I love this girl

Hittills har jag bara studerat Bet i fria och självpåtagna övningar på stora ytor och med många djur. Därför vet jag nu när jag ska börja träna henne att hon har en  förmåga att avslappnat flyta bakom djuren med rätt avstånd och tempo men samtidigt med helt osannolik kontroll. Där där flytet är jag mycket rädd för att lyckas träna bort när jag nu ska få henne att börja sortera i olika rörelser och förstå när och hur de ska användas. Alltså går jag varsamt fram och insisterar inte så hårt ännu på att framåtrörelsen ska vara helt ren. Men hon är ändå så skarp, tar inte ett steg som inte har ett speciellt syfte. Det där med att bara följa efter och dras med av fårens rörelse finns liksom inte - så häftigt att se! Och jag hoppas det syns på de här korta filmsnuttarna. Hon är inte på en träningsnivå där jag egentligen kan ägna mig åt kameran så bättre bilder än så här blir det inte nu.

Det är tacklamm födda i juni som inte riktigt styr för hund, men ur träningssynpunkt är det ju bra. Bop krånglade sig ur sitt halsband där han var bunden för att ta sig in, så det är någon liten störning av fåren på två ställen av det skälet också.

Vi tragglar dressyr

Min elev Kate tar sig fint och hon verkar inte känna sig konstant motarbetad längre utan visar allt oftare upp lite äkta eftergivenhet. Numera jobbar jag på att få henne att fungera i dressyrläge, dvs ett läge där hon gör det jag säger utan att spänna sig för att hon själv hade "tänkt" något annat. Hon är ju ännu inte eftergiven på ett sätt så att hon hela tiden lyssnar efter budskap från mig, men hon har kommit så långt att hon kan ta kommando utan att bryta ihop och göra idiotgrejer. För det mesta tränar vi på öppna fält men ibland också i en rastgård med hanteringsränna och våg, och därifrån är den första av dagens filmsnuttar. På den andra filmsnutten gör vi samma sak fast på en större flock och ute på ett bete. Jag befinner mig utanför rastgården och betet och kör henne bara på flankingkommandon utan några "hjälp-ligg" emellan - det här är jobbigt för Kate eftersom det hela tiden tvingar henne att ta en längre väg till kontrollpunkterna, och även tvingar henne att lämna kontroll-lägen. Som ni hör får hon inte hjälp med "ligg" utan jag bara talar om när hon är fel. Och varje gång som hon själv saktar in eller sugs in säger jag åt henne att "släppa" genom att upprepa kommandot - och när hon accepterat att släppa så är det genast flank åt andra hållet. Och hon börjar lära sig att göra det här utan att hela tiden spjärna emot och spänna sig.

Jag är verkligen mostståndare till sådan flankingträning som brukar kallas cirkelträning där huvudsyftet ofta verkar vara att köra ut hunden från fåren. Hela min träning bygger på att hunden ska hitta sina flanker själv, och att den gör det när den är klar över skillnaden på flank och driv och därmed också vet hur olika kontrollverktyg fungerar. Så jag vill påpeka att det inte är så att jag kör Kate åt olika håll på de här filmerna för att pressa ut henne (jag tycker faktiskt att hon är väldigt "lagom" vid flera tillfällen både i rastgården och på betet). Istället kör jag henne på bara flanker för att de flesta av hennes problem beror på att hon inte fattat skillnaden mellan flank och driv utan bara jobbat på "kontroll". Därför har hon inte haft några verktyg varken till att flanka eller driva, och därmed varit tämligen värdelös som arbetskraft. Nu vet hon skillnaden, men som man kan se några gånger så jobbar hon inte riktigt ut för att kontrollera flocken med flankingrörelsen utan börjar glida in i ett obestämbart läge där tidigare en bitning låg väldigt nära när hon kände att hon inte fick alla djur med sig (vilket var hennes eget fel).

Hon hade tidigare mycket spänningar i kl 12-läget - antagligen för att där ofta funnits anledning att bli arg på henne. De första gångerna så försökte jag också få henne att hålla avståndet och "orka" ända till kl 12 genom att lägga lite press, men det gjorde bara saken värre, t ex inrusningar. Istället har jag jobbat med att få henne att ta flankingkommandon direkt från kl 12 ut på en flank och ibland tillbaka till kl 6, alltså tagit bort alla förväntningar på vad som ska ske när man kommer till kl 12.

