Harvey - den lite för naturliga vallhunden

Förklaringen till den till synes banala filmen kommer på slutet om ni härdar ut ända till dess.

Under en månad eller två kommer jag att publicera några träningsinlägg om Harvey som blir två år på söndag. Han kom till mig i mars 2018 från England och jag visste ingenting om honom utan det var ett rent stamtavleköp på hans far. När jag fick stamtavlan så småningom visade det sig att han inte bara var son till Pat Byrne's Lad utan också är en yngre helbror till Pat Byrne's Jim.

Arbetssättet var som jag hade förväntat mig med den stamtavlan men i övrigt var det inte mycket som motsvarade förväntningarna. Harvey visste verkligen ingenting om världen och livet, han hade lärt sig fly och kroppskontrollen var obefintlig. Så första månaderna gick det inte att träna honom av dessa skäl, och när det grundläggande började rätta till sig var det ändå så att han inte var träningsbar. Men sent i höstas började det mycket plötsligt hända saker, antagligen för att jag klarade av att bara vänta tills han var redo - ibland är det bra att ha för mycket att göra.

Min analys i korthet är att han hör till de här lite överdrivet naturliga hundarna som får det väldigt svårt när vi börjar lägga oss i för att få dem att göra allt möjligt som med en vallhunds logik är oseriöst. Detta i kombination med att inte riktigt förstå människor och ha en överdriven respekt gör det svårt, när hunden hellre "dör" än vågar bjuda på ett annat beteende om man försöker påverka den. De här väldigt naturliga hundarna blir i mina ögon tråkigt värdelösa om de samtidigt är lågenergitypen, men det är Harvey som tur är inte.

Men i takt med att han har blivit trygg med att jag inte bryr mig om en hund som inte vågar svara så har han blivit allt modigare. Säkert en jätteskön visshet, och jag ser liksom ingen mening i att låta hunden själv avgöra vad den ska göra och inte. Det är inte träning utan befäster bara hundens olika kontrollnojor. Den måste vara beredd att stå ut med att släppa på kontrollen för att få belöning (dvs tillgång på får).

Sedan han började kännas träningsbar någon gång i oktober har jag alltså systematiskt jobbat på att tänja på gränserna för hans naturlighet och kontrollbehov och acceptera att det är åt mig han jobbar. Någon vallningsträning i vanlig mening behöver den här typen av hundar väldigt lite av för de kan redan allt väsentligt.

För att hjälpa hunden att bli av med alla problem som den ser med att inte få vara överdrivet naturlig är principer för vanlig hundträning bra att ha med sig. Jag bryter ner problemen i mycket små delar så att det är väldigt lite som krävs för att belöningen (mer kontroll:)) ska komma. Det har givit snabbt resultat och nu kan han kedja flera moment i rad utan mer "belöning" än att han faktiskt får jobba.

Och som vanligt, uppmuntrar, bönar och ber jag aldrig en hund som är motvillig. När Harvey har blockerat sig för övningar som varit så "farliga" (ja fåren skulle faktiskt kunna försvinna från jordens yta!) att han inte klarat att förstå så har jag bara satt på en lina och haft verkstad utan några som helst valmöjligheter. Det har löst upp knutar i rask takt, och han börjar visa en allmän förståelse för konceptet träning (det är faktiskt inget självklart för en hund som inte blivit utsatt för det före ett och ett halvt års ålder).

Den senaste lösta knuten, som den lilla filmsnutten visar, har varit stora spänningar när jag inte tillåter att han möter drag (alltså kortaste vägen till att få stopp på djuren) utan istället kräver att han ska stoppa fåren genom att gå åt "fel" håll. Särskilt om detta har inneburit en högerflank har det lätt exploderat i en upphetsad tajt rusning. Men nu funkar det. På filmen är Harvey och fåren bara 50 meter från mig, för att jag skulle kunna filma utan hjälp, men det funkar på 100 meter också. Hans uppgift är att driva fåren åt ett håll med stort drag (ett grindhål på väg mot fårhuset). Det gör han bra ute på vänsterflanken, lite överdrivet mycket men han har förstått och accepterat uppgiften, OCH sedan klarar han att på kommando släppa mothållet på vänsterflanken och göra en STOR snabb höger utan att hetsa upp sig.

Fattar ni vilken arbetsseger!?

Wiggos träningsdagbok

Det här är Wiggo och han blir alldeles snart tre år. Hans förra ägare har tränat bruks med honom men i vallningen tror jag att det bara handlar om några helgkurser. Att börja träna en hund som redan är vuxen har sina sidor så jag tänkte skriva en träningsdagbok att kunna återvända till. Wiggo är fårgalen men förstår inget om hur får fungerar och han har inga kloka idéer om vad en vallhund ska göra, men till sommaren ska han vara en användbar arbetshund är planen. Om jag orkar hålla i med skrivandet så får ni följa oss på vägen mot målet i det här blogginlägget. Äldsta datum ligger i botten och nya dagboksanteckningar hamnar överst.

