Dags att tänka på fortsättningen

Men innan jag börjar bubbla framtidstankar så en liten fundering bakåt. Kan man påverka fysiska händelser med negativ tankekraft? Det låter lite otroligt men... Alla som läser den här bloggen någorlunda regelbundet känner till min otur med hundar; trafikdöden, höftledsfel, spräckta korsband, ormbett, ehrlichia/anaplasma, osteochondros, och nu senast Luckys uppsprättade bog - jag mer eller mindre förväntade mig att att Maes valpning skulle gå dåligt. Alla tröstade och peppade och sa att jag inte kunde ha mer otur utan att allt skulle gå bra. Men det gick dåligt och slutade hos veterinären! 

Att framgång är beroende av att man satsar på framgång, det är ett välkänt faktum - och efter det här så har jag landat i insikten att även motsatsen gäller. Kanske t o m när det handlar om sådant som ligger utanför ens egen inverkan som fästingar och valpningshormoner! Det var en rejäl smäll att bli sannspådd den här gången, kände mig förföljd av mig själv, men nu har jag tagit ett djupt andetag och börjat om och bestämt mig för att alltid satsa på positiva ingångar.

Så med blicken vänd mot en bra framtid så har jag och Mae fyra fina trefärgade hanvalpar som gissningsvis blir korthåriga, och som fyller två veckor idag. De är olika i storlek men känns väldigt jämna i sin livsgnista och utveckling - jag kan själv inte välja ut någon framför de andra. Ingen av dem är någon bjässe, och det var mitt exteriöra avelsmål att få fram lätta smidiga hundar. Valppappan presenterade jag i ett blogginlägg i april och där finns också foton på honom, och som ni ser så är han och Mae mycket lika varandra - jag tror faktiskt att det har sin betydelse för hållbarheten på fysiskt aktiva hundar. Båda föräldrarna har A-höfter. Och nu har jag också fått det glada beskedet att Yazz är genetiskt normal för CEA, och Mae har jag ju också gentestat och fått beskedet normal - det betyder att ingen valp i den här kullen kan vara anlagsbärare.

Jag har inte gjort några försök att sälja eller lova bort några valpar innan jag såg vad det blev, förutom en hane som sedan länge är lovad till Maes förra ägare (och några tikar som det fanns bra placeringar till, men så blev det tråkigt nog inte). Så nu är jag intresserad av att få in seriösa intresseanmälningar. Valparna är leveransklara från 25 juli. Kontakta mig gärna t ex på epost.

Med parningen Mae-Yazz har jag helt jobbat enligt principen att förstärka bra egenskaper - alltså inget kompensationstänk och absolut inget kombinationstänk. Det är två i huvudsak drivande hundar, men Yazz har lättare för välavvägda flanker än Mae. Båda två jobbar med insidan av huvudet och har en god förmåga att reglera tempo och avstånd till djuren utan hjälp av styrning och kommandon. Båda har också bra uppfattning av linjer och riktning och styr själva upp. De arbetar också med stil och fokus, Mae med mer eye än Yazz. Alla de här egenskaperna har de bakom sig i släkten, så det är ingen slump och jag förväntar mig en rätt stark nedärvning. Om du är ute efter en hund med fartiga flanker tror jag inte att en valp ur den här kullen är något att satsa på. Yazz och Mae är också trogna hundtyper med naturlig förarbindning, positiv energi i träning och arbete men också med en tydlig av-knapp när det inte är aktiviteter på gång. Yazz finns ända uppe i Arbrå i Hälsingland men Mae kan jag visa upp här på gården i Tingsryds kommun.

Och så har man suttit vid valplådan och funderat över tema för namn. Jag vill ha namn som helst är enstaviga och lätta att använda i arbete och träning. Nu tror jag att jag har stannat för temat musikgenrer, där jag hittar gott om användbara namn: Jazz, Blues, Soul, Gospel, Funk, Punk, Pop, Rejv, Synt, Rock, Rap (men allt som börjar på R är en katastrof på småländska). Vilka gillar ni? Själv gillar jag Jazz och Blues bäst.

