Ormbett och grattis

Här ligger stackars Doff i Majas säng och orkar inte röra sig för idag blev han ormbiten när vi skulle flytta får. Och eftersom han är en Border Collie så fortsatte han att jobba och jag märkte inget förrän han började bli okoncentrerad och inte klarade att ta kommando längre. Då tog jag för givet att det var hettan så jag gav honom vatten och la in honom i bilen och lät Donna slutföra jobbat istället. En timme senare ca skulle jag släppa ut båda hundarna ur bilen men Doff ville inte röra sig - först då fick jag syn på det tjocka bakbenet och det lilla hålet på tassens ovansida. Hem i ilfart för att lösa upp betapred-tabletter och få i honom och samtidigt ringa veterinären för vidare instruktioner. Ni ser väl frysklampen som hans ben och tass vilar på. Det krymper blodkärlen och gör att giftet inte sprids lika effektivt. Han är rejält medtagen, och det här är tufft för levern säger veterinären förutom att lungor och hjärta påverkas av giftet. Men han dricker själv nu och det är bra för då slipper vi lägga in honom med dropp. Nu får vi hålla noga och tät koll på allmäntillståndet närmaste dygnet och sedan ska han vara lugn i flera dagar till.

Och så grattis till Eva Eriksson som idag på IK2 i Loftahammar vann och kom trea med Ty Nant-tikarna Nike och Flash. Grattis även till Susanne Johannesson och hennes uppfödning Strandängens Jim även om Jim inte är en Ty Nant-uppfödning - han är nämligen son till min Glen och Susannes Jill. Jim vann Nöttävlingen i Kristianstad i söndags.

Nu börjar det fylla på i rankinglistorna för höstens cuper och finaler så snart ska jag lägga ut Ty Nant-hundarnas rankingar på hemsidan.

Förstapris till både Donna o Doff

IK1-tävlingarna i Maglarp hos Lottie Hansson med engelska domaren Tom Lawrenson blev en framgång för både Doff och Donna. Fina får och trevlig bana som avslutades med en smal tratt före delningen. Jag gick ut som första startande med Donna och ledde sedan med henne på 89 p ända tills jag gått med Doff som start 17 och med 90 poäng. Bägge två kändes riktigt fina och tog alla kommandon kanon. Donna är lite lättare att köra för hon är inte lika intensiv i sin attityd mot fåren som Doff. Bägge två missade dock att ta hem segern på tävlingen på grund av att de gjorde för vida utgångar. Donna landade ca 100 meter bakom djuren, och då hade jag redan börjat bli nervös efter att inte ha haft henne i sikte när hon försvann bakom kullarna. Hon kom ändå upp klockrent bakom djuren och sedan gick allt på räls. Men den för stora utgången kostade oss 4 poäng vilket var det som tog ifrån henne översta platsen på prispallen. Doff gjorde också en för stor utgång men insåg sitt misstag själv och dalade då in lite snett mot djuren vilket gjorde att jag blev tvungen att korrigera med några signaler - poängavdrag där också men i upptaget istället för utgången. Vi får gratta Christer Palm och hans Kee till vinnarplatsen istället - Kee hade en helt lagom stor utgång och sedan en fin runda.

Jag stod kvar vid posten under hela triangeldrivningen och körde både Doff och Donna som en IK 2-bana, så det känns fint med de här resultaten, särskilt bra känns det med Donna att hon kan fokusera på vallningen och inte spänner sig och blir dåligt kontaktbar så fort hon hamnar i en ny miljö. Doff hade ett förstapris redan från förra året när han gick sin första IK1 på Gotland, men i år siktar vi på att kvala in till Unghundscupen så det är inte i vägen med lite poäng.