Jennie har lämnat en kommentar, och då kom jag på något jag brukar påminna om ibland. Om du använder webbläsaren Google Chrome går det väldigt sällan att kommentera. Öppna istället till exempel Firefox om du vill kommentera.

16 april Det blev ett långt skrivuppehåll, men det har också varit ett långt uppehåll från vallningsträning med en sällsynt lång vinter med mycket kyla, snö och is. Och så har det varit fem veckor lamning, och då finns helt enkelt varken tid eller ork att puffa ut vinterlamm för att hålla igång träningen.

Men det har nog inte varit helt fel att saker Wiggo lärt sig fått tid för att sätta sig och landa i honom innan vi nu har tagit upp vallningsträningen igen. Och dessutom började det bli akut att ta tag i en del urdåliga beteenden som en arbetshund inte kan ha om den ska vara användbar. Till exempel vrålskällde Wiggo konstant när andra hundar tränade eller arbetade. När vi gick in i träningsvila kunde han inte heller gå lös till och från träningsplatsen. Nu kan han faktiskt ligga tyst och titta när andra hundar tränar, till och med när jag tränar delning med någon - han kan till och med ligga och följa med i vad som händer och se riktigt klok ut. Om jag har fullt fokus på honom kan han också gå lös till och från träningsfältet. Han klarar också att ligga bunden i fårhuset utan att skälla, men han klarar inte att ligga stilla utan att vara bunden. Men med sina brister så har det hänt mycket med både eftergivenhet och impulskontroll.

Det har också varit några tillfällen när han visat upp bra och effektiva vallningsegenskaper, och han är definitivt en hund som gör mycket bättre ifrån sig i skarpt läge. I en situation med en "riktig" och tydlig uppgift som han själv ser nyttan med blir han målmedveten och fokuserad på ett sätt som är mycket svårt att få honom till när det "bara" är träning med får som vet om att det är träning. Då slarvar han och börjar lätt flänga omkring.

Han visade sig också vara det skarpaste kortet en gång för en dryg månad sedan hos en vän som behövde hjälp med att valla in ett gäng dryga ettårsbaggar som fullkomligt nonchalerade deras unghund. Gamle Zack skulle stå för den fårfostran var meningen, och han brukar göra sådant väldigt bra, men Wiggo fick följa med på utflykten bara som träning på att åka bort. Men det visade sig att de tjuriga bagglammen nonchalerade även Zack som deppade ihop efter ett tag när det visade sig att de inte brydde sig ett dugg om Zacks tydliga men ändå artiga attacker där han hela tiden gav dem en chans att slippa trycket om de bara flyttade på sig. Bagglammen blev bara mer oförskämda ju längre träninge pågick. I det läget släppte vi loss Wiggo med all brist på djurkänsla som bara han kan uppbåda - och ja, det tog inte lång stund innan bagglammen hade insett vad som gällde!

18 februari Veckans Wiggo har fått mig att flera gånger tänka att det är med hundar som med människor, att kropp och knopp har en mycket stark koppling. I takt med att han lossnar inne i huvudet mår han också väldigt mycket bättre i kroppen. Han har mjuknat i rörelserna, blivit rörligare i alla leder och fått mycket bättre kroppskontroll - och visar samtidigt ett större register av både beteenden och känslor.

De första veckorna Wiggo var här trodde jag nästan han hade någon skada eller fysiskt fel för han gick alltid så stelt och såg ut som om han hade ont (vilket inte hindrade honom från att slita och springa som en galning så fort det fanns får i närheten). Det var säkert en del helt vanlig träningsvärk som besvärade honom men han fick också ont för att han hela tiden var så hård i kroppen. Den spjärnade liksom emot lika mycket som huvudet.

Jag insåg också efter ett tag att ytterligare ett skäl till att han stultade med bakdelen och inte klarade av att lägga sig i en avslappnad trav var att han inte var van vid att arbeta med den. Allt han sprang och kastade sig eller hängde i kopplet gjorde han genom att lägga all kraft på bog och framben.

Till många elever som kommer på lektion med en ung hund som inte vill lyssna och samarbeta brukar jag säga att vi först måste göra något åt relationen innan vi kan börja med vallningsträningen. Med Wiggo som är äldre och redan hade dissat all mänsklig inblandning hos fåren har jag tänkt tvärtom: att vägen till relationen går genom vallningen. Och nu börjar vi vara där; en hund som efter träningen kysser marken där jag går, skuttar och krumbuktar på ett sätt som jag aldrig trodde att hans hårda kropp skulle hitta fram till, hans ögon söker mina för bekräftelse - och han ser inte ut att ha något ont i kroppen. Det är så mycket belöning (för mig alltså) att få se.

