Ty Nant Border Collie

Dresserbar eller samarbetsvillig?

2012-02-12T23:20:00.002+01:00

Om ni undrar var jag har hållit hus så har det varit kallt i Småland. Kvigornas vatten har varit fruset, ensilaget stenhårt, traktorerna trögstartade, djuren behövt extra tillsyn - ja, timmar och dagar går. Men de senaste dagarna har varit roligare. Har varit uppe i Närke hos Fanny och Thomas utanför Fjugesta och haft lektioner med valpköpare och vänner. Alltid spännande att komma iväg och få se lite nya hundar, och alltid roligt med lektioner för ambitiösa och talangfulla deltagare på både två och fyra ben.

Men med all denna datorfrånvaro så har dagen gått åt till att röja upp i eposten, och p g a lite dålig arbetsmoral så halkade jag också in på Forumet på Vallreg. Där debatterades den nya unghundsbeskrivningen och bl a egenskapen "dresserbarhet". Några tyckte att "samarbetsvilja" var ett bättre ord för vad det handlade om, och sedan var det lite åsikter hit och dit om detta men de flesta verkade mena att dresserbarhet och samarbetsvilja var samma sak. Det taggade jag till på - har nästan programmatiskt slutat säga samarbetsvilja (jo jag vet att jag lätt blir lite "motvals").

"Samarbetsvilja" är ett ord som är sönderälskat. Säg den uppfödare som inte använder det i marknadsföringen! Heder åt den i så fall. Tyvärr finns det idag rätt många hundar med massor av det som brukar kallas "samarbetsvilja" (men som rätt sällan är det). Dessutom har en hund inte "vilja". Den gör i varje situation det val den uppfattar som fördelaktigast - och för en del hundar är det av olika skäl alltid det bästa valet att inte mucka med chefen, medan andra är beredda att strida lite för sin sak. Den sistnämnda typen tycker jag är klart mer dresserbar.

Mycket riktigt så har ju "samarbetsförmåga" i 1996 års arbetsbeskrivning låg arvbarhet medan "dresserbarhet" i 1989 års arbetsbeskrivning har tydlig arvbarhet. Det tror jag helt enkelt beror på att samarbetsförmåga/vilja är ett ord som uttrycker ett moraliskt omdöme. Därför används det mer som en känslomässig värdering och får alla möjliga betydelser som inte kan mätas i ett index.

Jag tycker att "samarbetsvilja" bl a används om
> hundar som har liten motor och därför lätt fogar sig.
> hundar som inte har så mycket vallning i sig.
> hundar som är förarveka.
> hundar med mycket "naturligt" i vallningen, dvs som går att grundträna utan något motstånd.

Men detta är i mina ögon inte "samarbetsvilja". Hundar med en eller flera av ovanstående egenskaper kan vara nog så jobbiga att få att göra något de inte själva vill eller vågar.

"Dresserbarhet" däremot kräver en hel del av hunden. Givetvis att den är öppen för kontakt, men sedan också motor, mod, tillräckligt mycket instinkt och "huvud".

På besök hos Doff o Sofie

2012-02-01T22:54:00.006+01:00

Doff o Mae, första dejten. Foto Sofie.
Vi har varit i Gärestad och hälsat på Doff o Sofie. Hanna o Lovikka var också med och givetvis stod lite vallning på dagordningen. Men bagglammen var inte så träningsvana så vi fick nöja oss rätt fort. Seth tränade lite på Highland Cattle-ungdjuren, och han går verkligen bra på nöt men jag har inte tid att tävla det också.

Sedan skulle Hanna och Sofie få Doff att förstå apporten på rätt sätt - och att detta är ett problem får jag och Maja ta på oss skulden för p g a sättet som kottar och annat användes som belöning i Doffs ungdom. Och han är verkligen föremålsgalen, så felinlärningen sitter djupt i honom. Men nu är klickern med Hannas hjälp införd i Doffs liv, och jag är helt övertygad om att han snart är inklickad och då finns det ett verktyg för att få apport på rätt sätt att bli lika attraktivt som apport på fel sätt.

Och så är han ju så störtskön i vallningen Doff, liten i storleken men med ett självförtroende stort så det både räcker och blir över. Balanserad, rörlig och öppen, rörelserna helt rätt. Han och Mae skulle passa varandra perfekt så tanken att låta dem dejta i december är fantasieggande. Lika små och vallar på samma sätt utan att förstärka varandras sämsta sidor. För Doffs del är det att läsa signaler och bygga förväntningar (inte så stort problem i vallningen när han väl fått starta men i annan träning och socialt kör han igång på alla cylindrar så fort han ser minsta signal), och för Maes del ligger största nackdelen i för mycket eye i sidledsrörelserna.

600 meter

2012-01-28T22:21:00.004+01:00

Vid Blekingekusten ligger det ingen snö, så idag har vi firat lördag med att träna hos Daniel. Det var långa hämt som gällde, för hemma har vi inget som är längre än 150 meter innan det kommer en stenmur eller skogsdunge i vägen. Tack Daniel och Spike som stod för markservicen idag!

Seth fick starta först och tyvärr fick han ta smällen med några tackor som inte fungerade att träna på, men med Seth är det lite som Daniel uttryckte det "han sätter kompassnålen och sedan går han spikrakt mot målet och det är värst för det som står i vägen". Han fick i alla fall ett rejält arbetspass även om det inte riktigt blev träning på det som var meningen.

Zack fick göra det här hämtet på fotot 3 gånger, vänsterskickning alla gångerna. Kanske syns Daniel med fåren som en mörk fläck längst ner till höger på bilden. Ca 600 meter och nästan dubbelt så långt som Zack hämtat någon gång tidigare, och det var inte det lättaste med först ett rejält dike efter ca 250 meter, och sedan vidgade sig nästa fält (det som är mera brunt på fotot) ca 300 meter och sist ca 75 meter ner i en avsmalnande flik var fåren utställda. Första försöket gick han på muskelminnet, tog visserligen mina utåtdirigeringar men inte tillräckligt utan landade framför fåren - han tog i alla fall that´ll do och kom tillbaka på inkallning. Nästa försök hade han insett att det gällde att ta i och hade landat med bra djup bakom fåren (jag såg inte så långt utan fick lita på Daniel och Hanna). Tredje försöket tog han i lite för mycket och tog rundan om en gård som ligger utanför fotot uppe på en kulle till vänster och kom ner genom dungen - där var han lite vilsen om riktningen men efter bara en vänstervissla från mig så landade han bakom djuren och startade målmedvetet. Hans upptag hade varit fina båda gångerna.

Sist var det lilla Maes tur att få träna på några hämt men vid det laget började det vara starkt drag hemåt på fåren. Någon gång ledde eye-et henne till att möta upp fåren på huvudena och skära men på det stora hela var hon duktig med tanke på att det var första gången borta på nytt fält med nya får, mycket drag och andra hundar och människor. Away och Come bye tar hon rätt även ur balans och startar rakt mot djuren från vilken position som helst. Allt väl alltså så länge som hon får jobba - den lilla djävulen dyker istället upp när hon börjar se tecken på att that´ll do-kommandot närmar sig, då börjar hon köra sitt eget race - och det var ju roligt för Hanna att få se mig med en hund som varken gick att stoppa eller fånga in-;). Vad har jag nu att komma med som instruktör nästa gång Hanna ska ha lektion, haha!?

Så kom vintern till slut

2012-01-25T21:29:00.002+01:00

Sedan i lördags ser det ut så här när man tittar ut. Visserligen bara två dm djupt men det var nollgradigt när det snöade så det är packat och jättetungt att ta sig fram i. Alltså all träning och privatlektioner inställda tills markunderlaget är roligt igen.

Själv har jag flyttat in mig och mina egna hundar i rastgården för att putsa på det ena och det andra samt fixa några bakläxor vi har.

Mae gör i stort sett 100 procent rätt på höger- och vänsterkommando nu, så henne ska jag träna in visselsignalerna på. Och så träna in rak inkallning tillsammans med får som förberedelse för att börja dela. Hon tar inte "kom" i lägen där hon vill kontrollera får, så det blir nog att ta fram ett litet snöre och se till att hon accepterar inkallningen. Hon har väldigt lätt för att lära, men svårt att inte först envisas lite. Så ofta går det till så att jag måste gå i konflikt med henne utan att känna något resultat ett träningspass, och nästa dags träningspass så har hon köpt det jag bråkade om och det bara fungerar hur enkelt som helst.

Seth har allvarlig bakläxa på egoistiska beteenden i vallningen där han hela tiden är lite låst vid sina egna intentioner. Han levde ju rätt länge i sin egen lilla döva värld under sommaren och hösten och är lite kvar i den världen. Nu inne i rastgården får han ETT kommando, och är han inte ren i hur han tar det så går jag genast in och bryter istället för att korrigera eller upprepa kommando. Han börjar ge sig men han har en bit kvar innan han har öppnat alla kanaler för inkommande meddelanden. Men han mår fortfarande bra och är supertaggad på att få träning.

Zack har fortfarande bakläxa på delning. I rastgården kan jag helt enkelt vänta ut honom tills han slutar tänka "håll ihop och balansera". För även om han flyttar sig som jag säger åt honom på öppet fält för att skapa en lucka, så "tänker" han "håll ihop". Alltså jättesvårt att åstadkomma en lucka, och när den väl kommer så rusar han in så fåren skvätter åt alla håll och han själv glömmer att ta kontroll på dem innan de sprungit ihop igen. Men inom små omständigheter som rastgården så har jag plockat ner det i småbitar åt honom. Och när Zack kan delning på rätt sätt så får ni passa er för då blir han farlig-;). I höstas landade vi kring 70-75 poäng på tävlingarna trots att vi fastnade i delningen och därmed missade poängen både för delning och fålla (och fålla är Zacks paradnummer).

Och tillsammans med delningsträningen så håller jag på och säkerställer ett logiskt "turn back", för Zack visar i vissa situationer att han inte riktigt förstått det. Han hade någon relation till kommandot när jag fick honom, och jag tror att det hade använts för att hämta fler djur om han inte gått tillräckligt långt ut. Jag har tränat in "turn back" som jag alltid gör, dvs 180 grader om och invänta nytt kommando, men i vissa lägen gör han istället något annat. Nu hjärntvättar jag honom på att i alla möjliga kniviga lägen ta kommandot på rätt sätt.

Om hundar som inte äter

2012-01-18T12:04:00.001+01:00

Just inkommen efter morgonens motionsrunda för hundarna (och för mig också som god bieffekt) genom Smålandsskogarna. Med i gänget var förutom min egen flock en kille som varit här några veckor på träning. När han lämnades in följdes han som så ofta av ägarens kommentar "han äter väldigt dåligt". Det tog ovanligt lång tid för den här hunden - nästan en vecka - men sedan dess är han den ivrigaste när han ser signaler på att mat ska serveras. Det börjar rinna ur mungiporna så fort han ser att jag närmar mig sköljrummet i lagården där hundmatstunnorna finns och han dansar värsta freestylen runt mina fötter på väg till hundgården där maten serveras.

Jag har aldrig haft en hund som inte äter så fort maten serveras, men varför är det så många som suckar över att hunden inte äter?

Jag tror att vi i omsorg om våra hundar glömmer bort vad de är för djur. De är rovdjur och flockdjur. Alltså är de skapta för att anstränga sig för sin föda och överlevnad, de behöver förflytta sig långa sträckor för att få sitt byte, de klarar att vara utan mat en viss tid om de inte lyckas, och de är beroende av en rangordnad flock för sin överlevnad.

Nu kan vi ju inte släppa ut våra hundar till att föda sig själva, men jag har med mig det här tänket. En hund behöver röra sig tillräckligt, den behöver ställas inför kravet att prestera något, den behöver inse att den har en given plats i flocken och sköter den sig inte där så blir den utan mat.

Alltså är jag noga med motionen, rejält med motion - viktigare än många tror för många hundars harmoni. Och prestationen, är det inte vallningsträning så har de ändå krav på sig att sköta sig och vara uppmärksamma. Och det ska vara väldigt klart för dem att de är beroende av att anpassa sig till flocken för att de ska få del av flockfördelar som mat, en varm sovplats och trygghet. Följaktligen serverar jag ingen mat på morgonen innan de varit ute på motion eller träning. Ibland hoppar jag över något mål mat. En hund som kommer ny daltar jag inte med utan den sätts på en låg rang tills den är mogen att med pondus skaffa sig den plats i flocken som den är värd - det blir den mest harmoniska introduktionen i en ny flock. En hund som försöker klättra i flocken utan att vara värd det kan bli utan mat när de andra får.

Tro inte att mina hundar inte får den mat de behöver, de har lagom hull och fin päls, men maten serveras på villkor som är naturliga för en hund. Och då äter de omedelbart när den serveras.

Och hur går det för Killibrae Mae då?

2012-01-17T23:28:00.009+01:00

Kort sammanfattning: socialt har hon lugnat ner sig och blivit lite mer tam, i vallningen har hon för mycket eye i flankerna.

Längre sammanfattnng socialt: kom med de vanliga överlevarknepen hos en hund som flyttat runt i livet, dvs överdrivet positiv mot vem som helst som ställer upp med mat och en varm sovplats, men i övrigt ingen uppfattning om relationer. Nu efter en dryg månad är hon mindre hysteriskt positiv och har börjat vara lite äkta social och blir bekymrad när inte jag är nöjd, men har inte helt greppat att försöka svara med "bra val". Fast det tar sig lite varje vecka. Hon har också hunnit få en viss världsvana och larmar inte längre med raggen i topp för nya saker och människor.

Längre sammanfattning vallning: Eye-et rakt mot djuren är precis som jag vill men eye-et på flankerna kommer att bli en tålamodsprövande historia att få som jag vill ha det. Headingbeteendet är svagt, hon möter liksom inte upp och vänder djuren på ett bestämt sätt utan "glider" in under tiden som hon etablerar kontakt med dem. Men just nu har jag nog lite fel djur för att kunna förklara för henne, tröga bagglamm är inget för en hund som jag tror mest skulle behöva lite rejäla utmaningar.
Här bakom djuren trivs hon, går och går och går...
...men förstår inte alls poängen med att släppa djuren och behöva ge sig ut på en flank. Jag har gjort det misstaget en gång innan, att inte ta tag i oviljan att flanka. Det var med Glen och jag njöt av att för första gången ha fått en hund som satt som en smäck bakom djuren. Jag tänker inte upprepa det misstaget med Mae.
Och orkar inte riktigt runt till kl 12 i ett hämt. Eftersom hon inte förstår press så är det väldigt svårt att förklara för henne att hon ska hålla tempo och avstånd ända fram. Och eftersom hon har så exceptionellt sätt att ta kontakt med djuren och balansera dem så kan hon gå hur fel som helst och hon lyckas ändå ta dem dit hon ska på ett bra sätt. Och hur ska jag då förklara att hon gör fel? Jag får försöka hitta någon utmaning för henne med springiga djur och mycket drag.

Mae är ett geni i djurhantering; djur som obstruerar går hon på omedelbart så att de går in i flocken igen, men om något djur inte fungerar för att det är "svagt" så är hon klok och tar istället tillbaka flocken till det svaga djuret.

Mae är absolut inte hård utan det är något annat, men hon tar inte press eller hot. Hittills har jag varit tvungen att försöka valla fram det jag vill få henne att göra. Hennes förra ägare berättade att hon varit på en kurs med henne i somras för en instruktör som försökt hota Mae med piska - det hade bara inte gått! Och jag vet precis hur hon såg ut då, hon stressar inte och hon kampar inte utan bara ligger där och väntar på att vallningen ska börja igen. Kanske är hon lite autistiskt lagd-;)? Ett får kan också gå på henne hur aggressivt som helst men Mae bara står där, och fåret blir helt perplext och slutar stångas, och då sätter Mae blicken i fåret och talar om vad det skulle göra.

En speciell hund, men på något sätt blir det alltid sådana jag fastnar för.

Mitt i vintern

2012-01-09T23:41:00.008+01:00

Det är ju helt fantastiskt att det fortfarande går att träna!!! Och lektionsverksamheten har jag också låtit starta upp igen efter helgerna även om man får ta en dag i taget så här års när markunderlaget snabbt kan växla mellan gyttja och isgata.

I lördags var Anna-Lena och Anja från Öland här med varsin fin tik, men då hade jag ingen kamera med ute. Och det hade jag inte idag heller när Hanna och Lovikka var här, men Hanna hade en rätt bra kamera i telefonen som jag fick låna.

Lovikka är en vanlig kelpie (alltså inte Working Kelpie) men hon har en helt otrolig motor som gör henne riktigt träningsbar (även om hon inte är BC-;)). Jag bara var så imponerad av hur många polletter som hunnit ramla ner under Hannas och Lovikkas träningsvila. Innan har de nästan bara fått träna i rastgården vid fårhuset, men nu hade jag bestämt att det var dags för dem att lätta ankar och ta ett nytt kliv på väg mot Vallhundsprov. Mot slutet av lektionen hade Hanna lyckats rikta in Lovikkas energi ute på öppet fält så det såg så här snyggt ut som på fotot.

Jag har så många helt fantastiska elever. Hanna t ex är en jätterolig elev att ha för hon är så sjukt observant i all träning och ser och fattar saker som är långt över hennes träningsnivå i vallning. Men så är hon också en självkritisk träningsnarkoman och perfektionist med sina hundar (man kan få värsta komplexen om man råkar titta in på hennes blogg när hon skriver om sina träningspass ibland). T ex sa hon idag i en liten paus "Kan du be Zack gå vänster nu?". Hmmm... det är ju inte varje dag man som instruktör blir testad av en elev som ser att man har sin "kurshund" i ett lite taskigt läge... Givetvis kunde Zack det, och då säger Hanna "han är så bra för han är helt öppen". Och det är precis så det är - han går lika välbalanserat och villigt även om man ber honom göra något riktigt "onaturligt". Och så var det Daniel som "fjäskade" lite och kallade mig för "geni" när han mailade och tackade för lite telefonsupport han fick i lördags - i själva verket är det ju han som är geniet om han kunde använda några telefonanvisningar till att gå ut med ett helt annat fokus och se till att han fick den hund han ville ha i träningshagen. Ja det finns något att lära av nästan varje elev som kommer!

Drivare eller följare

2012-01-04T23:01:00.008+01:00

En bunt foton på hundar jag haft får illustrera dagens inlägg. De ser ju alla rätt stilfulla ut på fotona med koncentration rakt mot djuren, en typ av hund som ofta utnämns till "drivare". Men det är mycket stor kvalitetsskillnad på dem när det gäller drivegenskaper.

Det är ju lite populärt att säga att man har en hund som driver bra. Det används lite på samma sätt som en statusuppdatering på Facebook. Men vad menar man då?

Ofta tycker jag att det sägs för att göra klart att hunden inte är en flankig mespropp som bara vill stoppa. Men hur är det med det egentligen?

"Fantastiska drivningsegenskaper" säger många om hundar som har ett väldigt välbalanserat, stilfullt och fokuserat sätt att gå mot djuren. Men jag har börjat fråga mig om dessa hundar alltid är så bra drivare. På något sätt verkar det välbalanserade närmandet rakt mot djuren ofta vara korrelerat med för mycket djurkänsla eller ett stort kontrollbehov. Det gör en del hundar spända när de kommit en bit på väg med djuren, de slutar vara effektiva bakom djuren och allt mer av deras mentala energi ligger framför djuren (även om hunden fortfarande ligger bakom).

"Good follower", bra följare, säger engelsmännen ibland om hundar som har lätt för att ligga kvar bakom djuren utan att besväras av förutseende och kontrollbehov. Ofta tycker jag att den typen av hundar också är betydligt lättare att flytta i sidled under långa drivningar eftersom de inte har ett så eget uttalat mål. Det är mera jobbet i sig som är målet för dem. Jag menar alltså inte harmlösa hundar som inte har någon egentlig drivkraft att kontrollera djuren och därför lydigt gör vad man ber dem samtidigt som de skiter i hur det går - nej jag menar verkligen "följare" som hakar på för att de vill vara där djuren är och jobba på dem.

Om man med "bra drivare" menar en hund som är villig att ta kommando och jobba för att flytta djur långt ifrån oss handlar det mer om egenskaper som mod, vilja att flytta djur, inte för stort förutseende än om "det där" som kan se väldigt stilfullt ut men som under stilen ibland är rätt tunt. Om vi under träningen lär hunden att jobba på djuren och ger den sådana erfarenheter att självförtroendet blir gott, så är det inte alls säkert att den hunden som har högsta stilpoängen blir bästa drivaren.

Är det nån som vågar ha några åsikter?

Året som gått

2012-01-01T21:31:00.007+01:00

Ty Nant Doe blev Godkänd Vallhund under 2011, och får med den här bilden representera alla duktiga Ty Nant-hundar i år. Visst är han väldigt lik sin morfar van der Zweeps Roy?
Det här skulle väl skrivits igår innan det blev nytt år, men gårdagen förstördes av tre stora lamm med lågt födgeni som behagade födas av en moder som redan slösat bort sina moderskänslor på att under dygnet dessförinnan försöka ta sig in och knycka en annan tackas lamm. Och denna s-s tacka har dessutom alldeles för stora juver och spenar, och ja ni inser själva vart tiden tagit vägen...

Här kommer i alla fall en liten krönika över årets hundhändelser. Jag börjar med grattis och hälsning till alla duktiga Ty Nant-hundar och deras ägare som varit ute och visat upp sig under året.

Först av alla Eva Eriksson som med Ty Nant Nike och Ty Nant Flash varit med landslaget på både NM och World Trial. Glen X Nettle-dottern Flash var i final på NM med en hedervärd 6:e-placering.

Ty Nant Dess och Ulla Lang har tävlat framgångsrikt i Danmark under året.

Ty Nant Samba gick jag själv VP med i samarbete med matte Malin. Vi planerar för valpar till sommaren.

Ty Nant Doe och hans matte gick VP alldeles själva - ni var jätteduktiga! Doe är en sann naturbegåvning, och i likhet med många andra sådana lite tålamodsprövande och inte helt lätta att träna enligt standardformuläret.

Ty Nant Wazz (Sack i stamtavlan) tillsammans med matte Eva Johansson är duktigast av oss alla på agility, men nu i vinter har de tänkt att hinna starta upp Wazz i vallning också.

Min egen Seth (bror till Wazz o Samba) började frisk och glad med att visa upp sig som bästa tävlingshund man kan önska sig; kall i huvudet, härlig djurhantering och exemplarisk lydnad. Efter några få tävlingar hade vi full pott till Unghundscupen. Sedan gick det utför på ett svårbegripligt sätt tills jag insåg att han faktiskt var sjuk. Blodprovet visade på anaplasma, och senare hittade vi också cystor som växte mot trumhinnan och gjorde honom både lomhörd och genom tryck på hjärnan också allmänt desorienterad. Unghundscupen fick vi ställa in eftersom han gick på dopingklassade mediciner i mer än två månader. Just nu mår han fint och börjar äntligen kännas som gamla vanliga Seth förutom att kondisen är urdålig. Tyvärr är prognosen för återfall stor när det gäller anaplasma, men vi ser framtiden an med tillförsikt. Han är värd att vänta på!

Lilla galna Ty Nant Donna rättade till sig, även om det tagit mig några år att säkra upp beteendet "bra val" hos henne, och hon är nu en stabil och pålitlig arbetskraft. Nu har hon flyttat några mil till Anders och Inger och deras fårbesättning för att avlasta sin morbror Ty Nant Bill som börjar bli till åren. Jag är så glad att hon kunde få ett så bra hem där hon är uppskattad för den hon är.

Jack var jättefin men hade inte broder Bens gnista. Ben avlivades bara drygt halvåret gammal pga svår dubbelsidig osteochondros.
Annars började året med att Jack flyttade tillbaka till Karl och Gun. Han är en jättefin vallhund, men motorn och tändningen räckte inte riktigt till för träning. Jag hoppas att han passar bättre ihop med Karl eller någon annan förare och kommer ut och visar sig under 2012.

I mars inträffade bästa händelsen 2012. Genom en rad tillfälligheter hittade jag Glens sonson Seemework Zack till salu på en tjeckisk hemsida. Något sa mig att jag hittat rätt, men visst var det en del jobb och ett vågspel att ta hem honom. Det tog några månader från start till mål men tack vare hjälp från Åsa och Eva blev det i alla fall av. Efter mindre än en vecka visste jag att det var det bästa jag gjort på länge. Jag är hans sjätte ägare, och han var inte ens två år när han kom, men jag visste i förväg att man måste ha tålamod att vänta in en hund med den bakgrunden och inte känna sig sviken. Den måste få tid och erfarenheter tillräckligt för att bygga upp ett förtroende som den kan använda för att samarbeta i alla lägen. Nu känner jag att vi är där, och jag tror 2012 kan bli ett bra år för oss. Vi avslutade tävlingssäsongen 2011 med Zacks första 5 SM-poäng samt en 15:e-placering på Nordiska Nursery-finalen i Danmark.

Tack alla ni som engagerade er i hjärtevärmaren Sapp. Nu har han det jättebra.
Lika lyckligt som för Donna blev det också för Sapp som fick ett hem på en liten gård vid vägens slut. En jättego familj som förstår honom på rätt sätt, även om de är lite bekymrade över att han fortfarande helst vill vara i sin bur när han kommer in. Tack Anna-Carin för hjälp med den fina placeringen som har givit Sapp ett bra liv!

Och som sista glädjeämne 2011 flyttade Killibrae Mae in i december, 18 månader fårgalning. Jag gillar henne skarpt och fortsättning följer på denna historia som precis börjat.

Hoppas att vi och ni alla får ett bra 2012, och att vi är många som ses i träningshagen och på tävlingsbanorna!

Vi har en badtunna utanför stugan

2011-12-26T23:35:00.001+01:00

Tro inte att jag har fått en modern mobil i julklapp. Det här är skickat från Jonas smartphone.

Nu drar vi från julen

2011-12-21T21:36:00.003+01:00

Melker håller ordning i fårhuset medan vi är borta. Foto Rasmus Einarsson.
Tidigt i morgon drar vi till fjälls, till Härjedalen, för att åka skidor, bada bastu och inte behöva fira jul men kanske ändå koka lite knäck. Ett elände innan allt är fixat för alla djur, men sedan blir det skönt med ett midvinteravbrott. Tillbaka någon dag innan nyår, och sedan är det dags för träning och mera blogg igen.

Titta vad jag har fått

2011-12-19T18:33:00.002+01:00

Man får så många nya vänner när man bloggar. Den här fina väggalmanackan för 2012 fick jag från Åland. Sussi som gör vallhundsklubbens medlemsblad där frågade om hon fick trycka ett av inläggen i min blogg, och givetvis fick hon det. Som tack fick jag ett spännande kuvert häromdagen som inte bara innehöll ett medlemsblad utan också deras almanacka.Tack!

