Första "jobbet"

Det var inte tänkt så men idag har Bet gjort sitt första jobb - och det med den äran. Jag har en bur i fårhuset där hon får sitta medan jag jobbar eftersom hon inte kan låta bli att hoppa ner från foderbordet i boxarna och härja runt. Men den buren rev hon idag från insidan genom att dra i kortsidorna så att buren vek sig och hon kunde kravla sig ut. Där stod jag i skyddsutrustning och med ryggsprutan monterad sysselsatt med att avmaska får som Mae höll ihop åt mig mot en vägg. Och då kommer Bet i full fart för att genomföra sitt specialnummer...

Men hon tog mina morrningar på helt rätt sätt och ökade sitt avstånd om jag gruffade för att fåren tryckte ihop sig så mycket att jag inte kunde röra mig bland dem. Hon hade 100 procent koncentration och koll under de 45 minuter som jobbet tog, och var det en tacka som ens blinkade åt något håll så var hon genast på och sa till - för mycket givetvis men backade respektfullt om jag läckte ut "strupljud" från munskyddet. Lyckades kränga av mig gummihandskarna när jag var klar och ta ett foto med telefonen medan jag fortfarande stod kvar inne bland fåren.

Och vilken nöjd liten valp som genast tog sitt "that'll do" och följde med när jag var klar! Hon kunde inte lämna mina fötter på en lång stund för att hon var så taggad på mig. Nu sover hon mycket gott - och drömmer kanske att hon är en stor hund som får hålla på med intressanta saker!

Jag gnällde på henne i ett inlägg förra veckan för att hon bara sprang och tjuvvallade och antydde att hon nog skulle passa bättre i stan under några månader framåt, men jag backar på det. Hon har sedan dess insett att det nog inte är så roligt och meningsfullt med egen aktivitet, så nu händer det bara om jag befinner mig i närheten av fårhuset och maskinhallen där det finns får - annars är hon mycket noga med att hålla sig i min närhet. Och strängt taget skulle jag inte velat få henne på kurs som ettårig stadshund med en förare som bara hade möjlighet att valla då och då som hobby. En hund som Bet behöver nog insupa en dos "sheep sense" om dagen under sina ungdomsår om det ska bli harmoniskt med djurhanteringen...

Efter några veckor bland gödsel, ströbäddar och intensivt grävande i sorkhögar tyckte jag också att det var dags att trycka i henne första omgången med ett bredspektrum-medel mot mask igår, och det verkar hon ha tålt utan biverkningar.

Mae har gjort ungefär halva dräktigheten nu och börjat tappa slanka linjen över midjan, så det här avmaskningsjobbet var nog ett av de sista innan hon får bli mammaledig. Hon är annars bästa arbetskraften i fårhuset eftersom hon aldrig drabbas av den typ av förutseende som de flesta hundar får i trånga utrymmen, och eftersom hon aldrig skrämmer och aldrig aldrig backar.

Nu ska vi ut igen och fortsätta med stängsel och vårröjning några timmar innan det är dags för Valborgsfirande.

Köpingsvik - vad hände med alla hundar?

Igår var vi i Köpingsvik på Öland där det gick IK2-tävlingar (med fortsättning idag då jag tyvärr inte har tid att vara med eftersom stängsel och försenat vårbruk kallar).

I alla fall helt galet så dåligt alla hundar inklusive mina egna gick! Vad hände? Fåren sprang inte - tvärtom var de tunga att flytta, men alla hundar fick total kontrollnoja, även mycket rutinerade hundar tappade konceptet helt medan vi förare stod och visslade och gapade utan att åstadkomma någon reaktion. Själv bröt jag både Lucky och Zack i drivningen efter att de inte tagit ett kommando rätt på hela vägen. Förra helgens tävlingar i Agunnaryd var ju en strid på kniven om poäng i delmomenten som avgjorde placeringen - den här gången handlade det om att komma runt banan, och riktig bingo att hinna in i fållan vilket var några få som gjorde. Resultaten har inte kommit upp i sin helhet ännu men min uppskattning är att 40 % av förarna bröt. Ära åt dem som lyckades ta pallplatserna: Sven med Mick på 83 poäng, Katia med Loki på 77 och Lena med Lovis på 71  (rätt poäng tror jag).