Alltså: det vi tränar på de här filmerna är inte flankerna i sig, utan öppenhet och rörlighet och hjärngympa i största allmänhet för en hund som lätt gått in i låsta positioner och inte kunnat ändra sig.

Oxå är det ju lite spännande och jobbigt att behöva lyssna på sig själv på filmerna. Jag försöker arbeta med rösten så att jag aldrig lägger press i själva kommandot - det ska ju helst vara en vänlig inbjudan (även när man känner sig vansinnig). Oftast lyckas jag släppa den korrigerande tonen när jag övergår från korrigering till kommando, men det kunde varit bättre på sina ställen.

Och här är några små snuttar från en längre flyttning vi gjorde idag när jag skulle ta hem och plocka ut några utslagstackor som ska med slaktbilen endera dagen. Hon överraskade mig flera gånger genom att klara att låta djuren glida iväg i passager där hon för några veckor sedan skulle stängt igen öronen och dånat rakt genom flocken för att stoppa, och troligen också gjort något dumt. 

Hon har också börjat flytta djuren rätt effektivt, dvs tänker inte hela tiden att hon vill springa runt dem. Här får hon inga andra hjälper än att jag säger hennes namn rätt uppfordrande för att påminna henne om att hon håller på att "glömma" bort vilken uppgift jag givit henne. Hon tar det rätt bra tycker jag.

Och se här vilken fin present jag fick häromdagen! 

Det är Anna-Carin i vår klubb som är så himla duktig på hantverk och nu även skaffat sig en brodyr-maskin. Jag är en vallhund står det på halsbandet som Kate mannekängar med (ingen annan klarade att sitta still utan att titta på mig när jag skulle ta bilden). Nu har i alla fall Anna-Carin provsytt tillräckligt för att börja ta beställningar så vill man beställa halsband med klubbnamn eller hundnamn eller mästartitel  eller nåt annat så ring eller sms:a henne på 070-850 33 42. Det är hon som syr de fina halsbanden vi ibland har som pris på klubbens tävlingar.

Barnen växer

FTW Red Bet är mellan nio och tio månader nu och har precis gått igenom sitt första löp. Äntligen har hennes olika kroppsdelar vuxit ifatt varandra och hon uppenbarar sig nu som en vacker ungtik. Ett tag i somras såg hon rätt hopplös ut med för långa ben och för litet huvud på en en tanig kropp. Och visst är hon väldigt lik sin pappa Kinloch Cian?

Hennes fotarbete gör mig lycklig. Har mest låtit henne gå på storflock eftersom hon inte varit färdig att tränas, och hon är verkligen en dröm. Lämnar inga djur bakom sig, jobbar över hela bredden utan att pendla (jag hatar pendling;-)), håller bra tempo utan att trycka för hårt - helt enkelt en stil som kan ta flera år att träna in om hunden inte har det med sig. Men nu känner jag att hon är villig att ta in mig, så nu är det dags att sätta igång henne så smått i träning. Fast man får gå varsamt fram med typen naturbegåvningar som är starka och rätt tuffa mot djuren men mjuka mot föraren - risken för kraschlandning är inte försumbar.

Hon är märklig, liksom vuxen på en gång i allt hon gör. I vallningen har hon från fyra månaders ålder haft en vuxen hunds kontroll och målmedvetenhet, och nu i löpet så var hon ingen liten osäker och vimsig tonårsflicka utan en fullt målmedveten tik som aktivt och tydligt gjorde allt för att hitta en hane och bli betäckt. I praktiken betyder det att Bop senaste veckan har fått mer stryk än tidigare i sitt liv sammanlagt (eftersom han inte fattade vad hon ville ha utan bara trodde att storasyster hittat på någon ny lek), och Zack har blivit mer uppvaktad än i hela sitt tidigare liv. Jobbigt jobbigt för mig eftersom detta sammanföll med att Zack behövde amputera en halv tå på höger bak och skulle vara torr, varm och stilla - hur lätt på en skala från ett till tio är det med tratt om huvudet och kroppen stinn av hormoner och blötaste och lerigaste veckan på ett halvår utanför husdörren? Svar: ca minus fem - fast Zack har varit fantastiskt tålmodig konvalescent på de villkor som varit. Nu börjar det i alla fall läka och ser ut så här nio dagar efter operationen. Undrar om det är svullnad eller om lilltån kommer att vara så här tjock i framtiden? Det viktiga är i alla fall att det här kommer att hjälpa mot den envisa hälta som uppenbarade sig i augusti, hoppas hoppas.