10 februari Äntligen har Wiggo börjat lära sig. Och då menar jag inte lära sig valla utan lära sig hur man lär sig. Hans instängda hjärna har börjat ta in verkligheten och lära sig något av den. Ett tag hade jag faktiskt börjat misströsta om han hade förmåga att lära sig att hantera ett flöde av information från mig och/eller djuren eller om det bara skulle gå att lära in mekaniska beteenden i statiskta situationer. Men nu kommer det mer och mer, han har börjat registrera vad som händer och vad som blir följden och han klarar att svara med att ändra sig. Det börjar också gå att börja kedja beteenden och få till en del flyt.

Ett exempel på att han har börjat kunna lära sig istället för att stänga igen och rusa: Igår testade jag för första gången att låta honom ta ut sin egen träningsgrupp ur fårhuset (bara att jag bestämde mig för att försöka visar faktiskt att det händer en del!). Det gick åt h-e rätt många gånger men jag lät honom göra om och göra om och göra om... Till slut fick vi fåren med oss men det var långt från kontrollerat utan mer med hjälp av min förmåga att styra upp hans tokspring. Idag tänkte jag bister till sinnet att vi väl skulle kämpa oss igenom det hela en gång till, MEN det bara gick på en gång: lugnt, han stannade upp och lutade sig lite bakåt medan fåren travade ut, han kommer efter, kollar in läget, krokar upp dem och tar sikte mot mig. Wow! Det var så uppenbart och medvetet som han gjort något av gårdagens läxa.

1 februari: Ups and downs men det går framåt och jag ser hur han kämpar för att försöka förstå mig och samarbeta, en träningshjälte faktiskt. Han vet att det blir otrevligt om han drar iväg på sina egna impulser och han har äntligen börjat få så mycket självkontroll att han klarar att hejda sig och istället göra ett bra val. Det är jobbigt att behöva ställa en hund inför så tuffa ultimatum som Wiggo fått men nu känns det bättre när jag börjar tro att resultatet blir att han kommer att kunna få ett bättre liv som arbetande vallhund - det är nog det enda riktiga livet för Wiggo

Efter framgångarna i rastgården har jag tagit ut honom på öppet fält några gånger igen och krävt i stort sett samma sak där. Första gångerna ledde det till omedelbart återfall i dåliga beteenden och jag fick gå på och bryta honom rätt hårt för att få ut honom ur bubblan igen - och den fula rävsvansen var förstås på plats så fort han stängde av mig. Men sedan har det blivit bättre och bättre. En gång har han t o m tagit ut sina egna träningsdjur från fårhuset till träingsfältet - och det är inte det lättaste (men det var inte de svåraste fåren;)). Han kan fortfarande ha svårt att flytta djur eftersom han inte tänker rätt, men när han lyckas börjar han visa skön stil, kan "rulla" fram på ett sätt som jag gillar - det är avspänt men ändå fokuserat.

Hittills har jag mest tränat "relation" i träningssituationerna men nu är vi faktiskt igång med vallningsträningen. Men jag kommer också att gå vidare med relationsträningen med ökade krav på självkontroll, till exempel att inte skälla hejdlöst när andra hundar tränar och att kunna gå lös bakom mig ut till träningsfältet.

23 januari: Faktiskt att det börjar hända saker i snabb takt. Tror att Wiggo och jag efter tre månader börjar närma oss krönet på fruktansvärt seg uppförsbacke. Snart är vi igenom helvetet och kan börja träna vallning. Han har öppnat upp och hatar inte längre att lyssna och lyda. Samtidigt har han börjat hålla koll på var jag är, till och med när jag lämnar lagården och fårhuset. Socialt har han börjat kämpa för en plats i flocken och tävlar precis som de andra hundarna om att få mest tillgång till mig och mina resurser. Han har börjat visa upp en äkta eftergivenhet, vilket jag anser är helt nödvändigt för att vallningsträning ska fungera bra (obs inte undergivenhet som Cesar Millan pratar om, men jag ska inte fördjupa mig i skillnaden just nu).

Hur har då denna förändring inträffat? Troligen en kombination av envishet från min sida och att han sett mig jobba så mycket med fåren att han fått en respekt för min förmåga att kontrollera djuren. Han har sett mig klippa, klövverka, avmaska, väga och då är han helt lugn och bara njuter av att ligga och titta på.

Och i söndags hände det som jag hade börjat undra som det någonsin skulle ske; jag insåg att jag skulle kunna filma honom medan jag själv stod utanför träningsfållan och körde honom på kommando ur och i balans. Jag är helt säker på att det inte hade funkat en eller två dagar tidigare, knappast ens att jag skulle ha fått honom att göra rätt utan att jag själv hade varit med inne i fållan. Igår hade han träningsvila men idag gick det ännu bättre än på filmen där jag ändå får envisas några gånger. Och framför allt svarade han mycket villigare på "fram" idag, ja nästan så att han tyckte det var läckert att gå rakt mot djuren och få dem att vända bort huvudena.

Ni som tar lektioner för mig kommer att undra över två saker: 1) varför jag flera gånger nöjer mig med att han gör en halvhalt när jag säger "ligg", och 2) varför jag har tränat med kommando på en hund som inte utför rörelsen helt korrekt och eftergivet. Men det skriver jag om en annan dag. Här kommer istället filmen från i söndags.