Vad var det då? Tja, stubbåker är alltid lite prassligt och kan ibland ställa till det, men inte sååå mycket. Nej, det var nog fåren som var tröga att flytta, rätt stora och tunga också, och även om de inte skenade över hundarna mot de olika dragen så upplevde nog hundarna att de fick ta i väldigt för att hålla kvar djuren på fältet. Det berättades att fåren inte hanteras till vardags med hund utan med människokärlek och handmatning, så de var inte "invallade" på så sätt att de hade respekt för både hund och människa (det var lätt att fastna i delningen med fem stadiga tackor som bara stod och tittade ut i det blå och inte verkade notera den höga aktiviteten  på båda sidor om sig).

Men man ska inte skylla på fåren - de har inte bett om att få vara med. Det är bara att konstatera att de flesta hundar brast och att vi alla har saker att jobba på med våra hundar. Däremot är det inte så lätt att hitta träningstillfällen där man får chans att på ett stort fält och under tävlingsmässiga former jobba på djur som inte svarar på hundarnas kontakt - jag är rätt säker på att det var det som var grejen. Jag hade betalat bra för en träningstimme på fältet där jag kunnat gå ut och tillrättavisa och hjälpa mina hundar att lyssna och göra rätt. När första dagen på en tävling är sådan här så blir ofta andra dagen betydligt lättare när både hundar och får gillat läget och hunnit sova på saken, så min gissning är att det idag är en bättre tävling. Och det är ju ofta tillfälligheter och följder av tillfälligheter som skiljer en seger från en brytning när det gäller elittävlan, så det blir spännande att se vilka av ekipagen som lyckats idag - kan vara nästan vem som helst av dem som fick bryta igår.

Minst svårt såg det ut att vara för hundar som inte har så mycket förutseende utan bara sprang på och var lite lagom olydiga och springiga - tackorna hann liksom inte stanna och börja ifrågasätta, och det är alltid bra med jämn kontakt mellan hund och får. Hundar som gick ut för att stoppa och passa hamnade i ett väldigt klister. Det gjorde Lucky t ex. I det här inlägget i februari  skrev jag om hur jag tränade honom att inte släppa kontakten i situationer i starkt drag. Sedan dess har vi tränat det i många olika miljöer för att åstadkomma generalisering, och nu ett tag har han varit riktigt bra på att bara ligga ute på en flank och trycka lite lätt - men det var alltså som bortblåst igår. Och jag ska väl akta mig för att vara för sur över det - yngsta hunden på tävlingen, nyligen fyllda två år och fortfarande tonåring, så det var nog orimligt svårt för honom. Zack lider inte av något förutseende utan höll jämn kontakt med djuren hela tiden, men han gick ändå för långt upp på flankerna för att stoppa i drivningen, så till slut vägrade djuren att gå när han hade givit dem dubbla budskap (både "gå" och "stanna") för länge.

Hemma går allting för bra. Just nu känns det mest som att båda pojkarna behöver "mängda" bortaträning på andra får och större fält. Men nu ska jag ut och knega vidare med vårsysslorna!

.

Det räcker inte att gå en bra bana

Säsongens första tävling påminde om att det som gäller är i stort sett perfekt runda om man vill vara med och kalasa på rankingpoängen. Två poäng, dvs något egentligen bagatellartat ute på banan, kan handla om att kana ner fyra-fem placeringar! Det är inget dåligt med det, men det gäller att också ha lite perspektiv på helheten och inte bara stirra sig blind på placering när man ska utvärdera sig själv och sin hund.

En annan reflektion är att jag inte kan förstå snacket som hörs ibland om att stämningen på IK2-tävlingarna är präglad av giftig konkurrens. Jag känner både humor och värme faktiskt. Man ger kred och applåder åt den som gör en fin runda, och misslyckas man så kan man få beklaga sig och få lite sympati eller ett gott råd.

Hur gick det för mig då med facit i hand? Kortversionen är att Lucky var mer i hand än förväntat och Zack mindre i hand än förväntat. Lucky knep faktiskt i stenhård konkurrens sin första SM-poäng - jag tycker han är för ung att starta där i år, men det är ändå roligt att jobba lite på rankingen.

