Vi har en badtunna utanför stugan

Tro inte att jag har fått en modern mobil i julklapp. Det här är skickat från Jonas smartphone.

Nu drar vi från julen

Melker håller ordning i fårhuset medan vi är borta. Foto Rasmus Einarsson.
Tidigt i morgon drar vi till fjälls, till Härjedalen, för att åka skidor, bada bastu och inte behöva fira jul men kanske ändå koka lite knäck. Ett elände innan allt är fixat för alla djur, men sedan blir det skönt med ett midvinteravbrott. Tillbaka någon dag innan nyår, och sedan är det dags för träning och mera blogg igen.

Titta vad jag har fått

Man får så många nya vänner när man bloggar. Den här fina väggalmanackan för 2012 fick jag från Åland. Sussi som gör vallhundsklubbens medlemsblad där frågade om hon fick trycka ett av inläggen i min blogg, och givetvis fick hon det. Som tack fick jag ett spännande kuvert häromdagen som inte bara innehöll ett medlemsblad utan också deras almanacka.Tack!

Komattor o lammskinn

De fina rödkullekorna som gick till slakt i oktober har kommit tillbaka som vackra mattor. Färgen på dem är helt fantastisk, och de här fotona med blänk från lampor, blixt och fönster gör dem inte rättvisa. De mäter ca 2,5 x 2,7 meter. En ska vi ha själva men de andra säljs för 2000 + moms, dvs 2 500 kr. Kom och titta om du är intresserad.


Det kom också några lammskinn, dels natursvarta, dels ett som jag provade att beställa färgat. Det är gråfärgat med ton mot blått både på skinnet och ullen. De är stora och tvättbara. Skinnen kommer från lamm som är korsningar med finull och texel eller suffolk så det är inte fina skinn att klä möbler eller sy med, men som hundfäll eller till bilsätet tycker jag att de här är bättre för de är vaddigare och lättare att dammsuga eller piska ut smutsen ur - och som sagt mycket rejäl storlek. De svarta i naturfärg vill jag ha 775:- för och det färgade 900:- (allt inkl moms).

Zack har blivit vuxen

Har fått ligga lite lågt med ett påsprunget knä en vecka, men idag kändes det rätt okej att gå ut och röja runt igen. När jag höll på och rullade ut en ny storbal med halm på en av ströbäddarna insåg jag plötsligt att Zack har blivit vuxen.

Han och Meg skulle hålla fåren i ett hörn så att de inte skulle vräka sig över mig och balen. Zack la sig lugnt som han brukar och bara njuter av att få vara riktigt nära en massa får - och är det någon tacka som tror att hon kan avvika lyfter han bara halva kroppen och talar om att han tänker ingripa om det behövs. Men Meg överarbetade hela tiden, precis som Zack gjorde för ett halvår sedan - och det var då jag såg att han blivit vuxen.

Och så undrar jag hur man rullar ut halm om man inte har hund? Finns ju ingen chans att freda sig...



Och visst har han blivit snygg också? Under de nio månader jag haft honom har han satt i sig fruktansvärda mängder högenergifoder, och äntligen är pälsen mjuk och tjock, revbenen sticker inte längre ut, och kraftiga muskler rullar runt under huden. Och det feminina spensliga intrycket är bytt mot en klart maskulin karaktär.

Lilla Meg har börjat löpa - det betyder nästa löp i juni, och det passar ju inte så bra med valpar då så att hela hösten försvinner för henne. Ska hon starta i Unghundscupen är sista chansen 2012, för 2013 har hon hunnit fylla tre... Än så länge håller Zack och Seth varandra i schack, men framåt söndag lär väl serenaderna bryta ut.

Önskvärt eller mycket?

Efter en funderare så bestämde jag mig häromdagen för att svara på enkäten från SVAKs arbetsgrupp som ska sparka liv i arbetsbeskrivningen av Border Collie igen.

Men jag velade lite om jag skulle svara eller inte för jag hade taggat
på deras formulering "Vi vill att du väljer de sju egenskaper som du värderar högst hos din framtida vallhund". Det är ju inte rangordning som är värdet med en arbetsbeskrivning. För det första handlar en arbetsbeskrivning inte så mycket om den beskrivna hunden, utan om vad den beskrivna hundens föräldrar ger (en arbetsbeskrivning blir därför inte intressant om inte tillräckligt många individer beskrivs). Och för det andra handlar det inte om att leta reda på högt värderade egenskaper, utan om att kvantifiera rasspecifika egenskaper som har betydelse för arbetsförmågan.

Men jag bestämde mig för att tagga av och se formuleringen som ett försök att få reda på vilka egenskaper som de tillfrågade vill ha beskrivna, och så svarade jag på det istället.

Jag minns att jag ibland tyckte att den nu övergivna arbetsbeskrivningen trots alla brister i genomförandet gav förvånande mycket information. Eftersom jag är lite nörd på att sortera data så kunde en rad samband upptäckas när man suttit och glott på stamtavlor och siffror en stund.

Men för att återgå till den fråga som arbetsgruppen ville ha svar på (men där jag svarade på en annan fråga istället), vilka egenskaper värderar jag högst?

Tror att överst på listan är en hund som lyssnar och vill samarbeta - den kan vara hur bra som helst, men tjurar den eller kör sitt eget race, så har man ingen glädje av den ändå. Dock är det viktigt att inte förväxla "förarvekhet" med samarbetsvilja. De jävligaste hundar som finns är de förarveka typerna som puckar ihop om de inte får jobba efter eget huvud.

Något annat som är jätteviktigt för mig är att det är en hund som har en äkta vilja att flytta djur, inte bara passa och kontrollera. Men varning, helt uppenbart är detta inte alltid kopplat till goda drivegenskaper - och vice versa.

Förmågan att balansera är också jätteviktig, detta så svårfångade begrepp som betyder att hunden själv klarar av att hålla tempo, avstånd och position i förhållande till den arbetsuppgift den fått. Detta är ju nära sammanbundet med ett "lagom" eye, förmåga att läsa djur m m.

Många brukar säga att "djurkänsla" är en viktig egenskap, men jag har börjat fundera över vad det egentligen betyder. Ibland används det för att säga att hunden visar djuren hänsyn - men det sägs egentligen oftast när det har börjat slå över åt fel håll och djurkänslan har börjat bli negativ, dvs när hunden inte vill eller vågar flytta djur. Men det som är "positiv djurkänsla", är det egentligen inte mest en kombination av en rad andra egenskaper, såsom t ex lagom med eye, balans, flockuppfattning mm?

Ja, det är inte lätt det här med vilka frågor man ska ställa för att få veta det man vill. Men jag tror i alla fall att man ska akta sig för att formulera egenskaper man vill ha och sedan försöka beskriva dem. Jag tror att det mer givande att analysera vilka faktiska beteenden som ligger bakom olika egenskaper.

Och sedan har jag ju alltid hävdat att en hund ska vara lagom ful för att vara bra. Vore intressant att göra lite statistik på...

Killibrae Mae har flyttat in

Veckans händelse! Killibrae Mae har flyttat in; 18 månader och 14 kg fårgalning. Jag som inte ska ha några tikar, men det var avgjort från första ögonkastet, och helt avgjort när jag haft ute henne på en stor flock djur. Mae kom till Sverige när hon var 6 månader och har haft två ägare sedan dess, och de har kallat henne Meg så det fortsätter jag med.

Mae är linjeavlad på Derek Scrimgeours Ben, och precis utanför den stamtavla som syns på Vallreg är hon också linjeavlad på Dereks legendariske Sweep.

Mae har mycket stil utan att vara det minsta spänd eller låst. Eye:et är rakt mot djuren men inte på flankerna. Hon är fullkomligt självklar och vet inte hur dåligt självförtroende stavas och skulle kunna flytta elefanter om det behövdes. Hon har ett supertemperament och det känns som typen som tål hur mycket träning som helst.

Tass-skydd säljes

Ännu en vecka har gått, inget har hänt men ändå är det hela tiden massor man inte hinner. Haft kniven på strupen när det gällt några artikeluppdrag, en kväll med fåravelsföreningen, sällskapat mamma, kört hem de sista lassen får från byarna runtom...

Adventslådan fick i år sin inspiration från årets sista fårklippningsomgång som inträffade i fredags väldigt lagom innan stormen drog in i helgen. Förutom ullen hittade jag också en gren med pyttesmå äpplen som hängde kvar på en vildapel, några nypon och lite rågvetehalm. Hade annars planerat att adventsljusen skulle ha tema rost och taggtråd i år och hade en någorlunda bild av hur konstverket skulle se ut, men värk i händerna och ont om tid ledde mig till ullen.

