En 25:a eller annat typ av fålla är ofta väldigt avslöjande om en hunds problem med fåren. Och som instruktör har jag hur många gånger som helst fått elevens kommentar om hundens problem i ett begränsat utrymme: "så gör hon/han aldrig på ett stort fält". Jag tror att de ofta menar att hunden inte gör fel utan att det är träningsmiljön det är fel på, dvs att det är för trångt.
Jag tänker istället precis tvärt om. I mitt sätt att träna och tänka kring hur vi får trygga lugna hundar är träning i trångt läge centralt. Då tror många att jag menar att vi måste se till att hunden har mod att gå emellan fåren och staketet - men nej, det här handlar inte bara om rädsla för närkontakt. Det handlar mer om oförmåga att hantera drag och förutseende. Och det handlar om att klara av kontakt och krav från föraren i ett läge när hundens hela vaksamhet är aktiverad.
Ute på ett öppet fält har hunden lätt både att skaffa sig "frizoner" från föraren och att svara på dragningar hos djuren genom att släppa kontakten med dem och bara ägna sig åt att passa och parera. Om hunden fått ägna sig åt dessa beteenden länge så blir spänningarna i en 25:a ofta så stora att hunden gör rusningar, blir tajt och kanske t o m biter.
Sedan några veckor har jag känt att det blivit dags att ta tag i Bets förhållande till drag och samarbete. Hon är visserligen inte ens riktigt sex månader, men eftersom hon redan från början var så full av fårgalenskap har jag låtit henne bli mätt på får för att slippa ha henne inlåst eller kopplad dygnet runt. Nu är får en naturlig del av hennes dag, och hon vet att ibland gör man något med fåren och ibland inte. Däremot har hon inte alls ställt upp om jag försöker lägga mig i för att t ex runda djuren åt något visst håll eller flytta dem mot draghållet - och därför har jag låtit bli att göra något med henne och sett mellan fingrarna med att hon skaffar sig egna små arbetsuppgifter när hon varit med ute på olika beten. Men nu kände jag att det blivit läge antingen att hålla henne kopplad eller att ta in henne i ett mindre utrymme för att tvinga henne att plocka in mig i bilden.
Det fick bli det sistnämnda. Första passet gick jag bara omkring med henne i ett längre koppel och hon var ungefär lika intresserad som en golden retriever skulle varit - "ska du ta ifrån mig kollen på djuren så kan det vara". Andra passet en vecka senare var hon med på noterna, men om jag vände henne från draget ("fel håll" alltså) blev hon galen och försökte göra inrusningar. Tredje passet i slutet av förra veckan (då jag tog upp telefonen och filmade klippet ovan) började hon acceptera att jag styrde upp åt vilket håll vi skulle gå, även om hon inte vallar riktigt med samma stil och intresse som hon har i "fritt" läge. Efter det så har hon också börjat vara rätt så samarbetsvillig ute i det fria och med några fler pass i rasthagen tror jag att det är helt OK att jag trängt mig in i hennes "vallningskartbild". Men det är en liten hund som vet vad hon vill och har koll på minsta öronviftning hos tackorna! Hon har alldeles på egen hand hittat fina flanker, bra drivteknik, rätt avstånd och tempo - det som gäller i fortsättningen är att lägga till samarbetet - och när det fungerar, kommandon.