Komattor o lammskinn

2011-12-16T14:12:00.005+01:00

De fina rödkullekorna som gick till slakt i oktober har kommit tillbaka som vackra mattor. Färgen på dem är helt fantastisk, och de här fotona med blänk från lampor, blixt och fönster gör dem inte rättvisa. De mäter ca 2,5 x 2,7 meter. En ska vi ha själva men de andra säljs för 2000 + moms, dvs 2 500 kr. Kom och titta om du är intresserad.

Det kom också några lammskinn, dels natursvarta, dels ett som jag provade att beställa färgat. Det är gråfärgat med ton mot blått både på skinnet och ullen. De är stora och tvättbara. Skinnen kommer från lamm som är korsningar med finull och texel eller suffolk så det är inte fina skinn att klä möbler eller sy med, men som hundfäll eller till bilsätet tycker jag att de här är bättre för de är vaddigare och lättare att dammsuga eller piska ut smutsen ur - och som sagt mycket rejäl storlek. De svarta i naturfärg vill jag ha 775:- för och det färgade 900:- (allt inkl moms).

Zack har blivit vuxen

2011-12-15T23:55:00.007+01:00

Har fått ligga lite lågt med ett påsprunget knä en vecka, men idag kändes det rätt okej att gå ut och röja runt igen. När jag höll på och rullade ut en ny storbal med halm på en av ströbäddarna insåg jag plötsligt att Zack har blivit vuxen.

Han och Meg skulle hålla fåren i ett hörn så att de inte skulle vräka sig över mig och balen. Zack la sig lugnt som han brukar och bara njuter av att få vara riktigt nära en massa får - och är det någon tacka som tror att hon kan avvika lyfter han bara halva kroppen och talar om att han tänker ingripa om det behövs. Men Meg överarbetade hela tiden, precis som Zack gjorde för ett halvår sedan - och det var då jag såg att han blivit vuxen.

Och så undrar jag hur man rullar ut halm om man inte har hund? Finns ju ingen chans att freda sig...

Och visst har han blivit snygg också? Under de nio månader jag haft honom har han satt i sig fruktansvärda mängder högenergifoder, och äntligen är pälsen mjuk och tjock, revbenen sticker inte längre ut, och kraftiga muskler rullar runt under huden. Och det feminina spensliga intrycket är bytt mot en klart maskulin karaktär.

Lilla Meg har börjat löpa - det betyder nästa löp i juni, och det passar ju inte så bra med valpar då så att hela hösten försvinner för henne. Ska hon starta i Unghundscupen är sista chansen 2012, för 2013 har hon hunnit fylla tre... Än så länge håller Zack och Seth varandra i schack, men framåt söndag lär väl serenaderna bryta ut.

Önskvärt eller mycket?

2011-12-12T23:40:00.004+01:00

Efter en funderare så bestämde jag mig häromdagen för att svara på enkäten från SVAKs arbetsgrupp som ska sparka liv i arbetsbeskrivningen av Border Collie igen.

Men jag velade lite om jag skulle svara eller inte för jag hade taggat
på deras formulering "Vi vill att du väljer de sju egenskaper som du värderar högst hos din framtida vallhund". Det är ju inte rangordning som är värdet med en arbetsbeskrivning. För det första handlar en arbetsbeskrivning inte så mycket om den beskrivna hunden, utan om vad den beskrivna hundens föräldrar ger (en arbetsbeskrivning blir därför inte intressant om inte tillräckligt många individer beskrivs). Och för det andra handlar det inte om att leta reda på högt värderade egenskaper, utan om att kvantifiera rasspecifika egenskaper som har betydelse för arbetsförmågan.

Men jag bestämde mig för att tagga av och se formuleringen som ett försök att få reda på vilka egenskaper som de tillfrågade vill ha beskrivna, och så svarade jag på det istället.

Jag minns att jag ibland tyckte att den nu övergivna arbetsbeskrivningen trots alla brister i genomförandet gav förvånande mycket information. Eftersom jag är lite nörd på att sortera data så kunde en rad samband upptäckas när man suttit och glott på stamtavlor och siffror en stund.

Men för att återgå till den fråga som arbetsgruppen ville ha svar på (men där jag svarade på en annan fråga istället), vilka egenskaper värderar jag högst?

Tror att överst på listan är en hund som lyssnar och vill samarbeta - den kan vara hur bra som helst, men tjurar den eller kör sitt eget race, så har man ingen glädje av den ändå. Dock är det viktigt att inte förväxla "förarvekhet" med samarbetsvilja. De jävligaste hundar som finns är de förarveka typerna som puckar ihop om de inte får jobba efter eget huvud.

Något annat som är jätteviktigt för mig är att det är en hund som har en äkta vilja att flytta djur, inte bara passa och kontrollera. Men varning, helt uppenbart är detta inte alltid kopplat till goda drivegenskaper - och vice versa.

Förmågan att balansera är också jätteviktig, detta så svårfångade begrepp som betyder att hunden själv klarar av att hålla tempo, avstånd och position i förhållande till den arbetsuppgift den fått. Detta är ju nära sammanbundet med ett "lagom" eye, förmåga att läsa djur m m.

Många brukar säga att "djurkänsla" är en viktig egenskap, men jag har börjat fundera över vad det egentligen betyder. Ibland används det för att säga att hunden visar djuren hänsyn - men det sägs egentligen oftast när det har börjat slå över åt fel håll och djurkänslan har börjat bli negativ, dvs när hunden inte vill eller vågar flytta djur. Men det som är "positiv djurkänsla", är det egentligen inte mest en kombination av en rad andra egenskaper, såsom t ex lagom med eye, balans, flockuppfattning mm?

Ja, det är inte lätt det här med vilka frågor man ska ställa för att få veta det man vill. Men jag tror i alla fall att man ska akta sig för att formulera egenskaper man vill ha och sedan försöka beskriva dem. Jag tror att det mer givande att analysera vilka faktiska beteenden som ligger bakom olika egenskaper.

Och sedan har jag ju alltid hävdat att en hund ska vara lagom ful för att vara bra. Vore intressant att göra lite statistik på...

Killibrae Mae har flyttat in

2011-12-11T00:33:00.005+01:00

Veckans händelse! Killibrae Mae har flyttat in; 18 månader och 14 kg fårgalning. Jag som inte ska ha några tikar, men det var avgjort från första ögonkastet, och helt avgjort när jag haft ute henne på en stor flock djur. Mae kom till Sverige när hon var 6 månader och har haft två ägare sedan dess, och de har kallat henne Meg så det fortsätter jag med.

Mae är linjeavlad på Derek Scrimgeours Ben, och precis utanför den stamtavla som syns på Vallreg är hon också linjeavlad på Dereks legendariske Sweep.

Mae har mycket stil utan att vara det minsta spänd eller låst. Eye:et är rakt mot djuren men inte på flankerna. Hon är fullkomligt självklar och vet inte hur dåligt självförtroende stavas och skulle kunna flytta elefanter om det behövdes. Hon har ett supertemperament och det känns som typen som tål hur mycket träning som helst.

Tass-skydd säljes

2011-11-29T22:09:00.008+01:00

Ännu en vecka har gått, inget har hänt men ändå är det hela tiden massor man inte hinner. Haft kniven på strupen när det gällt några artikeluppdrag, en kväll med fåravelsföreningen, sällskapat mamma, kört hem de sista lassen får från byarna runtom...

Adventslådan fick i år sin inspiration från årets sista fårklippningsomgång som inträffade i fredags väldigt lagom innan stormen drog in i helgen. Förutom ullen hittade jag också en gren med pyttesmå äpplen som hängde kvar på en vildapel, några nypon och lite rågvetehalm. Hade annars planerat att adventsljusen skulle ha tema rost och taggtråd i år och hade en någorlunda bild av hur konstverket skulle se ut, men värk i händerna och ont om tid ledde mig till ullen.

På torsdagen fick nog alla hundar sortera halvvilda får så de var nöjda. Tackor, livlamm och slaktlamm skulle gås igenom och in i rätt grupper innan klipparen kom. Och i övermorgon är det slaktbil.

I onsdags kom Eva förbi på väg till tävlingarna i Maglarp med Kelli, Sia o Knut. Och vad gör man i halvmörker, duggregn och dis? Rätt gissat! Bl a tränade vi Knut på att springa fort utan att tänka - han är verkligen jättefin men "tänker" lite för mycket ibland i utgångarna och då stannar tassarna av.

Äntligen kom också en sändning med tass-skydd som jag skickat efter. Den akuta anledningen var att Seth hade en sönderbiten trampdyna eftersom han och Zack passade på att slåss medan jag var i Almunge och höll kurs förra veckan. Förra gången jag behövde skickade jag bara efter två stycken men då blev frakt- och fakturakostnad alldeles för hög så nu tog jag hem så det räcker till om ni är fler som vill ha till vinterns spruckna trampdynor. Läs mer om sockan på Gippmokks hemsida. De jobbar med slädhundar så de här skydden är framtagna för extremt hårt arbetande hundar. Förra gången köpte jag varianten med vanliga kardborreband men den här gången valde jag stretchbanden för att kunna dra åt bättre utan att hunden tycker det är obehagligt. Skyddet sitter jättebra om man drar åt ordentligt och i lördags cyklade vi stora rundan på järnvägsbanken över Sutareslätt, 5-6 km, och när vi kom hem satt skyddet fortfarande kvar. Jag har tagit hem gott om både storlek S och M. På Seth använder jag M - det är inte längden utan bredden som skiljer i storlekarna. 25 kr/st tar jag för dem - går lätt att skicka i ett vanligt kuvert men då tillkommer portokostnad för 2 frimärken.

Vallhundskurs på Seglinge

2011-11-22T18:05:00.010+01:00

Foto Eva Karlsson
Förra veckan var jag inbjuden att hålla kurs i två dagar på Seglinge hos Eva Karlsson. Det är så roligt att hålla kurs när allt kringarrangemang är bra och kursdeltagarna har bra koll på sina hundar så att tiden verkligen kan användas till vallningsträning. Och inte minst roligt att få se lite andra hundar än de vanliga - det finns faktiskt många bra och intressanta hundar i detta land, man behöver absolut inte åka över vatten för att hitta något som är värt att lägga träningstid på (har gått runt och laddat för ett inlägg om avel och stamtavlor - kommer när tiden är mogen och jag får tid). Anja och Joski som var med på kursen kom ända från Finland med tre fina hundar, och de andra hörde hemma i SULVKs område.
Foto Joski Rissanen
Emelies härliga unghund Emil lärde vi att runda djur ur balans och efter lite teknikövningar inne i 25:an så kunde vi gå ut och hämta djur med utgångar ur balans på 50-75 meters håll. Det blir så fint djup i upptaget när man tränar unghundar att gå till kl 12 ur balans. Det öppnar upp dem i huvudet så att man slipper pressa för att de ska hålla avståndet, de blir avslappnade och positiva.
Foto Joski Rissanen
Anjas kraftfulla Rhy 18 månader, son till Kevin Evans Mirk om ni inte redan gissat det av looken.
Foto Joski Rissanen
Rhy har tränat för mycket på tröga och nonchalanta djur och inte lärt sig att kommunicera med fåren när han startar dem - här står Anja och jag och planerar hur vi ska få honom att presentera sig på ett bättre sätt för dem. Han kan, det visade han, men det kommer att gå åt en del träning på känsligare djur.
Foto Anja Lehtiö
Joskis 11-månaders hane Kinloch Kuje - en tonåring som började hitta lite flanker och en aning självbehärskning bakom djuren.

Belöning

2011-11-18T19:38:00.005+01:00

Hatar höstmörker och kyla - trädgården för bara några månader sedan, en dröm att försöka minnas.
Inte bara hundar utan även vi människor är lite beroende av belöningar för att hålla motorn igång. Jag kan inte påstå att det är belöning i form av stora inkomster som håller lektionsverksamheten igång - då får man bli lite bättre på att ta bra betalt och sluta i tid än vad jag är - men det är ju skithäftig belöning när pusselbitarna faller på plats och det börjar funka för eleverna.

Ett litet exempel på sådan belöning är SMS-meddelandena senaste dygnet mellan mig och eleven G med hunden D. När vi började i somras hade G noll i självförtroende och D var full av spänningar och sprängkraft. Nu har båda två självförtroende och förtroende för varandra och då låter det istället så här när vi SMSar:

G: Hej Lena. Vill bara berätta att D idag har förstått vilket avstånd han behöver till våra ulldamer för att matte inte ska behöva springa ikapp dem-:). Vi båda vill tacka. Om du har ork och tid lektion på fredag eller på lördag eftermiddag. Må gott!
Jag: Jag tycker inte det låter som att ni är i jättebehov av lektion, men ni är givetvis välkomna, lördag i så fall.
G: Då fortsätter vi filandet här hemma ett tag till. Men har du räknat med mig så kommer vi.
Jag: Det är lugnt! Hör av er när ni känner för det.
G: Japp. Idag har gått promenad med D bakom, fåren i mitten och jag före nästan hela tiden - det går framåt. Är det något jag ska tänka på?
Jag: Glöm inte att växla om drivningsövningarna m cirkelträning ur balans. Tänj på gränserna både i tid och svårighetsgrad men sluta innan det skiter sig.

På Nurseryfinal

2011-11-13T18:59:00.003+01:00

Jätteroligt kan jag bara säga nyligen hemkommen från Nordiska Nurseryfinalen som i år gick på Jylland hos Peter Helén och Anna Östman. Lite speciell stämning och mycket nytt folk och hundar, och så stå där med känslan "prestera nu!". Zack och jag placerade oss bara som nr 15 av 24 startande men han kändes verkligen skön att köra. Missarna var till stor del tekniska misstag, typ att jag inte kunde bedöma crosslinjen för fem öre dag 2, missad grind p g a min oförmåga att bedöma djupet i ett grönt hav av tjockt tätt gräs, fåren tillbaka genom crossgrinden m m. Men Zack var med hela tiden, behövde knappast bromsa alls utan kunde köra bara framåt, tog alla signaler utan tvekan - ja det gick nog så bra som jag kan förvänta mig efter ett halvår tillsammans med Zack.

Banan var riktigt stor och svår med först ett måttligt nerförslut och sedan en förrädisk svacka och sist upp på en kulle där fåren var utställda. Många hundar skar och i stort sett resten behövde omdirigering - och tog de omdirigeringen så sprang de lätt bort sig högst uppe på kullen där de inte såg de utställda fåren nedanför krönet, eller så landade de vid hanteringsfållan. Jag hade haft några starter på mig att se hur svårt det blev att omdirigera när hundarna redan börjat gå in i svackan, så jag säkrade hela vägen och stoppade första gången redan före svackan för att upplysa om att uppmärksamhet var nödvändigt. Efter fyra stopp följt av nytt riktningskommando landade Zack riktigt bra bakom djuren - visst kostar det poäng men behållningen för mig var att han verkligen tog kommandona så långt från mig.

Vår engelska domare Chloe Cropper tyckte också att banan var svår för en Nursery och sa att i stort sett vem som helst av oss hade vunnit en Nursery i England. Om jag förstod henne rätt så är banorna i England inte stå stora och de har varken delning eller singling, och här körde vi med märkta djur till och med. Och ni som minns hur ofta jag inte lyckats dela med Zack kan ju bara ana hur glad jag var över både bra delning och singel - men det var köttraskorsningar i ärlighetens namn, och de är nästan alltid lätta att sortera om och få lucka i. Men vi borde ha mer märkta djur på våra svenska tävlingar så att det blev anledning att träna mer på det - split av fyra djur är väldigt enkelt jämfört med att dela av två omärkta i en flock med tre omärkta och två märkta.

Seth hade jag också anmält när jag väl bestämt mig för att åka med Zack. Skulle inte drömt om att åka så långt med bara Seth för han är verkligen upp och ner i prestationerna. Veckorna innan det var dags att åka gick träningen som på räls och han fungerade jättebra, men jag märkte att han var på väg neråt dagarna innan vi åkte. Första dagen fungerade han inte alls, tog inte omdirigeringen utan skar och orkade sedan knappast flytta djuren så tiden rann ut vid fållan. Andra dagen var han piggare både i skallen och kroppen men då var det så dags.

Norrmännen knep alla de tio första placeringarna när bägge finaldagarna var sluträknade. Deras hundar var verkligen tekniskt slipade att gå stora och lite knepiga banor, och de berättade också själva att de kör sina unga hundar mycket på svåra tävlingar för att ge dem erfarenhet. Men det var nog just erfarenhet av knepiga banor de hade för jag var inte lika imponerad av deras grundträning. När det sket sig och hundarna behövde omdirigering för att inte gå in för tidigt och skära saknade de redskap, och till och med en och annan riktigt berömd norrman fick se sin hund skära eller springa bort sig totalt. Karin Mattsson med Trim var i alla fall en helt värdig vinnare. Trim var fullt tränad och mogen för att klara en sådan här bana och dessutom jättefin med den inte så vanliga kombinationen av både bra djurkänsla och självklar styrka framåt - bara stort grattis helt enkelt!

Vad saknar då Zack för att gå riktigt bra? Lydnaden satt jättefint, balansen också. Men det blir lätt lite svaj på drivningen i första benet, och värre ju närmare grinden. Jag tror att han inte är tillräckligt säker på uppgiften för att fortsätta driva med samma jämna tryck som närmare mig, och då börjar fåren dra sig, och då behövs det flankingkommandon för att komma in på linjen igen men då börjar han tappa känsla för riktningen och det blir inte riktigt balanserat och så får man korrigera åt andra hållet osv... Träning på långa drivningar borta är nog vad som behövs.

På tal om drivningar så hade vi en jätterolig och bra "driving contest" som spontan tävling utanför programmet första dagen. Man fick 20-30 får som snabbast möjligt skulle upp för en kulle drygt 300 meter och varenda ett av dem skulle igenom framdrivningsgrinden (6 meter), annars var det disk. Zack var snabb och effektiv och vi klarade grinden, men när han var uppe på toppen och upptäckte tidtagaren så sa han "shit, det är inte du som ska ha fåren" och så vände han ner dem igen - bryt.

Skandal, inte ett enda foto! Hade faktiskt med kamera och hade satt nyladdat batteri i den innan jag åkte. Men det är nog dags att skaffa nytt batteri för det fanns inte ett uns av ström kvar när jag skulle skrida till verket.

Sugen på en höstutflykt?

2011-11-04T14:49:00.004+01:00

Nästa torsdag-fredag är det Nordisk Nursery-final i Danmark och jag ska dit med Zack och Seth. Men det är ju så himla tråkigt med långa bilresor ensam... Någon som vill haka på som sällskap och för att titta på tävlingarna?

Tävlingar i Agunnaryd

2011-10-31T23:47:00.001+01:00

Facit av helgens tävlingar? Ja först av allt är Samba godkänd vallhund och har flyttat hem till sin matte Malin igen. Det gick bra och vi landade på 84 poäng. Det som är lite tråkigt med kvick-fix-träning är att man inte kan visa upp hunden utan mer kör runt den med lydnad och broms. Nästa steg för Samba innan det kan bli dags att bli mamma är höftledsröntgen och ögonlysning.

IK2-tävlingarna kunde verka bedrägligt lätta med ett kort hämt på knappt 300 meter och tröga får, men det blev många brytningar under de bägge dagarna även bland de mer erfarna hundarna. Den stora svårigheten var utgången. Fältet var indelat i tre sektioner med diken emellan och i diket till den sektion där fåren ställdes ut växte bitvis rätt högt gräs. Många rop med "look back" var förgäves dessa dagar och hundarna skar eller hittade ö h t inte till fåren. Och när och om de kom dit så var de inte längre helt i balans och upptagen blev lätt lite struliga innan djuren var på framdrivningslinjen.

Evas finsullsfår var som vanligt väldigt bra att valla på och flockarna extremt jämna, men trögare än vanligt samtidigt som de var typiskt finulls-lättrörliga i sidled. En huvudvinkling hos hunden räckte för att flytta fåren en meter åt sidan. Det var inte helt lätt att hitta ett lagom avstånd där flocken gick på i jämn rörelse. En del löste "linjerna" genom att gå extremt sakta runt banan - man hann det rätt precis om inte delningen tog för lång tid, men personligen har jag lite svårt att se hur tävlingarna då ska kunna få respekt som en spegel av hundens förmåga att utföra ett antal arbetsmoment.

Själv fixade jag faktiskt utgångarna bägge dagarna fast jag skickade åt höger första dagen och vänster andra dagen. Jag ser inte logiken i att använda "look back" i läget när hunden håller på och skära i en utgång. Jag lär istället in mönstret att lägga hunden när jag ser att den inte är ren utåt i sitt huvud, låter den ligga under press (tid och antal liggkommandon). När jag tror att den släppt sin felaktiga idé så får den nytt riktningskommando. Det funkade med bägge hundarna båda dagarna åt båda hållen - så det var jag nöjd med.

Dag 1 placerade sig Zack 6:a och Seth 7:a, men jag tyckte inte de var i hand utan jag fick köra runt dem med broms istället för framåtkommando. Gillar jag inte!

Dag 2 gick de mer balanserat men placerade sig sämre. Zack var jag fullt nöjd med och han hade kvar 25 p i driven, men vi blev stående i delningsringen där uppgiften var att dela av två klippta tackor och lämna kvar en klippt och två oklippta. När man hållit på och trixat en stund så har en ung hund ofta packat ihop fåren så rejält att det blir nästan omöjligt att få till en lucka. Jag har alltid haft lätt att rädda hem många poäng på delningsmomentet, men med Zack är det någonting kvar innan vi blir bra på att dela tillsammans. Det här var tredje IK2-tävlingen där han skulle placerat sig på plats 4-6 om vi bara haft med ett skapligt antal poäng från delning och fålla... Jag kan inte lasta Zack för det, utan det är mitt jobb att lista ut varför det låser sig.

Seth bet ut sig i delningen! Han biter aldrig fult men jag vet ju att han inte accepterar när "fel" djur hoppar över honom i en delning, så jag har faktiskt avstått någon gång tidigare på tävling när jag känt att fåren inte tänkt respektera att bli delade. Men så kändes det inte med den här flocken även om svårigheten var en oklippt ungtacka som helt bestämt ville vara med de äldre klippta tackorna som skulle delas av. Seth är väldigt skicklig på att förstå exakt vilka djur man vill åt så det behövs bara en minimal lucka för att kalla in honom - och in kom han men samtidigt hoppade ungtackan över honom för att komma med de äldre tackorna, och där satt det bettet, suck!

Men innan dess hade han gjort en dumhet som var värre även om man inte blir diskad: han gick upp och stoppade djuren i drivningen! Grrrr... Första benet låg i dragriktningen men han vet mycket väl hur han ska hålla fåren på plats i färdriktningen i ett lagom tempo, så det var egensinnighet och bristande respekt - inget annat. Men han har ju lullat omkring i sin lomhördhet och utan några vidare krav på sig i flera månader under sjukdomen - det är uppenbarligen dags att jag visar upp mig och hälsar honom välkommen tillbaka till verkligheten!

Sjukskriven vecka

2011-10-28T22:53:00.002+02:00

Inte min bästa vecka den som varit. En eländig luftvägsinfektion har hållt mig rätt låg när det egentligen varit läge för storträning. Imorgon är vi i Blekinge VK arrangörer av Vallhundsprov och IK2-tävlingar i Agunnaryd. Skulle jag bara varit tävlande hade jag nog skolkat, men nu är det bara att ge järnet för klubben och för att föra mina hundar så bra orken räcker till.

Har i alla fall släpat mig ut och tränat Samba 1-2 ggr per dag nu i veckan för att vi ska fixa VP:t imorgon. Men hon kan inga visselsignaler och jag har ingen röst, så det vill till att hon håller öronen öppna om vi ska ta oss runt banan-;). Träningen av henne har verkligen varit en snabbfix, ingen ordentlig grundträning, så vi har inget att luta oss tillbaka på om det börjar strula.

Dessvärre har väl träningen av Zack och Seth blivit lite lidande när damen haft företräde när jag inte orkat vara ute så länge. Seth har tävlingspremiär imorgon efter kortisonkuren, blir fortfarande rätt fort trött men har annars hittat formen och är stabil även om han tappat några månader under sjukdomstiden. Zack däremot är det lite nervöst att gå ut med imorgon - för hans del är det här med att ta in mig på bortaplan fortfarande rätt beroende av regelbunden träning, så idag var jag ute och påminde om att allt går bättre med lite tillförsikt än med racerfart. Det vore himla jobbigt att ramla tillbaka ett steg med honom efter den sköna känslan vi hade på tävlingarna i Orrefors för tre veckor sedan när han bara gick och gick och gick och styrde genom att vrida lite på bogen...

Behöver vara i Agunnaryd halv åtta imorgon bitti, så nu blir det bingen direkt (men först en whisky för halsen).

Nya kvigorna har kommit

2011-10-24T21:35:00.004+02:00

De nya kvigorna kom i helgen. Lite förskrämda första dagarna men nu äter de och verkar trivas fint med både stall och rastgård.

210:an Lill-Pärla är modigast
Herefordkrull
Vinterpäls
Sötnos

Ögontjänare - finns det?

2011-10-21T22:42:00.005+02:00

Näsan över vattnet igen. Senaste två veckorna har varit jobb 7/24 känns det som.

Har i alla fall snurrat runt några funderingar kring ett uttalande jag råkade ut för i ett träningssammanhang nyligen, nämligen: "De här hundarna är ögontjänare, så bara är det!". Jag tyckte inte det var läge att ta upp den tråden då, och dessutom är jag lite som en BC med för mycket eye, dvs det tar lite för lång tid ibland innan jag är klar med förberedelserna och beredd till handling. Men nu har jag eyeat färdigt, och: Nej, hundarna är inte ögontjänare!

Att vara ögontjänare har ett uträknat uppsåt, men en hund har inte förmågan till tänkande i flera led (inga djur har det). Men om man som människa anklagar hunden för att vara en ohederlig ögontjänare så slipper man själv ta på sig ansvaret för att ha åstadkommit felinlärning. Och det är ju bekvämt, men kommer inte att leda till några framgångar i träningen.

En hund jobbar alltid på sin egennytta. Den lär sig ingenting med uträkningen att göra oss nöjda och glada. Den lär sig bara om den upplever fördelar med att försöka förstå vad vi vill och göra så.

Som exempel kan vi ta hundens felbeteende att tajta in mot djuren när den kommer längre från oss. Gör den det för att den är en ögontjänare som inte längre upplever vår press? Ja, så kan man ju säga, men det leder till helt fel inlärning både hos oss själva och hos hunden.

Jag tänker så här: I en vallhunds drift ligger ett starkt behov av att skaffa sig kontroll över en flock djur. Hela träningen måste vi lägga upp på ett sätt så att vi visar hunden att den får bättre kontroll över djuren om den gör som vi visar, dvs hunden upplever egennytta (driftstillfredsställelse)i att bete sig som vi säger åt den.