Tidigare på dagen hade vi varit på en IK2 i Andrarum - hos Åsa och Bosse är det alltid så bra tävlingar med bra får och spännande stora banor på de vackra kullarna kring slottet, och alltid härligt svårt att få in fåren i fållan, där hundarna måste ligga helt rätt och inte för nära om det ska lyckas - sådana tävlngar gillar jag. Donna var mer spänd där men ändå en stor förbättring jämfört med Öland. Hon hittade tyvärr inte fåren, tog två omdirigeringar fint men skar sedan linjen och försvann bland kullarna så det blev att bryta. Men hon var mycket kontaktbar och vände sig om flera gånger och bad om anvisningar om var hon skulle gå för att hitta djuren, och det är ett mycket stort framsteg att Donna söker kontakt och råd istället för att bli väldigt ensam. Doff hittade inte heller djuren och lyckades skära och hamna uppe på kullarna också, men där fick jag syn på honom och kunde ge honom ett stort "turn back" åt höger som han tog jättefint. När han väl hittat djuren gick han jättefint och tog varenda liten signal och slutade på 62 poäng trots att han missat alla 19 i utgången och några till på ett snett upptag från "fel" håll. Hade han hittat djuren direkt så hade han faktiskt kommit femma eller sexa på en krävande bana och det känns skönt att ha i bagaget. Men man vinner inga tävlingar så länge man har några "om inte", så det blir till att åka bort och öva bägge två på några långa hämt med dolda får. Här på gården i Småland har vi stenmurar ca var 75:e meter så det går inte att träna långa hämtningar här hemma.

Mysigt att vara hemma igen tyckte Seth och hoppade upp i famnen för att ge mig en av sina specialkramar som han börjar bli lite för stor för (men han har inte fattat det än).

A kid is back in town

Eller i alla fall tillbaka i byn. Det är Spike ur Daysis och Borris kull som kommit tillbaka. Han såldes till annan hundsport men han och hans nya ägare passade inte för varandra helt enkelt. Bra när man kommer fram till det snabbt och gör något åt saken! Nu får han istället en chans att bli det han är född till, nämligen vallhund. Spike är mjuk, förig och social men fortfarande mycket valp både i kroppen och huvudet så först av allt får han växa till sig lite och vänja sig vid rutinerna i ett nytt och troligen ganska annorlunda liv jämfört med det han kom från nu.

Hans bror Seth som jag tog ur kullen är väl inte helt glad åt att brorsan är tillbaka. Seth är till skillnad från Spike nästan vuxen både fysiskt och mentalt, lugn, fokuserad, balanserad i alla rörelser, fysiskt hanhundspräglad och kissar redan på tre ben, en stark ledartyp med naturlig pondus. Och inte så lite lik en varg med sin viltfärgade ragg.

Donna i arbete

Lamningarna går vidare. Allt hade gått nästan för bra fram till igår. Det är otroligt hur mycket skit som kan hända på en gång, inte så många tackor och lamm egentligen men varje lamning som går åt fanders tar oerhört med tid och sliter. Ryggen har satt sig i de trasiga diskarna, höger axel och höger knä skriker, vänster tumgrepp är oanvändbart...

Fram till dessa två dagars elände var det bara korparna som hotade friden i lamningshagen. Här är en liten stackare som hade kunnat stryka med om inte hans mamma hade försvarat honom så duktigt. Nu blev han bara hackad bredvid ögat och runt örat, och efter att ha blivit tvättad med jodopax och vårdad av sin ömma moder inne i fårhuset i ett dygn så var han i skick som ny.


Ja, och så var det då Donna. Visst har hon hjälpt till med långa fårflyttningar och lastningar och lite allt möjligt, men lamningarna var egentligen hennes första riktiga arbetsträning. Nu har hon hunnit bli två år och det är fyra och en halv månad sedan hon kom hit. Första förmiddagen jag tog med henne ut kan jag säga att det kändes som att hennes liv hängde på en skör tråd - helt OK om hon inte blir en tävlingshund men en hund som inte pallar jobbet har ingen framtid hos mig. Hon blev väldigt påverkad av att se och höra alla lamm, känna lukter av fostervatten och efterbörder, se alla skygga tackor och inte fatta vad jag höll på med samtidigt som jag krävde att hon skulle ligga still och passa. Hon stack helt enkelt iväg hem. Eftersom jag lovat mig själv att aldrig låta Donna få utlopp för sin inlärda flykt vid press eller obehag, så tog jag henne nästa arbetspass i en lina. En något absurd situation att jobba som en idiot med lamm och tackor och samtidigt se till att ha foten på en lina!!! Varje gång jag var klar med en tacka så klappade jag om Donna och låtsades som att jag var väldigt nöjd och glad. Efter ett litet tag började hon intresserat titta efter vad jag höll på med och nu efter en vecka så är hon en fantastiskt lamningshjälp. Doff är mer lydig och exakt men Donna är ändå lättare att ha med sig för hon har en naturlig förmåga att vara både bestämd och layback samtidigt. Hon har också en naturlig känsla för att det här är ett jobb där det gäller att gå runt som en osynlig skugga för att inte störa i onödan - jag gillar inte att jobba med tikar och det är en olycka att jag råkat ut för Donna-;), men jag måste erkänna att det känns som att hon bidrar med en viss kvinnlig finess i det här jobbet. Här ligger hon fint och passar på en tacka åt mig.