14 januari: Det har börjat hända grejer. Absolut ingen spikrak väg framåt där alla felbeteenden plötsligt är borta, men både mentalt och i vallningen börjar Wiggo hitta nya beteenden. Jag har varit väldigt noga med att inte hota fram beteenden (inte ens säkert att det skulle gå med honom) utan mer göra de dåliga alternativen väldigt oattraktiva. Det har suttit långt inne att han skulle bry sig men nu ser jag ibland hur han faktiskt gör ett övervägande och ibland väljer rätt. Känns fantastiskt (även människor måste ju få belöning ibland...).

Det är också väldigt uppenbart att det inte finns en enda nyckel som kan låsa upp en stor port för att få Wiggo att hitta rätt, utan det är många små dörrar som måste öppnas i skallen på honom. Senaste veckans giv har varit väldigt tröga bagglamm och en lina. Linan gick verkligen inte att använda på honom innan men nu har han "mognat" i den. Den har blivit ett konfliktfritt sätt att få honom att hålla sig bakom djuren, och de senaste träningspassen har han t o m hittat vapnet "eye" istället för att förtvivlat försöka komma runt bagglammen när de inte flyttar på sig. Han har också gjort några välriktade utfall mot en särskilt motsträvig typ, och med linan så blir det rena boosten för hunden när den lyckas och inte kan avreagera sig genom att göra en stor flank som stoppar djuren så fort de kommit igång.

En snäll elev hjälpte mig i ishavskylan att filma dagens stora händelse. Det är inte promenaden med lina ni ska titta på - det är svansen! För första gången ligger den där den ska, slickad ner mot bakdelen, ja några tillfällen t o m in mellan bakbenen. En viktig signal om att han klarar av att vara fokuserad utan upphetsning. Han vet att vi ska träna, vi står bara några meter från fåren men jag fortsätter att prata lite till med Jojo - och ser plötsligt svansen på rätt ställe och bara tjuter till (så den här gången var det jag som inte kunde hålla tillbaka upphetsningen). På Vallreg har någon lagt upp en bild där han går mot en fålla med får med en gräslig svansföring som bara signalerar såååå mycket spänning - fem centimeter ut över analhålet och sedan lite rakt utställd som på en räv när den springer över vägen mellan billyktorna. Troligen togs det fotot hans första vinter när han bara var ett år- inte undra på att det suttit långt inne för honom att börja hitta vallhunden i sig om han sedan fortsatt att odla spänningar tills han nu är tre år.

Tack vare sin stora motivation måste jag återigen säga. De flesta hundar hade puckat ihop för länge sedan.

4 januari:  Under gårdagens träningspass inne i 10x10-boxen började jag känna att han några gånger sökte mig och tog emot beröm. Annars har det inte verkat som att beröm betyder något för honom och att det runnit av honom lika lätt som bannorna. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad att han fortfarande vill träna, eller åtminstone att han frivilligt väljer att följa med på träningen trots att han borde veta vilken press han kommer att utsättas för.

Men igår fick jag ändå några små aningar om att han kanske började närma sig en gräns. Han har också de senaste dagarna jobbat lite socialt på att vara med mig och t o m några gånger hoppat upp på mig och sagt något i stil med "säg att du älskar mig". Hittills har han annars alltid försvunnit när jag är ute och jobbar och ägnar sin tid åt att springa mellan de två stallbyggnaderna för att sitta och glo på djuren - tills jag stänger in honom vill säga, helt enkelt för att han inte ska få belöning på att vistas i sin egen värld. De andra hundarna cirkulerar alltid i närheten i mig och är väldigt måna om att både se och bli sedda, men som sagt några gånger senaste veckan har Wiggo anslutit.

Därför kände jag idag att det nog var dags att lätta lite på trycket och tog med honom ut på ett fält igen - dock fast besluten att genast avbryta om jag skulle behöva vråla för att nå fram. Men det gick bättre än förväntat. Först fick han bara "gå av sig" en dryg kvart medan jag gick kors och tvärs och i svängar och bara lät honom hålla fåren mot mig. Överarbetning är väl bara förnamnet men han rundade i alla fall inte så att han korsade vår väg, och när jag svänger mot honom går han också automatiskt tillbaka istället för att försöka varva. Bäst att notera framgångarna...

Sedan började jag lägga på kommandon och kräva lydnad. Först betedde han sig som vanligt och gjorde precis bara det han laddat för själv. Men efter två skarpa korrigeringar började han hejda sig själv, som att han för första gången började inse att lydnad leder till mera frihet, mera vallning och mindre bannor. Jag stod klockan 3 och lät honom förflytta sig mellan klockan 6 och 12 på en båge bakom mig på vänster- och högerkommandon. Några gånger försökte han skita i mig och istället gå åt "rätt" håll, alltså förbi klockan 9, men rätt fort kom han fram till att det var helt okej att valla på det sättet som jag bestämde.