På torsdagen fick nog alla hundar sortera halvvilda får så de var nöjda. Tackor, livlamm och slaktlamm skulle gås igenom och in i rätt grupper innan klipparen kom. Och i övermorgon är det slaktbil.

I onsdags kom Eva förbi på väg till tävlingarna i Maglarp med Kelli, Sia o Knut. Och vad gör man i halvmörker, duggregn och dis? Rätt gissat! Bl a tränade vi Knut på att springa fort utan att tänka - han är verkligen jättefin men "tänker" lite för mycket ibland i utgångarna och då stannar tassarna av.

Äntligen kom också en sändning med tass-skydd som jag skickat efter. Den akuta anledningen var att Seth hade en sönderbiten trampdyna eftersom han och Zack passade på att slåss medan jag var i Almunge och höll kurs förra veckan. Förra gången jag behövde skickade jag bara efter två stycken men då blev frakt- och fakturakostnad alldeles för hög så nu tog jag hem så det räcker till om ni är fler som vill ha till vinterns spruckna trampdynor. Läs mer om sockan på Gippmokks hemsida. De jobbar med slädhundar så de här skydden är framtagna för extremt hårt arbetande hundar. Förra gången köpte jag varianten med vanliga kardborreband men den här gången valde jag stretchbanden för att kunna dra åt bättre utan att hunden tycker det är obehagligt. Skyddet sitter jättebra om man drar åt ordentligt och i lördags cyklade vi stora rundan på järnvägsbanken över Sutareslätt, 5-6 km, och när vi kom hem satt skyddet fortfarande kvar. Jag har tagit hem gott om både storlek S och M. På Seth använder jag M - det är inte längden utan bredden som skiljer i storlekarna. 25 kr/st tar jag för dem - går lätt att skicka i ett vanligt kuvert men då tillkommer portokostnad för 2 frimärken.

Vallhundskurs på Seglinge

Foto Eva Karlsson
Förra veckan var jag inbjuden att hålla kurs i två dagar på Seglinge hos Eva Karlsson. Det är så roligt att hålla kurs när allt kringarrangemang är bra och kursdeltagarna har bra koll på sina hundar så att tiden verkligen kan användas till vallningsträning. Och inte minst roligt att få se lite andra hundar än de vanliga - det finns faktiskt många bra och intressanta hundar i detta land, man behöver absolut inte åka över vatten för att hitta något som är värt att lägga träningstid på (har gått runt och laddat för ett inlägg om avel och stamtavlor - kommer när tiden är mogen och jag får tid). Anja och Joski som var med på kursen kom ända från Finland med tre fina hundar, och de andra hörde hemma i SULVKs område.
Foto Joski Rissanen
Emelies härliga unghund Emil lärde vi att runda djur ur balans och efter lite teknikövningar inne i 25:an så kunde vi gå ut och hämta djur med utgångar ur balans på 50-75 meters håll. Det blir så fint djup i upptaget när man tränar unghundar att gå till kl 12 ur balans. Det öppnar upp dem i huvudet så att man slipper pressa för att de ska hålla avståndet, de blir avslappnade och positiva.
Foto Joski Rissanen
Anjas kraftfulla Rhy 18 månader, son till Kevin Evans Mirk om ni inte redan gissat det av looken.
Foto Joski Rissanen
Rhy har tränat för mycket på tröga och nonchalanta djur och inte lärt sig att kommunicera med fåren när han startar dem - här står Anja och jag och planerar hur vi ska få honom att presentera sig på ett bättre sätt för dem. Han kan, det visade han, men det kommer att gå åt en del träning på känsligare djur.
Foto Anja Lehtiö
Joskis 11-månaders hane Kinloch Kuje - en tonåring som började hitta lite flanker och en aning självbehärskning bakom djuren.

Belöning

Hatar höstmörker och kyla - trädgården för bara några månader sedan, en dröm att försöka minnas.
Inte bara hundar utan även vi människor är lite beroende av belöningar för att hålla motorn igång. Jag kan inte påstå att det är belöning i form av stora inkomster som håller lektionsverksamheten igång - då får man bli lite bättre på att ta bra betalt och sluta i tid än vad jag är - men det är ju skithäftig belöning när pusselbitarna faller på plats och det börjar funka för eleverna.

Ett litet exempel på sådan belöning är SMS-meddelandena senaste dygnet mellan mig och eleven G med hunden D. När vi började i somras hade G noll i självförtroende och D var full av spänningar och sprängkraft. Nu har båda två självförtroende och förtroende för varandra och då låter det istället så här när vi SMSar:

G: Hej Lena. Vill bara berätta att D idag har förstått vilket avstånd han behöver till våra ulldamer för att matte inte ska behöva springa ikapp dem-:). Vi båda vill tacka. Om du har ork och tid lektion på fredag eller på lördag eftermiddag. Må gott!
Jag: Jag tycker inte det låter som att ni är i jättebehov av lektion, men ni är givetvis välkomna, lördag i så fall.
G: Då fortsätter vi filandet här hemma ett tag till. Men har du räknat med mig så kommer vi.
Jag: Det är lugnt! Hör av er när ni känner för det.
G: Japp. Idag har gått promenad med D bakom, fåren i mitten och jag före nästan hela tiden - det går framåt. Är det något jag ska tänka på?
Jag: Glöm inte att växla om drivningsövningarna m cirkelträning ur balans. Tänj på gränserna både i tid och svårighetsgrad men sluta innan det skiter sig.

På Nurseryfinal

Jätteroligt kan jag bara säga nyligen hemkommen från Nordiska Nurseryfinalen som i år gick på Jylland hos Peter Helén och Anna Östman. Lite speciell stämning och mycket nytt folk och hundar, och så stå där med känslan "prestera nu!". Zack och jag placerade oss bara som nr 15 av 24 startande men han kändes verkligen skön att köra. Missarna var till stor del tekniska misstag, typ att jag inte kunde bedöma crosslinjen för fem öre dag 2, missad grind p g a min oförmåga att bedöma djupet i ett grönt hav av tjockt tätt gräs, fåren tillbaka genom crossgrinden m m. Men Zack var med hela tiden, behövde knappast bromsa alls utan kunde köra bara framåt, tog alla signaler utan tvekan - ja det gick nog så bra som jag kan förvänta mig efter ett halvår tillsammans med Zack.

Banan var riktigt stor och svår med först ett måttligt nerförslut och sedan en förrädisk svacka och sist upp på en kulle där fåren var utställda. Många hundar skar och i stort sett resten behövde omdirigering - och tog de omdirigeringen så sprang de lätt bort sig högst uppe på kullen där de inte såg de utställda fåren nedanför krönet, eller så landade de vid hanteringsfållan. Jag hade haft några starter på mig att se hur svårt det blev att omdirigera när hundarna redan börjat gå in i svackan, så jag säkrade hela vägen och stoppade första gången redan före svackan för att upplysa om att uppmärksamhet var nödvändigt. Efter fyra stopp följt av nytt riktningskommando landade Zack riktigt bra bakom djuren - visst kostar det poäng men behållningen för mig var att han verkligen tog kommandona så långt från mig.

Vår engelska domare Chloe Cropper tyckte också att banan var svår för en Nursery och sa att i stort sett vem som helst av oss hade vunnit en Nursery i England. Om jag förstod henne rätt så är banorna i England inte stå stora och de har varken delning eller singling, och här körde vi med märkta djur till och med. Och ni som minns hur ofta jag inte lyckats dela med Zack kan ju bara ana hur glad jag var över både bra delning och singel - men det var köttraskorsningar i ärlighetens namn, och de är nästan alltid lätta att sortera om och få lucka i. Men vi borde ha mer märkta djur på våra svenska tävlingar så att det blev anledning att träna mer på det - split av fyra djur är väldigt enkelt jämfört med att dela av två omärkta i en flock med tre omärkta och två märkta.

Seth hade jag också anmält när jag väl bestämt mig för att åka med Zack. Skulle inte drömt om att åka så långt med bara Seth för han är verkligen upp och ner i prestationerna. Veckorna innan det var dags att åka gick träningen som på räls och han fungerade jättebra, men jag märkte att han var på väg neråt dagarna innan vi åkte. Första dagen fungerade han inte alls, tog inte omdirigeringen utan skar och orkade sedan knappast flytta djuren så tiden rann ut vid fållan. Andra dagen var han piggare både i skallen och kroppen men då var det så dags.