Varför gör den då inte det 100 meter bort från oss? Ja, det är inte för att lura oss, utan det är för att vi tränat hunden fel eller otillräckligt innan vi släpper iväg den 100 meter. Tänk om vi bara tränat den att förstå att den slipper press och hot om den håller ut från djuren? I så fall är egennyttan för hunden inte att hålla rätt avstånd till djuren, utan egennyttan är att slippa hot. Ibland behöver vi hota i träningen, men det måste ju ske på ett sätt så att hunden samtidigt lär sig något om djur och djurhantering. Om träningen genomförs så att hunden bara lär sig något om ilsket kroppsspråk och hot så har den ingen nytta av den lärdomen 100 meter från oss. Där borta upplever den störst egennytta genom att ta kontroll över flocken på det sätt som den tycker är bäst. Och har den inte förstått träningen utan bara hotet i träningen så kanske bästa sätt för hunden är att tajta (eller bli för vid, eller att äta på fåren eller något annat som vi inte gillar). Hur som helst, den gör det inte för att den räknat ut att den kan bete sig illa när den kommer utanför vårt pressområde, utan den gör det för att vi inte lyckats lära den det som vi tror att vi lärt den.

Eller ett annat exempel som inte har med vallning att göra. Jag känner till tävlingsekipage i lydnad men där föraren inte kan kalla in hunden utanför lydnadsplanen. Hunden är ingen ögontjänare för det. På lydnadsplanen har den lärt sig att den inte har några alternativ till lydnadsmomenten och den blir dessutom hela tiden matad med belöningar - klar egennytta. Men okopplad utanför lydnadsplanen finns det massor av intressanta alternativ om inte föraren lärt hunden att allt intressant i livet är beroende av föraren/flockledaren. Alltså är det större egennytta för hunden att springa omkring och roa sig utan sin förare. Ren felinlärning alltså!

Jag kan inte dela folkkära pälsfår!

2011-10-09T18:45:00.007+02:00

Jag kan inte dela tama pälsfår som ställt sig i trygghetskoma vid fötterna på mig! Zack och jag strandade i delningsringen i Orrefors både igår och idag. Och fixar man inte delningen så kommer man inte vidare och får fållpoängen heller - och fållan var det enda som var gratispoäng på de här tävlingarna. Trots detta misslyckande så knep Zack sin första SM-poäng med hjälp av futtiga 62 poäng på lördagen.

Crossen var i dragets riktning på lördagen och det var det många hundar som inte fixade utan stängde igen öronen eller vände hem fåren i förtid - en tredjedel av de startande bröt. Idag söndag var fåren väldigt fogliga och lugna och crossen vänd från draget så då gick de flesta bättre.

Förutom sumpad delning o fålla är jag jätteglad. För första gången på tävling så hade jag Zack med mig i varenda liten signal, helt eftergiven och i hand, underbart superenkelt att föra honom. Den svåra crossen på lördagen bara gick så enkelt - han låg och tryckte fåren från dragsidan utan en enda impuls att gå upp och stoppa, utan bara sååå lagom för att både driva och stoppa upp i samma steg. Var det en dröm, skulle han drabbas av "fårfeber" och glömma mig igen på söndagen? Lite nervös var jag, men nej - han var min helt och hållet, precis som om vi varit hemma och tränat. På lördagens utmanande triangel hade vi kvar hela 27 p (av 30) och han gick precis så som är mitt mål; jämn kontakt med djuren både med och mot drag, och på fötter hela tiden. Jag avskyr när man måste ta till "grodvallning" för att lugna ner fåren.

Igår lördag tappade vi poäng på hämtet av skäl som jag fattar. Hundarna skulle över ett rätt djupt dike på utgången och jag stoppade Zack framför det eftersom jag inte ville riskera bog- eller ryggskador - han blev lite förvirrad och trodde att jag stoppade för att han gjort något fel, så det kostade en en hel del poäng att reda ut den kommunikationen. Men idag fattar jag verkligen inte vad det var för fel på utgången men 6 p avdrag i alla fall, och kvar i hämtet totalt 40. För stort djup kanske? Carolines Elvira gjorde en likadan utgång som Zack och hade också otippat låg poäng. När Elvira gick tyckte jag hon gick ut så jättefint och funderade avundsjukt över hur mycket träning Zack hade kvar innan han kunde göra likadant - och så går han ut och gör det en halvtimme senare! (och tappar lika mycket poäng-;)). Framdrivningen idag var inte en meter av linjen och i skönt avslappnat tempo - bara två poäng bort,troligen för ett litet stopp runt posten innan han kom ut på driven. Jaja, deltar man i en bedömningssport, så man får bestämma sig för vad man själv gillar och ta med gott humör de gånger som domaren har andra ideal.

Men viktigast för att hoppa högre upp i resultatlistan på nästa tävling är att träna både mig och Zack på alternativa delningsstrategier så att vi kan få poäng för fålla och delning. Jag brukar ha lätt att dela med andra hundar och mitt tänk kring delningen är att jag och hunden ska agera staket på varsin sida fåren. Bägge staketen ska pressa lite mot fåren tills ett visst obehag uppstår i flocken så att fåren börjar sära på sig så mycket att jag kan skapa en lucka att kalla in hunden i. Det bygger ju på att fåren inte bara har respekt för hunden utan också för människan. Men hur gör man när fåren fullständigt skiter i press från människa, och tvärtom känner sig jättebekväma med att stå och trycka mot knäna på en? En del försökte skrämma dem genom att hoppa och slå med staven, men så lättlurade var inte de här fåren! När inte pressmetoden funkade försökte jag istället att flytta Zack lite organiserat fram och tillbaka för att luckra upp flocken. Det ledde bara till att Zack började tänka "håll ihop" istället för "dela", samt att fåren tyckte det var ännu smartare att trycka på mina knän. Erfarna hundar lyckades förstås bidra till att skapa små luckor som de rutinerat tog sig in i, men i övrigt lyckades de ekipage bäst där det såg ut som att hunden rätt okontrollerat sprang runt och gjorde fåren förvirrade. Zack och jag har tre veckor på oss för olika strategiövningar fram till nästa tävling som är i Agunnaryd - och trevligt nog på finullsfår som jag har betydligt lättare att förstå.

Back home i Andrarum

2011-10-05T20:17:00.012+02:00

Idag har jag haft ledigt o varit i Andrarum hos Åsa o Bosse o tränat hämt och drivning med stora avstånd. Vi var på EM-fältet - ett paradis på jorden i de lite gråaktiga höstfärgerna, särskilt dammarna som nästan blir trollsjöar. Det var tillbaka hem för Zack, för här är han född, och i de här backarna sprang han som 9-veckorsvalp sa Åsa.

Zack på väg på dagens sjätte riktigt långa hämt. Han är outtröttlig och hade orkat träna en hel del till fastän han måste ha sprungit 5-7 km upp och ner för kullarna - fast jag tror inte han hade lärt sig mer för att han fått springa en halvmil till.

Upptaget är gjort, Lot håller koll och Åsa håller i min fickkamera.

Upptagen har Zack lätt att göra utan hjälp, men sen kan fotarbetet bli lite för intensivt när han bara har fem djur framför sig om han tycker att han behöver ut på flanken när framdrivningen startar. Tror mest det handlar om erfarenhet att valla så här få djur, det har han nästan bara gjort de få gånger vi varit och tävlat. Den stora flocken på fältet såg ut att vara ca 200 djur, och där var han perfekt utan behov av stödkommandon. Men här på bilden har han kommit iväg och fått grepp på djuren och linjen och sedan behöver han inte mycket hjälp för att komma med djuren rakt och i rätt tempo.

Här är Seth framme i upptaget. Jag skickade honom på två riktigt långa hämt förbi flera kullar och började nästan böla bägge gångerna. Han har fått kortison i ca en vecka nu och har fått tillbaka både hörsel och balanssinne, slår ut och vet vart han ska och var jag är, och tar minsta signal rätt. En otrolig upplevelse att få tillbaka sin hund - så länge det nu håller när medicineringen är över, men jag väljer att inte tänka så och är bara lycklig just nu. Känns lite surt att jag var tvungen att plocka bort hans start från Unghundscupen nu till helgen, men kortison är dopingklassat och jag tycker man ska vara ärlig med sådant. Men hade han gått på Unghundscupen som han gick idag hade han varit med i striden om en pallplats!

Här har Seth styrt upp och är på väg mot mig som står på kullen längst bort. Seth var osynlig några minuter av framdrivningen, men enligt Åsa hade han gått på i skaplig styrfart och hållit riktningen hela vägen nere i sänkorna med vass. När Zack gjorde samma hämt säkrade jag lite och sprang under Zacks utgång fram 150 meter till en annan kulle där jag kunde se honom under hela framdrivningen.

Trevlig söndag med klubben

2011-10-02T21:57:00.004+02:00

Zack o Seth tävlar om min uppmärksamhet fångade av klubbens paparazzi Linda Ekström. På det här fältet blir det nog IK1 och VP nästa sommar i regi av Blekinge VK.

Idag har vi haft banträning i Blekinge Vallhundsklubb. När klubben nu funnits i några år börjar det finnas rätt gott om ambitiösa hundar och förare som är sugna på att gå ett Vallhundsprov. Själv hade jag det stora nöjet att få vara domare. Usch så svårt det är att bedöma när det händer en massa saker samtidigt ibland... Jag skulle bli en urusel tävlingsdomare! En domare ska till större delen bara bedöma resultatet av hundens arbete, dvs om det går bra med fåren så blir det höga poäng även om hunden varit en sopa. Själv fastnar jag lätt i att bedöma hundens arbete och djurhantering. Men jag har inga planer på att utbilda mig till domare på riktigt, så ingen behöver vara orolig att råka ut för mina ögon någon annanstans än i träningshagen.

Efter träningen avnjöt vi en grillmiddag av hög klass. Vi har så många fantastiska förmågor i klubben som bidrar med allt möjligt förutom hundar och vallning. Tack Frank, Annelie och Jutta för den goda maten! Och snart kommer det massor av foton på klubbens hemsida som Linda jobbade med att ta hela dagen.

Det var Kristian o Anneli som bjöd på värdskapet idag, och efter klubbaktiviteten inspekterade vi ett fält som Kristian får arrendera från nu. Jättebra för IK1-tävling nästa sommar - gott om utrymme att jobba på men ändå lite lagom inbyggt av naturliga gränser. Och Kristians och Annelis finullskorsningar är jättebra som tävlingsfår. Det är på det här fältet som Linda nitade dit mina tramsiga hanar i kameralinsen.

Seths pappa till semifinal

2011-09-30T23:34:00.003+02:00

Första kvaldagen på SM-får var inte lätt. 18 av de 60 rankade ekipagen bröt eller blev diskade. Bland de 30 som går vidare till semifinal imorgon lördag finns Seths pappa Borris. Vi hoppas att Björn och Borris står på startlistan även på söndag när det är dags för de 15 bästa i semifinalen att mötas i finalen!

Eva med Ty Nant Nike o Flash har något otalt med just SM! Det kan gå bra på hur stora tävlingar som helst, men inte på SM. Däremot gick Nikes dotter Ever On Look in på sista plats i semifinalen.

När katten är borta...

2011-09-29T19:50:00.005+02:00

...dansar råttorna på bordet.

En lättnad efter den grundliga undersökningen bakom Seths vänstra öra idag. Det finns inget i det här läget som tyder på att det skulle vara en riktig tumör som ligger och trycker bakom trumhinnan, utan det verkar bara vara cystor. Nu får han gå ett tag på en cocktail av cortison för att få cystorna att tillbakabildas och därmed förhoppningsvis också det troliga trycket mot hjärnan. Om en dryg vecka tittar vi in i örat igen för att se att trycket lättat. I så fall går det att helt släppa tumörmisstanke. Börjar han dessutom att fungera bättre rent motoriskt så går det också att börja hoppas på att det inte är neurologiska skador av anaplasmainfektionen som gjort honom så desorienterad och "dum i huvudet". Om däremot trycket innanför örat försvinner men han ändå inte börjar fungera så får det bli fortsatt utredning och trolig misstanke om bestående neurologiska följdverkningar av anaplasman. Ja, det är bara att lära sig att ta en dag i taget...

Och någon Unghundscup nästa helg blir det inte, men det bestämde jag redan i Gynge förra veckan när jag såg hur helt "borta" han var när han kom till en främmande plats.

Det borde väl varit ett foto på Seth, men han ser så morfin-groggy och eländig ut efter dagens undersökning att han slipper kamera. Istället blev det ett foto på någon som passat på att ta för sig i hierarkin, bl a förnämsta liggplatsen i hundgården (på fotot)som det annars är Seth som har monopol på. Under Seths sjukdomstid har Zack verkligen gjort sig till Kungen. Och det har onekligen gjort honom gott att vara både första arbetskraft och första träningshund. Han är supertaggad på allt jag säger åt honom!

Lammkött

2011-09-29T14:05:00.007+02:00

En sommar har passerat och de här små ulltussarna har blivit rätt rejäla muskelknuttar. Vi har börjat plocka ut och skicka på slakt, så alla som vill ha gott kött från våra fina naturbetesvårdare är välkomna att beställa en lammlåda. Maila till lena(snabela)karlssonpost.se

De lamm som vi säljer själva går inte till något stort slakteri utan vi kör dem i hästsläp till ett mindre slakteri i Blekinge, direkt från betet. De är vana vid att åka släpet mellan beten i olika byar så det är en hantering som inte stressar dem det minsta. På slakteriet tas de om hand så snart de lastats av och behöver inte trängas ihop i boxar med djur de inte känner i väntan på slakt. Sedan hänger de några dagar på mörning innan de styckas ner.

En lammlåda innehåller ett helt lamm styckat enligt dina egna önskemål, färsen är mald m m, bara att packa och lägga i frysen. Priset är 70 kr/kg inkl moms nu under höstslakten, sedan blir det dyrare. Vikten du betalar för är hela lammets vikt, sedan är det upp till var och en att bestämma hur mycket man vill ha benfritt. Vi kan inte hantera försäljning av halva lamm, så det är bättre att slå sig ihop med någon mer och dela om ett helt lamm är för mycket. Lammen brukar väga mellan 18 och 22 kg.

Vi skickar också skinn till beredning och de brukar komma tillbaka färdiga ungefär från Lucia och två månader framåt. Olika färger och tjocklek, mer info kommer.

Ett foto från vintervistet där våra livliga rödkullor bor på en halmströbädd och även kan gå ut och springa av sig lite i en rastgård.

Om 3-4 veckor kan vi också sälja kött från våra fina rödkullor. Det är en utrotningshotad gammal lantras och man har vissa bidrag för att man håller igång aveln på dem. Jag kan säga att det är surt förvärvade slantar för rödkullor är egensinniga och mycket naturliga djur som inte alltid är så lätta att hantera. Svårt och dyrt också att hitta obesläktade tjurar till betäckningen. Men de är också utmärkta naturbetesvårdare avlade för att föda sig på det som finns att äta i naturen. I gamla bondesverige var rödkullan en kombinationsko som både var en bra mjölkko och köttproducent, men i dagens specialiserade lantbruk är hon inte tillräckligt lönsam som varken det ena eller andra. Maken till gott och mört kött får man i alla fall leta efter, själva är vi bortskämda och äter inget annat nötkött - det har ingen likhet med det sega långfibriga köttet från dagens köttrasdjur. Jag kommer att sätta ihop en låda med blandade detaljer som vi säljer till ett enhetspris. Allt är benfritt och vacuumpackat och klart att lägga i frysen. Återkommer med detaljer men hör gärna av er med förhandsintresse.

Om livet som vinglar omkring

2011-09-26T23:44:00.003+02:00

Först något roligt. Daniels nya hund heter Ever On Phil och är jättefin. Han är sex månader, jättefokuserad och seriös men samtidigt avslappnad, fina rörelser och framåt. Vi körde honom en stund i Daniels 25:a när jag var där för att träna med Seth och Zack i förra veckan. Den hunden kommer Daniel att få mycket roligt med. Phil har min gamle Glen som gammalmorfar och Nettle som gammalmormor. Phils mamma heter också Nettle och är döpt efter sin mormor.

Tråkigare är det med Seth, men jag förstår nu varför han inte funkar och varför han gör de fel han gör. Troligen både hör han dåligt och har dålig balans och ev svårt att orientera sig. Idag var jag hos min veterinärklinik med honom för att få konstaterat att han inte bara hade vax eller skit i öronen innan vi skulle ta oss tid och pengar att åka till Blå Stjärnan eller Strömsholm för en riktig hörselundersökning. En sådan kanske inte behövs för det ser ut som att han har cystor bakom trumhinnan (kallas cholosteatoma) vilka kan trycka på både trumhinna och hörselben och vidare på balans- och hörselcentra i hjärnan. På torsdag sövs han med narkos för att de ska kunna öppna örat och se efter hur illa det är. Ofta finns det inget meningsfullt att göra, men jag väljer just nu att ta en dag i taget och inte fundera för mycket. Men jag såg verkligen i Gynge när vi var och tävlade förra veckan att något är riktigt fel, något som inte har med träning att göra. Han känns glad och pigg i kroppen igen men mentalt är han borta.

Zack i Gynge då? Haha, han skar framför fötterna på mig första dagen och fick dagens jumboplats. Han ville gå höger både dag ett och två men jag tvingade honom att gå vänster eftersom jag såg andra problem med högerhämt för hans del. Men även i övrigt behöver han mer träning på att klara att ta kommando i nya miljöer och med små känsliga tävlingsflockar med får. Det är inte alls så att han sticker finger åt mig, utan mer bara så att han förivrar sig när han känner drag och tar initiativ som placerar fåren fem eller tio meter åt fel håll - på en tävlingsbana öppnar sig avgrunder där poängen försvinner och ramlar ner i ett svart hål-;). Borta hos träningskompisar fungerar han lika coolt som hemma, så det är väl lite hela tävlingssituationen som triggar. Dessutom har jag kört på honom rätt bra i självständigt arbete och träning på lite fler djur och lärt honom att ta för sig och att stå för det han säger till fåren. Nu börjar självförtroendet finnas när det behövs, så det är säkert dags att börja slipa på lydnaden så att den blir ovillkorlig.

Idag hade vi banträning

2011-09-20T00:28:00.005+02:00

På torsdag är det dags för IK2-debut för Zack, så jag kände att det kanske var läge att sätta upp lite grindar och styra upp kommandogivningen ett snäpp. Driver med sinne för linjen och i bra tempo rakt bort gör han hur säkert som helst och är 95 % säker på höger- och vänstervisslorna även på rätt långt håll. Han är en ivrig hund med intensivt fokus på djuren, men det känns ändå som att jag ska kunna lita på att han inte glömmer bort mig - men det är upp till bevis på torsdag.

På torsdag ska han också kunna göra en tävlingsmässig och säker delning har jag tänkt. Delningarna har varit svårtränade med Zack och vi har gått igenom alla prövningar som finns i ungefär den här ordningen när Zack har sagt:
Jag vägrar röra mig ö h t, fattar inte vad du menar.
Försöker du splittra fåren så samlar jag ihop dem.
Okej då, jag kan väl komma in en liten bit, men sedan lägger jag mig så att fåren får tid att gå ihop igen.
Okej då, jag tar väl en flock då, men jag blir faktiskt paralyserad efter 25 meter och släpper dem.
Och så vidare.

Även sedan han lärt sig tekniken och tror på sig själv och känner igen delningssituationen så har han legat på andra sidan flocken och mentalt tryckt ihop fåren medan jag kämpat på min sida för att få till en lucka. Han visste vad vi skulle göra men jobbade på motsatsen, så jag bestämde mig för ett tag sedan att springa genom flocken och gå på honom. Det hjälpte väldigt fort så på mindre än en vecka började han bli riktigt snabb och säker på att komma in - MEN han har envisats med att ta hand om motsatt flock mot den jag vänt mig mot. I all annan träning bygger jag upp ett förtroende där hunden ska kunna lita på att jag sköter mitt med fåren och att hunden ska respektera det och anpassa sitt arbete därefter. Jag får för mig att Zack på något sätt översatt detta mönster till att han skulle ta hand om den flocken som inte jag hade koll på. Men nu äntligen är han jättetaggad - kolla bilden - på att komma in och snabbt vända upp rätt, täcka upp alla djur och hålla dem till varje pris. Äntligen tycker han det är skithäftigt, och inte bara något han gör för att jag säger det!

Superdelning på vår låtsastävling alltså och sedan smack in i fållan på vår lilla provisoriska tävlingsbana. Hoppas det går lika bra på torsdag.

En riktig herde

2011-09-19T09:54:00.003+02:00

Och vann WT gjorde som sig bör en riktig herde, James McGee från Irland med sin Becca. Tvåa allas vår allas Serge vad der Zweep med Eve, inte min typ av hund men en tik utan begränsningar såg det ut som när jag såg henne på EM i Andrarum för en månad sedan. Trea också en irländare, Michael Gallagher med Cap.

Vinnartiken Becca hade den rutin som krävdes och har varit irländska mästare både 2005 och 2007.

Holmgaard enda nordiska deltagaren i finalen

2011-09-17T21:41:00.002+02:00

Dags för final i World Trial imorgon. Endast en nordisk deltagare har tagit sig dit, och det är Danmarks Erik Holmgaard med fantastiska Jumping Joe.

16 ekipage har nu sållats ut bland 240 startande, och av dessa 16 är 12 från Irland/Wales/England/Skottland! De fyra övriga är, förutom Erik Holmgaard, Serge med Eve, Thomas Wilson med Sly från USA samt inte minst finalens (och semifinalens) enda kvinna Lyle Lad med Shep också från USA.

Suck, det hade varit roligt att vara där och se det, viskar Askungen-;).

Inga svenskar i semifinalen

2011-09-17T16:44:00.004+02:00

Ty Nant Flash och Eva gjorde ingen dålig runda i kvalet på WT, men varken hon eller någon annan svensk har lyckats gå vidare till semifinalen idag lördag. Bland våra nordiska grannar är det bara tre norrmän med varsin hund, danska Tony med Taff samt Erik Holmgaard med både Joe och Sally som är med i leken än så länge.

Konkurrensen är mördande givetvis, men ska man också gissa att de skotska fåren är en utmaning för svenskarna jämfört med de tama och snälla mähän som vi har i Sverige?

Två Ty Nant-hundar på World Trial

2011-09-15T22:40:00.004+02:00

VM i fårvallning, eller vad vi nu ska kalla World Trial på svenska, pågår torsdag-söndag i England. Torsdag och fredag är det kvaltävlingar på tre fält samtidigt, dvs 6 startfält med totalt 240 startande från länder över hela världen. De 7 bästa från varje startfält går vidare till semifinal med 42 starter på lördag, och sedan 16 starter i final på söndag.

Idag torsdag startade Eva med Ty Nant Nike på bana 1 - tyvärr går de inte vidare till semifinal, och det gjorde inte heller någon av de andra svenskarna som startade idag. Däremot hade Finland, Danmark och Norge ekipage som lyckades gå vidare.

Imorgon startar Eva och Ty Nant Flash på bana 3. Vi håller tummarna för dem och för att åtminstone någon svensk ska vara med i startfältet på lördag (och söndag).

Seth (och jag inte minst) gör en omstart

2011-09-13T12:47:00.007+02:00

Sedan några dagar är Seths 3 veckor långa antibiotikabehandling över och om 6 dagar till är även karenstiden slut enligt Jordbruksverkets dopingregler. Seth mår fint även om konditionsträningen är eftersatt, och fortsätter han må bra försöker vi oss på IK2-start i Gynge torsdag och fredag nästa vecka. Det läskiga med den här sjukdomen är den påverkan den har på nervsystemet, och visst har han kvar vissa grejer där men det är bagateller i det helvete som varit.

Den målsättning jag satte för Seth tidigt i våras var att kvala in och göra en bra insats på årets Unghundscup, samt att starta upp honom i IK2. Allt gick på räls och var lätt som en plätt tills alla möjliga obegripliga beteenden började dyka upp för några månader sedan, typ tajta, ta fel på riktning, vägran, seghet och osäkerhet i största allmänhet. Man tar det ju först som träningsproblem, inlärningströskel och liknande, men Seth mådde ju helt enkelt skitdåligt. Det är talande för rasen i största allmänhet men också för Seths egen stora samarbetsvilja och dådkraft att han ställde upp och försökte som han gjorde. Jag tvekar fortfarande på om jag ska anmäla oss till Unghundscupen. När målsättningen var att göra ett bra resultat känner jag ingen anledning att åka dit med inställningen "det får gå som det går".

Under medicineringen har han blivit piggare och gladare för var dag och just nu känns det som att jag fått tillbaka stora delar av min gamla hund. Men det djävulska med denna bakterie är att den är mycket svår att bli av med. Den lägger sig i vila inne i vissa typer av vita blodkroppar och där kommer antibiotikan inte åt den. Under de här deppiga veckorna med många tråkiga tankar i huvudet har jag haft "terapiprat" med andra drabbade och fått många mail med både uppmuntrande och nedslående berättelser ur levande livet. Det verkar i alla fall oundvikligt med åtminstone ett återfall - ibland kommer det redan efter några veckor och ibland dröjer det ett halvår. Sedan verkar ett stabilare läge infinna sig med antingen konstanta återfall eller ett någorlunda OK liv.

Jag har bestämt mig för att inte räkna ut Seth utan satsa på att han hör till dem som kommer tillbaka, och så länge jag satsar på det ha 100 procent närvaro i ett bra och ändamålsenligt beteende inför sjukdomen. Har de senaste veckorna tänkt mycket på Serge van der Zweeps runda med Jim på EM i Andrarum, ett föredöme i mental hantering av ett dåligt läge. Serge kvalar in till finalen med en hund som mycket väl hade kunnat göra en runda som placerat dem på prispallen men Jim springer bort sig i första utgången, liksom många andra, men Jim springer bort sig värre än någon annan. Vi som jobbade i första utställningen var de enda i Andrarum som hade uppsikt över Jim hela tiden och vi såg hur väldigt vilse han var och hur jättelångt han redan sprungit när han efter 11 minuter (hela tiden springande) äntligen hittar fåren. Redan där hade många givit upp och gått ut för att leta reda på sin hund, särskilt jag. Men Serge är där han är idag för att han har styrkan att sedan köra resten av banan med full mental koncentration på att gå en vinnarrunda trots att seger redan var utesluten. Resten av banan går super och inom de 30 minuter ekipagen hade på sig utför Serge och Jim alla moment och slutar på en åttondeplats i EM-finalen istället för att vara brutna och stå sist!!! Sååå starkt! Där har jag en hel del att lära, och det ska jag försöka bjuda Seth på nu.

Och annars? Ja det vill jag inte riktigt tänka på, men det är väl omplacering till ett vilsammare gårdsliv utan prestationskrav.

Fotona är från igår när Seth för första gången på flera veckor fick jobba. Jag hann ta dem under tiden som han packade in djuren mot en grind som de av någon anledning alltid ska vägra gå ut genom för att vandra till bete i nästa by.

Ty Nant Samba är här

2011-09-05T21:37:00.007+02:00

Visa alla

Hämta

Allt handlar om personligt tyckande, men i mina ögon var det Sambas matte som drog den stora vinstlotten i kullen med Ty Nant Day och Borris. Det blev riktigt fina hundar överlag i kullen, men när Samba kom på nybörjarkurs i vallning för mig våren 2010 tillsammans med sin matte, ja då bara blev jag lycklig. Gjorde ett oblygt försök att få köpa tillbaka henne, men nej...