Zack var lite som när jag började tävla med honom sommaren 2011 efter att ha haft honom i ett knappt halvår, dvs väldigt mycket tävlingsnerver och uppe i sig själv. Mot slutet av säsongen 2011 gick han fint och gjorde en del riktigt bra tävlingar, men sedan dess har han ju inte tävlat alls under sjukåret 2012. Så kanske inte helt konstigt att han återvände till äldre sparad version - men faktiskt lite överraskande för han har varit mycket välbalanserad när jag startat upp honom igen under vintern. När jag övertog honom som tvååring verkade han ha varit mycket tränad med kommandon för precis allt (och så blir det ju lätt med en intensiv hund) och inget eget ansvar, och ibland faller han tillbaka i det. Så den här veckan har vi haft tema "sköt dig utan kommandohjälp" - jag känner mig inte helt säker på att det har haft tillräcklig verkan innan nästa start i Köpingsvik, men han ska få chansen. Allt gick lugnt och bra så länge han ligger i drivningsläge, men det är när det behövs många flankingkommandon som han kan tappa kollen på sig själv. Han är den av mina hundar som har bästa flankerna för arbete på lite större flockar eftersom han aldrig helt släpper trycket, men tävlingsflankerna har jag fått träna in på honom för där handlar det verkligen om att kunna släppa helt. Men jag själv är också ett stort problem för Zacks "tävlingskarriär" för jag har väldigt svårt att bli arg och besviken på honom och alldeles för lätt att oreserverat tycka om honom.

Lucky startade tidigt båda dagarna, och på lördagen var det verkligen en utmaning med de första flockarna så jag var faktiskt nöjd med hans insats även om han resultatmässigt bara hamnade precis mitt i resultatlistan. Han kände det starka draget och tyckte inte om att jag skickade honom åt det "trånga" hållet, så han behövde två stödkommandon för att komma till upptaget - det kostar i poäng. Det andra stora tappet var att han gick upp och stoppade i drivningen en gång eftersom draget var så starkt - det blir ju "korsad linje" och massor av poäng bort. Men det var i mina ögon bra att han stoppade åt fel håll banmässigt - det var starkt att jobba kvar på den sidan som höll djuren på linjen istället för att inte korsa linjen och ta in dem mot mig. Han har ett storsint mod den hunden som jag verkligen uppskattar. På söndagen gjorde han en riktigt bra runda utan några större missar alls, men det var vinklad framdrivning i ett L och fåren gled en halvmeter framför framdrivningsgrinden istället för bakom, så där försvann åtskilliga placeringar uppåt på resultatlistan och vi fick nöja oss med den enda rankingpoängen som plats 10 gav. Men som sagt, det var bara roligt att köra honom. Stundtals gick han riktigt läckert när han slappnade av och man såg bogarna rulla mjukt under honom. Visst är det en skönhetsupplevelse att stå och titta på en välbalanserad hund som känner att den har allt under tassarna!?

Och stort tack till Sofie som tog hand om Bet över helgen, och Doff som stod ut fast valpar är så gräsliga. Jag fick ett roligt MMS med ett foto på Bet som ligger i Claes knä i TV-soffan och Doff som otroligt kränkt knölat in sig i Bets sovkoja. Sofie lärde också Bet att gå i koppel åt mig - det hade gått fort och lätt och Bet hade sedan kunnat gå i koppel och titta på kosläppet på lantbruksskolan i Bräkne Hoby. Den här veckan har hon varit jobbig och blivit allt värre målmedveten med att hitta sätt att ta sig in till fåren. Ska kanske sådana här valpar tillbringa sin barndom i ett villakvarter i stan istället?

På rymmen för vilken gång i ordningen den här veckan!?

Tävlingspremiär

Tävlingspremiär nu i helgen! Ska bli roligt och spännande. Hur går Zack nu? Förra året startade han ju inte några tävlingar alls p g a operationen, och det var ju även en förlorad säsong träningsmässigt. Han kan säkert bli lite "tempererad" av att komma ut på tävling igen fullblod som han är, men han har mognat och fått mycket stadga under det här svåra året och vår relation har djupnat, så jag ser fram mot säsongen. Men vi har inte en enda kvalpoäng från förra året, så det blir väl att ligga i lite ordentligt.