Norrmännen knep alla de tio första placeringarna när bägge finaldagarna var sluträknade. Deras hundar var verkligen tekniskt slipade att gå stora och lite knepiga banor, och de berättade också själva att de kör sina unga hundar mycket på svåra tävlingar för att ge dem erfarenhet. Men det var nog just erfarenhet av knepiga banor de hade för jag var inte lika imponerad av deras grundträning. När det sket sig och hundarna behövde omdirigering för att inte gå in för tidigt och skära saknade de redskap, och till och med en och annan riktigt berömd norrman fick se sin hund skära eller springa bort sig totalt. Karin Mattsson med Trim var i alla fall en helt värdig vinnare. Trim var fullt tränad och mogen för att klara en sådan här bana och dessutom jättefin med den inte så vanliga kombinationen av både bra djurkänsla och självklar styrka framåt - bara stort grattis helt enkelt!

Vad saknar då Zack för att gå riktigt bra? Lydnaden satt jättefint, balansen också. Men det blir lätt lite svaj på drivningen i första benet, och värre ju närmare grinden. Jag tror att han inte är tillräckligt säker på uppgiften för att fortsätta driva med samma jämna tryck som närmare mig, och då börjar fåren dra sig, och då behövs det flankingkommandon för att komma in på linjen igen men då börjar han tappa känsla för riktningen och det blir inte riktigt balanserat och så får man korrigera åt andra hållet osv... Träning på långa drivningar borta är nog vad som behövs.

På tal om drivningar så hade vi en jätterolig och bra "driving contest" som spontan tävling utanför programmet första dagen. Man fick 20-30 får som snabbast möjligt skulle upp för en kulle drygt 300 meter och varenda ett av dem skulle igenom framdrivningsgrinden (6 meter), annars var det disk. Zack var snabb och effektiv och vi klarade grinden, men när han var uppe på toppen och upptäckte tidtagaren så sa han "shit, det är inte du som ska ha fåren" och så vände han ner dem igen - bryt.

Skandal, inte ett enda foto! Hade faktiskt med kamera och hade satt nyladdat batteri i den innan jag åkte. Men det är nog dags att skaffa nytt batteri för det fanns inte ett uns av ström kvar när jag skulle skrida till verket.

Sugen på en höstutflykt?

Nästa torsdag-fredag är det Nordisk Nursery-final i Danmark och jag ska dit med Zack och Seth. Men det är ju så himla tråkigt med långa bilresor ensam... Någon som vill haka på som sällskap och för att titta på tävlingarna?

Tävlingar i Agunnaryd

Facit av helgens tävlingar? Ja först av allt är Samba godkänd vallhund och har flyttat hem till sin matte Malin igen. Det gick bra och vi landade på 84 poäng. Det som är lite tråkigt med kvick-fix-träning är att man inte kan visa upp hunden utan mer kör runt den med lydnad och broms. Nästa steg för Samba innan det kan bli dags att bli mamma är höftledsröntgen och ögonlysning.

IK2-tävlingarna kunde verka bedrägligt lätta med ett kort hämt på knappt 300 meter och tröga får, men det blev många brytningar under de bägge dagarna även bland de mer erfarna hundarna. Den stora svårigheten var utgången. Fältet var indelat i tre sektioner med diken emellan och i diket till den sektion där fåren ställdes ut växte bitvis rätt högt gräs. Många rop med "look back" var förgäves dessa dagar och hundarna skar eller hittade ö h t inte till fåren. Och när och om de kom dit så var de inte längre helt i balans och upptagen blev lätt lite struliga innan djuren var på framdrivningslinjen.

Evas finsullsfår var som vanligt väldigt bra att valla på och flockarna extremt jämna, men trögare än vanligt samtidigt som de var typiskt finulls-lättrörliga i sidled. En huvudvinkling hos hunden räckte för att flytta fåren en meter åt sidan. Det var inte helt lätt att hitta ett lagom avstånd där flocken gick på i jämn rörelse. En del löste "linjerna" genom att gå extremt sakta runt banan - man hann det rätt precis om inte delningen tog för lång tid, men personligen har jag lite svårt att se hur tävlingarna då ska kunna få respekt som en spegel av hundens förmåga att utföra ett antal arbetsmoment.

Själv fixade jag faktiskt utgångarna bägge dagarna fast jag skickade åt höger första dagen och vänster andra dagen. Jag ser inte logiken i att använda "look back" i läget när hunden håller på och skära i en utgång. Jag lär istället in mönstret att lägga hunden när jag ser att den inte är ren utåt i sitt huvud, låter den ligga under press (tid och antal liggkommandon). När jag tror att den släppt sin felaktiga idé så får den nytt riktningskommando. Det funkade med bägge hundarna båda dagarna åt båda hållen - så det var jag nöjd med.

Dag 1 placerade sig Zack 6:a och Seth 7:a, men jag tyckte inte de var i hand utan jag fick köra runt dem med broms istället för framåtkommando. Gillar jag inte!

Dag 2 gick de mer balanserat men placerade sig sämre. Zack var jag fullt nöjd med och han hade kvar 25 p i driven, men vi blev stående i delningsringen där uppgiften var att dela av två klippta tackor och lämna kvar en klippt och två oklippta. När man hållit på och trixat en stund så har en ung hund ofta packat ihop fåren så rejält att det blir nästan omöjligt att få till en lucka. Jag har alltid haft lätt att rädda hem många poäng på delningsmomentet, men med Zack är det någonting kvar innan vi blir bra på att dela tillsammans. Det här var tredje IK2-tävlingen där han skulle placerat sig på plats 4-6 om vi bara haft med ett skapligt antal poäng från delning och fålla... Jag kan inte lasta Zack för det, utan det är mitt jobb att lista ut varför det låser sig.

Seth bet ut sig i delningen! Han biter aldrig fult men jag vet ju att han inte accepterar när "fel" djur hoppar över honom i en delning, så jag har faktiskt avstått någon gång tidigare på tävling när jag känt att fåren inte tänkt respektera att bli delade. Men så kändes det inte med den här flocken även om svårigheten var en oklippt ungtacka som helt bestämt ville vara med de äldre klippta tackorna som skulle delas av. Seth är väldigt skicklig på att förstå exakt vilka djur man vill åt så det behövs bara en minimal lucka för att kalla in honom - och in kom han men samtidigt hoppade ungtackan över honom för att komma med de äldre tackorna, och där satt det bettet, suck!

Men innan dess hade han gjort en dumhet som var värre även om man inte blir diskad: han gick upp och stoppade djuren i drivningen! Grrrr... Första benet låg i dragriktningen men han vet mycket väl hur han ska hålla fåren på plats i färdriktningen i ett lagom tempo, så det var egensinnighet och bristande respekt - inget annat. Men han har ju lullat omkring i sin lomhördhet och utan några vidare krav på sig i flera månader under sjukdomen - det är uppenbarligen dags att jag visar upp mig och hälsar honom välkommen tillbaka till verkligheten!

Sjukskriven vecka

Inte min bästa vecka den som varit. En eländig luftvägsinfektion har hållt mig rätt låg när det egentligen varit läge för storträning. Imorgon är vi i Blekinge VK arrangörer av Vallhundsprov och IK2-tävlingar i Agunnaryd. Skulle jag bara varit tävlande hade jag nog skolkat, men nu är det bara att ge järnet för klubben och för att föra mina hundar så bra orken räcker till.

Har i alla fall släpat mig ut och tränat Samba 1-2 ggr per dag nu i veckan för att vi ska fixa VP:t imorgon. Men hon kan inga visselsignaler och jag har ingen röst, så det vill till att hon håller öronen öppna om vi ska ta oss runt banan-;). Träningen av henne har verkligen varit en snabbfix, ingen ordentlig grundträning, så vi har inget att luta oss tillbaka på om det börjar strula.

Dessvärre har väl träningen av Zack och Seth blivit lite lidande när damen haft företräde när jag inte orkat vara ute så länge. Seth har tävlingspremiär imorgon efter kortisonkuren, blir fortfarande rätt fort trött men har annars hittat formen och är stabil även om han tappat några månader under sjukdomstiden. Zack däremot är det lite nervöst att gå ut med imorgon - för hans del är det här med att ta in mig på bortaplan fortfarande rätt beroende av regelbunden träning, så idag var jag ute och påminde om att allt går bättre med lite tillförsikt än med racerfart. Det vore himla jobbigt att ramla tillbaka ett steg med honom efter den sköna känslan vi hade på tävlingarna i Orrefors för tre veckor sedan när han bara gick och gick och gick och styrde genom att vrida lite på bogen...

Behöver vara i Agunnaryd halv åtta imorgon bitti, så nu blir det bingen direkt (men först en whisky för halsen).

Nya kvigorna har kommit

De nya kvigorna kom i helgen. Lite förskrämda första dagarna men nu äter de och verkar trivas fint med både stall och rastgård.