Nu är hon i alla fall här på träning för att jag ska försöka gå ett VP med henne i höst, och ja, sedan är det både höftledsröntgen och ögonlysning som vi ska igenom. Men om allt detta funkar, så finns det en vidtalad hane i Danmark som väntar. Intresserad av en valp? Maila mig i så fall på lena@karlssonpost.se så kan jag berätta mer om den tilltänkta hanen och om Samba.

Samba är typen som kunde allt om får redan från början. Hon är alltid på väg in mot djuren men på något märkligt sätt ändå helt välbalanserad i djup- och sidled i drivningen, och flankerna är sådana jag gillar som är både utåt och inåt samtidigt.

Men hemma hos sig arbetar hon utan kommandon, så det är något av en utmaning att få henne klar för ett VP i höst... Kommandona i sig är inget problem att träna in, men det handlar om att få borra sig in så långt i huvudet på henne att hon accepterar att jobba efter mitt huvud och inte sitt eget - och att få detta att funka även på 150 meters håll.

Misslyckas vi med VP:t så är det i alla fall alltid en lycka att träna en hund som Samba, en aldrig hackande motor och en makalös närvarokänsla i varenda steg. Och så behöver jag någon ersättning att träna nu när hennes bror Seth är sjukskriven och ska ta det lugnt.

Sapp har fått ett hem

2011-08-31T16:19:00.004+02:00

Jag blir bara jättevarm och glad när jag ser de här bilderna, och det vet jag gäller för alla ni som hjälpt mig med honom ibland och som rörts av hans förhållande till den hårda världen. Sapp har kostat mig mycket, men nu är jag glad. Ulla med familj har givit Sapp ett hem där både människor och miljö är rätt. Nu bor Sapp på en Astrid Lindgren-mjölkgård vid vägens slut utanför Vetlanda, en liten gård av det slag som snart inte finns längre i mekaniseringarnas och storleksrationaliseringarnas tid. Sapp trivs bra och vågar t o m bo inomhus sedan han långsamt fått vänja sig vid att flytta ut ur en bur i den takt han velat själv. Jag hörde t o m något om att han snart blivit så modig att han skulle introduceras för TV-soffan.

Jag försökte länge hitta någon nisch för Sapp så han kunde fått stanna här och jobba. Men eftersom han flydde fältet så fort det dök upp främmande människor eller hundar kunde jag inta ha honom kvar, vare sig som "kurshund" eller arbetshund. Det blev helt uppenbart för mig tidigare i somras när jag på cykel och Sapp bakom djuren skulle flytta till ett nytt bete. På den vanligtvis folktomma banvallen möter vi efter ett tag en cyklist med hund i koppel - och plötsligt är världens trognaste Sapp försvunnen och han kommer inte när jag ropar. Fem minuter efter att cyklisten är borta så dyker Sapp upp... men då har jag redan varit tvungen att ringa hem och be någon ta bilen och komma med en ny hund till mig. Synd, för Sapp är en riktigt bra vallhund som skulle kunnat göra bra ifrån sig både i arbete och på tävlingsbanor, min typ av stadig hane.

Lillhusse Einar är Sapps bästa vän.

Sapp och Einar trivs båda i skogen. Utbildning i blodspår pågår.

Alla foton är tagna av Anna-Carin Eliasson - tack för dem och för all hjälp!

Ingen unghundscup för Zack

2011-08-29T21:45:00.004+02:00

Gick en IK1 med Zack i Öljersjö i lördags. Han gick jättefint och var med mig i huvudet och rörelserna precis hela tiden, varenda liten signal. Jag körde honom hela banan på IK2-sätt med mig själv kvar vid posten, och efter upptaget behövde jag inte lägga honom en enda gång i framdrivning och triangel. Han höll ett helt lagom tempo och avstånd själv. Men crossen var jättesvår att se linjen på - vallen var slät som en gräsmatta utan en enda tuva att ha som referenspunkt - så där styrde jag honom länge för lågt tills fåren började närma sig grinden och jag såg det. I alla fall inte mer än 7 poäng bort av de 30 i triangeln, trots att linjen var fel en lång sträcka. Ska jag gissa så tror jag att 4 av de 7 var min linjemiss och att 3 var en bula som blev när Zack tog ett vänster istället för höger.

Men sedan tog det stopp i delningen, och det var inte Zack som vägrade den här gången. Nej, det var fåren som var vana vid "kroppsvallning" och tålde mycket spring - då var de förvånansvärt lugna. De kände sig alldeles för kontrollerade av Zack som flyttat dem runt banan med minimala rörelser och eye och klättrade upp i famnen på mig - jag fick dem helt enkelt inte ifrån mig så långt att det gick att ställa upp dem för en delning. Poängen slut i delningen m a o, och annars hade domaren diskat mig sa han eftersom jag rört vid fåren i mina försök att stampa dem från mig. Jag såg flera som lyckades dela genom att ha en hund med hög svansföring som sprang runt förare och får tills fåren började bli oroliga och delade sig på två sidor föraren, varpå det gick att kalla in hunden... Men att fåren inte alltid är ens egen "typ" måste man ta med gott humör på tävling - en annan gång passar oss fåren perfekt.

I alla händelser hade genomförd delning och fålla inte givit oss några vidare cup-poäng för fåren drog från utställningen redan när Zack var kl 3 i hämtet så där var inga chanser att få tillräckligt med poäng. Men jag var jättenöjd med hur cool Zack var i upptaget när han hunnit ifatt och stoppat fåren, och sedan bara började framdrivningen hur lugnt som helst, tog styrning tillbaka till linjen och genom framdrivningsgrindarna. Wow vilken känsla vi börjar få i drivningen nu! Och för första gången kände jag att han inte behövde lägga energi på att begränsa tempo och rörelser utan var helt trygg i sin kontroll!

Någon Unghundscup blir det alltså inte för Zack - nästa år är han för gammal med de nya kvalreglerna. Vi skulle behövt några månader till på oss i år för att bli säkra poängplockare. Efter den här tävlingen känner jag i alla fall att han inte längre har behov av att jag följer med ut i triangeln, så nu när Unghundscupen inte längre är inom räckhåll så flyttar jag upp honom till IK2 så får han börja göra sina erfarenheter där istället.

Jag tappar nästan sugen

2011-08-22T22:37:00.002+02:00

Har fått ehrlichia-besked på Seth idag, eller anaplasmos som numera denna vidriga fästingburna sjukdom heter. Ska jag ge upp det här med hundar och satsa på guldfiskar istället? Hur många talangfulla hundar ska jag behöva sortera ut??? Ned som inte hade någon höft alls på ena sidan, Doff som blev ormbiten och fick hjärtproblem, och nu Seth som drabbats av denna skit

För bara två månader sedan hade Seth och jag världens flyt i träning och tävling, allt kändes lätt och vi var ett huvud och en kropp i vallningen, jag kände hur han redan förberett sig för kommandona innan han fick dem och de ledde alltid till precis den inverkan på fåren som jag ville, och jag levde med känslan "det är ju inte svårare att vinna än att gå ut och tävla".

Men sedan början av juli har han varit tveksam och seg, tagit fel på kommandon, vänt sig om för att titta efter hjälper, blivit allt tajtare i utgångarna trots att han är en naturlig "outrunner" som aldrig behövt tränas på att hämta djur..

Tyvärr sammanföll problemen med att jag flyttade upp honom i IK2, vilket försenade insikten att han var sjuk. Det var för lätt att tävla IK1 med honom men när han plötsligt inte funkade i IK2, så var det lika lätt att förklara det med att han behövde vänja sig vid dubbla avstånd och mindre förarhjälp. Hemma i jobb och träning har han ändå funkat fram till i förra veckan när han plötsligt inte ville jobba i träningen utan bara la sig och passade eller försvann i för stora bågar - då insåg jag med ett klubbslag i huvudet: stackars hund, han har ont eller mår inte bra!!! Jag ringde till min veterinärklinik i fredags och sa "jag vill inte ha någon tid, jag kommer nu meddetsamma", och så blev det. Stor allmän hälsoundersökning där vi även hittade svullna tonsiller vilket också behöver en omgång antibiotika, och så idag kom anaplasmabeskedet.

Övning i positivt tänkande: Bra var att den allmänna blodscreeningen inte visade lever- eller njurpåverkan, och heller ingen anemi vilket är rätt vanligt vid anaplasmos. Anaplasmabakterien (alltså den som tidigare kallades ehrlichia) letar sig in i vissa typer av vita blodkroppar där den "äter" och förökar sig. Detta går i cykler och det är därför hundar med anaplasmadiagnos är sjuka i skov, men man vet inte exakt hur och varför bakterien producerar alla de ospecifika subkliniska symptom som hör till sjukdomsbilden. De muskel- och ledsmärtor som drabbade djur visar beror på att bakterien i ett senare skede av sjukdomen också periodvis kan vandra ut ur blodomloppet och vara aktiv i muskler.

Nu går Seth på en kur med bredspektrumantibiotika. Själv måste jag inleda en mental träningskur. Än så länge tänker jag bara en massa ostrukturerade saker, och så har jag ringt till Anna G och Eva E som har hund på samma sätt som jag och kan förstå mitt sätt att tänka. Troligen ringde jag till dem mest för att jag behövde hjälp att tycka synd om mig, men båda två sa faktiskt en massa kloka saker som jag får göra något av under resans gång. Jag vill inte hamna i en tröstlös resa under flera år där man alltid ställer sitt hopp till nästa medicinkur. Precis som Eva sa så måste jag sätta upp kvalitetsmål och tidsplaner och hålla mig till dem, men vad det innebär i praktiken behöver lite tid.

Tvååker - Seth hittade formen och Zack flippade ur

2011-08-16T14:42:00.004+02:00

Tiden rusar så här års... Förra helgen var vi i alla fall i Tvååker och tävlade, IK2 för Seth och IK1 för Zack.

Första gången som jag tävlade två dagar på samma ställe med Seth, och det var precis vad han behövde. Hans problem är att han plockar fram ett överdrivet kontrollbehov när han kommer bort och är på långa avstånd från mig, det går sååå sakta och han vaktar varje steg i driven när han kommer en bit över 100 meter från mig. Han missbedömer också fortfarande hämtavståndet där hans muskelminne från IK1 fortfarande ligger ytligt och säger honom att djuren ska finnas efter ca 150 meter. Första dagen hann vi p g a lågt tempo varken med delning eller fålla men han kändes fin så jag bestämde mig för att nästa dag köra på honom i full fart och inte krångla med grindhål och annat som kan få honom att börja fundera. Jag körde runt honom utan ett enda stopp före delningsringen och det gick super, kändes störtskönt att köra honom och vi landade på 72 poäng trots att djuren glidit precis utanför alla tre grindparen (5 djur i flocken ger 15 poäng bort för de missade grindarna).

Zack hade gått jättebra i träningen i veckan före tävlingen och jag hade förväntningar på att han skulle kunna gå två skapliga rundor. Men han var inte min hund kan man säga. Jag säger inte ens att han var olydig för jag tror inte att jag fanns i hans medvetande. Han var minst lika speedad som när han kom till mig för fem månader sedan, med den skillnaden att han då åtminstone var lite låg och osäker - nu var han rätt hög på sig själv! Visst har man stått på en tävlingsbana och känt att man inte har hunden med sig, men det här hade jag verkligen inte upplevt tidigare - skönt när sådant händer att han åtminstone inte är ful mot fåren, för det har han aldrig varit i hur spända lägen som helst. Japp, i alla fall bara att gå ut på banan och etablera kontakt med sin hund och plocka hem den från yttre rymden! Fortsättning följer i ett nytt inlägg, men nu måste jag jobba lite.

Här är också en liten filmsnutt från i lördags. Jag var tvungen att flytta tre egensinniga baggar av varsin ras: herr texel, herr suffolk och herr finull. Herr S och F kan ränna helt galet och springa ner vad som helst medan herr T är som texelbaggar brukar vara och inte klarar att flytta sig för en hund ö h t. Om jag inte har tillgång till Seths hjälp så brukar jag faktiskt ta upp baggarna på en vagn istället för att gå med dem kring byggnader och maskiner (växthuset t ex!) för att skaderisken är för stor att flytta dem med någon av de andra hundarna. Are var ute med sin nya kamera som skulle ha ett s k "dynamiskt fokus" han ville prova, och där dök jag, Seth och baggarna upp som lämpligt objekt. Are fick inte kläm på det "dynamiska fokuset" så lite epilepsivarning är det på filmen.

Ty Nant Nike och Eva femma i NM

2011-08-09T08:06:00.007+02:00

Nike tredje från höger med en vit trekant i nacken och rätt stor vit bläs för rätt exakt nio år sedan.

Härligt Eva och Nike, ni är sååå duktiga! Nike och Eva blev femma i finalen i Nordiska Mästerskapen som i år gick i Finland. Detta händer nio år och en vecka efter att Eva och jag satt och vaktade över Nettle medan kullen med Nike föddes. Vilka år det har varit! Nike är första hunden som Eva tränat upp själv och det har varit en del svängar på vägen men Nike har alltid presterat bra med sin fina balans och driv. Hoppas nu att Nike får ännu några fina resultat under höstens cuper och finaler för man vet ju aldrig när en hund i Nikes ålder behöver gå in i pension, men kanske är det ännu ett år kvar på tävlingsbanorna.

Eva hade med även Ty Nant Flash till finalen som är ur min andra kull på Nettle, men där bet hon ut sig efter att ha taggat till under två kvaldagar på de tröga tävlingsdjuren. Men jättesnyggt av Eva att ha med båda två till finalen dit bara tre andra svenskar kom (kvinnliga handlers allihopa!!!). Grattis Eva, Anna, som blev bästa kvinnliga handler med sin fjärdeplacering, Lottie och Ann!

Vinnare och Nordisk mästare är Seths norska farmor Sisko med sin suveräna handler Jo Agnar Hansen - vilket team!

Omläxa i delning för Zack

2011-07-25T22:28:00.002+02:00

Som sagt blev det ju på tävlingarna i förra veckan helt uppenbart att Zack inte alltid vill kännas vid färdigheter i att dela, hålla isär och hantera olika flockar! Maja kom med sin kamera idag när jag höll på med träningen - man ser på filmen att han är lite störd och osäker av kameran. Att han hela tiden vill hålla lite åt vänster och sedan får mycket bråttom när han ska runda åt höger beror på en grindöppning som han vet att träningsdjur lätt kan försvinna genom om de inte är ordentligt täckta.

Jag lägger numera alltid upp delningsträningen så att den också blir grunden för "look back"-kommandot. I början vänder jag bara hunden mellan de två flockarna och går mot dem växelvis, och det är viktigt att hunden verkligen får påverka djuren och flytta dem en bit innan man vänder den. De första gångerna jag ger "look back" så går jag fram till hunden och tar den i ena bogen och motsatta ljumsken och vänder den rent fysiskt 180 grader. Imorgon ska jag nog göra det en gång till med Zack för på den här lilla filmsnutten tycker jag inte att han är helt "ren" i den rörelsen.

När hunden har köpt detta så utvidgar jag övningarna med att hunden också går runt flocken och kommer in mellan de två flockarna igen - den får alltså inte fortsätta förbi mellanrummet för att samla ihop de olika flockarna. Här är jag också mycket noga med att hunden verkligen kommer in hela vägen, dvs passerar linjen mellan de två flockarna. Hur många gånger har man inte sett delningar som misslyckats för att hunden inte täcker upp ordentligt och det sista djuret kan sticka med fel flock? Den här övningen blir alltså en åtta där hunden kommer in och passerar linjen och sedan får ett "look back" för att vända mot andra flocken som den ska runda åt andra hållet. På "look back"-kommandot är det också riktigt viktigt att hunden bara vänder helt om - den får inte vänja sig vid att påbörja en ny rörelse innan den fått kommando utan ska vara öppen för antingen ett framåtkommando eller vilket som helst av flankingkommandona. Inte heller här tycker jag att Zack är helt ok här på filmen, men jag bråkade inte om det eftersom kameran gjorde honom så avvaktande och fundersam.

I takt med att hunden blir mer säker så minskar jag avståndet mellan flockarna tills den klarar att göra "åttan" på bara ca 10 meter (förutsatt att fåren man tränar på klarar det). Efter ett tag inför jag också tre och flera flockar som hunden växelvis ska jobba på. När den köpt att den ska jobba på anvisad flock och inte bekymra sig om de andra brukar just själva delningsmomentet bli helt problemfritt. Många som kommer och behöver hjälp med att lära sig dela och tycker det är svårt har fixerat sig vid just själva delningen. Jag ser det tvärtom: när hunden vet att den ska hålla isär djur och klarar att kontrollera dem delade, så är själva delningen inget den tvekar på. Och efter ännu lite träning så börjar den också kunna hjälpa till för att skapa själva luckan.

Tävlingsrunda i Skåne

2011-07-23T13:46:00.001+02:00

Tillbaka efter två dagars tävling i Skåne. Kort sammanfattning: Seth har gått dåligt på IK2 och Zack har gått bra på IK1.

Seth har gått tre IK2-tävlingar i och med den här utflykten och alla tre gångerna har han sökt sig innåt istället för utåt på fältet i utgången, så där lite unghundsängsligt i tron att man snabbare kommer fram till djuren genom att inte springa för långt. Ingen av de här två tävlingarna tog han omdirigeringskommandona tillräckligt, och på fältet i Maglarp ledde en för tajt utgång snart till att hunden hade skurit linjen - och då hjälper det inte att han slår ut jättefint när han väl får syn på fåren. Men han hade gjort ett mycket fint upptag när han väl kom dit sa de som jobbade i utställningen, och det är ju Seths grej så det är jag helt trygg med. I Andrarum för tio dagar sedan hade han en bra drivning men på båda de här tävlingarna har flankerna under drivning varit skit. Han är ju en mästare på att detaljstyra djur genom att bara vrida lite på huvudet eller bogen, men nu tog han i och flankade alldeles för stort, "släppte" kontakten med djuren och sedan blev det för intensivt när han var tillbaka i kontaktzonen - detta leder ofelbart till att man måste ägna mycket kraft åt att korrigera linjefel som man själv skapat - han har blivit uppenbart störd i arbetet av att få flankingkommandon under drivningen, varit lydig och gjort som jag visslat men tappat kontakten med djuren. Jag tror det handlar om osäkerhet för när vi är framme vid närarbetet i delning och fålla/tratt så blir han vanliga coola Seth och vi spikar full poäng. Jag måste också träna Seth på att knata runt en stor bana i lite högre tempo. Seth går med djuren, och av de tre IK2-tävlingar han avverkat nu så har vi tappat 8-10 poäng för att tiden gått ut när djuren varit på väg in i fållan/tratten. Jag avslutade vår tävlingsutflykt med att efteranmäla honom till samma IK1 som Zack skulle gå för att ha lättare att korrigera de fel jag sett i IK2 - även nu gick han ut för tajt eftersom han inte visste var djuren var, fast nu på IK1-avstånd tog han omdirigeringen klockrent (men det kostade massor av poäng). Sedan kunde jag stå kvar vid posten och vissla runt honom hur lugnt som helst - däremot gjorde jag en felbedömning av linjen (det regnade på tvären och grindarna blåste omkull) och fick göra panikräddning vid båda grindarna, men det var ju inte Seths fel.

Zack har gått två IK1 under de här dagarna och har känts bra, fina rörelser och ett öppet öra åt mig även om det inte var många poäng kvar första dagen. Då hade jag tagit det dåliga beslutet att stå kvar vid posten istället för att gå med en bit i triangeln. Fåren var rätt knepiga genom att vara först jättetröga, och sedan när när de väl svarade på hundens signaler blev de lika springiga som de innan varit tröga. Detta lockade upp Zack i höga hastigheter på flankerna och det klarade varken han eller jag att hantera - jag borde som sagt gått med honom i triangeln. (Jag som börjat tänka här hemma att jag tränat honom till lite väl mycket eye, tar tillbaka det haha...) Tiden ute i delningen för det var verkligen inga får som hade förtroende att stå still för honom - och för den delen så var han inte själv inne på det spåret utan tyckte att det var klart läge för att hålla dem väl samlade och kontrollerade. Nästa tävling i Maglarp hade jag därför bestämt att jag skulle öka säkerheten genom att gå med i triangeln samt genom att lägga in några "lay down" också istället för att köra honom med bara framåt- och flankingkommandon. Det gjorde susen och jag var jättenöjd med honom - han gick med djuren, väldigt lagom flanker i drivningen och inte ett enda fel på höger- och vänstervisslorna. Antagligen hade han någon liten böj på framdrivningen som jag inte såg för domaren hade dragit tre poäng på momentet, men när fårens huvud dök upp över backkrönet (de förare som var lite längre kunde se fårens huvuden hela framdrivningen) så kom de så lugnt och när sedan Zack dök upp några sekunder senare så låg han och tryckte helt rätt på ena flanken får att ta dem rakt till mig. Sista benet i triangeln mot delningsringen var det mycket starkt drag ner mot fållan med de begagnade djuren (nästan hälften av ekipagen bröt den här tävlingen och det var p g a att detta drag blev ohanterligt) men även där låg han helt rätt och tryckte och drev utan att behöva en massa kommandohjälp. Jag började känna vittring på en bra placering och några välkomna poäng till Unghundscupen, MEN - nej dessa flyktbenägna djur hade Zack inga planer på att dela! Han vägrade komma in på två klockrena öppningar som jag gav honom - efter andra vägran sprang jag mot honom och gav honom en rejäl utskällning så tredje öppningen tog han snyggt och kontrollerat. Men givetvis hade han rätt - de två djur som han inte jobbade på skenade ner mot utsläppsfållan - och eftersom jag insåg hur viktigt det var att han inte skulle få rätt efter uppgörelsen mellan oss i delningen så chansade jag vilt och skickade honom på ett look back som han tog perfekt - och precis innan rymlingarna skulle rusa genom flexinätet in till de andra fåren så hinner han in emellan, plockar upp dem kolugnt och tar sedan hela flocken på ett suveränt sätt rakt genom tratten - full poäng på det. Jag var fantastiskt nöjd med hans arbete och jättefina kontakt med mig hela rundan, men tyvärr räckte poängen efter delningsvägran bara till en sjätteplats och fem poäng till Unghundscupen.

Ni som följer den här bloggen minns säkert att det var mycket tålamodsprövande att lära Zack delning tidigare i somras. Nu hade han haft vila från delningsträningen några veckor och bara tränat drivning av stora tunga flockar, men till nästa tävling för Zack 6-7 augusti så ska delningen sitta som en smäck igen! Vi har hela augusti på oss innan resan till Unghundscupen behöver ges upp.

Dagens hjältar

2011-07-16T22:25:00.005+02:00

Tack Seth och Zack!

Man får så roligt man gör sig en lördagkväll i en gudsförgäten by i det inre av Smålands skogsbygder. Äntligen är dessa tre s----s kossor infångade! Tre envetna rödkullor - mor och två generationer döttrar. Den gamla kon köpte vi som vuxen och aldrig invallad, och sitt hat mot hundar har hon nedärvt i generna till döttrarna. De går in för att springa så långt bort det går när en hund kommer och när den hinner ifatt dem så går de målmedvetet in för att döda. Och en rödkulla är en rödkulla, det vet alla som haft med rasen att göra...

Nu började läget vara lite akut. Det var nerbetat sedan flera veckor där de gick och alla andra djur flyttade till nytt bete, och det var bara en tidsfråga tills denna lilla familjeklan skulle välja att hoppa ut för att hitta mer att äta. Hela senaste veckan har jag hållit dem på lite snålt med vatten för att öka deras intresse för kontakt, och jag har också konfronterat dem med hund en stund varje dag. Hittills har jag arbetat med hundarna strikt "i hand" men utan att det lett till någon attitydförändring hos korna, så idag satte jag mig uppe på ett stenblock och sa åt Seth och Zack att de fick göra vad de ville. Farligt farligt, jag vet och jag vågar inte tänka på allt som kunnat hända, jag använder i vanliga fall hundarna så lite som möjligt på nötkreatur just för skaderisken.

Det finns en kanal på det här betet och utan den att kyla sig i hade Seth och Zack aldrig orkat slutföra det här uppdraget. Men om ni trodde att mina hundar bara har en växel där de går med ett välavvägt eye i promenadtakt så skulle ni sett dem nu ikväll! Hjälp vilka krafter de släppte loss samtidigt som de faktiskt hade kvar fokus och målmedvetenhet, och rätt bra lyckades de samarbeta utan att någonsin ha tränats på det. Efter en och en halv timma visste korna att hundar är snabbare och envisare än kor och de valde att gå in i fållan.

Det här jobbet hade hundarna aldrig lyckats göra på kommando, det hade tagit ifrån dem för mycket kraft och för många av de verktyg de behövde. Jag la mig inte i deras arbete alls men eftersom jag skickat dem från området där fångstfållan står så visste de vartåt de skulle jobba.

Två nöjda hundar sover gott och korna vilar nog också ut på sitt nya bete.

Och hur går det för Zack?

2011-07-14T13:31:00.005+02:00

Idag öser ett välbehövligt regn ner och jag passar på att röja i komposthögarna på skrivbordet och i datorn. Zack har dragit dagens vinstlott och får vara kontorshund vilket han trivs utmärkt med som synes.

Men utomhusdagar håller vi mest på och utvidgar hans erfarenheter. Det var mycket tydligt när han kom hit att han aldrig haft djur omkring sig på ett naturligt sätt utan bara som objekt i en träningshage. Han studsade upp och ner och trodde ständigt att det var dags för träning. Nu vet han att djuren bara finns där och att de är mina och att jag ibland vill att man ska göra något med dem samt att det kan vara väldigt olika saker. Han är nu helt lugn med detta och är väldigt noga med att inte släppa mig ur sikte med risk att missa något.

Han verkar inte heller ha varit tränad på större flockar och tröga djur, så det har det blivit en hel del av nu när det finns tackor med unga lamm som verkligen inte flockar sig och går bara för att det dyker upp en hund bakom dem. Lite chockartad upplevelse, men han har börjat fatta att det krävs handfast aktivitet för att få alla med sig i ett någorlunda tempo. En annan sak han haft lite svårt för med stora flockar är att jobba effektivt på de sista djuren utan att tappa kraft genom att försöka hålla koll på främre delen av flocken. För detta krävs en hel del mod och självtillit hos hunden. Men häromdagen var jag riktigt stolt över honom när jag satt i bilen och visslade medan han drev hela flocken framför oss på allmän väg förbi avtag och trädgårdar - inte en gång reagerade han på flankingkommandona med att springa upp för att stoppa utan drog bara ut i sidled så mycket att djuren inte vek av från vägen. Och inte blev han stressad av att en väg delvis fungerar som en luftsug på en fårflock som kan komma upp i riktigt skenande. Utan hjälp med stopp- och saktakommandon så låg han där han skulle med ett jämnt avstånd till fåren. Wow så häftigt av honom - så snabbt han utvecklats och blivit seriös. Älskade Zack helt enkelt!