Lucky gick ju igenom en raketutbildning förra sommaren - från sällskapshund till Nordiska Nurseryfinalen på ett halvår! I år har vi siktet inställt på att gå en bra Unghundscup, men han får gå IK2 också. Fortfarande lite mycket ego i kontrollbehovet och kan säkert köra över mig om han anser att jag inte sköter mig, men jag är rätt trygg med honom också - fast adrenalinpåslag blir det för saker kan hända fort för honom.

Det här ska bli en skuggträdgård med vacker stensättning och vintergröna marktäckare. Jag älskar mina trädgårdsprojekt. Det gör mina hundar också. Tyvärr har vi inte samma målbild.

Bet har planer på underjordiska gångar.

Zack tycker att Alpclematisen är skräpig och tänker  gnaga av den.

Lucky har inga egna trädgårdsvisioner utan kommer och lägger sig i Bets grävande.

Stackars Mae och Red Bet

Stackars Mae - hon är jättetrött och vill inte haka på de andra hundarna, inte ens ett gäng vildsvin igår fick igång henne riktigt (det är i vanliga fall en favorit att ställa gris). Ska man tro att hon är dräktig och har däckat lite tillfälligt under hormonomstormar?

Jag har varit i Fjugesta hos Fanny och Thomas och hållit kurs över helgen, och i fredags hade jag plussat på med en semesterdag med egen träning. Då var Mae sig rätt lik och tränade bra, och Fanny lovade att hjälpa mig att filma eftersom jag tänkte fixa en liten "reklamfilm" för intresserade valpköpare. Men så började det regna och vi bestämde att skjuta på filmandet till på söndagen efter kursen. Mae var med som lite "kurshund" på lördagen och började kännas frånvarande redan då, och på söndagen var det som att hon inte befann sig på samma planet som vi andra, så "reklamfilmen" var bara att ge upp. Och här hemma har hon fortsatt att strosa omkring för sig själv eller går och lägger sig och dåsar. På söndag har en tredjedel av dräktighetstiden gått, och det är bara att vänta och se!

Med hem från Fanny och Thomas hade vi också denna lilla skönhet - FTW Red Bet, 10 veckor - ni får hålla till godo med några snabba telefonbilder tills jag hinner fixa bättre. Jag har fått förtroendet att bli fodervärd åt henne, och ja, det blev till slut ett oemotståndligt erbjudande. Läs mer om kullen på Thomas och Fannys hemsida. Jag har haft Thomas och Bets mamma Win som elever sedan förra våren och vet vad Win går för, och roligt nog seglade ekipaget också upp som rookies och knep tredje pallplatsen på Unghundscupen i höstas (och akta er i höst också för i år kommer han med en fin unghane, liksom Win också egen uppfödning).

Bet är också lite släkt med Lucky; Hennes farfar Cheviot Jamie är kullbror med Luckys pappa Cheviot George. Om det är ett släktdrag går väl inte att säga, men hon har samma positiva energi och coolhet som Lucky - finns inget som är farligt och allt är roligt! Så värst mycket oskuldsfull valpsöthet finns inte kvar i Bet, utan det är redan mycket attityd och utstrålning. Dessvärre tände hon också andra gången hon fick följa med mig in i fårhuset, och då menar jag T Ä N D E - inte lite fiset eyeande utan boxgrindar och mellanväggar for åt alla håll! Konstigt nog, tycker hon, får hon inte vara lös där inne fler gånger. Nu ska jag sysselsätta henne med lite annan träning och hjärngympa, så hon inte blir enveten på får. Första dagen klickertränade jag henne till att inte äta vildsvinsbajs i skogen - en lämplig förening av nytta och nöje. Igår klickade jag henne till att springa över en bit gummimatta i lagården. Vi får se vad det blir för övning idag...men solen lyser och tjälen börjar släppa, om det fortsätter så här går det nog att börja vårbruket på en del väldränerade åkrar om någon vecka.

Och här är valppappan

 Ursäkta dröjsmålet (har haft en "nära döden-upplevelse" med mitt magsår några dagar, fixar inte att äta oregelbundet och slänga i mig snabbmat) men här kommer den utlovade presentationen av valppappan. Han heter Yazz och är en rookie men trots att det även gäller hans ägare Kerstin Hall så lyckas det inte dölja hans talanger, och det är fler än jag som kastat lystna ögon på honom.