210:an Lill-Pärla är modigast
Herefordkrull
Vinterpäls
Sötnos

Ögontjänare - finns det?

Näsan över vattnet igen. Senaste två veckorna har varit jobb 7/24 känns det som.

Har i alla fall snurrat runt några funderingar kring ett uttalande jag råkade ut för i ett träningssammanhang nyligen, nämligen: "De här hundarna är ögontjänare, så bara är det!". Jag tyckte inte det var läge att ta upp den tråden då, och dessutom är jag lite som en BC med för mycket eye, dvs det tar lite för lång tid ibland innan jag är klar med förberedelserna och beredd till handling. Men nu har jag eyeat färdigt, och: Nej, hundarna är inte ögontjänare!

Att vara ögontjänare har ett uträknat uppsåt, men en hund har inte förmågan till tänkande i flera led (inga djur har det). Men om man som människa anklagar hunden för att vara en ohederlig ögontjänare så slipper man själv ta på sig ansvaret för att ha åstadkommit felinlärning. Och det är ju bekvämt, men kommer inte att leda till några framgångar i träningen.

En hund jobbar alltid på sin egennytta. Den lär sig ingenting med uträkningen att göra oss nöjda och glada. Den lär sig bara om den upplever fördelar med att försöka förstå vad vi vill och göra så.

Som exempel kan vi ta hundens felbeteende att tajta in mot djuren när den kommer längre från oss. Gör den det för att den är en ögontjänare som inte längre upplever vår press? Ja, så kan man ju säga, men det leder till helt fel inlärning både hos oss själva och hos hunden.

Jag tänker så här: I en vallhunds drift ligger ett starkt behov av att skaffa sig kontroll över en flock djur. Hela träningen måste vi lägga upp på ett sätt så att vi visar hunden att den får bättre kontroll över djuren om den gör som vi visar, dvs hunden upplever egennytta (driftstillfredsställelse)i att bete sig som vi säger åt den.

Varför gör den då inte det 100 meter bort från oss? Ja, det är inte för att lura oss, utan det är för att vi tränat hunden fel eller otillräckligt innan vi släpper iväg den 100 meter. Tänk om vi bara tränat den att förstå att den slipper press och hot om den håller ut från djuren? I så fall är egennyttan för hunden inte att hålla rätt avstånd till djuren, utan egennyttan är att slippa hot. Ibland behöver vi hota i träningen, men det måste ju ske på ett sätt så att hunden samtidigt lär sig något om djur och djurhantering. Om träningen genomförs så att hunden bara lär sig något om ilsket kroppsspråk och hot så har den ingen nytta av den lärdomen 100 meter från oss. Där borta upplever den störst egennytta genom att ta kontroll över flocken på det sätt som den tycker är bäst. Och har den inte förstått träningen utan bara hotet i träningen så kanske bästa sätt för hunden är att tajta (eller bli för vid, eller att äta på fåren eller något annat som vi inte gillar). Hur som helst, den gör det inte för att den räknat ut att den kan bete sig illa när den kommer utanför vårt pressområde, utan den gör det för att vi inte lyckats lära den det som vi tror att vi lärt den.

Eller ett annat exempel som inte har med vallning att göra. Jag känner till tävlingsekipage i lydnad men där föraren inte kan kalla in hunden utanför lydnadsplanen. Hunden är ingen ögontjänare för det. På lydnadsplanen har den lärt sig att den inte har några alternativ till lydnadsmomenten och den blir dessutom hela tiden matad med belöningar - klar egennytta. Men okopplad utanför lydnadsplanen finns det massor av intressanta alternativ om inte föraren lärt hunden att allt intressant i livet är beroende av föraren/flockledaren. Alltså är det större egennytta för hunden att springa omkring och roa sig utan sin förare. Ren felinlärning alltså!

Jag kan inte dela folkkära pälsfår!

Jag kan inte dela tama pälsfår som ställt sig i trygghetskoma vid fötterna på mig! Zack och jag strandade i delningsringen i Orrefors både igår och idag. Och fixar man inte delningen så kommer man inte vidare och får fållpoängen heller - och fållan var det enda som var gratispoäng på de här tävlingarna. Trots detta misslyckande så knep Zack sin första SM-poäng med hjälp av futtiga 62 poäng på lördagen.

Crossen var i dragets riktning på lördagen och det var det många hundar som inte fixade utan stängde igen öronen eller vände hem fåren i förtid - en tredjedel av de startande bröt. Idag söndag var fåren väldigt fogliga och lugna och crossen vänd från draget så då gick de flesta bättre.

Förutom sumpad delning o fålla är jag jätteglad. För första gången på tävling så hade jag Zack med mig i varenda liten signal, helt eftergiven och i hand, underbart superenkelt att föra honom. Den svåra crossen på lördagen bara gick så enkelt - han låg och tryckte fåren från dragsidan utan en enda impuls att gå upp och stoppa, utan bara sååå lagom för att både driva och stoppa upp i samma steg. Var det en dröm, skulle han drabbas av "fårfeber" och glömma mig igen på söndagen? Lite nervös var jag, men nej - han var min helt och hållet, precis som om vi varit hemma och tränat. På lördagens utmanande triangel hade vi kvar hela 27 p (av 30) och han gick precis så som är mitt mål; jämn kontakt med djuren både med och mot drag, och på fötter hela tiden. Jag avskyr när man måste ta till "grodvallning" för att lugna ner fåren.

Igår lördag tappade vi poäng på hämtet av skäl som jag fattar. Hundarna skulle över ett rätt djupt dike på utgången och jag stoppade Zack framför det eftersom jag inte ville riskera bog- eller ryggskador - han blev lite förvirrad och trodde att jag stoppade för att han gjort något fel, så det kostade en en hel del poäng att reda ut den kommunikationen. Men idag fattar jag verkligen inte vad det var för fel på utgången men 6 p avdrag i alla fall, och kvar i hämtet totalt 40. För stort djup kanske? Carolines Elvira gjorde en likadan utgång som Zack och hade också otippat låg poäng. När Elvira gick tyckte jag hon gick ut så jättefint och funderade avundsjukt över hur mycket träning Zack hade kvar innan han kunde göra likadant - och så går han ut och gör det en halvtimme senare! (och tappar lika mycket poäng-;)). Framdrivningen idag var inte en meter av linjen och i skönt avslappnat tempo - bara två poäng bort,troligen för ett litet stopp runt posten innan han kom ut på driven. Jaja, deltar man i en bedömningssport, så man får bestämma sig för vad man själv gillar och ta med gott humör de gånger som domaren har andra ideal.

Men viktigast för att hoppa högre upp i resultatlistan på nästa tävling är att träna både mig och Zack på alternativa delningsstrategier så att vi kan få poäng för fålla och delning. Jag brukar ha lätt att dela med andra hundar och mitt tänk kring delningen är att jag och hunden ska agera staket på varsin sida fåren. Bägge staketen ska pressa lite mot fåren tills ett visst obehag uppstår i flocken så att fåren börjar sära på sig så mycket att jag kan skapa en lucka att kalla in hunden i. Det bygger ju på att fåren inte bara har respekt för hunden utan också för människan. Men hur gör man när fåren fullständigt skiter i press från människa, och tvärtom känner sig jättebekväma med att stå och trycka mot knäna på en? En del försökte skrämma dem genom att hoppa och slå med staven, men så lättlurade var inte de här fåren! När inte pressmetoden funkade försökte jag istället att flytta Zack lite organiserat fram och tillbaka för att luckra upp flocken. Det ledde bara till att Zack började tänka "håll ihop" istället för "dela", samt att fåren tyckte det var ännu smartare att trycka på mina knän. Erfarna hundar lyckades förstås bidra till att skapa små luckor som de rutinerat tog sig in i, men i övrigt lyckades de ekipage bäst där det såg ut som att hunden rätt okontrollerat sprang runt och gjorde fåren förvirrade. Zack och jag har tre veckor på oss för olika strategiövningar fram till nästa tävling som är i Agunnaryd - och trevligt nog på finullsfår som jag har betydligt lättare att förstå.

Back home i Andrarum

Idag har jag haft ledigt o varit i Andrarum hos Åsa o Bosse o tränat hämt och drivning med stora avstånd. Vi var på EM-fältet - ett paradis på jorden i de lite gråaktiga höstfärgerna, särskilt dammarna som nästan blir trollsjöar. Det var tillbaka hem för Zack, för här är han född, och i de här backarna sprang han som 9-veckorsvalp sa Åsa.