Sedan är det det här med självförtroende. Det måste en arbetande hund ha, men det är nog heller ingen tidigare ägare som jobbat med. Så länge en hund springer snabbt, är intensiv och inte fullt i hand är ju saker lätta för den. Men när den börjar hantera djur och lyssna efter vad föraren vill så kommer det situationer när djuren testar att utmana hunden. Där behöver man gå in och göra den trygg i vad den kan och får göra så att den inte känner obehag och osäkerhet. Nu börjar han lära sig att hantera detta riktigt bra - och i mina ögon är det inte att gå på djuren på ett obehärskat sätt. En trygg hund står kvar och talar om att den respekterar djurets behov av avstånd men att den inte tänker flytta på sig. Innan svarade han antingen med att bli för upphetsad eller att vika undan för det hotande djuret.

Men nästa vecka är det dags för nya försök på IK1 i Jonstorp och Maglarp, så nu får vi nog lämna de stora flockarna och träna lite på några sprättiga "tävlingsfår". Det vore ju roligt om vi fick ihop poängen till Unghundscupen för nästa år ändras reglerna så på finaldagen 2012 är han för gammal för att få delta. Ingen stress och press om detta, men jag gillar att ha högt ställda mål så vi ger järnet så länge det känns roligt och Zack är med på noterna.

Inte många poäng kvar men jag är nöjd

2011-07-11T00:08:00.002+02:00

Igår åkte vi till IK2-tävlingarna i Andrarum och Seth skulle gå sin första IK2-bana. Jag har lätt för att bryta när jag blir missnöjd, men nu hade jag bestämt att vi skulle gå runt till varje pris.

Banan var mycket spännande och bra men inte den lättaste för en hund utan erfarenhet av stora banor. Den bestod av tre kullar varav två var rätt branta. Man stod på den mittersta kullen och skickade hunden att hämta på ena kullen och sedan göra drivningen uppför den andra kullen, och sedan slutade triangeln nere i dalen där man gjorde delningen och fållan. Som förare hade man jättebra utsikt över hund och får från den kulle där man skickade, men för hunden var det rätt krävande terräng där fåren dessutom hade sina upptrampade stigar som de drogs mot. Rent tekniskt tillkom sedan flera svårigheter: den första var sned framdrivning, den andra var att fåren inte skulle ända fram och vändas runt föraren utan vid en stolpe halvvägs efter framdrivningsgrinden, den tredje var att fåren skulle drivas utanför förbi crossgrinden o sedan genom den från baksidan. Därtill vräkte en obarmhärtig sol rakt ner på både hundar och får - fåren blev rätt tröga och krävde att hunden både tryckte på och höll ihop dem, och de flesta hundar var helt slut när de var framme vid delning och fålla.

Det första svåra valet med en ung hund var om man skulle skicka höger eller vänster. Höger innebar att hunden kom ut på andra sidan en damm som den behövde runda för att komma upp bakom djuren - där fanns mycket som kunde hända, lätt att springa bort sig eller t ex ett beslut att ta en simtur till fåren. Utgång åt vänster erbjöd mycket utrymme med stor risk att hunden skulle springa bort sig och ner på andra sidan kullen, särskilt för lite vida hundar. Jag bestämde mig för att jag skulle ha lättare att ge Seth begripliga stödkommandon för "in" eller "ut" om jag skickade vänster. Det jag inte hade räknat med var att han nere i dalen skulle drabbas av medvetenhet om att det var där de förbrukade djuren gick ut och att det skulle gå att få med sig dem också om vänsterutgången sträcktes ut bakåt några hundra meter. Jag vet inte om jag tänkte fort eller långsamt, men jag insåg att vi var väldigt nära att behöva åka hem utan att få gå banan. Ett kraftigt "SETH!!!" fick i alla fall stopp på honom, och på ett "lie down" vände han om och la sig in mot banan mot den kulle där fåren ställdes ut. Jag tryckte honom med tystnad medan jag räknade till fem och gav honom sedan ett kort framåt följt av ett stort vänster - och han tog det som avsett, jippi dagen räddad! Men det blev en utgång med rätt många anvisningar till innan han slutligen hittade djuren. Och då är han helcool som vanligt och slår ut i en stor båge och gör ett jättebra upptag helt opåverkad av allt strul som tagit honom dit. Det är hans verkliga tillgång, att han blir lugn av djuren istället för upphetsad.

Nästa svårighet var den sneda framdrivningen. Han tog kommandona men han gjorde dem inte till "sina" utan jag fick vara på honom hela tiden om att ligga på vänsterflanken för att trycka djuren snett bortåt istället för rakt mot mig - men vi fixade framdrivningsgrinden, och alla övriga också för den delen. Därefter var det bara den "för tidiga" vändningen innan vi äntligen skulle vara ute på "driven". Det gick åt två kommandon extra innan han hade fattat att skulle vända fåren utan att först ta dem fram till mig. Vid det här laget började han vara rätt trött och varm och crossen som gick snett uppför kullen var tung för honom. Äntligen nere i dalen igen började han titta efter vatten i vassruggarna - delningen gick på första försöket men den var seg och han vände inte mot den flock jag ville. Hopsamling och rakt in i fållöppningen - men där var tiden ute innan alla fåren fått in rumporna och jag hunnit stänga grinden, så de poängen sket sig. Bara 56 poäng kvar av rundan, 14 förlorade på utgången...Men vi var runt!

På minussidan:
- inte öppen för oväntade kommandon i en svår situation
- det egna beslutet att hämta även de förbrukade fåren

På plussidan:
- cool, stabil och jämn
- hanterar djuren lika bra på en krävande stor bana som på de små där han tävlat fram till nu

Kanske blir det lite strul några gånger till men det känns som att han rätt snart kan börja gå även IK2 riktigt bra. Så nu ser vi fram mot nya starter i Jonstorp 20 och Maglarp 21 juli.

Svårt i all sin enkelhet

2011-07-06T00:11:00.010+02:00

Ursäkta bildkvaliteten, men när jag var ute och tränade idag och kom på att jag kunde dela med mig av detta träningstips så hade jag bara en minikamera i byxfickan (har nästan alltid det "för säkerhets skull"). Ni måste nog klicka på bilderna för att se dem större för att ö h t se vad de ska visa... håll till godo i alla fall.

Förberedelserna består bara av ett antal koner. Övningen blir mindre svår ju längre man har mellan dem, men den är verkligen inte lätt. Det är en träning i att detaljstyra hunden med små flanker under drivning. Övningen förutsätter att hunden har förstått både stora och små flanker. Förr brukade jag ha kort- och långversioner av flankingkommandona, men med mitt nuvarande sätt att köra hund har det blivit mer logiskt att använda samma kommando/signal och bara variera längd och intensitet.

Meningen är att hunden ska driva fåren i slalom mellan konerna med så liten rörelse som möjligt, dvs att fåren ska gå i stort sett rakt. När hunden börjar bli duktig på övningen kan jag också börja träna mig själv i avståndsbedömning genom att backa iväg långt från konerna.

Om det är tröga får - som i det här fallet med renrasiga köttrasdjur - kan hunden behöva gå rätt långt ut på flankerna för att trycka djuren de decimeter som behövs för att de ska gå slalom. Roligast är att träna på t ex finull eller päls där hunden i stort sett bara behöver vrida lite på bogen för att få fåren att svänga mellan konerna - och det gäller verkligen att hunden kan GÅ. Har den inte lärt sig balans utan hela tiden äter sig in på avståndet till fåren så går den här övningen inte att göra. Här har Seth vänt fåren där konerna tog slut och är på väg tillbaka i slalombanan med dem till mig.

När djuren rör sig lite villigare är Seth en mästare på att bara skruva lite på sig och djuren för att gå banan.

För Zack är den här övningen lite för svår. Han har förstått stora och små flanker, men han klarar inte riktigt att ta så många små kommandon under drivning för att klara banan när det är så här kort avstånd mellan konerna.

Och när han inte klarar att flanka under drivning utan "släpper" så blir det en stor flank och fåren tappar riktningen. Men med tanke på hur det brann under tassarna på honom när vi började träna för några månader sedan, så tycker jag att han är helt super - han har verkligen lärt sig att gå.

Jag använder också slalombanan när jag håller kurs. Den hjälper förarna att inte snurra åt ett och samma håll i allt mindre cirklar så att hunden aldrig kommer upp i balansläge. Om ekipaget har i uppgift att ta sig genom slalombanan så måste de räta upp sig och hitta förarbalansläget.

Det blir nog bättre

2011-06-30T21:52:00.006+02:00

Här har Zack sjunkit ner på grusgången framför köksdörren - hans favvoplats är uppe på kökstrappan, där kan han ligga och vänta på mig hur länge som helst, men just nu orkade han inte ända dit. Vi har just kommit hem efter några timmar hos veterinären där de skurit ut en sten som kapslat in sig i en av de två främre trampdynorna på högertassen. Den röda "bollen" är förbandet runt tassen.

Ända sedan Zack kom hit i mars så har jag blängt lite på hans gångart med frambenen och tyckt att han snubblat lite lätt och haft tendens till hälta. Ibland har det synts och ibland inte, och mest på hårt underlag. Jag har tryckt och klämt och sträckt ut många många gånger för att försöka hitta något, men ingen värme, ingen svullnad och ingen reaktion på provokation. T o m bad jag veterinären vid besiktningen när vi tävlade första gången 16 juni att försöka provocera fram smärta i höger bog eller ben, men han lyckades inte heller. Inbillning och övertolkning har jag sagt till mig själv och försökt släppa tanken att något var fel.

Men när vi cyklade till sjön häromdagen så var det helt uppenbart att Zack hade ont och att det onda satt i tassen! Fram med förstoringsglas och stark lampa, och Maja med sina unga ögon kunde rätt snart hitta en hård "öppning" mitt på en trampdyna, och vi kunde också se att stora trampdynan var väldigt hårt sliten på ena sidan - givetvis för att han satt ner tassen på fel sätt för att inte stöta i den främre trampdynan.

På veterinärkliniken fick han en stark sedering och sedan kunde de gräva fram en inkapslad sten ur trampdynan. Så glad jag blev! Och jag skulle ha litat på min intuition mycket tidigare när jag kände att något var fel, men det är alltid lätt att säga med facit i hand.

Och visst orkade Zack lyfta lite på huvudet efter en stund i skuggan på grusgången. Och vad fick han se då? Jo Sapp som nöjd lagt beslag på kökstrappan som han aldrig får en chans att ligga på när Zack är i form. Och Sapp har som vanligt kletat ner sig med en fin grön koblaja - varje kväll slänger jag i honom från bryggan nere vid sjön så han blir ren, och varje morgon börjar han med att leta reda på någon väldoftande herrparfym att kleta in sig med.

Seth gjorde det igen

2011-06-24T09:57:00.005+02:00

Jag själv och Seth i mitten, Sven Sognevik och Tim tvåa och Anna Hall med Qajsa trea. Foto Frank Lyly

Seth gjorde det igen! Det vill säga vann. Nu körde jag honom som på IK2,alltså stod kvar vid posten, och han gick lika bra ändå och vann med lika stor marginal som när jag gick med ut på fältet förra veckan. Fåren var knepigare än i förra veckan, lätta på foten men samtidigt tröga och lite tjuriga, så det var inga gratispoäng. Sammanfattning: nu lägger jag inte mer pengar på att starta honom i IK1 utan nu får han flytta upp i IK2 (och vi får finna oss i att ramla neråt på resultatlistorna tills vi står stadigt på nya avstånden). Första försök Andrarum 9 juli och där finns större delen av landslagseliten att sparra mot, så det blir roligt!

Zack hade vilat sig i form, haha! och jag bröt i delningen efter att han hjälpt till att skapa hur fina chanser som helst men sedan inte kommer in (mitt lilla kontroll-ego, ni vet). Men rundan innan dess var verkligen ingen höjdare så den brytningen är inget att sörja över. Zack blev sparkad av en ko i lördags och landade väldigt olyckligt i en stenmur så han har bara fått gå i koppel och ligga i hundgård sedan dess för säkerhets skull om han fått någon osynlig skada. Och han hade som sagt vilat sig (mycket) i form och hade rätt dålig kontakt mellan huvud och tassar. Tassarna lydde mina kommandon, men inte huvudet, ja ni fattar nog hur jag menar, fina rörelser och god djurhantering men styrd av en GPS utanför min kontroll... jag blev nästan full i skratt av att se honom. Härliga Zack! Jag får ta mig lite tid att åka bort och träna honom på nya får, nya drag, nya miljöer, för här hemma går han säkert.

Men först ska vi fira midsommar, ha en bra helg allihopa!

Seth vann och Ty Nant Doe är godkänd

2011-06-18T00:32:00.004+02:00

Lite skryt o trams om mina egna uppfödningar, så sluta läs om ni inte tål det!

Helt i hand och harmoniskt balanserad! Underbar känsla med Seth och vi vann IK1-tävlingarna i Agunnaryd. Visserligen var konkurrensen inte mördande med 17 startande men med 93 poäng låg han 9 poäng över tvåan så vi hade klarat oss lika bra i ett större startfält. Nu har vi en IK1 till i nästa vecka men sedan ska vi försöka klara IK2 i Andrarum 9-10 juli.

Och Ty Nant Doe blev Godkänd Vallhund i Agunnaryd på 70 poäng. Han är väldigt speciell och mycket lik morfar Roy (Serge v d Zweeps) i vissa avseenden. På VP händer ju alltid det man inte väntade sig, så tyvärr blev det aldrig läge för Doe att visa upp sin starka sida, dvs en drivning som både flyttar, styr och håller tillbaka i varje steg. Grattis matte och Dodo!

Zack godkänd vallhund, och förlåt mig...

2011-06-17T17:02:00.003+02:00

Undrar ni var jag har varit? Ja, tränar hund kan ni ju alltid veta så länge jag står på benen, men jag har också haft lamningar i tre veckor, sista vårbruket och vallskörd, Maja har tagit studenten o huset fullt av släkt o vänner - plus en del arbete av det slag som drar in lite mer rejält för brödfödan. Nybörjarkursen i vallning är slut, men fortsättningskursen har några gånger kvar plus en hel del andra elever - roligt alltihopa men tar tid. Har hela juni också en kraftfull tvååring från Hälsingland på träning, och han kräver ett rejält träningspass om dagen.

Hur som helst, igår var det dags för en semesterdag för då arrangerade Blekinge Vallhundsklubb VP o IK1 i Agunnaryd hos Eva E. Inga gratispoäng där inte, men fina djur som omedelbart visade om hunden gjorde fel. Zack är därmed Godkänd Vallhund på 80 p. Har inte varit borta och tränat med honom utom på kursen i Danmark, så lite kontrollnoja och överarbetning blev det i den nya miljön med rätt mycket drag och snabba ungtackor av finull.

När han kom till mig för tre månader sedan bestämde jag mig för att göra om hans grundträning från grunden, så med tanke på det var han jättefin. Zack var en ruschig kommandogalning som sprang så det brann under tassarna när jag fick honom. Framför allt var han tränad på ett sätt så att han inte kunde hitta "balansen", och balans är helt centralt i hur jag tänker när jag tränar - och all min grundträning går ut på att få hunden att hitta de balanserade lägena själv. På det stora hela kändes han väldigt fin igår, men föll några gånger tillbaka i de gamla dåliga vanorna att svara på springiga djur med att själv bli snabbare och tajtare. Men de flesta poängen vi tappade försvann för att jag är så ovan vid att gå före hunden på en tävlingsbana, så det blev självständig drivning även genom lilla grindhålet och djuren slank precis utanför, och sedan hann jag inte fram till fållan innan fåren var där så det blev lite trixande i dragigt läge innan vi hade fått fåren till fållöppningen.

Det söta fåret bredvid diplomet får man när man blir Godkänd Vallhund på Blekinge VKs VP. Bland alla mysiga och duktiga medlemmar vi har i klubben så finns en Anna Gerhardsson som tovar dessa får och förser dem med ett litet halsband med minnestext på.

Men sedan kommer vi till det här som jag har bett Zack om ursäkt för... Hade anmält honom till IK1-tävlingen också. Det var gjort med en klackspark eftersom jag egentligen bara skulle tävla med Seth, så det låg ingen prestationsnoja över det beslutet. Den här starten var han inte alls så spänd utan allt gick mycket bättre än på VP:t. Bara en poäng bort på utgången och inget bort på upptaget, missad framdrivningsgrind med någon meter så där rök en del poäng men snygg drivning med bara 1 poäng bort (och han tar varenda flankingkommando ur balans RÄTT!). Bara 2 poäng bort på delningen - inte illa med tanke på att han vägrade dela för en månad sedan. Men sedan kommer vi till fållan... djuren visar tydligt att de inte vill dit och Zack börjar kännas "tajt" och jag kände att jag nog skulle behöva bli arg. Jag ser att han är trött - inte flåsig utan mentalt trött - min egen kontrollnoja och tävlingsinstinkt får mig att säga till domaren "jag bryter". Och sedan när jag får protokollet vid prisutdelningen så inser jag med en smäll i skallen att han troligen hade haft både förstapris och en av dagens bättre placeringar om jag låtit bli att bryta. Men jag är sådan kontrollgalning så när jag känner att jag inte har hunden till 100 % i hand på tävling så bryter jag alldeles för lätt, har gjort det förr rätt många gånger så det är ett väl inlärt flyktbeteende! Eva har skällt ut mig för det innan, och med rätta gjorde hon det igår också!

Anyhow! Zack bryr sig inte, och nästa torsdag är det ny IK1 i Agunnaryd, och då ska jag inte bryta i onödan.

Vi hälsar på Doff, Claes och Sofie

2011-05-26T23:41:00.004+02:00

Idag har vi varit och hälsat på Doff på hans nya arbetsplats, ett underbart naturreservat i Blekinge skärgård i kuperad terräng och med öppna betesytor varvade med stenhällar och skogsdungar. Och som verklig guldkant på denna miljö hade Claes tagit med kaffe o mackor som vi kunde pausa med mellan två träningspass.

Jag har ju aldrig varit och introducerat Doff i arbete hos Claes och Sofie, utan de har fått klara sig med det de hade med sig efter några få kurstillfällen på förra sommarens nybörjarkurs. Men idag hade vi alla bokat in en dag då vi skulle ta ledigt och valla med Doff. Det har ju lite respekt med sig när ett enskilt bete kan vara 30 hektar oregelbunden terräng som hunden ska lära sig att samla fåren på för inräkning, vägning och allmän inspektion. Fastän hela vintern gått sedan jag jobbade med Doff senast så högg han direkt och jobbade för mig nästan som om det var igår, samma fina innerflanker i drivningen och bra upptag och grepp om djuren. Förutom jobbet som djurskötare så tränar han också lite lydnad ihop med Sofie. Roligt tycker båda två men Doff har som många andra Border Collies i lydnadsträning en del problem med att vara lite för översmart och räkna ut saker som han inte ska räkna ut.

Även Seth och Zack fick en del nyttig träning i att söka sig utåt i okänd terräng. Zack har fortfarande svårt att föreställa sig att det kan finnas djur längre bort än han ser, men Seth klarade det bra när han väl förstått att det fanns en hel halvö full av får.

Vi hittade ett färskt lammskelett också med en prydligt flådd fäll bredvid sig, så jag trodde det var lo som varit på besök. Men besiktningspersonen från länsstyrelsen som kom senare på dagen bedömde att det var räv. En stor och stark räv i så fall för det var ett texellamm i ålder mellan tre och fyra månader.

På clinic för Simon Mosse

2011-05-24T00:37:00.007+02:00

Simon Mosse himself. Alla foton i det här inlägget har jag fått av Gaby Krumscheid som var clinicens stora paparazzi. Många fler foton finns på Gabys och Stefans hemsida.

I slutet av förra veckan var jag med Seth och Zack på två dagars genomkörare för irländaren Simon Mosse. Han kommer varje år i maj till Finn och Gunilla i Danmark. Se deras hemsida - gå till sådär sidan 8 i bildspelet så finns där bilder på mig, Zack och Simon som Finn tog. Superarrangemang av Finn o Gunilla, bl a jättebra ljudanläggning så man hörde allt som sades ute på fältet, god och mycket mat, varm och trevlig stämning och annan omtänksam service. Eva E var där redan förra året och det var hon som lockade med mig i år genom att utlova en riktig duvning i "handling". Och ja - det motsvarade verkligen förväntningarna! Här lämnades inga obehagliga sanningar osagda och vi alla sju deltagare från Danmark, Sverige och Tyskland fick raka besked om våra svaga sidor oavsett om vi var på landslagsnivå eller nybörjare. Jag kände verkligen att Simon la stor personlig omsorg på varje ekipage och krävde "handling" av föraren som passade för just den hund man var ute med. Och hur orkade han hålla så hög standard på engagemanget från morgon till kväll flera dar i rad?

Egna saker jag fick med mig hem att jobba med? Mer än jag kan berätta, men bl a:
> Jag hjälper mina hundar för mycket, bl a med kroppsspråk.
> Jag "ber" mina hundar att utföra saker istället för att "säga åt dem" (och jag kan lova att de redan efter några dagar gör väsentligt antal färre fel enbart för att de lyssnar på ett helt annat sätt när rösten talar om att det inte finns några valmöjligheter).
> Jag låter mig luras av att Seth är en lydig och förig hund med stor naturlig kompetens, och det är istället han som är boss över mig i lägen när det verkligen gäller. Nu måste jag visa upp mig för honom på ett annat sätt istället för att njuta av honom.
> Jag ska inte mesa med Zack med hans struliga bakgrund som förevändning - han vill ha tydliga anvisningar för att bli trygg med mig.

Ja ni hör... och träningsinspirationen är efter detta på TOPP! På vägen dit pratade Eva o jag hund och träning precis hela vägen - på vägen hem orkade vi faktiskt bara prata träning halva vägen så det blev lite tid över till annat som också måste avhandlas, t ex får, lamningar, barn och karlar.

Rikkes och Hans Jörgens lilla dotter var helt fantastisk, glad och positiv hela dagarna och hade en egen "hund" som hon visade upp för Simon.

Seth - det är hög tid att sätta in "stöten" om jag ska bli boss, enligt Simon. "This dog hasn't got very much more to learn, but YOU have!" Bara att hugga tag i med andra ord.

Zack och jag får en genomkörare. Zack var definitivt mer lättlärd än jag i den här situationen. Han är underbar, måste se till så att jag inte ställer mig och bara njuter av honom också...

Eva och Ty Nant Flash i ett pass med Simon. Visst kan jag vara glad uppfödare som fått sälja två hundar till någon som förvaltat dem så väl som Eva gjort med både Nike och Flash?

Steady Zack!

Zack var en entusiastisk och inlevelsefull åskådare från sin plats i skuggan när det inte var hans tur. Seth är mer typen som lägger sig ner med en suck och surar över att det inte är han som är i centrum.

Osökt ger ju en sådan här genomkörare också lite perspektiv på de stackars elever som jag själv har. Man blir verkligen totalt handikappad; jag såg mig själv ovanifrån flera gånger som ett hjälplöst UFO placerad mellan mig själv och Simon i försöken att både greppa hans engelska svada och göra det han sa åt mig - och i detta läge känner ju hundarna inte heller igen en och funkar inte som vanligt. Jag är inte typen som lyckas hugga saker i luften och fixa till dem i ögonblicket utan behöver betänketid och tid att få orden att passa i min egen mun. Men när jag själv har elever så står jag ungefär som Simon och sprutar ur mig kritik och anvisningar... Till mitt försvar måste jag ändå få tala om att jag faktiskt brukar säga åt mina elever att jag förstår att de inte i själva den situationen kan göra allt jag säger utan att de får försöka ta det med sig hem och träna i lugn och ro. Härligt i alla fall att själv få ett par kritiska ögon på sig under några dagar och tanka in någon annans synpunkter.

Inte helt OK enligt Zack

2011-05-12T20:47:00.002+02:00

Det här är svårt för Zack. Det mesta jag har tränat med honom sedan han kom hit i mars har han haft lätt för att köpa, men inte delningen. Han vet mycket väl vad inkallningskommandot betyder, och han tar det hur bra som helst - utom för att komma in mellan två flockar.

Helst vill jag börja delningsträning med att köra hunden på inkallning mellan två flockar på ett öppet fält. I början kan man ha långt mellan flockarna för att göra det lätt för hunden, och gärna rätt många får så att flockarna blir lugna och inte har för starkt drag mot varandra. Och när hunden villigt lyder inkallningen rakt mellan flockarna så börjar jag låta den balansvalla en av flockarna mot mig. I takt med att den blir säkrare så jobbar vi allt närmare den andra flocken ända tills jag märker att hunden är riktigt taggad på att svischa in i hög fart för att hålla kvar den ena flocken mot mig. Först därefter börjar jag lära den att den ska agera "staket" för att hjälpa mig att skapa en lucka och sedan snabbt komma in i den. När den klarar det tränar jag in "turn back"-kommandot genom att vända den fram och tillbaka mellan flockarna tills den är klockren på att inte tänka "hämta" utan fokuserar rakt mot den nya flocken tills den får ett kommando som talar om vad den ska göra.

"Turn back!" - nej Zack är inte speciellt taggad på det ännu. Det är ungefär som det var med drivningarna när vi började träna för några månader sedan då han inte ville släppa kontrollen bakom djuren för att ta en flank. Nu vill han inte släppa kontrollen på den flock jag först anvisat honom för att börja jobba på den andra.

Men med Zack har jag fått ta till en metod som jag helst inte använder, nämligen där jag själv står vid ett staket så att fåren inte kan springa förbi mig utan måste gå åt varsitt håll när jag pressat dem. (I mina ögon en metod som riskerar att ge en viss felinlärning som sedan måste arbetas bort när hunden blivit säker och klarar av delning på öppet fält.)Och enträgen träning har börjat ge resultat, men Zack har låååångt kvar innan han är fri i huvudet i detta moment.

I övrigt noterar ni väl hur fin vårfrissa träningsfåren fått. De sista 70 djuren klipptes i lördags, och jag gillar verkligen nyklippta får. Nu är de utkörda i byarna runtomkring.

Och vad är det här för galenskap? Jo det är Sapp 4 år gammal som just nu är i en fas där han växer av att få spela ut lite pojkbus vilket han missade när han var i rätt ålder för det. Här rusar han ca 50 varv runt stillastående får på samma sätt som en tänd valp i femmånadersåldern. Klicka på fotona så att de blir större så ser ni hur hög han känner sig. Är jag också knäpp? I alla fall kan jag lova att han gör framsteg i träningen, nästan så jag funderar på att starta honom i en IK1 istället för VP.

Tävlingspremiär

2011-05-01T14:05:00.013+02:00

I torsdags startade jag Seth på hans första tävling för säsongen, och 2011 blir hans första riktiga tävlingsår. Vi gick några IK1-tävlingar sent i höstas och det här var hans fjärde tävling. Han känns jättefin och lydig och arbetar bra utan behov av för mycket kommandohjälp - han gör mig lugn och jag står vid stolpen och känner wow så kul det här ska bli!