En nöjd hund som allt sedan dess varit mycket mera tät på mig. Imorgon blir det träningsvila och bara motion.

Har inga naiva förväntningar om att vi plötsligt och varaktigt har flyttat upp träningen på en helt ny nivå, men det var en kvalitetsskillnad som betydde mycket för att vi ska kunna förbättra vår relation. Och fastän jag har sagt åt mig själv att inte fundera över saken kan jag inte låta bli att undra över om hans inlärningssvårigheter är inlärda eller genetiska eller "ADHD" eller något annat...

1 januari 2018: Framåt går det väl på flera plan, men oändligt långsamt. Sedan förra inlägget har jag i stort sett bara tränat honom inne i en box ca 10 x 10 meter och med koppel på. Han började visserligen funka bättre ute på öppet fält rent vallningsmässigt men helt utan att samarbeta. Jag kunde få honom att gå åt ett visst håll, till exempel, men till priset av ett uppskruvat tonläge och mycket fysiskt agerande. Det krävdes oerhört mycket för att få honom att vända åt annat håll eller hålla sig lite avvaktande för att observera färdriktningen. Om jag tränade med får som inte följer med människor så var han bara galet inriktad på att rusa runt och stoppa dem. Och om jag tränade med lugna får som följde mig så slutade han jobba helt, verkar liksom tycka att det inte finns anledning eftersom hans stora mission i livet att rusa runt och stoppa inte behövs.

För att inte vänja honom vid att bara rusa runt för sin egen skull och behöva ett vrål för att bry sig  bestämde jag mig för att ett tag enbart träna på ett sätt så att jag inte ska behöva höja rösten och använda fysiska hot. Det är därför vi nu går omkring med koppel inne i en box. När han då bara skiter i vad jag säger så behöver jag inte göra mer än att vänta ut honom. Dessvärre verkar han inte lära sig så mycket av det utan tar fortfarande fel på kommandon nästan lika ofta. När jag säger något så lyssnar han inte på vad jag säger utan drar bara iväg på den impuls som finns i förlängda ryggmärgen just då. Och han gör det gång på gång trots att han borde förutse vid det här laget att han kommer att stoppas av kopplet och att det troligen gör ont när han ger sig iväg i sjuttio knyck för det allra mesta.

Något bättre har det blivit, men för lite och jag tvingas gå på honom hårdare än vad som är trevligt. Det enda positiva med det är att han börjar vara lite mera "på" mig och har börjat söka bekräftelse ibland.

Men svårast av allt är egentligen inte att han så totalt bara jobbar åt sig själv. Svårast är att han inte visar någon drift att gå mot djuren. Det är verkligen svårt med en hund som drivs av så starka inre krafter men som helt verkar sakna den egenskapen. Och pressar jag honom framåt så brister han och gör en inrusning.

En annan sak jag börjat fundera över är en diskussion som ibland blossar upp diskussion om, nämligen Border Collie och MH. Wiggo har gått igenom ett MH med egenskaper som visar på en stor mental stabilitet. En av de saker som gör en bra vallhund är signalkänsligheten som ofta gör att de får ett "dåligt" MH-värde. Är det möjligen så att ett "bra" MH är omvänt proportionellt mot bra vallningsegenskaper? Bara en tanke... Åsikter någon?

10 december: Hård i huvudet är bara förnamnet. Jag har K-märkt Wiggo, trodde att den här typen av BC var utdöd. Och är man hård i huvudet tar det lång tid att lära, bara att inse det. Han tar inte ett "nej" utan tar sats och ökar för att ändå hinna göra det han hade i skallen, t ex fortsätta åt höger eller byta varv eller något annat jag signalerar är fel. "Problemen" har blivit så tydliga sedan jag flyttade in träningen i rastgården

Jag minns inte vilket år det hände senast men igår tog jag fram en långpiska för att förstärka "nejet", givetvis inte så att han fick stryk av den men så att den dök upp som ett fysiskt hot. Lite förvånad men inte särskilt berörd, nästan lite frågande över varför jag var så otrevlig och varför jag skulle ha honom att göra något som i hans uppfattning var fel. Och ja, då tar det lång tid både att förstå och att ändra sig. Än så länge tror jag att det gäller att vara envisare än Wiggo och vänta på att det mjuknar inne i huvudet.

Och kanske har jag orimliga förväntningar. Kanske är han inte van vid träningsmetoden "det finns ett bättre val - försök hitta det". En hund som är mjukare i huvudet fattar grejen rätt fort ändå.

Men det finns ju annat som är positivt med en hund som inte genast ger upp sina planer (gäller att tänka positivt;).). Och  jag står nog bättre ut med en hund som är svårtränad för att den är hård i huvudet än för att den är för mjuk.

4 december: Ja, han har fattat att hans position är beroende av min, och ja, han har insett att han ska checka av med mig åt vilket håll jag vill att han ska förflytta sig. Men ändå blir det inget flyt. Det har varit svårt att sätt ord på varför det inte så smått börjar likna vallning, men jag tror det kan sammanfattas med att han inte vet vart han är på väg.