Zack på väg på dagens sjätte riktigt långa hämt. Han är outtröttlig och hade orkat träna en hel del till fastän han måste ha sprungit 5-7 km upp och ner för kullarna - fast jag tror inte han hade lärt sig mer för att han fått springa en halvmil till.

Upptaget är gjort, Lot håller koll och Åsa håller i min fickkamera.

Upptagen har Zack lätt att göra utan hjälp, men sen kan fotarbetet bli lite för intensivt när han bara har fem djur framför sig om han tycker att han behöver ut på flanken när framdrivningen startar. Tror mest det handlar om erfarenhet att valla så här få djur, det har han nästan bara gjort de få gånger vi varit och tävlat. Den stora flocken på fältet såg ut att vara ca 200 djur, och där var han perfekt utan behov av stödkommandon. Men här på bilden har han kommit iväg och fått grepp på djuren och linjen och sedan behöver han inte mycket hjälp för att komma med djuren rakt och i rätt tempo.

Här är Seth framme i upptaget. Jag skickade honom på två riktigt långa hämt förbi flera kullar och började nästan böla bägge gångerna. Han har fått kortison i ca en vecka nu och har fått tillbaka både hörsel och balanssinne, slår ut och vet vart han ska och var jag är, och tar minsta signal rätt. En otrolig upplevelse att få tillbaka sin hund - så länge det nu håller när medicineringen är över, men jag väljer att inte tänka så och är bara lycklig just nu. Känns lite surt att jag var tvungen att plocka bort hans start från Unghundscupen nu till helgen, men kortison är dopingklassat och jag tycker man ska vara ärlig med sådant. Men hade han gått på Unghundscupen som han gick idag hade han varit med i striden om en pallplats!

Här har Seth styrt upp och är på väg mot mig som står på kullen längst bort. Seth var osynlig några minuter av framdrivningen, men enligt Åsa hade han gått på i skaplig styrfart och hållit riktningen hela vägen nere i sänkorna med vass. När Zack gjorde samma hämt säkrade jag lite och sprang under Zacks utgång fram 150 meter till en annan kulle där jag kunde se honom under hela framdrivningen.

Trevlig söndag med klubben

Zack o Seth tävlar om min uppmärksamhet fångade av klubbens paparazzi Linda Ekström. På det här fältet blir det nog IK1 och VP nästa sommar i regi av Blekinge VK.

Idag har vi haft banträning i Blekinge Vallhundsklubb. När klubben nu funnits i några år börjar det finnas rätt gott om ambitiösa hundar och förare som är sugna på att gå ett Vallhundsprov. Själv hade jag det stora nöjet att få vara domare. Usch så svårt det är att bedöma när det händer en massa saker samtidigt ibland... Jag skulle bli en urusel tävlingsdomare! En domare ska till större delen bara bedöma resultatet av hundens arbete, dvs om det går bra med fåren så blir det höga poäng även om hunden varit en sopa. Själv fastnar jag lätt i att bedöma hundens arbete och djurhantering. Men jag har inga planer på att utbilda mig till domare på riktigt, så ingen behöver vara orolig att råka ut för mina ögon någon annanstans än i träningshagen.

Efter träningen avnjöt vi en grillmiddag av hög klass. Vi har så många fantastiska förmågor i klubben som bidrar med allt möjligt förutom hundar och vallning. Tack Frank, Annelie och Jutta för den goda maten! Och snart kommer det massor av foton på klubbens hemsida som Linda jobbade med att ta hela dagen.

Det var Kristian o Anneli som bjöd på värdskapet idag, och efter klubbaktiviteten inspekterade vi ett fält som Kristian får arrendera från nu. Jättebra för IK1-tävling nästa sommar - gott om utrymme att jobba på men ändå lite lagom inbyggt av naturliga gränser. Och Kristians och Annelis finullskorsningar är jättebra som tävlingsfår. Det är på det här fältet som Linda nitade dit mina tramsiga hanar i kameralinsen.

Seths pappa till semifinal

Första kvaldagen på SM-får var inte lätt. 18 av de 60 rankade ekipagen bröt eller blev diskade. Bland de 30 som går vidare till semifinal imorgon lördag finns Seths pappa Borris. Vi hoppas att Björn och Borris står på startlistan även på söndag när det är dags för de 15 bästa i semifinalen att mötas i finalen!

Eva med Ty Nant Nike o Flash har något otalt med just SM! Det kan gå bra på hur stora tävlingar som helst, men inte på SM. Däremot gick Nikes dotter Ever On Look in på sista plats i semifinalen.

När katten är borta...

...dansar råttorna på bordet.

En lättnad efter den grundliga undersökningen bakom Seths vänstra öra idag. Det finns inget i det här läget som tyder på att det skulle vara en riktig tumör som ligger och trycker bakom trumhinnan, utan det verkar bara vara cystor. Nu får han gå ett tag på en cocktail av cortison för att få cystorna att tillbakabildas och därmed förhoppningsvis också det troliga trycket mot hjärnan. Om en dryg vecka tittar vi in i örat igen för att se att trycket lättat. I så fall går det att helt släppa tumörmisstanke. Börjar han dessutom att fungera bättre rent motoriskt så går det också att börja hoppas på att det inte är neurologiska skador av anaplasmainfektionen som gjort honom så desorienterad och "dum i huvudet". Om däremot trycket innanför örat försvinner men han ändå inte börjar fungera så får det bli fortsatt utredning och trolig misstanke om bestående neurologiska följdverkningar av anaplasman. Ja, det är bara att lära sig att ta en dag i taget...

Och någon Unghundscup nästa helg blir det inte, men det bestämde jag redan i Gynge förra veckan när jag såg hur helt "borta" han var när han kom till en främmande plats.

Det borde väl varit ett foto på Seth, men han ser så morfin-groggy och eländig ut efter dagens undersökning att han slipper kamera. Istället blev det ett foto på någon som passat på att ta för sig i hierarkin, bl a förnämsta liggplatsen i hundgården (på fotot)som det annars är Seth som har monopol på. Under Seths sjukdomstid har Zack verkligen gjort sig till Kungen. Och det har onekligen gjort honom gott att vara både första arbetskraft och första träningshund. Han är supertaggad på allt jag säger åt honom!

Lammkött

En sommar har passerat och de här små ulltussarna har blivit rätt rejäla muskelknuttar. Vi har börjat plocka ut och skicka på slakt, så alla som vill ha gott kött från våra fina naturbetesvårdare är välkomna att beställa en lammlåda. Maila till lena(snabela)karlssonpost.se

De lamm som vi säljer själva går inte till något stort slakteri utan vi kör dem i hästsläp till ett mindre slakteri i Blekinge, direkt från betet. De är vana vid att åka släpet mellan beten i olika byar så det är en hantering som inte stressar dem det minsta. På slakteriet tas de om hand så snart de lastats av och behöver inte trängas ihop i boxar med djur de inte känner i väntan på slakt. Sedan hänger de några dagar på mörning innan de styckas ner.

En lammlåda innehåller ett helt lamm styckat enligt dina egna önskemål, färsen är mald m m, bara att packa och lägga i frysen. Priset är 70 kr/kg inkl moms nu under höstslakten, sedan blir det dyrare. Vikten du betalar för är hela lammets vikt, sedan är det upp till var och en att bestämma hur mycket man vill ha benfritt. Vi kan inte hantera försäljning av halva lamm, så det är bättre att slå sig ihop med någon mer och dela om ett helt lamm är för mycket. Lammen brukar väga mellan 18 och 22 kg.

Vi skickar också skinn till beredning och de brukar komma tillbaka färdiga ungefär från Lucia och två månader framåt. Olika färger och tjocklek, mer info kommer.

Ett foto från vintervistet där våra livliga rödkullor bor på en halmströbädd och även kan gå ut och springa av sig lite i en rastgård.

Om 3-4 veckor kan vi också sälja kött från våra fina rödkullor. Det är en utrotningshotad gammal lantras och man har vissa bidrag för att man håller igång aveln på dem. Jag kan säga att det är surt förvärvade slantar för rödkullor är egensinniga och mycket naturliga djur som inte alltid är så lätta att hantera. Svårt och dyrt också att hitta obesläktade tjurar till betäckningen. Men de är också utmärkta naturbetesvårdare avlade för att föda sig på det som finns att äta i naturen. I gamla bondesverige var rödkullan en kombinationsko som både var en bra mjölkko och köttproducent, men i dagens specialiserade lantbruk är hon inte tillräckligt lönsam som varken det ena eller andra. Maken till gott och mört kött får man i alla fall leta efter, själva är vi bortskämda och äter inget annat nötkött - det har ingen likhet med det sega långfibriga köttet från dagens köttrasdjur. Jag kommer att sätta ihop en låda med blandade detaljer som vi säljer till ett enhetspris. Allt är benfritt och vacuumpackat och klart att lägga i frysen. Återkommer med detaljer men hör gärna av er med förhandsintresse.