Vi startade som tredje ekipage och kom på fjärde plats trots att jag inte vågade låta honom dela. Och från i år ligger ju delningen före fållan, så gör man inte delningen så förlorar man också poängen för fållan. Delning och sortering är arbetsuppgifter som Seth är högmotiverad på, så till den milda grad att jag ibland tror att han kan läsa numren på djurens öronbrickor. Ett djur som jag har visat ska gå åt ett håll sitter i hans skalle som en smäck,och lyder de inte så tar han dem helt enkelt i underkäken (ungefär som man själv leder en tacka eller ko om man inte har en grimma till hands)och vänder dem åt rätt håll. Tävlingsdjuren var rätt dryga och tunga köttrastackor som uppenbarligen inte haft lamm i vinter. Människor bekom dem inte ett dugg, och hundar inte speciellt mycket upp till en viss gräns då de hellre ballade ur. Så jag lyckades bara få till öppningar på 1-2 decimeter - och där vågade jag inte kalla in Seth för jag såg hur han lyfte på överläppen i rent förebyggande syfte eftersom han visste att de mycket väl kunde tänka sig att hoppa rakt över en hund. Haha, många kommentarer fick jag på det efteråt eftersom alla såg hur jag gång på gång hindrade honom från att komma in... Men hellre det än ett käfttag. Jag får hitta på något sätt att jobba med problemet, men det är inte så lätt att hitta tillräckligt provocerande tillfällen - så länge tackorna visar att de accepterar pressen från mig och hunden och börjar dela på sig händer det inte. Men jag känner igen situationen från en del arbetstillfällen när något motsträvigt djur ska skiljas från eller in i någon grupp där det inte vill vara - vid en viss gräns smäller det, och alltid rakt mot underkäken på dem tills de vänder åt rätt håll.

Fotona är från i mars när jag tränade sortering. Man ser liksom vad det är som gäller? Nu måste jag komma åt honom så han lär sig att uppgiften bara får utföras så länge den kan ske utan hjälp av tänderna...

Med rankingpoängen för fjärdeplatsen har vi nu tillsammans med poängen från i höstas gott och väl alla poäng som behövs för Unghundscupen i höst. Men jag fortsätter att tävla Seth i IK1 ända tills jag känner att han är så rutinerad att det börjar kännas tråkigt. Snart är Zack också klar att starta, och då blir det lite mer lönt med resorna. Det som återstår med Zack är i stort sett delningarna, för han är till skillnad från Seth inte det minsta taggad utan tycker att det är helt fel. När jag nu jobbar med Zacks ovilja att dela så minns jag mycket väl att det var precis så här med hans farfar Glen - det tog lite tid att köpa helt enkelt, men sedan blev det mycket bra.

Sedan hade jag också anmält Seth till IK2 i torsdags som skulle gå efter IK1. Skåne, hade jag tänkt, mjuka kullar med god översikt och lätt att hålla kontakten med hunden - som gjort för att debutera i IK2. Men nej, det var ett utdikat oregelbundet rätt långsmalt fält som genomkorsades av grävda kanaler och annat vatten. Det fanns en enda möjlighet för hundarna att ta sig till upptaget utan att bada - och vid upptaget var det starkt drag tillbaka till fållan - och sedan fanns det en annan torr väg för framdrivningen om man inte skulle behöva driva fåren genom vatten. Och dessutom såg man själv inte hunden i upptaget utan bara övre delen av fåren, så man fick vissla efter hur man såg att fårens huvuden var vända. I alla fall om man som jag bara är 1,60 lång, det hade onekligen hjälpt att ha några pallar att stå på. Hade Seth varit en försiktig hund med dåligt självförtroende hade jag avstått med dessa förutsättningar. Men eftersom vi här hemma i Småland aldrig kan träna på några långa hämt mellan stengärsgårdarna så skickade jag iväg honom. Jag tror han lydde mina signaler rätt bra (såg honom som sagt inte, utan bara fåren) men till slut såg jag hur en tacka hoppade två meter upp i luften och försvann tillbaka till fållan. Sedan kom han med de andra tre och var helt cool och gick väldigt lugnt med dem, så det var nog ingen dålig erfarenhet ändå.

Ett drivningstips till

2011-04-28T22:42:00.002+02:00

Det här är en nyttig övning, dvs att driva längs med staket. Och övningen och svårighetsgraden kan varieras i det oändliga både genom hur man själv placerar sig och genom att skapa drag (t ex med andra djur på träningsfältet, eller drag från stallbyggnader).

Slutmålet är att hunden har uppfattat att det är staketet som är "linjen" och själv jobbar på att flytta djuren längs den. Det krävs en hel del övning. Hundar som är lite lata eller veka eller som av annat skäl helst jobbar mot föraren vill gärna dra sig in mellan djuren och staketet för att plocka ut dem mot föraren. Hundar som har mycket kontrollbehov eller eye koncentrerar sig ofta hellre på djurens huvud och går upp för högt på flanken så att djuren stannar och trycker mot staketet. Som regel krävs att hunden hittar ett balansläge strax bakom fåren och en bit innanför dem för att flytta dem utan att de lämnar staketet. I början hjälper jag hunden med lite kommandon tills jag märker att den har förstått att staketet är linjen. Därefter försöker jag lägga över ansvaret på hunden genom att bara signalera nöjd/missnöjd. Så småningom börjar den hitta balansen själv.

I början brukar jag placera mig snett bakom hunden eller vid sidan om den. Tycker att det är bästa positionen för att förhindra impulser hos hunden att plocka ut djuren på fältet, och därmed så förstår de snabbare vad uppgiften går ut på. På bilden är jag placerad med kameran snett framför djuren in på fältet, och Zack har börjat förstå att han inte ska dra sig in mot staketet för att plocka ut dem mot mig, utan ligger rätt välbalanserad på flanken mot fältet för att fortsätta driva dem längs staketet och förbi min position. Men han har mycket kvar av dessa staketövningar innan han är säker...

Drivningsclinic 4

2011-04-18T00:14:00.004+02:00

Det värsta med att åka bort, det är att man kommer så långt efter. Och dessutom kom våren med en färfärande hastighet och har ställt krav på både insatser i vårbruket, men allra mest för min del den årliga genomgången av alla stängsel som behöver resas upp efter vintern samt slyröjas. Inte så stor ork och tid att sätta sig och skriva när kvällen faller på, men jag tänkte försöka komma vidare med serien om drivningsträning. Det blir några tips på övningar veckorna framöver.

I de tidigare avsnitten har jag berättat om vad jag tycker är förutsättningar i grundträningen för att man ska kunna lyckas med drivningen: nämligen 1) lugna flanker som hunden kan ta utan att rusa för att komma till kl 12-position. och 2) balans i förhållande till fåren och färdriktningen (tempo-avstånd-position). Det betyder bl a att man har fått flyt i cirkelträningen och oberoende av sin egen position kan få hunden att förflytta sig villigt åt båda hållen och att den kan passera kl 12 utan att gå in mot fåren, samt att den har ett positivt "ligg" i alla lägen.

Själva drivningsövningarna börjar jag alltid från cirkeln (som här på bilden - jag själv är det vita huvudet med grön tröja). Jag lägger hunden kl 3 eller kl 9 och vänder mig själv åt samma håll som hunden när den lagt sig. Sedan "drar" jag hunden mentalt lite mot mig genom att klappa mig på benet, och när den börjar uppmärksamma det (istället för att "tänka" åt andra hållet för att komma till förarbalans) så smackar jag upp den lite försiktigt på samma sätt som när jag lärde den att resa sig försiktigt och gå mot djuren i förarbalans. Som regel lägger jag hunden så fort den fått djuren att röra sig eftersom jag inte vill att den ska börja "tänka" att den ska upp och stoppa eller balansera mot mig. En hund som är vek och osäker vill jag inte heller belasta mentalt för länge, utan vill ge den snabb respons så att den tycker att det var lätt att göra mig till viljes.

Jag avslutar alltid den här övningen (som på bilden ovan) genom att lägga hunden och sedan skicka den "bakvägen" (alltså från förarbalansen), t ex till kl 9 där jag kan stanna den igen och göra om övningen från andra hållet. När hunden börjar bli säker på övningen kan man t ex stoppa den kl 2, och har den då begripit vad övningen går ut på så driver den stensäkert djuren rakt mot kl 8 (istället för att glida upp mot kl 12 och ta dem till mig vid kl 6).

Sedan bygger jag vidare på detta och låter drivningen bli fler och fler steg, fler och fler meter innan jag bryter - men jag är noga med att bryta innan hunden börjat "tänka fel". Det jag själv fokuserar på är inte att det ska gå allt längre sträckor innan jag måste stoppa hunden. Mitt fokus är helt inriktat på att hunden hela tiden jobbar på att trycka på djuren i nosens riktning. Den får inte bara följa efter, den får inte stöta iväg djuren, den får inte glida.

Rätt fort börjar hunden tycka att det är läckert att känna sin inverkan på fåren och den totala kontroll den får på deras rörelse. Och då är det bara att fortsätta med en massa olika övningar som som är sådana att det blir väldigt tydligt för hunden att den ska balansera djuren bortåt.

Nästa övning kommer nån annan kväll när jag har ork över.

Ajöss på några dagar

2011-04-02T20:26:00.007+02:00

Imorgon bär det av till Lissabon, tänker mig sol, god mat, vila, en halvdag på hästryggen utmed Atlanten... Rasmus sköter gården och hundarna får sitta på pensionat och fundera lite.

Här är några bilder från igår eftermiddag på två elever som gör mig glad.

Frank o Simba gör verkligen framsteg. Kolla så fokuserat Simba sätter ner tassarna, och svansen helt rätt. Akta er för det ekipaget när de tränat ett tag till!

Visst kan man se att Simba är bror till Seth!

Här är Jenny och Jeff (sonson till Glen om någon inte ser det själv). Bara tredje lektionen och Jeff har verkligen lugnat ner sig och fått till fin koncentration samtidigt som han kan lyssna på Jenny nu. Ett stort steg framåt för denna man som vill så mycket - Jenny är lugn och fin med honom och vi hjälper Jeff genom att göra verkligheten lite enklare och plocka ner allting i småbitar. Han kommer att bli en helcool drivare när pusselbitarna faller på plats såsmåningom.

Och TACK Frank o Linda för att ni stannade kvar och hjälpte mig att flytta runt lite får mellan boxarna. På bilden Frank med två små finullslamm, det ena läckert chokladbrunt.

Ett bra "ligg"

2011-04-02T00:16:00.003+02:00

Gadd II som unghund - kanske lite väl mycket "på", men han ligger med positiv förväntan och fokusering på djuren.

Kolla Anjas kommentar om problem med ligg-kommandot under förra inlägget. Jag har funderat mycket över det under åren med elever, så jag väljer att skriva ett nytt inlägg om det istället för att kommentera.

Det går inte tillräckligt att värdesätta ett bra och positivt "ligg" hos hunden. Om hunden har lärt in ett negativt ligg som den blir stressad av eller om den inte lyder ligg-kommandot, så förlorar man all möjlighet att förklara för hunden vad man vill att den ska göra, och alla korrigeringar misslyckas eftersom situationerna hela tiden försvinner medan man bråkar med hunden om att den ska lägga sig.

Själv utgår jag från tanken att ligg-kommandot blir positivt om hunden 1) märker att det bidrar till att öka kontrollen på djuren, och 2) inte betyder "sluta valla". Alltså vill jag att ligg-kommandot ska vara ett meningsfullt vallningskommando och jobbar konsekvent efter den tanken redan från början. "Ligg" ska betyda: lägg dig, fokusera och lyssna för nu får du snart en ny anvisning av mig om vad vi ska göra med fåren.

Men många som kommer för att ta lektioner har under lång tid använt ligg-kommandot just för att säga åt hunden att inte valla. Typexemplet: hunden är ivrig att komma in i träningshagen och ofta hinner den få tre-fem ligg-kommandon på vägen in av husse eller matte. Alla dessa gånger betyder det inte "lägg dig ner och fokusera på djuren, fortsättning följer", utan istället "jag är så himla frustrerad på att du går ur händerna på mig", dvs "ligg" blir ett "sluta valla-kommando". Nästa tillfälle när "ligg" används som "sluta valla" är när träningen börjat och hunden går för fort eller för tajt eller nåt annat vi blir stressade av (vi stackars människor har också rätt stort kontrollbehov...) - ligg (eller lay down) blir då ett ord som bara ramlar ur munnen på oss. Men i det läget har hunden ingen koll på djuren och kan verkligen inte ta ett "ligg" på rätt sätt. Troligen lyder den inte alls, och gör den det så fattar den absolut inget mer än att den ska sluta valla. Följaktligen har jag också tränat mig själv på att inte ropa "ligg" åt en hund som går ur händerna för mig - jag blir istället rejält förbannad, vilket hunden för det mesta förstår och tar mycket bättre än ett upprört "ligg".

Alla hundar får ju tränas olika, men jag försöker genomföra den första träningstiden så att jag bara lägger hunden när den är lugn och har kontroll. De flesta hundar har då väldigt lätt att intuitivt lyda och lägga sig. I takt med att hunden blir säkrare på hur den ska bära sig åt med djuren kan jag öka svårighetsgraden på de situationer där hunden får ett liggkommando. Men det gäller ju att man själv är säker på att man har fåren under kontroll så att man verkligen får rätt. Om fåren sticker för att vi har lagt hunden - ja då ska vi inte räkna med att hunden kan vara trygg i kommandona.

Senare i träningen kan jag använda ett hårt och skarpt "ligg" för att tala om för en hund att jag vill korrigera den, och att den ska "tänka till". Men som arbetskommando ska "ligg" kunna användas lugnt och vänligt.

Och så försöker jag tänka på att ligg-kommandot för det allra mesta bara är en hjälp, alltså inget självändamål. Det är ganska sällan vi har nytta av en hund som ligger still, så i träningen finns "ligget" för det mesta för att rikta om och fokusera hunden. I takt med att den kan arbeta med mer flytande rörelser så gör jag hjälperna allt mindre; ligget blir bara en halvhalt, det skarpa nejet blir bara en harkling, hela armen blir bara en vink med handflatan.

Hur väl man lyckas få ett harmoniskt ligg hos hunden har givetvis, precis som allt annat i träningen, att göra med vad hunden är begåvad med naturligt. En del hundar har låg djurkänsla, svårt att hitta balansen eller svårt att samarbeta. Men desto viktigare att då inte inte förvärra utgångsläget genom att träna in ett negativt "ligg".

Drivningsclinic 3

2011-03-30T00:21:00.008+02:00

Förra inlägget om drivningsträning handlade om att vi inte kan förvänta oss att hunden ska driva korrekt så länge som den har ett laddat förhållande till sina flankerande rörelser. I det här inlägget kommer nästa sak som hunden i min uppfattning av grundträning måste hitta innan den kan driva självständigt och målmedvetet. Och det är balans.

Här har Freddie fattat hur han ska göra för att inte skrämma djuren, men han har ännu inte förstått att han ska balansera djuren mot föraren.

Men här har polletten ramlat ner och han jobbar på rätt sätt.

När hunden har lärt sig tekniken att balansera kan det se ut så här. Jag själv är helt bortplockad ur Seths huvud och han jobbar med perfekt balans på den uppgift han fått, dvs att driva djuren bort längs med staketet.

Här har Seth också blivit ombedd att driva bort djuren längs staketet. Men innan dess har han delat av de vita får som (kanske)syns längst upp på bilden längs med nästa staketsträcka, och nu är uppgiften att driva de bruna fåren utan att de går ihop med de vita. Därför är hans position till fåren en helt annan än på den övre bilden. Han känner av att han måste gå längre ut i vinkel från dem för att både flytta dem framåt och samtidigt se till att de inte sticker iväg till de vita kompisarna.

Nån som är nyfiken på Zack? Jo han börjar också kunna göra sådana här drivningsövningar längs med staket, men behöver en del "harklingar" till hjälp för att inte förivra sig.

Med balans menar många endast att hunden ska hitta sin position i förhållande till fåren. Men för att balans verkligen ska råda både i förhållande till fåren och färdriktningen så krävs också att hunden håller rätt avstånd till djuren och rätt tempo. Hur tränar man då in det? Jag för min del har börjat luta åt att jag får ett bättre resultat med metoder som kanske uppfattas som gammaldags och omoderna. Det går ju mode i allt, även träningsmetoder, och nu har det rätt länge ansetts att det är skickligt och framgångsrikt att tidigt i träninen placera hunden på samma sida djuren som vi själva är för att börja träna den i fösning/drivning.

Så har jag också gjort, men faktiskt allt mer återvänt till den gamla klassiska positionen med hunden kl 12 och jag själv kl 6, fast jag genomför det på ett helt annat sätt än för 20 år sedan. På den tidens kurser fick man lära sig att svänga hej vilt och gå rakt genom flocken för att parera att hunden låg på för mycket bakom djuren, så det är klart att hunden inte lärde sig så mycket av de övningarna. Nu genomför jag istället balansträningen som så att jag gör väldigt tydligt för hunden att jag inte accepterar att fåren springer förbi mig. Till en början får den hjälp av t ex liggkommandon för att hitta nycklarna till hur den ska bära sig åt för att lugna ner djuren, men målet är ju en hund som kan vara konstant på fötterna och inte behöver läggas var femte meter, så rätt snart slutar jag dadda hunden och kräver helt enkelt med hjälp av missnöjda och nöjda läten att hunden håller ett avstånd och tempo som gör att fåren inte tycker att de behöver fly upp i famnen på mig eller t o m förbi mig. I början av träningen hjälper jag givetvis hunden genom att gå i bågar eller serpentiner för att den ska få röra sig mer och göra sig av med spänningar utan att fåren börjar rusa - men det som är riktigt viktigt i min bild av den här träningen är att inte lösa problemen genom att släppa förarbalanspositionen och gå rakt genom flocken samtidigt som hunden går runt till andra sidan. Om det händer har jag blivit ett vallningsobjekt för hunden istället för en verksamhetsledare, och hunden har ingen chans att få erfarenhet av balans.

Mitt slutmål med den här baklängesvandringen är en hund som utan kommandon håller avstånd och tempo, och behövs det p g a något drag så positionerar den sig också en liten bit ut på flanken för att mota draget, men inte så mycket att den stoppar upp eller får djuren att vika av. Den har också lärt sig att inte bara följa efter flocken utan sätter ner tassarna med tryck och är hela tiden aktiv för att balansera perfekt mot mig. Den har ett gummiband mellan sig och djuren och kan nästan dra bakåt när det behövs. När det går riktigt bra kan jag gå långa raksträckor och då och då göra både små och stora sidorörelser som hunden plockar upp under fortsatt drivning (alltså inte genom att släppa och göra en ren flankingrörelse). Under tiden de här övningarna pågått (veckor eller månader) så har hunden också utvecklat både sitt eye och sin kroppskontroll och den har hunnit lära sig jättemycket om hur den ska bete sig för att kontrollera och styra djur under rörelse. Och simsalabim - nu kan den faktiskt driva!

När vi sedan vänder på steken och lär den att flytta djur från oss så har hunden med sig både teknik och balans från den grundliga förarbalansträningen och behöver bara övertygas om att fåren ska flyttas åt ett annat håll. Tänk så mycket lättare detta är för den när den redan har de redskap den behöver för att kontrollera djur under rörelse. I alla fall tycker jag att jag lyckats bättre med att utveckla självständig och välbalanserad drivning där hunden själv håller linjen sedan jag gått över till att träna hunden längre och grundligare i förarbalansläge.

Jag tycker att man rätt ofta både på tävlingar och i träningshagar ser hundar som mest bara följer efter djuren och inte har förmåga att styra upp drag och riktning utan hjälp av en massa kommandon. Många hundar klarar inte heller att jobba naturligt mot förarbalansen utan måste ha hjälp med både flankingkommandon och stopp. Vad beror det på? Är vi för ivriga att börja lära in tävlingsmoment innan hunden har fått chansen att bli trygg i sin teknik?

En hink om dagen...

2011-03-23T23:41:00.002+01:00

Nån som trodde att korthåriga hundar inte har någon vinterpäls att fälla? Ca en hink om dagen har jag borstat av dem den här veckan... Men det är ju ett vårtecken så det känns helt okej.

Några släktingar har varit här på lektion idag. Seths bror Simba samt Nihms bror Jeff som, precis som Zack, är barnbarn till Glen - och faktiskt kom jag på att Simba och Jeff är lite släkt på mödernet eftersom Nettle är mormor till dem båda. Det är roligt med alla dessa barn och barnbarn som kommer och tar lektioner - små egenheter man känner igen. Ökad kravnivå sedan förra lektionen, och både Frank och Jenny läser sina hundar så bra och förstår vad som måste till - förutom kärlek förstås, som alltid måste finnas!

Drivnings-clinic del 2

2011-03-20T22:26:00.008+01:00

Hemma igen efter ett dygn på födelsedagsfest på Wanås gods utanför Halmstad. Hundarna har suttit på pang och haft tråkigt under tiden så träningen i eftermiddags gick super och jag fick inspiration till ett nytt avsnitt av drivningsclinicen.

Det kan låta hur bakvänt som helst, men en viktig förutsättning för att hunden ska kunna driva självständigt är harmoniska flanker. Det betyder:
> ingen "hetta" även om det är trångt läge eller drag
> inga jättebågar där hunden släpper kontakten med djuren, särskilt inte om den gör det för att den förutser drag eller flykt hos djuren
> ingen speed upp till kl 12 som avslutas med en grov överflank

Givetvis vill jag att en hund ska kunna lägga i en ny växel på flanken när det verkligen behövs. Men det vanligaste är att hunden lägger i den växeln själv för att den har något i huvudet som inte är bra.

Jag är alltså tillbaka i det här med hundarnas behov av att känna kontroll på flocken. Har den för stora, för små eller för snabba sidorörelser så är det för att den inte tror sig om att ha kontroll - eller för att vi tränar hunden på ett sätt så att vi hindrar den att ha en naturlig kontroll och kontakt med djuren.

Att hunden har bra flanker är alltså en förutsättning för en harmonisk kontroll, och därför måste hunden ha med sig harmoniska flanker i bagaget innan man börjar träna den att driva självständigt.

Även en hund av drivande typ som har lätt att känna kontroll under själva drivningen måste ha med sig harmoniska flanker innan drivningen som arbetsmoment kan bli lugn. Annars kommer den så fort den ska byta riktning eller om det är drag att spänna sig och speeda.

En hund som är mer av den flankerande typen som gärna släpper kontakten under tiden som den ska flanka från punkt A till punkt B behöver man istället "jobba in" så att den kan promenera på flanker runt fåren. Givetvis utan att börja glida eller eye:a.

Det finns många ställen där man kan kolla av att hunden är harmonisk i flankerna, t ex:
> Ställ fåren vid ena sidan i t ex en 25:a. Skicka hunden att gå mot dem medan du själv står kvar vid motsatta sidan av 25:an. När hunden har ca fem meter kvar lägger man den och ber den gå runt djuren till kl 12. Åt båda hållen ska det gå lika lugnt och fint, ingen tajtning, inget eye:ande, ingen speed, och endst en måttlig överflankning.
> Eller bara vanlig cirkelträning på en plats där det är lite drag. Hunden ska kunna gå välavvägt åt båda hållen, ur och i balans utan att bli för vid eller för tajt för att svara upp på draget.
> Gå runt och valla med hunden i förarbalansläge. Gå långsamt rakt mot ett staket, ända fram till staketet, och vänd sedan 180 grader rakt ut från staketet. Hunden ska utan stödkommandon kunna fortsätta att jobba bakom djuren på ett välbalanserat sätt och avstånd. Den får alltså inte tveka att gå in mellan djuren och staketet när du vänder ut med djuren bakom dig, den ska inte vilja vända och möta upp för att stoppa, och den ska inte rusa in bakom och ut på andra sidan med en grov överflankering.

Allt detta är alltså övningar där hunden både får och ska ha god kontakt med djuren på ett lagom avstånd utan att spänna sig. Jag växlar mellan en massa sådana här övningar tills hunden själv hittat sina flanker. Det tar längre tid än att trycka ut flankerna, men å andra sidan är det hållbart i längden och det sitter i kroppen på hunden istället för på det yttersta lagret fernissa som hunden har så länge den är nära oss och det inte krisar. Zack har mycket bättre flanker nu än för två veckor sedan när vi började träna. Hans flanker är mindre men harmoniska och det är inte stor dramatik för honom längre, och det blir inte heller stor dramatik för fåren med nya upptag när en spänd hund som släppt kontakten gång på gång kommer in och ska återuppta den. Alltså blir vallningen mindre ryckig, hunden lugnare och snart blir det en god spiral i träningen.

På filmen är Seth ett år och jag tränar honom att ha jämn kontakt med djuren i den dragkänsliga miljö som den här långsmala rastgården är. Ibland är han lite för tajt och ibland lite för snabb, men på det stora hela har han börjat känna efter riktigt bra hur han ska flanka för att kunna fortsätta gå med fåren utan att det blir vare sig stopp eller spring. Nu ett år senare är han helt super på att tryggt driva omkring djur på hur dragiga fält som helst utan hjälp med stopp och flanker.

Drivnings-clinic del 1

2011-03-16T23:01:00.003+01:00

Min och Susannes lilla ordväxling under förra inlägget om Zack har lett till inte mindre än tre epostmeddelanden idag med önskemål om tips kring drivningsträning. Japp, det är motiverat för drivningen är det som kräver mest av både förare och hund, och det är oftast brister i drivningen som begränsar hur långt man kan komma på tävlingsbanorna eller hur användbar hunden blir i verkligt arbete. Så nu startar jag en liten drivningsclinic, men för att det inte ska bli för långt får den bli i flera delar. Hoppas att ni är flera som vågar kommentera, fylla på och ställa följdfrågor.

Första avsnittet handlar om olika skäl till att drivningen inte fungerar. De flesta som känner sig missnöjda tror att det är en läggningsfråga hos hunden. I de flesta fall tror jag inte att det är så. Och jag tror inte heller att det i första hand beror på brister i drivningsträningen, utan att det handlar om brister tidigare i grundträningen.

Alltid när jag får ett problem att fundera över i träningen med mina egna eller elevers hundar, så går jag tillbaka till vallhundarnas kontrollbehov. De är ena riktiga kontrollfreaks, men det är inte så många av dem som är födda att själva skaffa sig kontroll under förflyttning/drivning. Här är en liten lista på vanliga problembeskrivningar från missnöjda förare:

> Hunden knatar på i för högt tempo bakom djuren, styr inte upp och bryr sig inte om vart det tar vägen.
> Hunden driver gärna en bit men är väldigt kvick på att plötsligt gå runt och vända upp djuren.
> Hunden är ovillig att gå mot djuren och blir ineffektiv eftersom den hela tiden ligger och glider upp mot förarbalansen.

Vad är det hunden saknar när det blir så här? I mina ögon saknar den inte i första hand medfödda egenskaper att driva, utan istället:

förtroende för att föraren har kontroll på djuren, dragningar och annat i situationen.

respekt för att det är föraren som är verksamhetsledaren.