Han kan ta sig till kl 12 men om jag under förflyttning viker av från kl 6 mot t ex kl 3 så fortsätter han ändå att gå rakt mot djuren. Och sticker flocken så stoppar han den men sedan tar han inte alls sikte på mig. Det går alltså inte att få honom att göra det som en 12-veckorsvalp gör oreflekterat och spontant.

Så åter igen dyker tanken upp: Kan en Border Collie sakna headingbeteendet? Eller har han i den lilla vallningsträning som han varit med om tagit fasta på något  som givit "belöning" och sedan befäst det inne i skallen under några år?

Egentligen behöver jag inte veta orsaken utan det som gäller är att få honom att hitta rätt beteende. Så nu har jag flyttat in träningen i en rastgård igen - det gick inte att vara där från början men nu känns det som en miljö som inte gör honom totalt upphetsad utan faktiskt mera lugn. Efter att jag gått på honom rätt hårt några gånger inne på rastgården för att bryta det mållösa rusandet på flankerna så behöver jag nu bara harkla mig lite för att få tillbaka honom till ett någorlunda balanserat arbete. Och i det här lilla utrymmet har han också för första gången börjat jobba på fåren med mig som rörlig måltavla.  Hoppas jag lyckats hjälpa honom att hitta något som han efter några pass till klarar att flytta med ut på en större träningsyta.

Tur att han är en så himla trogen, trevlig och ärlig hund - annars skulle det här kännas jobbigt.

28 november: En dryg vecka har gått sedan senaste inlägget. Jag har jobbat borta en hel del så det har inte blivit träning varje dag men det känns som att han lugnat ner sig så mycket att även vilodagarna  gör nytta med honom.

I alla fall hade jag ju sist jag skrev bestämt mig för att det var dags att ta  itu med hans stora förmåga att skaffa sig självbelöning. Om han skaffar sig massor av positiv förstärkning på egna beteenden behöver han ju inte vänta på att jag ska bjuda på belöning i träningen (dvs tillåtelse att jobba med fåren). Dittills hade det varit viktigt att han fick jobba av sig spänningar och "känslan" av att vara hindrad att arbeta med fåren. Kriterierna för att få belöning hade varit enkla (sluta varva mig och fåren och hålla sig på sin sida).

För en dryg vecka sedan gick jag alltså in med verktyget "negativ förstärkning". Så snart som han börjad tokflanka med en massa tom energi bakom fåren lät jag väldigt otrevlig för att släcka ner det beteendet. Och så fort som han minskade det dåliga beteendet lät jag honom jobba på. Detta förutsatte förstås två saker: 1) att han hade börjat se mig som en tillräckligt viktig resurs för att påverkas av mina "lejon-nej", och 2) att vallningen var så viktig för honom att han inte avvek från träningen när han blev så hårt korrigerad. Aveln har ju på gott och ont gått åt hållet mycket mjuka hundar som ger sig och inte vill arbeta eller tappar kraft om pressen blir för stor på dem. Men Wiggo brås på sitt irländska blod och negativ förstärkning har funkat utmärkt och han har hittat en trevlig position bakom fåren. Givetvis behöver han fortfarande en del påminnelser men han fattar med en gång vad det handlar om när jag säger nej i ett faktiskt helt normalt tonläge.

Jag gillar skarpt hans naturliga egenskap att vilja in och jobba på djuren men ändå inte ha bråttom mot dem, det finns inget nervöst i denna hund. Det är otroligt många (ofta rätt tråkiga) träningstimmar sparade på att inte behöva träna in tempoväxlingar.

Snart är nog läget så coolt att jag klarar att filma honom lite medan vi tränar.

18 november: Som instruktör brukar jag ju säga "träna 80 % i hundens dåliga varv" och jag jobbar på att klara denna instruktion med Wiggo. Är nog uppe i 50 % högervarv nu men Wiggo trycker mig hela tiden att gå så han får gå vänster. Det är helt uppenbart så mycket större hans spänningar är i högervarvet, men där är det KBT som gäller i min träning.

I alla fall hade vi idag ett träningspass på nästan 30 minuter utan att jag behövde lägga honom någon gång för att få ordning och lugna ner situationen så visst går det framåt.

Till imorgon ska jag också tänka igenom belöningssystemet för att komma vidare. En första förutsättning är ju att hunden förstår belöningar, och det gör han från sitt tidigare liv med annan träning - skillnaden är bara att nu är det fåren som är belöningen. Nästa förutsättning är att han både förstår och respekterar att det är jag som är nyckeln till fåren (annars funkar inte belöningssystemet) - där är vi framme till 90 %, men han vet ju att han är snabbare än människor, det har han uppenbarligen testat förr i livet och skaffat sig självbelöning på.