Även lille Bop växer, men inte så mycket... Om hans viktkurva fortsätter som hittills så lär han sluta på en vuxenvikt på max 15 kg. Så om det visar sig om något år att jag inte nått mina andra avelsmål, så är i alla fall exteriörmålet - att hålla nere storleken på rasen - uppnått med god marginal;-). Syskonet Beat är i samma viktklass som Bop, men även Jazz och Gospel ser ut att kunna sluta på 18-20 kg som vuxna. Fast Bop är en stadig liten knutte, kompakt med bred bringa, bara skelett och muskler. Och mycket attityd och temperament!

Han har börjat få lite ordningssinne i vallningen och jobbar numera i första hand på att hålla ihop flocken men också på att möta upp djuren och flytta dem mot mig. Men han tränas inte utan får bara en till två gånger i veckan gå på storflock efter eget huvud. Här är en bild från förra veckan på första gången som jag försökte få honom att få flocken att följa mig, och då fanns Kate med i bakgrunden, men hon behövdes bara de första minuterna tills han hade fått en målbild att jobba på. Han håller ihop och flyttar djuren effektivt men han har inte samma förutseende och riskmedvetenhet som Bet, utan det är lite mer "tuta och kör" och kul om det går lite fort ibland. Med tanke på hans genetiska bakgrund så gör jag absolut ingenting ännu för att hålla nere tempo och locka fram eye. Han kommer att börja använda eye så fort jag startar hans träning på mindre flockar.

Det går framåt och Godkänd Vallhund

I måndags tog jag min elev Take Time Kate med mig till Öresundsvallarnas VP i Maglarp - snälla och ärliga får som gav de bästa förutsättningar att lyckas även om regnet hällde ner. Kate är hunden jag skrev om i inlägget 24 oktober, men nu har jag hunnit fråga hennes ägare om det är okej att tala om vilken hund det är. Kate är kusin med Zack på så sätt att hennes mamma är kullsyster med Zacks pappa. Nu är Kate Godkänd Vallhund på 73/39 p.

Det var på tok för tidigt att gå VP med Kate om det hade varit för att visa upp henne på ett bra sätt, men nu var det här årets sista VP så jag tog chansen eftersom det finns intressenter kring en valpkull på henne. Eftersom jag bestämt mig för att inte åka 45-50 mil och satsa en hel dag på att åka hem med en icke godkänd hund, så var det inte direkt vallning vi visade upp. Jag körde Kate hela vägen i "felsäkert läge", dvs släppte aldrig fram henne så att hon fick någon egentlig inverkan på fåren och förebyggde i alla lägen där jag visste att Kate kunnat "slå på". Fem får på en bana med 100 m hämt och 100 m mellan två grindpar är för litet för den här typen av hund om den inte är extremt väl i hand. ("Felsäkert läge" är, för er som inte har Windows-dator, det arbetsläge man får ta till när Windows håller på att bryta ihop. I felsäkert läge kan man starta datorn och köra den med begränsade användningsmöjligheter.)

Jag gjorde också en rejäl handler-miss som helt klart var det mest riskfyllda på hela rundan, och detta var vid "fålla ut". Kate är verkligen supercool och som mest avslappnad i trånga utrymmen där hon har närkontakt med djuren, och där har jag aldrig känt risk för att hon skulle ta fram något av sina dåliga beteenden - jag har kört henne rätt mycket inne i fårhuset och där fungerar hon alltid prickfritt. Min miss var när jag tagit in henne i fållan och lagt henne innanför grinden. Då tar jag till det vanliga tricket att låta hunden kolla läget och slappna av innan man skickar runt den för att ta ut fåren. Detta var det dummaste jag kunde göra med Kate; hon hann slå på eyet! Hon själv var inte låst av det, men det hade låst fast fåren. Jag insåg ju vilken knipa jag försatt oss i och tog henne i små tårtbitar runt och in bakom fåren som ändå knappast vågade röra sig... En miss som kunnat leda till en händelskedja som slutat med att vi fått åka hem utan stämpel och diplom!

Här är en filmsnutt tagen igår med telefonen när jag var ute och tränade henne dagen efter VP:t (min vanliga oredigerade stil). Just nu när jag tittar på filmen så inser jag vilken oerhörd förändring det är att jag kan stå still helt utanför händelserna och hålla i en kamera medan jag pratar med Kate - för två veckor sedan när hon var nyanländ var det 100 % mental och fysisk närvaro från mig som gällde.