Alltså har hunden en egen agenda för hur den ska återfå kontrollen över djuren, och så länge den har det kommer man ingen vart med träningen.

Nästa sak hunden behöver är bra teknik och självförtroende för att kontrollera djuren. Och här har jag med tiden kommit fram till att den tekniken lär jag hunden lättast i grundträningen innan jag börjar träna den i självständig drivning. Här är begreppet balans centralt. Mer om detta i ett senare inlägg i drivningsclinicen.

En tredje förutsättning för bra drivning är att hunden vet att den får och ska ha kontakt med djuren. Om vi har löst problem i den tidigare träningen genom att pressa ut hunden från djuren kommer detta att visa sig när det är dags att lära hunden att driva. Detta blir också ett framtida inlägg i clinicen.

Först när vi har checkat av att hunden har med sig alla de här bitarna i sin utbildning, är det meningsfullt att börja fundera över hur vi ska kompensera den enskilda hundens brister. Men det är som sagt - för det mesta - den lilla biten av problemet.

Nihm - en kille som har det naturligt. Men det är som sagt inte alls nödvändigt för ett bra slutresultat.

Nu är han här!

2011-03-13T14:49:00.004+01:00

Nu är han här - Glen-sonsonen Seemework Zack som jag skrev om tidigare i år. Efter en lång resa genom Europa som startade 22 februari kunde jag lyckligen åka ner till Skåne och möta upp honom 7 mars. Och jag är verkligen lycklig för han är hittills allt det jag trodde. Tack Eva o Åsa för samarbete - vi får höras mer om det.

Och efter en vecka så säger jag bara att maken till hund har jag inte varit med om, att bara flytta in och äta och sova och fungera i flocken som han gjort är nästan ofattbart. Det här är hans femte hem sedan han lämnade uppfödaren och ändå är han positiv och jobbar hårt på att knyta an till mig och få sin beskärda del av uppskattning och uppmärksamhet.

Han blir två år i slutet av mars och är fårgalen så vi är redan igång med träning var dag. Han har uppenbara luckor i sin grundutbildning och en del som är fellärt ("fellärt" är kanske inget bra ord för det kan ju vara så att någon annan velat ha det så), men det är inte bara negativt för det gör att vi måste göra allt från grunden och lära oss varandras signaler ordentligt. Men nu måste jag jobba för brödfödan, så det får ni veta mer om en annan dag.

Hopp om livet

2011-03-06T14:10:00.015+01:00

Jag behöver helt klart ljus för att fungera. Den här vintern har verkligen tärt på krafterna. Men igår visade sig himlen igen, och vips fick jag ork att fixa en massa saker och t o m ta av vantarna en stund för att hålla i en riktig kamera.

De lammen som föddes tidigt i januari är redan halvvägs mot slakt och äter nu hellre tillsamman med tackorna än inne i lammkammaren. De har utvecklat idisslingen fint och äter mycket.

Jungfrufödsel är ju dessvärre ett bekant fenomen inom fårhållningen. Hur det gått till kan jag inte räkna ut men i tisdags lammade en tacka, och med tanke på utseendet på lammet och på att förra Suffolkbaggen såldes vidare tidigt på hösten, så måste det vara ungbaggen jag köpte från Claes i augusti. Han har lämnat verkligt fin svärta på det här bagglammet som nästan går mot "blue merle" fast det väl inte finns på får (och helst inte borde finnas på hundar!). Här är han bara 5 dagar gammal men är redan igång hela dagarna och fajtas med de två månader äldre lammen. Fin bagge till ungtackor, och i mamman är det mjölkfår och Dorset, så där finns allt som behövs till bra köttproduktion - hör av er om någon vill ha honom för en tusenlapp i maj när han och hans syster skiljs från mamman, annars gör jag återtag på skinnet som skulle passa till dynor på köksstolarna.

Här är ett Texelbagglamm 6 veckor som jag tror kommer att bli riktigt fin, helt fyrkantig och med bra benställning bak vilket annars brukar vara en svag sida hos rasen.

Och vilket temperament! Alltid först och väntar aldrig en sekund om han tycker att det är läge för att stånga undan någon annan. Händer eller låter något oväntat så springer han inte iväg utan hoppar tre hotfulla steg framåt istället. Han ser inte jättestor ut men han är kompakt och väger som bly. Hans syster är lika fin. Blir till salu mönstrad i maj.

En Suffolkbagge som tyvärr blivit brun på huvud och ben, men i övrigt är fin och välväxt. På grund av färgfelet ska han inte gå till rasavel, men om någon är intresserad av honom till köttproduktion så är han utmärkt och kan fås för endast 1500:- i maj.

Här tillsammans med mamma och syster i rätt färg.

Sapp, älskade utomjording! Träningi högt tempo och med mycket "action" senaste veckorna har verkligen givit resultat. Nu balanserar och jobbar Sapp aktivt bakom djuren på ett helt annat sätt än innan, och jag har fått upp tempot på flankerna rejält. Han är lättförd för han behöver aldrig bromsas i drivningen. Nu börjar han fungera så bra att jag känner att han är färdig att flytta ut ur min skyddade verkstad. Och vad ska jag göra sedan, jag som alltid måste ha något "omöjligt" projekt att jobba med?

Och till sist min ögonsten Seth. På bildserien jobbar han självständigt efter att jag visat honom ett lamm som han skulle separera från de övriga ute på rastgården.

Superkoncenterad som alltid och bryr sig varken om lammen han har bakom sig eller mig som ligger med kameran på andra sidan lammet.

Och till sist efter någon minut eller två utan ett enda kommando från mig efter att jag visat honom lammet: lammet har gett sig och försöker inte längre ta sig in i fårhuset.

Barmark och träning igen

2011-02-20T23:33:00.003+01:00

Minus 5 grader, rått så det tränger in i benmärgen och en pinande nordvästvind - ja det syns ju nästan på bilden hur illa det är. Men blidvädret i förra veckan fixade i alla fall fram lite barmark i gynnade lägen så nu har vi något hektar att träna på. Och tur att vi inte hann klippa de obetäckta ungtackorna i december!

Det är mycket lärorikt att träna en hund med Sapps bakgrund. Fastän han nu är tränad till en nivå där han kan kontrollera djuren i självständig drivning en bra bit från mig, så är det ändå inte självklart för honom att balansera upp dem mot mig lika bra som han balanserar dem bortåt. Så just nu håller jag på och hjärntvättar honom på förarbalansvallning som här på bilden. Allt går mycket bra med fin balans i djupled så länge jag går rakt - när jag svänger är det som att han tappar fokus på mig igen. Det är någonting jag inte riktigt har listat ut med det här problemet än... och Sapp väntar tålmodigt på att jag ska bli smart och kunna hjälpa honom-:).

Annars har jag kört igång hundarna med hjärngympa under stora rörelser. De behöver få slappna av i förhållande till djuren och "gå av sig" innan man börjar köra detaljer och ställa krav på hold back och tempoväxlingar. Seth är igång fint nu, älskar honom för mycket, och Donna börjar komma loss.

Ni som frågat om lektioner kan höra av er när det passar med tid - men räkna som sagt med att första lektionen går åt till att mjuka upp både kroppen och huvudet innan de kan börja ta kommando på ett positivt sätt. Bara en avslappnad hund kan koncentrera sig.

Jack har flyttat till västkusten.

Kan försöka vara lite positiv också om vädret istället för att bara gnälla om kölden. Det är t ex väldigt bra med lite barmarkstjäle. Perfekt för åkermarken, sanerar betena från en hel del fästingar och tarmparasiter, och det är toppenläge för arbete med röjsågen och möjligt att köra ut med traktorn och plocka upp riset på en gång.

Faktiskt lite barmark

2011-02-03T22:58:00.002+01:00

Nu har isen smält bort i rastgårdarna utanför fårstallet. Alltså äntligen möjlighet till en aning träning, men bara en aning för ytorna är inte mer än ca 7 x 20 meter. Men fantasin efter flera månaders träningsabstinens är än så länge god, så alla hundarna har fått gå några pass var senaste veckan. Jag släpper ut några obetäckta ungtackor åt gången.

Första gångerna handlar det mycket om att få upp hörsamheten igen, att ha beredskap på oväntade kommandon. Tro det eller ej, men det är rätt många oväntade saker man kan be en hund utföra även på ett så litet utrymme

Den långsmala ytan är bra för att träna dem att driva från mig 20 meter rakt upp mot en vägg, att inte börja tänka "flank" när det börjar gå tungt utan verkligen vilja fortsätta att trycka djuren ända in i väggen. Nästa nyttiga rörelse blir sedan att i detta trängda och rätt dragiga läge runda djuren åt höger eller vänster och lämna dem utrymme utan att bli tajt och spänd. Och sedan ska de hitta gummibandet och skritta ner djuren till mig där jag står i andra ändan av den långsmala rastgården. Och att sedan träna vändningen runt mig, i fortsatt skritt, samtidigt som djuren har drag tillbaka mot dörren till stallet. Nyttigt! Men Sapp kör jag inte så mycket teknik och detaljprecision med ännu, utan jobbar mer med att han verkligen ska ta befälet över djuren i alla lägen.

Började också lägga visselsignaler på Sapp, för så långt kom vi aldrig i höstas innan snön la sig. Men nu är det lätt att börja med "ligg" och "fram" i rastgården. När han fattat grejen med visslorna - han har ju ett lite speciellt sätt att lära - så kommer jag att lägga på en av flankerna också.

Seth och Sapp har skritten naturligt, Donna har lite lätt att sugas med om djuren sätter fart istället för att ta tag i gummibandet och bromsa dem. Hon har å andra sidan lättare att öppna upp när det är dags att flanka för att vända ut djuren från väggen.

Jack is back, vintern är lång, lammen är många

2011-01-24T11:24:00.004+01:00

Pustar ut lite efter nästan två maratondygn i fårhuset med nya lamm hela tiden, och tyvärr inte alltid en enkel resa ut i världen för de små. Men jag är rätt proffsig på det så alla lever och börjar funka, mjölken flödar och de små familjerna börjar hitta en dygnsrytm med mat och vila. Kollade just datalistan och nu är det bara sex tackor kvar så snart kan jag börja ett nytt liv som inte kräver adrenalinpåslag dygnet runt.

Jack kom tillbaka igår efter ett miljöombyte på en dryg månad. Det har gjort honom riktigt gott att vara från mig ett tag, det känns verkligen som att han vuxit. Skulle vilja prova honom i vallningen för att se om han står emot mig lite bättre. Isgatan ute känns verkligen sur. Efter två minuter var både Jack och Seth helt klara över samma rivalitet som före Jacks semester, om mig och om mat, ja helt enkelt om rangen. Att Donna är samma surkärring som innan visste han också mycket väl, respekterar henne inte men utmanar inte heller. Relationen till Sapp har däremot ändrats, Sapp som var den roliga lekfarbrorn för valpiga Jack har för vuxna Jack blivit paria som ska hållas på mattan och stötas ut ur flocken. Stackars Sapp, jag får ont i hjärtat för han är verkligen en hjälte och en mycket fin hund.

Vinter och för lite hjärngympa och inget arbete har börjat ta på hundarna. Seth är odräglig och Donna har puckat ihop totalt och vägrar t o m följa med ut på dagens motionsrunda och måste släpas runt i koppel. Precis som hennes bror Doff nu levt upp som ensamhund skulle hon också behöva det. Hon är verkligen ingen flockhund, kan liksom inte foga sig i att inte vara ranghögst, samtidigt som hon inte har motivation att bevisa vem hon är. Det är ungefär som med relationen till mig också. Hon har de senaste månaderna blivit extremlydig på gränsen till låg och undergiven, men inte på ett positivt sätt utan det ligger på henne som en börda. En undergiven hund är negativt och en eftergiven hund är positivt, så enkelt är det, men det är inte så enkelt att komma dit med alla hundar. Hur mycket fel har jag gjort och hur mycket ligger i att Donna är som hon är?

Suck ja vilken massa dåliga vintertankar.

Och dagarna går...

2011-01-17T14:20:00.001+01:00

Här är det just nu lammen som håller i taktpinnen. När de behagar födas och hur de mår bestämmer över alla andra händelser och ork till annat. Nu är lamningstoppen nådd, dvs de tackor som lammar nu hann bli brunststimulerade av baggen innan de betäcktes - och det betyder att snittet på kullstorleken stiger med flera decimaler. Jag gillar INTE när det ser ut som på bilden. I den här intensiva uppfödningsmodellen som lamning i januari är ska tackorna ha två lamm var, varken mer eller mindre.

Innan lamningen körde igång med full kraft hann jag med en helg på Lekeberga tillsammans med UBK och instruktörslärna. Vi jobbade bra med förslaget på nytt kurshäfte. Härlig avkoppling att få jobba med hund och vallningsfrågor och på något sätt återfå hoppet om bättre tider med träning och naturligt arbete åt hundarna. Hela UBK-gänget hade med så fina och utvecklingsbara hundar att det blev riktigt bra träning och diskussioner under dagen i Lekeberga ridhus.

Det blev Seth och Sapp som fick följa med till Lekeberga - superbra träning för Sapp att tvingas bo inomhus och dessutom tillsammans med andra människor, rasta på bensinmackar och vistas ihop med främmande hundar. Men eftersom han i grunden har ett kanonpsyke fann han sig snabbt och stortrivdes med arrangemanget när han kommit över första skräcken. Nyttigt också för honom att få öva på att valla med Lotta och Catarina som störande element bland djuren. Han gör det när han inser att det inte finns något sätt att sticka från de läskiga typerna, men han tappar fortfarande 50 % av vallningen när han måste hålla koll på "fienden" samtidigt. Eva som sett hans bror Måsarps Max mer än jag kunde bekräfta att de är väldigt lika. Kan jag få Sapp att gå ett VP bland främmande människor så slipper ni åka ända till Carina Björkman utanför Sollefteå för att få para med en riktigt bra hane med ovanlig stamtavla-;)! Och tack Louise för härligt sällskap i bilen och på rummet - tänk att man kan åka bil i 5-6 timmar och tiden försvinner medan en massa intressanta saker avhandlas.

Sapp har fått jobbet som inomgårdshund nu under lamningen. Han är naturligt lätt att arbeta med på trånga ytor eftersom han inte är typen som har behov av att ta sig till kl 12 för att känna kontroll, utan han har lätt att "pula" och trycka där han behövs för att hålla undan djur när jag ska fram på ströbäddarna. Och han är något så ovanligt som en hund som inte skiter i lammen och lämnar dem bakom sig. (Eller mer korrekt uttryckt så är han superfascinerad av dem.) Snart har vi tränat bort hela hans ovana att retirera när han går på motstånd, och han verkar själv känna att det är rätt läckert att kunna påverka med sitt eye.

En sonson till Glen - till salu

2011-01-02T16:07:00.002+01:00

Ett hugg i hjärtat! Så lik Glen... Någon som kan köpa honom åt mig för 2000 Euro? Han finns i Tjeckien och är till salu p g a att han inte är ISDS-reggad (kom dit via Serge van der Zweep i Holland). Han finns på Kennel Dreamwork. Det är Eva på Kennel Seglinge som uppmärksammade att Zack låg ute till försäljning i Tjeckien eftersom hon har en syster till honom.

Bilder kan ljuga, men tänk om det är som det ser ut och att detta är Glen som dykt upp i tredje generation?

2010 års Ty Nant-hundar

2011-01-01T12:14:00.006+01:00

Titeln Årets Ty Nant-hund måste bara gå till Flash tillsammans med Eva Eriksson. I final på Continental, 6:a i NM, och nu inkvalad i svenska landslaget 2011 till NM och World Trial samt första reserv till Continental. Grattis - och må ni ha många fina tävlingsår till framför er!

Evas Ty Nant Nike har inte riktigt nått fram på de stora tävlingarna men är i alla fall med i landslaget 2011 till både NM och WT efter att ha slagit till på sista landslagsuttagningstävlingen i höstas. En grand old lady som jag hoppas orkar med ett fint tävlingsår till - så länge man orkar runt banorna är det aldrig för sent att vinna.

Ty Nant Dess tävlar med Ulla Lang i Danmark och går fint nu.

Ty Nant Sack - Wazz till vardags - har påbörjat sin karriär till agilitystjärna med duktiga handlern Eva Johansson.

Ty Nant Simba och Samba har varit en stor glädje att ha som elever på nybörjarkurs i vallning i somras. En riktigt talangfull kull efter Borris u Ty Nant Day. Vem vet - kanske blir det valpar efter Samba under 2011!? Någon intresserad?

Min egen Ty Nant Seth har under året utvecklats från att vara en överbegåvad men egensinnig tonåring till en talangfull och samarbetsvillig unghund. Han avslutade säsongen med 1:a och 2:a plats på IK 1 samt förstapris.

Ty Nant Silas finns inte längre bland oss - varma tankar till Claes och Sofie som fick ta det ena tuffa beslutet efter det andra om denna speciella hund som hann beröra många. Till min glädje har istället min egen Ty Nant Doff fått flytta in hos dem och fylla tomrumet - Doff blev tyvärr inte helt frisk i hjärtat efter ormbett och hjärtmuskelinflammation, men lever ett mycket bra liv hos Claes och Sofie och deras får där han får valla så mycket han orkar och därutöver är under utbildning i spår.

Ty Nant Donna - denna missanpassade lilla galning som flyttade in i min hundgård här för två år sedan blir fyra år i mars och är en stabil arbetskraft och flockmedlem. Dock har jag ställt av henne som tävlingshund, ialla fall tills vidare, för i den miljön klarar hon inte den mentala pressen.

Och så hälsningar till alla Ty Nant-hundar och deras ägare i Norge, Sverige och Finland som jag inte träffar så ofta men vet har det bra och trivs ihop både som arbets- och tävlingshundar.

På fotot är det ingen Ty Nant-hund utan Måsarps Sapp - han får utnämningen Årets Kämpe. Han har varit här på gården i nio månader nu och jobbat hårt på att utvecklas från skygg räv till målinriktad och trogen hund. Han är tre och ett halvt år nu - tänk om man fått tag på honom lite tidigare i hans liv! Han är en mentalt mycket stark hund med härliga drivegenskaper - tyvärr vägrar han fortfarande att arbeta när det finns främmande människor i närheten, så han blir nog aldrig den tävlingshund han annars har full potential att bli.

Gott Nytt Vallningsår på er alla!

Födda på fel sida nyår

2010-12-30T20:34:00.002+01:00

2011 års första lamm föddes idag, en vecka tidigt ungefär. Det är två fina suffolk-korsningar som funnit sig väl i det kalla livet utanför magen. Det är torr och bra luft i fårhuset och djupströbädden värmer underifrån, och blir det ännu kallare kan vi tända värmelampan över dem. Om en vecka är det dags att bygga en lammkammare där alla lamm som vill kan ligga och gotta sig under värmelampor och prova att stoppa i sig lite pellets och hö som komplement till mjölken.

Kalas tycket Donna att kunna norpa åt sig en ljummen efterbörd. Efter kastreringen har hon blivit milt sagt ätgalen.

Sapp på väg mot kaklet

2010-11-21T19:27:00.002+01:00

Berättade i något tidigare inlägg i höstas om min träning av Sapp för att få honom att inte ge sig, att förstå ett mål och bli fast på det. Hela hans förra liv var ju en inlärning av att inte komma någon vart och finna sig i det. Givetvis hade han med sig det ut i livet som ett handikapp. Vid en nivå i träningen blev det helt uppenbart att jag inte skulle komma längre med honom om han inte lärde sig att stanna kvar vid ett problem, t ex hopklumpade djur eller ett ilsket eller envist djur, att inte ge sig utan "gå ända in i kaklet".

Och nu är han faktiskt nästan ända framme. Den här bilden tog jag med mobilen inne i fårhuset nu ikväll nere på en av ströbäddsytorna. Jag bad honom gå vänster för att ta bort tackorna från en storbalshäck så att jag skulle komma fram, och även om fotot har för dåligt med ljus ser man hur han klättrar på reglarna på väggen för att ta sig in bakom de hopklumpade djuren. Ett fantastiskt stort steg att han själv letar efter en lösning för att lyckas med det jag ber honom om. Och häromveckan när jag hade med honom hos Eva för att träna hämt med utställare så tappade han givetvis ett djur eftersom han inte vågar sig ända bakom fåren och ta kontakt med dem när det står en främmande människa i flocken. Men det löste han genom att sticka iväg nästan 200 meter och hämta precis rätt får som stuckit innan det hunnit fram till och försvinna in i stora flocken - olydigt av honom eftersom jag försökte kalla tillbaka honom, men jag var nöjd med det eftersom det visade en målmedvetenhet som jag tränat hårt för att få honom till.

Och vad har vi då gjort? Mycket lina rakt mot motsträviga djur har varit ett sätt. Ibland har jag också avlastat honom, passiviserat honom, och visat att jag själv gör det jag ber honom om när han själv inte gör det - bara för att visa att jag inte tänker pressa honom till något. Oj vilken iver det skapar hos honom att själv få ingripa! Jag är övertygad om att Sapp utan sina "handikapp" är en riktigt bra hund.

Sally hade A-höfter

2010-11-17T23:15:00.002+01:00

Ja visst håller man andan tills svaret har kommit från SKKs avläsare. Men Sally (syster till Seth) fick svaret A-höfter i förra veckan. Även Doe (bror till Doff och Donna) fick resultatet HD-fri med en höft A och en B.

Sally kan i och med detta vara till salu. 13 kg viltfärgad och korthårig tik med fin samarbetsvilja. Träning påbörjad och hon både driver och flankar naturligt bra. Ring mig för mer info om intresse finns, tel 070-395 48 77.

Seth avslutade säsongen med vinst

2010-11-14T22:45:00.004+01:00

Vinst och dessutom förstapris (tävlingens enda) till Seth på IK 1 i Agunnaryd 13 november.

Idag söndag fick jag "linje-noja" och var en sämre handler, så vinsten kammade Tomas Westman hem med sin Hot - grattis till er. Seth och jag fick nöja oss med andraplatsen, men det känns helt OK eftersom Seth t o m gick bättre än på lördagen, jättestabil och fullkomligt i hand - synd bara att jag missbrukade det när jag plötsligt inte kunde bestämma mig för var linjen gick och började ta panikbeslut. Dagens högsta hämtpoäng hade vi i alla fall för så långt var inte bara Seth utan även jag kall i huvudet.

Med denna säsongsavslutning är Seth i stort sett klar med kvalpoäng till Unghundscupen 2011 (22). Hoppas att min otur med skadade och sjuka hundar är slut nu för jag ser verkligen fram mot 2011 års tävlingssäsong med Seth. Det blir hans första riktiga efter att vi tjuvstartat lite nu i höst.

Detta var den här säsongens sista tävling och snart är det dags för hundarnas vintervila. Den inträffar 16 december senast för då klipps de sista fåren som då behöver komma in under tak. Sedan sover och motionerar vi oss över midvintermörkret och hoppas att det inte blir mer snö än att det går att börja träna lite smått i februari igen.

Och så undrar ni förstås hur det gick med Sapps Vallhundsprov som jag anmält oss till den här helgen... Jag backade faktiskt ur. Inte för att han inte skulle klarat själva vallningen, utan för att han inte vågar lämna mig i främmande miljöer och bland andra människor för att hämta fåren. När jag har tränat honom borta på att hämta ser han ut som att han inte vet vad får är, och han kan absolut inte se dem någonstans. Han springer hellre åt andra hållet än att behöva ge sig iväg och konfronteras med en utställare som håller djuren. Hemma i lugn och ro börjar han vara riktigt stilfull och fokuserad så det känns rätt frustrerande, men jag får ta Sapp som en nyttig övning i att inte hetsa fram framsteg. Han har trots allt bara haft ett socialt liv i ett halvår.

Om kontroll och säkerhet

2010-10-15T21:18:00.003+02:00

Lovade ju att berätta om när jag var och tävlade IK1 med Seth förra lördagen i Hult. Där hände något intressant som jag inte förstod förrän andra loppet när han gjorde samma fel en gång till! Då fick jag ta mig en funderare. Och som vanligt när jag frågar mig varför något går fel i träning eller tävling så handlar svaret om att hunden inte känner kontroll på djuren och följaktligen inte litar tillräckligt på förarens anvisningar. En sorts osäkerhet som man får jobba bort med erfarenhet tills hunden är helt trygg i kommandona.

Skickade liksom de flesta ett vänsterhämt. Han är en naturlig hämtare som alltid gör ett exakt upptag och håller linjen själv i framdrivningen, så jag hade verkligen inte beredskap för några problem. Han slår ut fint två gånger under utgången samtidigt som han bedömer avståndet till djuren, djupet är bra när han lägger sig i upptaget. Det ser ut som att han lägger sig klockrent kl 12 men djuren drar ändå åt vänster från mitt håll sett. Alltså ger jag Seth ett litet högerkommando för att korrigera det - men han drar istället snabbt och målmedvetet ca 15 meter åt vänster, varpå fåren givetvis verkligen drar iväg åt höger, och innan jag fått Seth på andra tankar har fåren gått utanför framdrivningsgrindarna. Full pott på utgång och upptag men massor av poäng bort i framdrivningen.

Andra tävlingen, efter lunch, bestämde jag mig för att skicka vänster igen eftersom jag tror på "uppsökande verksamhet" i lärandet. Jag trodde också att han hade insett att han hade gjort fel första gången och jag ville låta honom göra rätt. Men exakt samma sak händer igen!

Efter lite funderande insåg jag vad för kontrollbehov han tillfredsställde där uppe i upptaget. Han är ett allvarligt kontrollfreak som jobbar superexakt, typ reser ett öra eller vrider nosen för att korrigera så att djuren går rakt, och han taggar mer än vad som behövs när han känner ett drag. Alltså kände eller misstänkte han ett litet drag mellan de utställda tävlingsdjuren och djuren i hanteringsfållan. Se min bild nedan (jag är verkligen urdålig på att rita med musen, men klicka på bilden så att den blir större så kanske ni kan se och läsa). Känner mig bergsäker på att även om Seth gjorde ett till synes rent upptag kl 12 så skickade han ut signaler åt sitt vänster för att signalera åt de utställda fåren att de inte fick gå tillbaka till hanteringsfållan. Alltså drar de lite åt andra hållet - varpå jag ger Seth ett litet högerkommando. Men då gör han istället det som han har huvudet fullt av, nämligen täcker upp åt vänster mellan tävlingsdjuren och hanteringsfållan.

När man kommer på en sådan grej, så hett man önskar att man kunde få chansen att genomföra momentet igen på ett träningsmässigt sätt och få rätt! Jag funderar också på om min högersignal var en överkommendering och att han hade startat framdrivningen rakt om han fått göra det på sitt sätt, för han är verkligen suverän på balans.

Seth har varit borta och tränat väldigt lite och han har precis bara börjat tävla så jag tror mest han behöver få erfarenhet av att känna kontroll i nya situationer. Det kändes också på att han var lite onödigt försiktig i drivningen, ungefär som han var när vi tränade hemma för några månader sedan men där han nu rör sig avslappnat och självsäkert. Men jag var ändå mycket nöjd med vår insats i drivningen där vi bara hade 2 poäng bort på hela triangeln och sedan spikrakt in i fålla och på andra tävlingen malteserkors.