Om livet som vinglar omkring

Först något roligt. Daniels nya hund heter Ever On Phil och är jättefin. Han är sex månader, jättefokuserad och seriös men samtidigt avslappnad, fina rörelser och framåt. Vi körde honom en stund i Daniels 25:a när jag var där för att träna med Seth och Zack i förra veckan. Den hunden kommer Daniel att få mycket roligt med. Phil har min gamle Glen som gammalmorfar och Nettle som gammalmormor. Phils mamma heter också Nettle och är döpt efter sin mormor.

Tråkigare är det med Seth, men jag förstår nu varför han inte funkar och varför han gör de fel han gör. Troligen både hör han dåligt och har dålig balans och ev svårt att orientera sig. Idag var jag hos min veterinärklinik med honom för att få konstaterat att han inte bara hade vax eller skit i öronen innan vi skulle ta oss tid och pengar att åka till Blå Stjärnan eller Strömsholm för en riktig hörselundersökning. En sådan kanske inte behövs för det ser ut som att han har cystor bakom trumhinnan (kallas cholosteatoma) vilka kan trycka på både trumhinna och hörselben och vidare på balans- och hörselcentra i hjärnan. På torsdag sövs han med narkos för att de ska kunna öppna örat och se efter hur illa det är. Ofta finns det inget meningsfullt att göra, men jag väljer just nu att ta en dag i taget och inte fundera för mycket. Men jag såg verkligen i Gynge när vi var och tävlade förra veckan att något är riktigt fel, något som inte har med träning att göra. Han känns glad och pigg i kroppen igen men mentalt är han borta.

Zack i Gynge då? Haha, han skar framför fötterna på mig första dagen och fick dagens jumboplats. Han ville gå höger både dag ett och två men jag tvingade honom att gå vänster eftersom jag såg andra problem med högerhämt för hans del. Men även i övrigt behöver han mer träning på att klara att ta kommando i nya miljöer och med små känsliga tävlingsflockar med får. Det är inte alls så att han sticker finger åt mig, utan mer bara så att han förivrar sig när han känner drag och tar initiativ som placerar fåren fem eller tio meter åt fel håll - på en tävlingsbana öppnar sig avgrunder där poängen försvinner och ramlar ner i ett svart hål-;). Borta hos träningskompisar fungerar han lika coolt som hemma, så det är väl lite hela tävlingssituationen som triggar. Dessutom har jag kört på honom rätt bra i självständigt arbete och träning på lite fler djur och lärt honom att ta för sig och att stå för det han säger till fåren. Nu börjar självförtroendet finnas när det behövs, så det är säkert dags att börja slipa på lydnaden så att den blir ovillkorlig.

Idag hade vi banträning

På torsdag är det dags för IK2-debut för Zack, så jag kände att det kanske var läge att sätta upp lite grindar och styra upp kommandogivningen ett snäpp. Driver med sinne för linjen och i bra tempo rakt bort gör han hur säkert som helst och är 95 % säker på höger- och vänstervisslorna även på rätt långt håll. Han är en ivrig hund med intensivt fokus på djuren, men det känns ändå som att jag ska kunna lita på att han inte glömmer bort mig - men det är upp till bevis på torsdag.

På torsdag ska han också kunna göra en tävlingsmässig och säker delning har jag tänkt. Delningarna har varit svårtränade med Zack och vi har gått igenom alla prövningar som finns i ungefär den här ordningen när Zack har sagt:
Jag vägrar röra mig ö h t, fattar inte vad du menar.
Försöker du splittra fåren så samlar jag ihop dem.
Okej då, jag kan väl komma in en liten bit, men sedan lägger jag mig så att fåren får tid att gå ihop igen.
Okej då, jag tar väl en flock då, men jag blir faktiskt paralyserad efter 25 meter och släpper dem.
Och så vidare.

Även sedan han lärt sig tekniken och tror på sig själv och känner igen delningssituationen så har han legat på andra sidan flocken och mentalt tryckt ihop fåren medan jag kämpat på min sida för att få till en lucka. Han visste vad vi skulle göra men jobbade på motsatsen, så jag bestämde mig för ett tag sedan att springa genom flocken och gå på honom. Det hjälpte väldigt fort så på mindre än en vecka började han bli riktigt snabb och säker på att komma in - MEN han har envisats med att ta hand om motsatt flock mot den jag vänt mig mot. I all annan träning bygger jag upp ett förtroende där hunden ska kunna lita på att jag sköter mitt med fåren och att hunden ska respektera det och anpassa sitt arbete därefter. Jag får för mig att Zack på något sätt översatt detta mönster till att han skulle ta hand om den flocken som inte jag hade koll på. Men nu äntligen är han jättetaggad - kolla bilden - på att komma in och snabbt vända upp rätt, täcka upp alla djur och hålla dem till varje pris. Äntligen tycker han det är skithäftigt, och inte bara något han gör för att jag säger det!

Superdelning på vår låtsastävling alltså och sedan smack in i fållan på vår lilla provisoriska tävlingsbana. Hoppas det går lika bra på torsdag.

En riktig herde

Och vann WT gjorde som sig bör en riktig herde, James McGee från Irland med sin Becca. Tvåa allas vår allas Serge vad der Zweep med Eve, inte min typ av hund men en tik utan begränsningar såg det ut som när jag såg henne på EM i Andrarum för en månad sedan. Trea också en irländare, Michael Gallagher med Cap.

Vinnartiken Becca hade den rutin som krävdes och har varit irländska mästare både 2005 och 2007.

Holmgaard enda nordiska deltagaren i finalen

Dags för final i World Trial imorgon. Endast en nordisk deltagare har tagit sig dit, och det är Danmarks Erik Holmgaard med fantastiska Jumping Joe.

16 ekipage har nu sållats ut bland 240 startande, och av dessa 16 är 12 från Irland/Wales/England/Skottland! De fyra övriga är, förutom Erik Holmgaard, Serge med Eve, Thomas Wilson med Sly från USA samt inte minst finalens (och semifinalens) enda kvinna Lyle Lad med Shep också från USA.

Suck, det hade varit roligt att vara där och se det, viskar Askungen-;).

Inga svenskar i semifinalen

Ty Nant Flash och Eva gjorde ingen dålig runda i kvalet på WT, men varken hon eller någon annan svensk har lyckats gå vidare till semifinalen idag lördag. Bland våra nordiska grannar är det bara tre norrmän med varsin hund, danska Tony med Taff samt Erik Holmgaard med både Joe och Sally som är med i leken än så länge.

Konkurrensen är mördande givetvis, men ska man också gissa att de skotska fåren är en utmaning för svenskarna jämfört med de tama och snälla mähän som vi har i Sverige?

Två Ty Nant-hundar på World Trial

VM i fårvallning, eller vad vi nu ska kalla World Trial på svenska, pågår torsdag-söndag i England. Torsdag och fredag är det kvaltävlingar på tre fält samtidigt, dvs 6 startfält med totalt 240 startande från länder över hela världen. De 7 bästa från varje startfält går vidare till semifinal med 42 starter på lördag, och sedan 16 starter i final på söndag.

Idag torsdag startade Eva med Ty Nant Nike på bana 1 - tyvärr går de inte vidare till semifinal, och det gjorde inte heller någon av de andra svenskarna som startade idag. Däremot hade Finland, Danmark och Norge ekipage som lyckades gå vidare.

Imorgon startar Eva och Ty Nant Flash på bana 3. Vi håller tummarna för dem och för att åtminstone någon svensk ska vara med i startfältet på lördag (och söndag).

Seth (och jag inte minst) gör en omstart

Sedan några dagar är Seths 3 veckor långa antibiotikabehandling över och om 6 dagar till är även karenstiden slut enligt Jordbruksverkets dopingregler. Seth mår fint även om konditionsträningen är eftersatt, och fortsätter han må bra försöker vi oss på IK2-start i Gynge torsdag och fredag nästa vecka. Det läskiga med den här sjukdomen är den påverkan den har på nervsystemet, och visst har han kvar vissa grejer där men det är bagateller i det helvete som varit.