Nu vill jag så snabbt som möjligt tvätta rent i huvudet på honom om att överflanka, överarbeta fysiskt och springa runt. Lite svårt att säga varför han upplever sådan "belöning" i detta beteende. Medfött? Nej knappast. Inlärt? Troligen, och i så fall går det att träna bort. Frågan är isf hur jag ska bära mig åt för att "belöna bort" ett dåligt beteende? Jag tror verkligen inte på att man kan bestraffa fram bra beteenden utan det handlar om att hitta rätt sätt att använda belöningen (fåren). Hittills har jag bara försökt låta vänlig och uppskattande när han hållit sig på sin sida fåren, typ "DÄR, bra Wiggo" varje gång han är i närheten av kl 12. Det har tagit oss en bit på vägen och han rundar inte längre mig. Men nu måste han bli klar över att det också finns sådant som är dåligt, men jag vill göra det på ett sätt så att han får hjälp att hitta andra och bättre beteenden och lägga samma stora enerig på rätt saker som han nu lägger på kontraproduktiv överarbetning. På sikt ska hans rörelseenerg omvandlas till tryck och fokusering. Jag har en plan inför morgondagens träningspass, blir spännande att se om jag når fram.

16 november: Skulle få första traktorträningen för det måste verkligen en vallhund kunna åka med i. Men han behövde ingen träning utan lika cool som med allting annat, en ovanligt mentalt stabil Border Collie utan idéer och nojor.

Jag har jobbat två dagar så träningsvila för hundarna. Än är han inte redo att smälta lärdomar under vila utan det var fullt ös tills han fått gå av sig minst 20 minuter innan han började bära sig lite ekonomiskt åt. Men han har ändå slutat cirkla och jobbar (överarbetar) mellan kl 3 och 9 på sin sida fåren).

13 november: Idag har Wiggo gjort sitt första riktiga jobb. Han låg och vaktade baggarna i deras box medan vi monterade en trappa till vattenkoppen. Det ryckte några gånger i kroppen men han lyckades hålla sig och låg kvar hela tiden, och - inte minst - kom på tillsägelse när det var klart.

Hann med ett kort litet träningspass också senare idag. Han har börjat hitta sitt eye i takt med att jag lärt honom att han ska jobba på djuren istället för bara rusa runt dem.

12 november: Känns som ett stort genombrott. Mot slutet av ett långt pass började han rätt plötsligt balansera mot mig, först bara när jag gick i vänstervarv men mot slutet också några gånger i högervarv. Allt blev så harmoniskt, hans flanker var okej och djupet bakom djuren riktigt bra. Svansen bra i vänstervarv men signalerar lite spänning fortfarande i högervarv. (Han är inte typen som någon gång skulle sticka in den under magen.) Idag är också första dagen som det gått att ha honom lös på gården utan att han sticker för att tjuvvalla inne i fårhuset. Istället har han varit mycket tät på mig och hållit superkoll på var jag varit och jobbat idag.

11 november: Små framsteg varje dag. Jag låter översvallande vänlig varje gång han befinner sig i förarbalansläge mer än en sekund och vi kan förflytta oss små sträckor även om han inte aktivt arbetar djuren mot mig. Går de förbi mig så fortsätter han att mata på en bit tills kontrollbehovet får honom att börja cirkla igen. Vi kan inte gå runt i åttor eller bågar för han kan bara gå antingen rakt fram eller rusa runt. Jag har hela tiden aktat mig för att bli arg när han bär sig dumt åt och berömmer istället när han försöker lyssna och när det inte är heltokigt. Det har blivit lite bättre för var dag den här veckan och ibland har det en viss likhet med vallning. Han har äntligen börjat öka avståndet till fåren. Fortfarande svårt att bryta när träningen är slut men det börjar gå att lägga honom och sedan gå mellan honom och fåren och koppla honom.

6 november: Tjuvvallandet har blivit en mani och han kan inte vara lös två sekunder innan han tagit sig in i fårhuset. Ute har han gått på elstängslen och fattade snabbt vad det var som gjorde ont så in på betena springer han inte längre.

På rastgården kan jag med intensiv handling få honom att stanna kvar på sin sida djuren medan jag är på den andra, men han verkar inte se någon poäng med det. Finns det BC som saknar headingbeteende? Om jag svänger tappar han konceptet helt och hållet och tokrusar runt igen.

Testar ute på ca 15 djur senare på dagen. Går först omkring en bra stund bakom djuren med lina för att han ska börja lugna ner sig innan jag släpper linan.  Ingen förarbalans och ingen annar balans heller men det går att hålla djuren mellan oss och det går med hjälp av ligg att få honom att fösa korta små bitar, inte medvetet men det är ett stort framsteg att han inte omedelbart börjar rusa runt djuren.

2 november: Det går framåt. Han tar mina liggkommandon, och på ren lydnad eller med en lina går det att få honom att ta några steg rakt mot djuren. Men jag ser ändå att "tryckträningen" i koppel med fåren i ett hörn börjat få honom att leta efter fler beteenden än bara springa runt.

Han har börjat hoppa ner i fårens boxar via foderbordet för att tjuvvalla, och då går det bara runt runt.

