghunden blir säkrare. Ju färre gånger hunden bryter ihop och gör något dumt, desto snabbare lär den sig och desto snabbare kommer den att uppskatta mig som verksamhetsledare.

Är jag petig mot Zack? Nej, meningen är inte att bråka. Men jag tycker faktiskt att jag ofta får bevis för att det går att göra hundarna "medvetna" (missförstå mig rätt) om vad de gör. I just det här fallet med de tajta innerflankerna, att han lär sig känna skillnad mellan när han är nästan "ren" i huvudet och helt "ren" - "helt ren" ger belöning i form av att han får fortsätta jobba utan korrigering, bästa belöning en vallande Border Collie kan få.

Zack gillar inte kameror så han blir lite osäker och ovillig att gå några gånger av att jag inte är med honom mentalt utan bryr mig om den klickande och surrande saken, men det syns ändå rätt bra vad det handlar om. Bildkvaliteten blir mycket sämre om du klickar på helskärmsläge, men det blir mycket lättare att se textrutorna.



Och sådan skillnad det är på olika hundar! På den här lilla filmsnutten är det Mae som blir utsatt för samma övning som Zack. Men för henne blir övningen inte träning för hon har absolut inga spänningar av att känna drag, och hon får djuren lugna av att hon inte känner något behov av att stoppa dem samtidigt som hon går in bakom dem för att driva mot draget.

Innan hon vänder djuren ner mot kameran och draget kan man se hur hon stannar till ett halvt ögonblick framför djuren innan hon går runt. Eftersom filmen är tagen bakifrån så syns inte vad det är hon gör då, men det är en mycket egen grej: hon trycker till lite med eye:et och säger till fåren att de inte ska rusa - sedan går hon helt kallt runt och fortsätter driva åt andra hållet utan dramatik.

Och tänker hon börja löpa snart då? Det är fler än jag som undrar. Zack gör en koll åt oss varje morgon, så jag litar på att han säger till.