Genom okunskap för många år sedan har jag också satt mig i ett litet dilemma angående kennelnamnet Ty Nant. Det är födelseadressen för den första tiken jag hade, en walesisk liten import, Nettle, som kom via Serge van der Zweep i Holland. Då bestämde jag att kennelnamnet Ty Nant enbart skulle användas till kullar med Nettle i stamtavlan. Jag har också genom avtal lovat en vän och köpare av Nettle-valp att registrera kullar under Ty Nant på dessa villkor. Alltså var jag helt inställd på att skaffa mig ett nytt kennelnamn till den här och ev andra kullar som inte är släkt med Nettle, eller bara registrera kullen enbart i mitt eget namn. Men båda dessa alternativ är enligt SKKs kennelstadgar förbjudna upptäckte jag nu när jag började rota i saken. Det går inte heller att "döda" ett kennelnamn som redan har registrerade kullar. Allt det här är högst rimliga regler med tanke på oseriös uppfödning, men vad gör jag nu??? Jag gillar inte att ändra på sådant jag "lovat".

På menyn

Bets nya favoritmat - efterbörder! Dags för andra avmaskningen när lamningarna är över vid midsommar.

När allt finns på plats

Visst är det fascinerande när man redan hos en liten valp ser att hela paketet är medskickat!? Drivet, headingbeteendet, lite förutseende och ett litet holdback...

Nu kan Bet gå med lös i en fårhage utan att ställa till det och idag plockade jag upp telefonen och försökte fånga några sekunder. När vi gått runt en stund stötte vi på de ca 40 tackorna som går på det här stället - de sa "shit, nu sticker vi". På den första filmsnutten hakar Bet på och parerar ute på flanken lagom mycket så de slutar rusa men ändå fortsätter framåt. Filmen slutar när hon tittar bakåt mot mig och säger till mig att fåren håller på att gå för långt bort och att hon vill stoppa och hämta tillbaka dem. Nästa filmsnutt börjar några sekunder senare när hon gjort slag i saken och kommer med dem mot mig.

Hon är verkligen inte tränad och har inga fler verktyg än att hon lärt sig att tycka om att jag är nöjd och att sluta när jag inte är nöjd. Anledningen att jag ö h t låtit henne gå lite på får är att hon var helgalen i får redan från 10-11 veckor men inte riktigt med rätt attityd-;). Överst i verktygspåsen låg en liten ettrig terrier som hoppade fram så fort hon inte hade full koll (helst alla djur upptryckta mot ett staket). Eftersom här går får inom synhåll överallt på gården så gick det liksom inte att säga att hon inte skulle få träffa får förrän hon vuxit till sig och blivit träningsfärdig, och jag ville inte att hon skulle behöva sitta inlåst i hundgård hela sommaren och konservera terriern i sig. Så efter 10 gånger i lina på promenad bakom får så hittade hon ett förhållningssätt som hon själv också trivs mycket bättre med - och jag har fått en positiv valp som går att ha med överallt. Hon var mycket självständig från början och tyckte verkligen inte att jag var till mycket nytta, men nu har hon själv insett att livet är som bäst i närheten av mig.

Etik för instruktörer

När jag vakade över Maes valpning häromnatten så passade jag på att kolla en blogg jag blivit uppmärksammad på av en bekymrad SVAK-medlem. Den är skriven av en person som började (och slutade) en kurs hos en SVAK-instruktör. Läs den här Den medlem som kontaktade mig hade inte bara läst bloggen utan också fått historien från en av de andra eleverna som också berättat om instruktörens grova utfall mot andra instruktörer och uppfödare.

För SVAKs domare finns en rad etikregler, där en är att inte kommentera andra domare och deras beslut. Skulle SVAK kanske också ha en instruktörsetik, undrar man efter att ha läst det här blogginlägget. Regel nummer ett: kommentera aldrig andra instruktörer, deras undervisning eller uppfödning. Regel nummer två: Säg aldrig åt eleven att han/hon har en värdelös hund.