Precis som de flesta andra så började jag mitt sökande efter hanhund till Mae bland alla meriterade kändisar både i Sverige och grannländerna, men jag hittade hela tiden frågetecken och risker jag inte ville ta. Marknadsföringsmässigt hade det kanske varit smart med en kändis med tanke på att Mae är ung och omeriterad, men jag har ju på både gott och ont alltid lite svårt att göra det som är enkelt. Så sedan började jag tänka "utanför boxen" som det heter och landade nästan ett år bakåt i tiden.

 Yazz och flera av hans syskon lärde jag känna under en helg när jag var uppe i Hälsingland och höll kurs våren 2012 - jag gillar verkligen när hela kullar ser bra ut, för enstaka stjärnskott tror jag inte så mycket på i avel. Yazz var den jag valde i kullen eftersom han var mest lik Mae i arbetssättet. Förutom att de är lika exteriört (jag bryr mig inte om ögonfärg och hårlängd men jag vill ha en harmonisk och hållbar kropp) så dubblerar Yazz verkligen Maes bästa sida, dvs det välbalanserade drivet där det aldrig behövs ett kommando för att linjerna ska bli rakt på målet, och han förstärker inte hennes sämre sida (mycket eye i sidled) utan är fullt rörlig och har lätt att ta kommando. Han är en hund som svarar jättebra på träning och är både stilfull och seriös - det gillar jag! I påskhelgen fick jag ju också chansen att se honom utanför vallningen, och han verkade både lättsam och lyhörd med ett positivt temperament. På Vallreg finns han här 

Hans mammas släkt är ju väl känd och dokumenterad på Vallreg med många hundar jag tycker mycket om och som har bra släktingar. Yazz pappa Astley Frodo är en import (omeriterad tävlingsmässigt men det sitter inte i generna) med mycket intressant i stamtavlan, och vänner i Hälsingland som sett mycket av honom intygar att det är en riktigt bra hund själv också. Jag tipsade Ylva Holgersson om honom eftersom hon inte hade hittat någon CEA-normal hane hon gillade till sin tik, så hon väntar en kull med honom nu.

 Frodos stamtavla (van den Dool 6 generationer) är mycket gedigen med många legendariska hundar. Nyckelhund är J R Thomas Don ISDS108889 som finns med på båda sidor, totalt 5 ggr, en fantastisk hund i mina ögon, och ännu mer om man betänker hur mycket som hänt på avelssidan sedan 1980-talet då han hade sin storhetstid både på tävlingsbanorna och som avelshane. Hittade en länk till en video från 1982, och Eva Hallberg var rätt säker på att den var tagen ur en jubileumsvideo från One man and his dog.

Än är det långt kvar innan jag vet att parningen tog sig, men jag tar gärna emot intresseanmälningar på valp (i så fall leveransklara i slutet av juli). Jag säljer bara till aktiva hundhem och prioriterar köpare som också kommer att träna hunden i vallning - du behöver inte vara tävlingsintresserad men jag vill gärna se hunden tränad upp till nivån för ett vallhundsprov (givetvis ingår support från mig). Använd t ex epostadressen lena@karlssonpost.se eller telefon 070-395 48 77.

Fotona är tagna av Yazz ägare Kerstin Hall när hon var ute och tränade i höstas. Klicka på dem för att se dem större.

Ett intensivt dygn

Måndag kl 18.52 och efter sista tågbytet hoppas vi kunna stiga av i Alvesta vid halv tio och sedan vara hemma i byn igen en timme senare. Mae har trots bristande världsvana tagit resan som en riktig globetrotter. Idag var hon inte lika intresserad av porr men enligt blodprovet var idag en bättre dag för befruktning. Och lång erfarenhet av hanhundar i avel gör att jag vet att tikar inte alltid är riktigt synkade mellan ägglossning o sexlust. Men Yazz visade sig vara en charmig och viljestark kille som var beredd att kämpa för det han ville ha så det blev en bra parning m långt häng på eftermiddagen innan vi skulle åka hem. Jag berättar mer om Yazz imorgon. Kerstin hade börjat få lite andra förfrågningar från tikägare så det känns roligt att Mae var hans första dejt.

Igårkväll hade vi en trevlig kväll med påskbordsrester o hundprat förstås, och idag på förmiddagen hann vi hälsa på hos Eva Hallberg för ännu mera hundprat. Eva har också fått ta över Yazz läckra syster Yackie som hon godkände och tävlingsstartade i höstas.