Det har också skett en stor förändring senaste månaden i Donnas lilla huvud som revolutionerat träningen. Det hände mycket plötsligt några dagar efter att vi kom hem från hennes katastrofala insatser på Öland. Donna har börjat förstå beröm. Det kan låta märkligt, men alla som vet hur Donna var för ett drygt år sedan vet vad jag menar. Då förstod hon ö h t inte att man sa något till henne för att man ville henne något. Nu blir hon riktigt glad och mjuk och viftar på svansen och tittar upp på mig om jag säger till henne att hon är en fin hund. Vår kommunikation har fått ett språng framåt.

Utomhuslamningarna har startat

Ett fint litet tacklamm med Texel-pappa. Mamma är en ungtacka av mjölkfår och min förra Dorset-bagge. Det här blir jättefina produktionstackor av X-raskorsning. Jag säljer dem i partier om 5 stycken för 4000:- + moms. M3-status, KRAV-certifierade och med i Elitlamm Avel & Produktion. Det går att välja på tacklamm efter både Texel- och Suffolkbagge.

Två fina bagglamm med en Suffolk-bagge till pappa ligger och vilar sig efter resan ut i världen och öronmärkning.

Nu har årets utomhuslamning startat och håller på fram till midsommar ungefär. Det är den enskilt viktigaste arbetsuppgiften för mina hundar under fåråret. Utomhuslamning är inte praktiskt genomförbar på ett sätt som är djuretiskt acceptabelt och säkert för tackorna om man inte lugnt kan få tag i dem som behöver hjälp med fellägen, döda lamm, för stora lamm etc. Ofta lammar tackorna med färre förlossningskomplikationer ute än inne men ändå ska ju lammen öronmärkas och registreras och tackan ha en koll av juvret.

Här behöver man en tålmodig och trygg hund vid sin sida som kan vara bestämd men också väldigt layback för att ställa tackorna utan att skrämma. Absolut lydnad och att tåla min press är nödvändigt. I år ska jag försöka skola in Doff och Donna i denna verksamhet. Donna ska jag inte säga något om ännu för hon har fortfarande problem med press i nya situationer. Doff är hela tiden arbetsvillig även om jag ställer stora krav, men han har fortfarande lite svårt att förstå att det här är ett jobb som går ut på att flytta sig till rätt position för att stoppa en tacka och sedan ligga där 10-20 minuter medan jag öronmärker eller rättar till ett felläge. En del hundar gillar ju naturligt att ligga och passa och hålla djur, men det är inte Doffs naturliga anlag - djuren ska gå tycker han. Han har inte heller riktigt greppat HUR layback han måste vara för att jobba med nylammade tackor, men han funkar bättre idag än när lamningen drog igång för tre dagar sedan.


Tackorna lammar på betesmark här i byn så att det går att besöka dem hela dygnet. Men när lammen är öronmärkta och tacka och lamm verkar fungera lastar jag upp dem i hästsläpet och kör iväg dem till ett fräscht bete. Tackorna är vaksamma och går inte ut från släpet med sina små innan de kollat in läget en stund.


På den här bilden kan ni längst in i dunklet spana in synderskorna. Jag hatar tackor som ska knycka andras nyfödda lamm fastän det är 4-7 dagar kvar innan de själva ska lamma. Som "straff" plockar jag upp dem i en transport och förvarar dem i en hage bakom fårhuset så att de inte ska sabotera en massa i den stora flocken med tackor. Hittills går det 7 tackor i den här hagen.