Den målsättning jag satte för Seth tidigt i våras var att kvala in och göra en bra insats på årets Unghundscup, samt att starta upp honom i IK2. Allt gick på räls och var lätt som en plätt tills alla möjliga obegripliga beteenden började dyka upp för några månader sedan, typ tajta, ta fel på riktning, vägran, seghet och osäkerhet i största allmänhet. Man tar det ju först som träningsproblem, inlärningströskel och liknande, men Seth mådde ju helt enkelt skitdåligt. Det är talande för rasen i största allmänhet men också för Seths egen stora samarbetsvilja och dådkraft att han ställde upp och försökte som han gjorde. Jag tvekar fortfarande på om jag ska anmäla oss till Unghundscupen. När målsättningen var att göra ett bra resultat känner jag ingen anledning att åka dit med inställningen "det får gå som det går".

Under medicineringen har han blivit piggare och gladare för var dag och just nu känns det som att jag fått tillbaka stora delar av min gamla hund. Men det djävulska med denna bakterie är att den är mycket svår att bli av med. Den lägger sig i vila inne i vissa typer av vita blodkroppar och där kommer antibiotikan inte åt den. Under de här deppiga veckorna med många tråkiga tankar i huvudet har jag haft "terapiprat" med andra drabbade och fått många mail med både uppmuntrande och nedslående berättelser ur levande livet. Det verkar i alla fall oundvikligt med åtminstone ett återfall - ibland kommer det redan efter några veckor och ibland dröjer det ett halvår. Sedan verkar ett stabilare läge infinna sig med antingen konstanta återfall eller ett någorlunda OK liv.

Jag har bestämt mig för att inte räkna ut Seth utan satsa på att han hör till dem som kommer tillbaka, och så länge jag satsar på det ha 100 procent närvaro i ett bra och ändamålsenligt beteende inför sjukdomen. Har de senaste veckorna tänkt mycket på Serge van der Zweeps runda med Jim på EM i Andrarum, ett föredöme i mental hantering av ett dåligt läge. Serge kvalar in till finalen med en hund som mycket väl hade kunnat göra en runda som placerat dem på prispallen men Jim springer bort sig i första utgången, liksom många andra, men Jim springer bort sig värre än någon annan. Vi som jobbade i första utställningen var de enda i Andrarum som hade uppsikt över Jim hela tiden och vi såg hur väldigt vilse han var och hur jättelångt han redan sprungit när han efter 11 minuter (hela tiden springande) äntligen hittar fåren. Redan där hade många givit upp och gått ut för att leta reda på sin hund, särskilt jag. Men Serge är där han är idag för att han har styrkan att sedan köra resten av banan med full mental koncentration på att gå en vinnarrunda trots att seger redan var utesluten. Resten av banan går super och inom de 30 minuter ekipagen hade på sig utför Serge och Jim alla moment och slutar på en åttondeplats i EM-finalen istället för att vara brutna och stå sist!!! Sååå starkt! Där har jag en hel del att lära, och det ska jag försöka bjuda Seth på nu.

Och annars? Ja det vill jag inte riktigt tänka på, men det är väl omplacering till ett vilsammare gårdsliv utan prestationskrav.

Fotona är från igår när Seth för första gången på flera veckor fick jobba. Jag hann ta dem under tiden som han packade in djuren mot en grind som de av någon anledning alltid ska vägra gå ut genom för att vandra till bete i nästa by.

Ty Nant Samba är här

Visa alla

Hämta

Allt handlar om personligt tyckande, men i mina ögon var det Sambas matte som drog den stora vinstlotten i kullen med Ty Nant Day och Borris. Det blev riktigt fina hundar överlag i kullen, men när Samba kom på nybörjarkurs i vallning för mig våren 2010 tillsammans med sin matte, ja då bara blev jag lycklig. Gjorde ett oblygt försök att få köpa tillbaka henne, men nej...

Nu är hon i alla fall här på träning för att jag ska försöka gå ett VP med henne i höst, och ja, sedan är det både höftledsröntgen och ögonlysning som vi ska igenom. Men om allt detta funkar, så finns det en vidtalad hane i Danmark som väntar. Intresserad av en valp? Maila mig i så fall på lena@karlssonpost.se så kan jag berätta mer om den tilltänkta hanen och om Samba.

Samba är typen som kunde allt om får redan från början. Hon är alltid på väg in mot djuren men på något märkligt sätt ändå helt välbalanserad i djup- och sidled i drivningen, och flankerna är sådana jag gillar som är både utåt och inåt samtidigt.

Men hemma hos sig arbetar hon utan kommandon, så det är något av en utmaning att få henne klar för ett VP i höst... Kommandona i sig är inget problem att träna in, men det handlar om att få borra sig in så långt i huvudet på henne att hon accepterar att jobba efter mitt huvud och inte sitt eget - och att få detta att funka även på 150 meters håll.

Misslyckas vi med VP:t så är det i alla fall alltid en lycka att träna en hund som Samba, en aldrig hackande motor och en makalös närvarokänsla i varenda steg. Och så behöver jag någon ersättning att träna nu när hennes bror Seth är sjukskriven och ska ta det lugnt.

Sapp har fått ett hem

Jag blir bara jättevarm och glad när jag ser de här bilderna, och det vet jag gäller för alla ni som hjälpt mig med honom ibland och som rörts av hans förhållande till den hårda världen. Sapp har kostat mig mycket, men nu är jag glad. Ulla med familj har givit Sapp ett hem där både människor och miljö är rätt. Nu bor Sapp på en Astrid Lindgren-mjölkgård vid vägens slut utanför Vetlanda, en liten gård av det slag som snart inte finns längre i mekaniseringarnas och storleksrationaliseringarnas tid. Sapp trivs bra och vågar t o m bo inomhus sedan han långsamt fått vänja sig vid att flytta ut ur en bur i den takt han velat själv. Jag hörde t o m något om att han snart blivit så modig att han skulle introduceras för TV-soffan.

Jag försökte länge hitta någon nisch för Sapp så han kunde fått stanna här och jobba. Men eftersom han flydde fältet så fort det dök upp främmande människor eller hundar kunde jag inta ha honom kvar, vare sig som "kurshund" eller arbetshund. Det blev helt uppenbart för mig tidigare i somras när jag på cykel och Sapp bakom djuren skulle flytta till ett nytt bete. På den vanligtvis folktomma banvallen möter vi efter ett tag en cyklist med hund i koppel - och plötsligt är världens trognaste Sapp försvunnen och han kommer inte när jag ropar. Fem minuter efter att cyklisten är borta så dyker Sapp upp... men då har jag redan varit tvungen att ringa hem och be någon ta bilen och komma med en ny hund till mig. Synd, för Sapp är en riktigt bra vallhund som skulle kunnat göra bra ifrån sig både i arbete och på tävlingsbanor, min typ av stadig hane.


Lillhusse Einar är Sapps bästa vän.


Sapp och Einar trivs båda i skogen. Utbildning i blodspår pågår.

Alla foton är tagna av Anna-Carin Eliasson - tack för dem och för all hjälp!

Ingen unghundscup för Zack

Gick en IK1 med Zack i Öljersjö i lördags. Han gick jättefint och var med mig i huvudet och rörelserna precis hela tiden, varenda liten signal. Jag körde honom hela banan på IK2-sätt med mig själv kvar vid posten, och efter upptaget behövde jag inte lägga honom en enda gång i framdrivning och triangel. Han höll ett helt lagom tempo och avstånd själv. Men crossen var jättesvår att se linjen på - vallen var slät som en gräsmatta utan en enda tuva att ha som referenspunkt - så där styrde jag honom länge för lågt tills fåren började närma sig grinden och jag såg det. I alla fall inte mer än 7 poäng bort av de 30 i triangeln, trots att linjen var fel en lång sträcka. Ska jag gissa så tror jag att 4 av de 7 var min linjemiss och att 3 var en bula som blev när Zack tog ett vänster istället för höger.

Men sedan tog det stopp i delningen, och det var inte Zack som vägrade den här gången. Nej, det var fåren som var vana vid "kroppsvallning" och tålde mycket spring - då var de förvånansvärt lugna. De kände sig alldeles för kontrollerade av Zack som flyttat dem runt banan med minimala rörelser och eye och klättrade upp i famnen på mig - jag fick dem helt enkelt inte ifrån mig så långt att det gick att ställa upp dem för en delning. Poängen slut i delningen m a o, och annars hade domaren diskat mig sa han eftersom jag rört vid fåren i mina försök att stampa dem från mig. Jag såg flera som lyckades dela genom att ha en hund med hög svansföring som sprang runt förare och får tills fåren började bli oroliga och delade sig på två sidor föraren, varpå det gick att kalla in hunden... Men att fåren inte alltid är ens egen "typ" måste man ta med gott humör på tävling - en annan gång passar oss fåren perfekt.