30 oktober: Border Collie som vill gå runt djuren brukar styras av sin headinginstinkt och ganska lätt hitta en placering i förarbalans. Men inte Wiggo som bara rusar runt utan att bry sig om något annat, men det börjar gå att stoppa honom. Jag gör det varje gång han kommer till andra sidan djuren men det hjälper honom inte alls, inte en tillstymmelse att vilja trycka djuren mot mig. Men det är nog bara att envisas. Försöker också med att se om han är villigare att trycka på djuren om han är på samma sida som jag och vi har dem i ett hörn. Men nej, jag behöver sätta på lina för att få fram en antydan till energi in mot djuren.

28 oktober: Bestämmer mig för att släppa linan ute på en rastgård vid fårhuset och se om han kommer att bete sig något smartare när draget i halsbandet försvinner. Han börjar genast rusa runt fåren omedveten om allt runtomkring. Det går inte att få honom att vända och springa åt andra hållet trots att utrymmet är litet. För mig är det en grundbult i den tidiga träningen att hunden respekterar att inte varva mig, det är embryot till att den ska kunna lära sig att hitta balans i allt svårare situationer i takt med att träningen framskrider. Däremot är jag helt övertygad om att det är kontraproduktivt att börja trycka ut hunden från fåren innan den har börjat känna kontroll, lätt att de bara skaffar sig beteenden men inte lär sig något de har nytta av.

26 oktober: Wiggo har varit med i fårhuset varje dag och har fått gå in i några boxar med bagglamm i koppel och lina. Han drar som besatt rakt mot djuren tills han måste hämta andan då och då. Inget avstånd, ingen djurkänsla, inget eye men han biter i alla fall inte. Jag brukar få hundar att inse att de behöver lyssna när jag söker kontakt, men jag tror inte han inser att jag är där. Den lydiga och kontaktsökande hunden förvandlas till ett monster inne hos fåren. En valp som beter sig så här får man ordning på efter några små korta träningspass, men det här är en stark hanhund som går igång med en vuxen hunds hela dådkraft.

21 oktober: Wiggo flyttar hit. Han är en omplacering men absolut ingen problemhund, väluppfostrad och trygg, den trogna typen som har lätt att knyta an. Men han är mycket hund, energi och motor i överflöd. Jag har bara sett honom på får en gång och då sprang han runt runt fåren i sin egen värld under ett visst hot. Såg ju inte så lovande ut men han är välstammad efter två importföräldrar med en International Supreme Champion som farfar och på modersidan linjeavlad på en Continental reserve Champion samt flera andra hundar som brukar nedärva bra. Det är ingen garanti för att det är en bra hund, men chansen ökar dramatiskt. Som han såg ut skulle jag aldrig tagit mig an honom om inte stammen gjort det troligt att han har något mer i sig. Det blir spännande att se!

Delning från förarsidan

Ursäkta alla optimistiska halvlöften i förra inlägget om att komma tillbaka lite snabbt. Ser att en månad har gått...

Den här gången tänkte jag visa en grej jag lär mina hundar när de börjat få en bred erfarenhet och har ett rätt stort register av beteenden som de är bekväma med, nämligen att gå in och bara ta med sig en del av en flock utan att jag behöver ta tid och besvär med att ställa upp djuren mellan mig och hunden för en delning.

Jag tycker det är mycket användbart när man inte vill ha med sig alla djur, t ex om det är 75 djur på ett fält och jag har med mig transporten som har plats för 18. Gillar inte när alla kommer dånande och samfällt kastar sig och klättrar för att komma med i transporten. Ett annat exempel är om jag behöver ta med mig några få djur från en stor flock att använda som kursfår. Jag använder det även vintertid inne i fårhuset om jag bara ska ha med mig några djur. 

Vinsten är ju både för djuren att de inte behöver ta sig till ett ställe dit de inte ska, och för mig att jag slipper trängas med dem och kanske få knän och rygg skadade. En annan aspekt är tidsvinsten i att kunna skicka iväg hunden för att själv utföra delningen. 

Jag brukar använda Bettan till det här men nu i vår när hon varit borta på mammaledighet så testade jag att lära upp Nicks även om hon inte är så gammal och erfaren. Så här kunde det se ut de första gångerna när hon börjat fatta vad jag ville.

För att lära hundarna det här har jag fått fundera lite över några saker:

Det ena är ett kommando som inte har störningar av andra kommandon som ibland används vid delning, till exempel "that'll do" eller "kom". Samtidigt tror jag det är en fördel att kunna ge ett kommando som hunden känner igen från situationer där flockar ska hållas isär. 

Det andra är att lära in några "delningsmarkörer" i vanlig delningsträning som man sedan tar med sig till den här situationen som ju är en delning fast från förarsidan.

Jag tycker också att inlärningen går snabbare om man inte bara låter hunden lämna några få förvirrade får bakom sig och gå iväg med större delen av flocken. Det kan nog till och med bli en felinlärning, särskilt med en del hundar som av naturen inte är så noggranna med att få med sig hela flocken.