Hittills har jag bara kört henne med ett enda enkelt budskap: "sköt dig så ger jag dig full tillgång till fåren". Hon har slappnat av och fått självförtroende och förtroende för föraren och visar rätt ofta att hon vill ha vägledning när hon inser att hon är på väg att begå någn dumhet. Nu är det dags att glida över i dressyrfasen vilket filmen visar, dvs budskapet "nu räcker det inte att du sköter dig, nu måste du också utföra de saker jag säger". Egentligen lite för högt tempo i utbildningen, men när som helst kan snön anlända och då stallas de sista djuren in och dagliga träningsmöjligheter försvinner, och jag vill att Kate ska ha med sig så mycket som möjligt att sova på i vintermörkret.

Platsen för filmen är vald med min vanliga känsla för provokationer. Ni som läste inlägget 24 oktober om Kate kanske minns fotot där jag dömde ut hennes insats vid en stenmur som en arbetsmässig katastrof. Nu är vi tillbaka vid platsen för brottet, och de klara framsteg jag själv kan se på den här filmen är:

• Den börjar med att Kate driver djuren ut från åkern genom ett grindhål till betesmarken med stenmurar och träddungar och annat som lätt skapar kaos och att djuren försvinner åt alla håll. För tio dagar sedan rusade hon i sådana här lägen ifatt djuren genom grindhålet innan ens hälften av dem hunnit igenom, hade inte gått att stoppa, hade röjt runt och kommit tillbaka med ungefär hälften. Nu ligger hon på hela tiden med ett skapligt holdback. Väl ute på betesmarken hjälper jag henne med ett "lay down" som hon tar på andra försöket (hjälp att inte få kontrollpanik). Hon tar vänsterkommandot rätt sansat (istället för att rusa in i flocken och sedan runda åt höger). Och hon avslutar med att utan en massa hjälp från mig hålla sig kvar bakom djuren och trycka på tills alla kommit in på åkern igen, och kommer själv efter utan att med panik rusa upp och stoppa flocken. 
• Ni minns kanske också fotot över en massa utspridda djur som hon inte lyckades flytta för att hon inte vågade fokusera på bakre delen av flocken utan bara tänkte "upp och stoppa". Här ser ni henne visa en god förmåga att flytta flocken på ett bra sätt - och de här tackorna är varken speciellt lättflyttade eller lätta att hålla samman.
• Notera också att hon har fått en positiv inställning till kommandot "lay down". För två veckor sedan var det det värsta kommando hon visste, tog det inte, eller blev helt störd och gjorde ofta något dumt. I början undvek jag att använda "lay down" helt och hållet, och introducerade det vid lämpliga tillfällen när hon själv hade slutat att ha kontrollpanik i alla lägen. Och de gånger när hon lägger sig själv, vilket började hända efter någon veckas träning, så smackar jag upp henne. Åtminstone något sådant tillfälle finns med på filmen.
• Hon kan också ta sina höger- och vänsterkommandon utan att försöka runda mig vilket jag retade mig oerhört på att hon gjorde. Flankerna är inte färdiga, men hon håller på att hitta välavvägda flanker för olika situationer. Det är min absoluta övertygelse att det flesta hundar hittar sina flanker själva när de blivit trygga med kontrollen.
• Vänstervarvet ställer fortfarande till det ibland, men hon är själv medveten om det nu och kan ta korrektion. Det går att se på filmen där jag lägger henne vid stenmuren innan jag skickar vänster. Det hade gått helt åt pipan om jag inte lagt henne först, och hon ger sig inte iväg åt vänster förrän jag tryckt ordentligt på det. Men det är ett stort framsteg att hon tar ett vänster här istället för att rusa in och spränga flocken.
• Och till sist: hon avslutar med att villigt svara på "that'll do".

Jag inser att det låter som att Kate är en riktigt svår och besvärlig hund, men så är det inte. Det är mer "True Grit" om ni sett filmen. En hund som kräver sin träning men som också har resurser en bra bit över det vanliga och som står kvar när de flesta inklusive man själv har givit upp. Troligtvis kommer hon att ha en kull valpar till våren även om det ännu är osäkert vem som kommer att stå som uppfödare. Utöver de närmaste intressenterna ska det förhoppningsvis finnas ytterligare några valpar i kullen - hör av dig om intresse finns så förmedlar jag kontakten.