I alla händelser hade genomförd delning och fålla inte givit oss några vidare cup-poäng för fåren drog från utställningen redan när Zack var kl 3 i hämtet så där var inga chanser att få tillräckligt med poäng. Men jag var jättenöjd med hur cool Zack var i upptaget när han hunnit ifatt och stoppat fåren, och sedan bara började framdrivningen hur lugnt som helst, tog styrning tillbaka till linjen och genom framdrivningsgrindarna. Wow vilken känsla vi börjar få i drivningen nu! Och för första gången kände jag att han inte behövde lägga energi på att begränsa tempo och rörelser utan var helt trygg i sin kontroll!

Någon Unghundscup blir det alltså inte för Zack - nästa år är han för gammal med de nya kvalreglerna. Vi skulle behövt några månader till på oss i år för att bli säkra poängplockare. Efter den här tävlingen känner jag i alla fall att han inte längre har behov av att jag följer med ut i triangeln, så nu när Unghundscupen inte längre är inom räckhåll så flyttar jag upp honom till IK2 så får han börja göra sina erfarenheter där istället.

Jag tappar nästan sugen

Har fått ehrlichia-besked på Seth idag, eller anaplasmos som numera denna vidriga fästingburna sjukdom heter. Ska jag ge upp det här med hundar och satsa på guldfiskar istället? Hur många talangfulla hundar ska jag behöva sortera ut??? Ned som inte hade någon höft alls på ena sidan, Doff som blev ormbiten och fick hjärtproblem, och nu Seth som drabbats av denna skit

För bara två månader sedan hade Seth och jag världens flyt i träning och tävling, allt kändes lätt och vi var ett huvud och en kropp i vallningen, jag kände hur han redan förberett sig för kommandona innan han fick dem och de ledde alltid till precis den inverkan på fåren som jag ville, och jag levde med känslan "det är ju inte svårare att vinna än att gå ut och tävla".

Men sedan början av juli har han varit tveksam och seg, tagit fel på kommandon, vänt sig om för att titta efter hjälper, blivit allt tajtare i utgångarna trots att han är en naturlig "outrunner" som aldrig behövt tränas på att hämta djur..

Tyvärr sammanföll problemen med att jag flyttade upp honom i IK2, vilket försenade insikten att han var sjuk. Det var för lätt att tävla IK1 med honom men när han plötsligt inte funkade i IK2, så var det lika lätt att förklara det med att han behövde vänja sig vid dubbla avstånd och mindre förarhjälp. Hemma i jobb och träning har han ändå funkat fram till i förra veckan när han plötsligt inte ville jobba i träningen utan bara la sig och passade eller försvann i för stora bågar - då insåg jag med ett klubbslag i huvudet: stackars hund, han har ont eller mår inte bra!!! Jag ringde till min veterinärklinik i fredags och sa "jag vill inte ha någon tid, jag kommer nu meddetsamma", och så blev det. Stor allmän hälsoundersökning där vi även hittade svullna tonsiller vilket också behöver en omgång antibiotika, och så idag kom anaplasmabeskedet.

Övning i positivt tänkande: Bra var att den allmänna blodscreeningen inte visade lever- eller njurpåverkan, och heller ingen anemi vilket är rätt vanligt vid anaplasmos. Anaplasmabakterien (alltså den som tidigare kallades ehrlichia) letar sig in i vissa typer av vita blodkroppar där den "äter" och förökar sig. Detta går i cykler och det är därför hundar med anaplasmadiagnos är sjuka i skov, men man vet inte exakt hur och varför bakterien producerar alla de ospecifika subkliniska symptom som hör till sjukdomsbilden. De muskel- och ledsmärtor som drabbade djur visar beror på att bakterien i ett senare skede av sjukdomen också periodvis kan vandra ut ur blodomloppet och vara aktiv i muskler.

Nu går Seth på en kur med bredspektrumantibiotika. Själv måste jag inleda en mental träningskur. Än så länge tänker jag bara en massa ostrukturerade saker, och så har jag ringt till Anna G och Eva E som har hund på samma sätt som jag och kan förstå mitt sätt att tänka. Troligen ringde jag till dem mest för att jag behövde hjälp att tycka synd om mig, men båda två sa faktiskt en massa kloka saker som jag får göra något av under resans gång. Jag vill inte hamna i en tröstlös resa under flera år där man alltid ställer sitt hopp till nästa medicinkur. Precis som Eva sa så måste jag sätta upp kvalitetsmål och tidsplaner och hålla mig till dem, men vad det innebär i praktiken behöver lite tid.

Tvååker - Seth hittade formen och Zack flippade ur

Tiden rusar så här års... Förra helgen var vi i alla fall i Tvååker och tävlade, IK2 för Seth och IK1 för Zack.

Första gången som jag tävlade två dagar på samma ställe med Seth, och det var precis vad han behövde. Hans problem är att han plockar fram ett överdrivet kontrollbehov när han kommer bort och är på långa avstånd från mig, det går sååå sakta och han vaktar varje steg i driven när han kommer en bit över 100 meter från mig. Han missbedömer också fortfarande hämtavståndet där hans muskelminne från IK1 fortfarande ligger ytligt och säger honom att djuren ska finnas efter ca 150 meter. Första dagen hann vi p g a lågt tempo varken med delning eller fålla men han kändes fin så jag bestämde mig för att nästa dag köra på honom i full fart och inte krångla med grindhål och annat som kan få honom att börja fundera. Jag körde runt honom utan ett enda stopp före delningsringen och det gick super, kändes störtskönt att köra honom och vi landade på 72 poäng trots att djuren glidit precis utanför alla tre grindparen (5 djur i flocken ger 15 poäng bort för de missade grindarna).

Zack hade gått jättebra i träningen i veckan före tävlingen och jag hade förväntningar på att han skulle kunna gå två skapliga rundor. Men han var inte min hund kan man säga. Jag säger inte ens att han var olydig för jag tror inte att jag fanns i hans medvetande. Han var minst lika speedad som när han kom till mig för fem månader sedan, med den skillnaden att han då åtminstone var lite låg och osäker - nu var han rätt hög på sig själv! Visst har man stått på en tävlingsbana och känt att man inte har hunden med sig, men det här hade jag verkligen inte upplevt tidigare - skönt när sådant händer att han åtminstone inte är ful mot fåren, för det har han aldrig varit i hur spända lägen som helst. Japp, i alla fall bara att gå ut på banan och etablera kontakt med sin hund och plocka hem den från yttre rymden! Fortsättning följer i ett nytt inlägg, men nu måste jag jobba lite.

Här är också en liten filmsnutt från i lördags. Jag var tvungen att flytta tre egensinniga baggar av varsin ras: herr texel, herr suffolk och herr finull. Herr S och F kan ränna helt galet och springa ner vad som helst medan herr T är som texelbaggar brukar vara och inte klarar att flytta sig för en hund ö h t. Om jag inte har tillgång till Seths hjälp så brukar jag faktiskt ta upp baggarna på en vagn istället för att gå med dem kring byggnader och maskiner (växthuset t ex!) för att skaderisken är för stor att flytta dem med någon av de andra hundarna. Are var ute med sin nya kamera som skulle ha ett s k "dynamiskt fokus" han ville prova, och där dök jag, Seth och baggarna upp som lämpligt objekt. Are fick inte kläm på det "dynamiska fokuset" så lite epilepsivarning är det på filmen.

Ty Nant Nike och Eva femma i NM

Nike tredje från höger med en vit trekant i nacken och rätt stor vit bläs för rätt exakt nio år sedan.

Härligt Eva och Nike, ni är sååå duktiga! Nike och Eva blev femma i finalen i Nordiska Mästerskapen som i år gick i Finland. Detta händer nio år och en vecka efter att Eva och jag satt och vaktade över Nettle medan kullen med Nike föddes. Vilka år det har varit! Nike är första hunden som Eva tränat upp själv och det har varit en del svängar på vägen men Nike har alltid presterat bra med sin fina balans och driv. Hoppas nu att Nike får ännu några fina resultat under höstens cuper och finaler för man vet ju aldrig när en hund i Nikes ålder behöver gå in i pension, men kanske är det ännu ett år kvar på tävlingsbanorna.

Eva hade med även Ty Nant Flash till finalen som är ur min andra kull på Nettle, men där bet hon ut sig efter att ha taggat till under två kvaldagar på de tröga tävlingsdjuren. Men jättesnyggt av Eva att ha med båda två till finalen dit bara tre andra svenskar kom (kvinnliga handlers allihopa!!!). Grattis Eva, Anna, som blev bästa kvinnliga handler med sin fjärdeplacering, Lottie och Ann!

Vinnare och Nordisk mästare är Seths norska farmor Sisko med sin suveräna handler Jo Agnar Hansen - vilket team!