Men låt mig först bara säga att det här inlägget är svårt att skriva eftersom jag själv är instruktör och dessutom många år suttit i SVAKs utbildningskommitté. Men meningen med att skriva det här är absolut inte att framhålla mig själv som något föredöme, och inte heller att döma någon ohörd. Det är också så att vi alla som instruktörer, hundägare, tävlingsförare, uppfödare då och då brister i omdöme eller uppträdande - och det kanske inte enbart är dåligt eftersom det ibland behövs lite konflikt eller nerver för att komma framåt. Jag är varken perfekt eller perfektionist.

Men med ovanstående reservationer beaktade så är det ändå illa nog om den här instruktören uttryckt sig och betett sig så att eleven kunnat uppfatta mötet med en SVAK-instruktör så som han beskriver det.

När jag själv satt i SVAKs utbildningskommitté så drev jag linjen att de två utbildningshelger som avslutar steg 1 och steg 2 i instruktörsutbildningen skulle ha fokus på träning av hund och förare istället för som det var tidigare då steg 2-kursen innehöll rätt mycket pedagogik och psykologi. Jag menade att förmågan att "ta folk" måste finnas hos dem vi utbildar till vallhundsinstruktörer, och att det dessutom finns många möjligheter utanför SVAK att skaffa sig sådan utbildning, t ex via studieförbunden. Jag menar också att förmågan att förklara vad olika träningsmoment har för syfte och hur de ska genomföras, och varför olika hundar måste tränas på olika sätt inte i första hand hänger på pedagogiska kunskaper, utan istället på att instruktören har en gedigen erfarenhet och god överblick över olika träningsmetoder och hundtyper. Pedagogik utan sakinnehåll har man ju råkat ut för i olika kurssammanhang, och något tråkigare finns inte.

Borde jag omvärdera den linjen jag drev då? Först när jag läste Henric Rosvalls blogginlägg tänkte jag det, men - nej, jag tycker inte det. Att lära andra människor att använda vallhund kräver något som inte går att utbilda fram, nämligen omdöme. Vad är då omdöme? Kan svaret vara en kombination av kunskap, hjärna och hjärta? Man måste också tycka om människor och respektera att våra elever tycker om sin hund oavsett hurdan den är, och att det är den hunden med alla dess brister som man i egenskap av instruktör ska hjälpa dem att göra det bästa av och samarbeta med. Grundträning är faktiskt till största delen att hjälpa hunden att hitta sina bättre sidor och att glömma sina sämre. Ingenting av det här blir begripligare för våra elever genom att vi pratar skit om andra instruktörer och deras uppfödningar.

Det andra som känns rätt hopplöst i Henric Rosvalls berättelse är hur han upplevde innehållet i sin första vallhundslektion. Det hela är klyschor från början till slut, typbilden av en militärisk och dumauktoritär instruktör och typbilden av en oförstående "jag vill inte ha någon konflikt med min hund-elev". Det finns mycket att diskutera igenom i den här beskrivningen. Eftersom jag inte var med så ska jag inte säga att instruktören genomförde dåliga eller felaktiga övningar, för det kan jag inte veta. Men helt uppenbart gick instruktionerna om mål och medel inte fram, och nästan värst av allt så verkar instruktören inte ha uppfattat att eleven inte förstod. Och eleven tror fortfarande att han förstår mer än instruktören, vilket vi inte heller kan veta någon om eftersom vi inte var där, men i mina ögon ser det inte ut att vara så heller. Det blir rätt mycket man känner att man skulle vilja prata både med instruktören och eleven om.

Man är inte en fullfjädrad instruktör så fort man är klar med sin steg 2-utbildning, och man måste tillåtas lära av sina misstag utan att bli utkastad. Hur ska SVAK annars få några erfarna instruktörer!? Men samtidigt måste vi ha en utbildningsorganisation i klubbarna som bygger på öppenhet så att enskilda instruktörers brister i omdöme, utbildningserfarenhet och pedagogik inte förstör den enskilda klubbens eller hela SVAKs rykte i bloggar på internet. Det är också viktigt att göra en ordentlig värdering i klubben av medlemmars erfarenhet, kunskap och personliga lämplighet innan man skickar dem på utbildning. Det är i klubbarna som nya instruktörer internutbildas både före steg 1-utbildningen och mellan steg 1 och steg 2, och det är den största delen av utbildningen. Två centralt arrangerade helgkurser gör ingen till instruktör.