Om tempo

2010-10-12T21:51:00.003+02:00

Var och tävlade i lördags med Seth, (ska göra ett inlägg om det så fort jag får tid på temat kontroll-balans, men jag behöver rita en bild först).

Just nu blir det istället ett inlägg på temat tempo, vilket är en följd av att tävlandet ofta ger någon bonus i form av tränings- och hundsnack. Anna Christiernin och jag kom i alla fall att prata om drivning och träning av drivning när vi satt där i lördags (solen flödade, vilken dag!) och tittade på olika arbetssätt ute på banan. Hon berättade då om en visdom hon fått med sig när hon var på kurs i somras (sa hon för Dan Morrisey eller Simon Mosse? jag minns inte). Det handlade om sakta-kommandot (steady, time) och när man lär in och använder det. Andemeningen i det Anna återgav stämmer så väl in med hur jag tänker kring stopp-kommandot; att det ska vara ett meningsfullt vallningskommando för hunden som hjälper den att fokusera. I grundträningen försöker jag verkligen att inte använda "ligg" som nödbroms för att hunden gör fel, utan bara när det är meningsfullt för den och kommandot inte leder till att den känner att den förlorar kontrollen.

Sakta-kommandot då? Jo, likadant med det; inte använda det för att banna och försöka bromsa en hund som jobbar sig för fort in mot djuren. Sakta/time/steady-kommandot kan bara läras in och användas i lägen av balans där hunden befinner sig i rätt position, på rätt avstånd och i rätt tempo för att driva djuren rakt i ett behagligt tempo. Det är ett kommando som talar om för hunden att "nu ligger du rätt, behåll det här läget och det här tempot". Innan hunden har hittat rätt tempo och läge är sakta/time/steady inte ett kommando som har någon betydelse. Så länge hunden jobbar sig in mot djuren och när som helst är beredd att springa upp och stoppa fåren för att den inte hittar kontroll i drivningen, är den inte färdig att uppfatta sakta-kommandot som något annat än ett hinder för kontroll.

Den här pusselbiten med sakta-kommandot gav mig en verkligt tydlig bild av hur jag vill träna hundens förhållande till drivningen. Ska medvetet börja tänka på att inte använda "time" för att korrigera en hund som går för fort eller för nära. Det blir nyttigt och kommer att berika träningen, helt klart.

Här ligger vi med träningen: Sapp

2010-10-07T19:55:00.004+02:00

Sapp jobbar med kaklet, det där som finns i uttrycket "gå in i kaklet" som Mona Sahlin använde i valrörelsen när hon fick frågan om de rödgröna hade gett upp. Då svarande hon att man inte skulle gå in i kaklet förrän söndag när vallokalerna stängde.

Sapp har tyvärr under sin allt för långa tid i passivitet i hundgård lärt sig att kakel är hårt och att det är lika bra att ge sig. Så nu håller jag på och lär honom att verkligen gå ända in i kaklet. Hurdå? Ja främst med massor av peppning i lina. Ibland ser jag också till att ställa till det ordentligt med djuren så han får en massa jobb att få ordning på flocken igen - och det får han fixa precis hur han vill utan kommandohjälp med bara en massa beröm oavsett vilka initiativ han väljer att ta. Han är inte på något sätt rädd för djuren eller något annat, utan det är bara det att han väldigt grundligt lärt in att "slå av" när han möter ett motstånd. Nu gäller det att få honom att se en utmaning i motståndet och få honom att hitta det kontrollbehov i sig som varje sann Border Collie har. Han tar träningen bra måste jag säga, men det är en bit kvar till kaklet.

Och så har vi ett annat problem som måste lösas före den 14 november då jag har anmält oss till VP. Han vågar verkligen inte lämna mig mer än 25 meter för att hämta djur om det finns andra människor i närheten, så här måste nog problemfokuserad intensivträning till om det ska vara lönt att fullfölja anmälan.

Men han har sååå snygga öron och en mycket speciell charm som jag kan glädja mig åt varje dag i väntan på att hitta ett lämpligt hem/arbetsplats åt honom.

Här ligger vi med träningen: Seth

2010-09-26T21:35:00.003+02:00

Seths tur idag och som vanligt bara suddiga foton tagna med mobilen... man ska det bli bättre måste man faktiskt ha någon med sig som håller i en kamera, och helst även ligger på mage för att komma i rätt vinkel på hunden. Trots den taskiga bildkvaliteten tycker jag ändå att man ser att han är både helcool och intensiv samtidigt. Helt enkelt en lyxhund att träna!

I alla fall blir Seth bara allt bättre. I träningen håller vi på och länger avstånden samtidigt som jag tränar honom att ta flygande kommandon, dvs inget "ligg" mellan flanking-kommando och drivnings-kommando. Många träningspass har vi nu ett härligt flyt där fåren är i kontrollerad rörelse hela tiden, inga stopp och inget spring. Seth är ju om möjligt större kontrollfreak än jag själv och är så otroligt inne i det han gör med djuren att han har låg beredskap för att ta ett nytt kommando. Det betyder inte, som med många unghundar, att han väntar på att äntligen få gå upp i förarbalans, men det blir ändå ofta fel med höger och vänster om han inte får hjälp med ett litet halvhaltskommando när han ska gå från drivning till flankning. Men det börjar som sagt lossna nu, särskilt om jag kör honom på lite vildare får så att han inte hinner med att skaffa sig totalkoll - då blir han rörligare både i kroppen och inne i huvudet. Det är väldigt lätt att styra fåren med Seth - han lugnar ner dem med sin totalkoll och de blir mycket uppmärksamma på mycket små rörelser hos honom för att korrigera riktningen. Seth är nu lika säker på alla visselkommandon som röstkommandon inklusive "look back".

Seths första IK 1

2010-09-19T19:36:00.003+02:00

Seths tävlingsdebut går att beskriva mycket kort. Först gjorde vi ett hämt med bara ett poängs avdrag, dvs 49 poäng kvar - dagens bästa. 5 sekunder senare bryter jag! Det fanns en vit korsningstacka i varje flock tillsammans med fyra pälstackor. De sistnämnda var helt förutsägbara och styrde jättefint för hund medan de vita var mer oberäkneliga, en del gick in fint i den grå flocken och andra vantrivdes helt uppenbart med det grå sällskapet - och värre blev de ju längre dagen gick. Det var alltså en sådan vit som efter att flocken snyggt och tajt rundat mig och stolpen bara satte upp huvudet och skenade mot utgången som dessvärre låg åt det håll man skulle vända djuren efter hämtet. Och så här mot slutet av dagen så visste de tackor som hade det sinnelaget vilket håll de skulle kuta åt. Och jag skickar INTE en unghund efter en tacka som är i sken mot utgången. Seth var lite missräknad över att bli inkallad... Men jag känner mig supertaggad och ser fram mot nästa tävling för Seth som är 9 oktober.

Jag har inte förrän nu varit på någon tävling sedan det blev lag på veterinärbesiktning. Suck, jättejobbigt att behöva infinna sig före första start för att en veterinär ska kolla att hunden inte är halt och sedan sitta och vänta i regn och blåst i fem timmar på att få starta sist. Man är väl lite galen som gör det ändå!

Godkänd vallhund i regn o blåst

2010-09-18T22:37:00.003+02:00

Idag gick jag nytt VP med Annas Xanté så nu är hon godkänd lilla lejonhjärtat. Som ni kanske minns vågade hon inte ta djuren från utställaren första gången vi försökte, så nu har hon varit hemma hos Anna några veckor och tränat med alla möjliga kompisar stående mitt i fårflocken. Och själv har jag också varit borta med henne nu torsdag och fredag och bara landat på ett nytt ställe och skickat iväg henne efter får från en utställare - och hon hade fattat grejen nu kände jag, så det var inte speciellt nervöst att gå ut till startpinnen idag. Men man vet ju aldrig riktigt med en oerfaren hund, precis vad för liten sak som helst kan ställa till det...

Så imorgon är det Anna själv som går VP med Xanté, inte för att det behöver göras men är man ändå anmäld och har betalat så är det ju en bra övning för Anna. Lycka till kära ni imorgon och i framtiden!

Linda Loodh gick också VP:t idag med Glens dotterdotter Alaska (LIndas egen uppfödning) - jisses vilken tik och vilket välavvägt driv och naturlig pondus! Wow. Varför har inte jag lyckats få något sådant barn eller barnbarn efter Glen? Skulle varit Freddi då som jag tränade åt Ingela och hade tjing på, men han var med spänd. Jag väljer ju alltid hanar, men det är nog oftare som tikarna efter Glen blev bra.

Själv ska jag och Seth tävlingsdebutera i IK1 imorgon. Det blir spännande att se var vi ligger i samarbetsförmåga i skarpt läge. Rapport följer.

Eva o Flash bästa svenskarna på NM

2010-09-12T23:07:00.002+02:00

Fantastiska Eva och fantastiska Ty Nant Flash - GRATTIS!

Som bästa svensk landade Eva och Flash på sjätteplatsen i finalen på NM - mycket hedrande med tanke på att det var tre erfarna norska rävar som knep pallplatserna - och bland dem Seths farmor Sisko på andra plats!

Annars blev Nordiska Mästerskapen i fårvallning ingen succé för svenskarna som fick se sig allvarligt slagna av våra norska konkurrenter (och vänner!).

Eva o Ty Nant Flash med i finalen

2010-09-11T21:22:00.003+02:00

Eva o Flash gjorde en strålande runda idag på 95 poäng - två jämna resultat (86 p igår) gav en sjätteplats totalt och därmed plats i morgondagens final i Nordiska Mästerskapen i fårvallning. Stort grattis - hoppas ni har allt med er imorgon!!!

Vann bägge dagarnas kval gjorde förstås Seths norska farmor Sisko - hon är fantastisk på att alltid prestera.

Första kvaldagen på NM

2010-09-10T23:34:00.003+02:00

Eva Eriksson och Ty Nant Flash är den här helgen i Danmark med det svenska landslaget i Nordiska Mästerskapen i fårvallning. Efter första kvaldagen leder dessvärre norrmännen lagtävlingen rätt storslaget så det ska väl mycket till i morgon lördag för att ta igen det försprånget.

Men det är också en individuell tävling som på söndag i en final utser ett nordiskt mästarekipage. Av 57 startande landade Eva o Flash på en 12:eplats idag och har alltså fortfarande chanser att få en av de åtrådda platserna i finalen. När Eva ringde idag så berättade hon att hon känt sig lite spänd och inte helt bra i sin handling i dagens lopp men att det släppt efter den här första starten och att hon nu såg fram mot andra kvaldagen. Jag håller tummarna för er tjejer - vet att ni kan, och hoppas att allt är med er imorgon!

Och så en liten uppföljare om det jag skrev om Jack igår. Jag hade mer rätt än jag då visste att han är på G in i en träningsbar fas. Idag lurade han mig med stor stil och finess så det tog 20 minuter att fånga in honom när jag ansåg att dagens lilla träningspass skulle vara slut. Han har hittills alltid slutat och kommit på inkallning, men nu har plötsligt vallningen blivit viktigare. Härligt - snart finns det tillräckligt att ta i för att kunna börja träna en-två gånger per vecka.

Här ligger vi med träningen: Jack

2010-09-09T14:38:00.010+02:00

Tänkte göra ett litet ryck och berätta om var hundarna ligger i träningen just nu. Först ut är Jack. Han har hunnit bli 9 månader och hittills har han inte varit mogen alls för träning men nu börjar det hända saker med honom. Han är fortfarande mer tänd utanför än i fårhagen. Lite rädd för fåren, lite osäker på vad han ska göra med dem och dessutom lite väl påverkad av sin respekt för mig - så den skärpa och fart han visar utanför staketet har snabbt runnit av honom om jag släppt in honom, men det är ett förhållande som är under snabb förändring.

För någon vecka sedan hände något i huvudet på honom och han började kommunicera med mig på ett mycket bättre sätt, insåg att det inte var farligt att försöka förstå vad jag vill. Han har haft extremt svårt att gå högervarv samtidigt som förutseendet i vänstervarvet varit störande stort. Det slutade med att han gjort allt vidare bågar åt vänster för att jag inte skulle kunna vända honom åt höger - alltså helt meningslöst eller t o m skadligt att valla med honom. Men nu går det plötsligt att prata in honom mot djuren och få honom att hantera dem i balansläge mot mig - han fattade hur fort som helst hur han skulle bete sig för att djuren inte skulle springa förbi mig.

Det var en vändpunkt för någon månad sedan när jag tvingade honom att lära sig "ligg". Han ville slippa ifrån min inverkan och blev antingen för vid eller låg och avslagen. Men det fanns absolut inget fokus i något han gjorde så ett "ligg" blev nödvändigt. Så fort han lärt sig "ligg" (under stor avsmak) tog jag bort all hans kontakt med får under en månad och har inte gjort något alls med honom i träningsväg. Under vilan har "ligget" fallit på plats och är nu en hjälp som tänder upp och fokuserar honom.

Vilken present!

2010-09-05T21:01:00.003+02:00

Förra veckan var riktigt eländig men en del ljusglimtar fanns i alla fall. En var den här presenten som jag fick av Xantés Anna. Den tävlar i klassen "årets bästa present" jämte en hemstickad kofta i lösspunnen naturgrå ull som jag fick av svärmor i våras.

Ni som inte gått vallningskurs för mig ser kanske inte vad detta är, men det är en ersättning för det gamla fiabräde med pluttar som jag brukar använda på kurserna för att visa hur hunden och föraren ska göra. Anna har tovat 4 ljuvliga får en Border Collie (som lydigt lagt sig ner)och en förare i grön tröja (jag låtsas att det är min standardklädsel den gröna Haglöfs-fleecen). I de tovade figurerna finns en liten magnet som håller fast dem i hagen som jag gissar är målad med metallfärg.

Med andra ord en otrolig standardhöjning av de pedagogiska redskapen på mina kurser! Ni som deltar kan ju hoppas att jag själv också höjer nivån på undervisningen i motsvarande grad (det går inte, men en liten bit kanske).

Sapp är tillbaka i byn

2010-09-02T22:27:00.003+02:00

En jobbig vecka som jag knappt orkar tänka på har gått sedan sist. För att nämna något som är både bra och dåligt så är Sapp tillbaka hos mig - det gör mig glad att ha honom här men han kan ju inte stanna för evigt så är det någon av er som kan tipsa om ett lämpligt hem för honom så hör av er. Han ville inte bli ko-vallare trots att Louise frestade honom på alla tänkbara sätt. Inte alls att han är rädd vare sig för djuren eller allt som händer i ett stort mjölkstall - det är bara så att han ser inte nötter som vallningsobjekt! Alltså fortsatte vi idag hans utbildning till fårvallare, och det hade gjort stor nytta med en träningspaus. Sapp kan verkligen gå med djur, och hans flanker är inte så spända längre, så det kan nog bli VP längre fram i höst.

Och hur gick det för Xanté på VP:t i söndags? Lilla fröken visade sig vara rädd för att ta fåren från utställarna och ville inte gå runt och hämta dem, så det blev tyvärr att åka hem utan att vara Godkänd Vallhund. I övrigt var jag inte något orolig för att hon inte skulle klara det, hon har marginaler att ta av så vi har anmält oss till nytt VP 18 september. I mellantiden ska det övas hämtning från en utställare flera gånger i veckan tills hon har fattat att det är OK att ta fåren från en främmande människa. Just nu är hon tillbaka hos matte Anna som åker runt och hämtar får hos vänner och bekanta, och några dagar innan det är dags för nytt VP så får hon komma tillbaka hit på lite träning igen.

Xanté på intensivträning

2010-08-26T22:29:00.005+02:00

Annas Xanté har varit här i tio dagar nu. Vi har kört intensivträning och på söndag ska jag försöka klara ett VP med henne. Anna har tränat jättebra hela säsongen, och hon och Xanté har gått från nästan ingenting i maj till nästan VP-klara nu.

Men även om Xanté är bra grundtränad så är det ändå ett rätt stort hopp från systematiska övningar i en träningshage till att hantera kommandona ute i "verkliga livet" på ett öppet fält där vad som helst kan hända. Det kan ta rätt lång tid om man inte har egna djur att träna hunden på. Hos mig har Xanté fått två träningspass per dag på olika djurgrupper och olika fält och det har gjort susen. Hon har vuxit fantastiskt, litar på sig själv och litar på mig, och tar nu frimodigt itu med alla uppgifter jag ber henne lösa.

På söndag har vi en okänd faktor att hantera, dvs nya får, så det blir spännande! På lördag åker vi till Eva i Agunnaryd och genrepar.

Sapp är på ko-träning

2010-08-24T14:37:00.007+02:00

Ni undrar förstås vad det blivit av Sapp? Han fortsatte att utvecklas både som individ, hund och vallhund. När han kom hit i våras och var rädd för allt så hade jag en lina på honom för att han inte skulle kunna fly. Ett tag i somras fick jag sätta på linan igen - men den här gången för att han började ta för sig och jag behövde kunna tillrättavisa honom. Han har ett lite speciellt sätt att lära, och det som funkar bäst är att på ett rätt handfast sätt visa honom hur man vill ha det. Han klarar visserligen av en tillrättavisning bra mentalt numera, men han lär sig inget av den - troligen för att det händer så väldigt mycket inne i hans huvud om man säger till.

I somras var han också med Anna och Xanté på några små weekend-utflykter när Anna skulle tävla agility med Xanté. Han fick lära sig bo inomhus i lägenhet och fungera i helt nya miljöer med mycket mer händelser än det lugna livet här på gården. Han växte jättemycket av de här utflykterna och kom tillbaka och tyckte att han var en riktig "Allan". Han och Seth var heljobbiga under några veckor och gick inte att ha i samma hundgård när Sapp försökte vara Allan och Seth bryskt påminde honom om att han är ett kryp som ska vara glad att han inte blir dödad.

Sapp är en speciell hund som verkligen nästlat sig in i mitt hjärta, men det jag kunde göra för honom är jag i stort sett klar med och det börjar vara dags att försöka plantera ut honom i ett nytt liv, ett liv med arbete och där han behövs och får uppskattning. Därför flyttade han för två veckor sedan hem till Ko-Louise som bor två mil från mig för att utbilda sig till lagårdsarbetare, för det finns det verkligen efterfrågan på. Det värsta är bara att han inte riktigt ser nötkreaturen som vallningsobjekt. Louise berättar att han är helt orädd och med sitt stora lugn skulle kunna göra jobbet perfekt - om han bara förstod att det var något att jobba med. Fotot har jag knyckt från Louises hemsida där ni kan läsa mer. Louise har blivit lika störtförtjust i honom som jag, så tillsammans ska vi nog ändå kunna hitta ett liv åt Sapp.

Eva och Ty Nant Flash 8:a i finalen

2010-08-22T22:04:00.003+02:00

Åttonde plats på EM, andra plats i brace och dessutom titeln bästa kvinnliga handler! Fantastiskt Eva, Ty Nant Flash och Ty Nant Nike!!!

För sådana här framgångar krävs det både en ambitiös och talangfull handler OCH riktigt bra hundar med både hjärna, samarbetsvilja, motor och djurkänsla. Jag föder ju inte upp kullar i parti och minut utan det ska kännas riktigt rätt, men med kullen Borris x Day blev det flera fullträffar och i och med det har jag fått lust att gå vidare med aveln på Nettles tiklinje. I den kullen finns nämligen Ty Nant Samba som matte Malin lovat att hyra ut (bäst att du snarast tar tag i VP-träningen Malin så det blir gjort före vintern!). Samba är kullsyster med min Seth i kullen efter Borris och Day och eftersom jag haft henne och matte på kurs i sommar så vet jag att det är en tik som jag gärna hade varit ägare till och som har det jag vill se. Intresserad av en valp? Hör av dig redan nu i så fall.

Och hur gick det i EM-finalen för Seths norska farmor Sisko? Jo en hedrande sjundeplats.

Nu är det spännande

2010-08-22T11:17:00.002+02:00

Idag går den stora dubbelhämts-finalen i EM. Eva och Ty Nant Flash hade tidig start och gick en OK runda förutom en missad grind men det är ännu svårt att säga hur resultatet står sig under dagen. Resultaten är mörkade tills finalen är klar, så spänningen kommer att hålla i sig hela dagen. Vi håller tummarna.

Igår avgjordes iallafall brace-tävlingarna och där slutade Eva med Ty Nant Nike och Flash på silverplats. Fantastiskt! I år var andra gången Eva gick brace med sin fina tikar.

GRATTIS till framgångsrika släktingar

2010-08-21T12:14:00.009+02:00

Ojoj, sommarvärme och utomhusjobb har givit datorn semester och jag ligger långt efter med att uppdatera om allt som händer. Idag gör jag det enkelt för mig med att berätta om våra duktiga släktingar.

Sedan i torsdags går EM i fårvallning nere i Frankrike och där finns Eva Eriksson och Ty Nant Flash med i det svenska laget. De gjorde en jättefin runda i torsdags på 191 poäng, och dessa poäng har stått sig under fredagen och halva lördagen och det är mer eller mindre en helsäker plats i den stora dubbelhämtfinalen imorgon söndag även om det fortfarande är ca 15 kvalifikationsrundor kvar idag lördag. Ty Nant Flash är ur min andra och sista kull på Nettle med min fina Glen som pappa. Jag är så glad över hur fint Eva har förvaltat henne och haft tålamod att låta det ta några år att mogna till den världsklass som Flash har idag. Till Frankrike har Eva också med sig Ty Nant Nike som är åtta år nu och ur min första kull på Nettle. Om allt går som tänkt startar hon Nike och Flash i brace-tävlingen (parvallning m två hundar som sköter varsin sida av flocken) på EM. Fotot på Flash har jag knyckt på Evas hemsida.

Leder kvalifikationen på EM just nu gör norska Jo Agnar Hansen med Sisko som är farmor till min Ty Nant Seth (och hans syskon Silas, Wazz, Simba, Samba, Sally och Spike). Sisko är en fantastisk tik som jag föll för redan första gången jag såg henne som mycket ung på Breviksnäs Open. Fotot är knyckt på Jo Agnars och Karins hemsida.

Det blir en spännande final imorgon!

Ty Nant-hane 1,5 år till salu

2010-07-15T08:56:00.005+02:00

Seth, Wazz, Spike m fl som ni stiftat bekantskap med på den här bloggen har en bror som nu är till salu. Pappa är Björn Mattssons Borris och mamma är Ty Nant Day. Jag kan visa upp honom eller förmedla kontakt till hans ägare. Ring mig på 070-395 48 77.

Detta är en kille som när han var valp råkade paras ihop med "fel" köpare. De behövde få fram en fungerande vallhund till sin fårbesättning men hade inte tidigare erfarenhet av vallning. Nu skaffar de sig en tränad hund vilket är ett jätteklokt beslut eftersom de inte har all den tid som behövs för att träna upp en unghund samtidigt som de satsar och utökar sin djurhållning.

Deras valp växte upp och visade sig bli ett fullblod i de flesta avseenden, full av dådkraft. Är du intresserad av honom så ska du vilja ha en högenergihund som kräver mycket träning men som också tar emot den oerhört positivt. I hemmet och hundgården är han mycket lugn och fin och han fungerar bra i flock. Helt skottfast. I vallningen har han fina återhållna rörelser men kräver en mycket rutinerad tränare för att komma vidare och lära sig samarbeta. Även en bra hund för annan hundsport/arbete där man vill ha en hund med mycket motor. Svartvit, långhårig och normalstor.

Ty Nant Seth är Godkänd Vallhund

2010-07-11T17:52:00.003+02:00

Igår lördag gick jag Vallhundsprov med Seth i Fredshög nere på Skånes sydkust utanför Höllviken. Brukar inte vara nervös men det var jag faktiskt för fåren hade minst sagt stuckit ifrån runtinerade hundar i parti och minut under tävlingar tidigare på dagen. Och det var bara tre av tävlingsekipagen som fått in fåren i fållan... Men det gick jättebra och Seth hade stenkoll som vanligt. Lite onödigt vid blev han några gånger i draglägen när han förutsåg att fåren skulle rymma längre än de lyckades med. Vi slutade vårt prov på 92 poäng (av 100, om någon inte vet). På protokollet fick han domarkommentaren "Samarbetsvillig! Fina rörelser. Lydig. Lite vid."

Lite jobbigt att bli satt med medaljen framför en mobilkamera, men vad får man inte stå ut med den dag man blir Godkänd Vallhund!

Broder Wazz på besök

2010-07-11T17:42:00.003+02:00

Wazz som är bror till Seth och flyttade ända till Göteborg var på rundresa förra veckan med matte o husse o resten av hundflocken. Wazz ska bli agilitystjärna och har fått en egen blogg av sin matte som ni kan kolla här. Men det verkade faktiskt som att han även kunde tänka sig att bli vallningsstjärna när vi presenterade honom för lite får.

En nykomling

2010-07-02T00:36:00.004+02:00

Det här är Jack, son till Bobby Dalziels Joe och Karl Anderssons fina tik Medusa. Jack fyller 7 månader idag och kom hit för två veckor sedan, en väldigt trevlig hund, ödmjuk mot mig men i övrigt rätt kaxig och mycket framåt. Han gillar får och har mycket fina rörelser. Mycket mer vill jag inte säga än för han är för ung och ivrig att börja träna på riktigt, så vi har bara varit ute och känt efter lite med hjälp av lina. Jag blir allt mer försiktig med att ge unga framåt hundar starka upplevelser - de kan bränna sig in i huvudet på dem och blockera dem för träning.

Midsommar i år med

2010-06-27T23:45:00.004+02:00

Så har det då varit midsommar igen med allt som hör till, bland annat lamningar. Man skulle nog kunna leva ett bättre liv om man ändrade tidpunkt på den här arbetsinsatsen... Men i år var det bara sju tackor som lammade på midsommarafton så vi hann med både sill och grill. Donna är jättefin och mjuk med de lammande tackorna så att de vågar flytta på sig. Även Seth har fått lite lamnings-PRAO och han är som född till detta - men så har han ju hela sitt liv gärna varit lite väl tänd på att plocka med enskilda djur och backa upp dem. Och så har det varit torkväder så resten av helgen har gått åt till det att köra det sista ensilaget och röja med snöre under elstaketen.

En sommarlyx är Majas o mina promenader med hundarna till sjön varma dagar när eftermiddagen håller på att gå över i kväll. Idag lärde vi Sapp att simma, stackarn har ju varit livrädd för vatten. Först lärde Maja honom att gå ut i vattnet och tycka att det var skönt att hon blötte ner honom, och sedan tog jag vid och blev simlärare istället för vallhundstränare, pratade lugnande och höll honom under hakan precis som man själv blev utsatt för när det begav sig för många år sedan. O så upprymd han blev av denna upplevelse - han har verkligen varit en strandraggar-wannabe senaste veckan för att kunna mäta sig med Seth men absolut inte vågat.