söndag 19 oktober 2014

Sen sist

Här på bloggen har varit lite tyst eftersom jag var på resande fot och höll kurser hela förra veckan. Har jag sagt det tidigare så ursäkta, men ute i Vallhundssverige finns verkligen många fina och utvecklingsbara hundar och härliga ambitiösa förare (och ja, givetvis även ni norska och finska ekipage räknar jag in i det gänget). Särskilt roligt är det med ansikten och nosar som kommer igen så att man får följa ekipagens utveckling. Roligt också att få ha Bettans fjärde bror som kursdeltagare - Jack, som bor i Finland, var det enda av syskonen jag inte sett tidigare.

På resan passade jag också på att hälsa på Bop i hans nya hem. Han är fortfarande mycket liten för att vara hane och ha passerat ettårsdagen, ca 13 kg, men stor i självförtroende och motor. Välbalanserad som mamma Mae med lätt att hitta balansen i djupled och bra driv men med mycket mer dådkraft och mindre kontrollbehov. Lite sorgligt att jag inte har honom kvar men mest är jag glad för att han har fått ett så bra hem där han är ensam hund. När både Oscar o Bop går bakom fåren och tränar fösning fungerar samarbetet men när Bop kom upp i förarbalans var det lite så att Bop vallade både husse och fåren för säkerhets skull. Inte klarade jag att åka därifrån och lämna dem med den världsbilden! Men eftersom både Oscar o Bop är smarta och läraktiga så hade de snart hittat positionerna och då såg det ut så här strax innan mörkret sänkte sig.


I slutet av förra veckan sprängde vi också målsnöret för Bettans sex veckor långa vila med många timmar i bur varvat med korta koppelpromenader. Senaste veckan har varit höglöpvecka med rätt mycket hundgård för hennes del men jag har ändå börjat köra igång henne igen. Lite ringrostig att ta rätt på höger-vänsterkommandona och inte riktigt lika trygg i fråndrivningarna som före konvalescensen, men det kommer dag för dag. Ungefär när hon fick sin diagnos hade jag bestämt att träningsmässigt ta itu med hennes vänstervarv som blivit allt mer tajt och mer obalanserat hela sommaren, men nu när jag startat henne igen syns inget av detta - jag känner mig rätt säker på att det var den inflammerade tassen som gjorde mer ont när hon gick i vänstervarv eftersom tyngden då läggs på högersidan. Oförklarliga dåliga beteenden hos djur har ofta en fysisk förklaring, t ex smärta.

Idag har jag också premiärstartat Bettan i IK2 i Mada. Inte alls planerat och inte med förhoppningar om något storslaget resultat så här omedelbart efter den långa burvilan. Men när jag tävlade med Zack igår (lördag) tyckte jag att det var en bra och tekniskt okomplicerad bana på slät och mjuk mark foch lyckades få efteranmäla Bet till idag. Så där stod vi idag på morgonen och skulle starta först av alla i morgondiset. Lite överrumplad blev jag av att fåren sedan igår blivit väldigt målmedvetna om att snabbast möjligt ta sig från banan, och var det med någon äldre madame i gruppen så kunde de verkligen ställa upp sig mot hunden. Bettan är nu den typ av hund som gärna tar en strid så jag valde det säkra och plockade ner henne rätt ordentligt innan jag släppte iväg henne på första benet där draget mot utsläppet var värst. Där tappade vi många poäng eftersom fåren ställde upp sig gång på gång och jag inte ville låta Bet gå på (kan smälla ordentligt) utan istället flankade och stoppade nästan hela vägen fram till crossen. Innan dess hade vi tappat en hel del på utgången eftersom fåren försökte sticka från utställarna och de två utställarhundarna var aktiva - jag såg inte helt vad som hände på det långa avståndet men jag tror att Bet var på väg att avsluta utgången och istället ge sig in framför fåren för att stoppa dem. Hon tog iaf mitt stödkommando och fortsatte till upptaget, men med många poäng tappade. Det tredje poängtappet var sedan i delningen - hon hjälpte mig hur elegant som helst att skapa fina luckor men vägrade sedan komma in två gånger innan hon tredje gången med tvekan lydde, typ "du är ju helt korkad Lena när jag slitit som en gnu hela vägen för att hålla kvar djuren på banan, och nu ber du mig att medverka till att tappa hälften av dem!". Inte mer än 67 poäng kvar men hon rörde sig fint, lyckades hålla huvudet kallt trots en rätt utmanande arbetsuppgift och hade hela vägen full koll i varje steg så jag är nöjd.

Måste också recensera den nya tävlingsplatsen Mada (här gick SM för rätt många år sedan men sedan dess inget). Stort A i alla avseenden! En verkligt fin besättning med djur som hanteras på ett sätt så att de fortfarande har ett naturligt beteende - respektfulla men inte rädda för vare sig hund eller människa. Jag tycker att momentet delning med märkta djur på ganska många tävlingar är rent larvigt när fåren är trygga med att klättra på människor - finns  ju inget sätt att omgruppera dem på det sätt som är tänkt ska visa upp herdens skicklighet. Arrangörerna Smålands VK hade varit osäkra på hur djuren skulle fungera i smågrupper på banan och därför inte planerat för märkta djur, men det hade varit pricken över i:et på de här tävlingarna. Hoppas detta blir en tävlingsplats vi får komma tillbaka till! Perfekt och välordnat arrangemang i övrigt också så stort tack till Smålands VK och till djurägarna Lars och Helena Cederlöf! Och så väldigt stort grattis från mig och Hyde till Hydes mamma Queenie med förare Kristian Carlsson som vann i Mada idag på 94 poäng.

Och den lille Hyde då? Sedan de sista filmerna i förra inlägget är han ställd på "fårvila" (så gott det nu går med får i alla väderstreck runt huset). Han har lärt sig många grunder i olika positioner runt fåren men nu tror jag han behöver växa lite på flera sätt innan det är dags att gå vidare - och det är saker på hans nuvarande nivå som jag inte vill befästa genom att låta honom mängdträna. Bristen på fårvallning har tyvärr startat upp honom på bilar istället - att ta ur honom det intresset är en prioriterad uppgift för veckan som kommer.

lördag 4 oktober 2014

Nykomlingen

Hyde 5 månader - en seriös valp med karaktär. Foto: Nathalie Gustafsson 
Kanske dags att presentera nykomlingen Hyde som flyttade in i början av juli. Fungerar bättre åldersmässigt ihop med Bet än vad Bop gjorde, och jag måste ju alltid ha någon hund på grundträningsnivå för att ha något roligt över de dystra vintermånaderna.

Hyde är en mentalt mycket stabil valp med ett intagande sätt och nästan en vuxen hunds mognad både socialt och som vallhund. Hans pappa är James McGees Sid och mamma är Skogsvallarens Queenie som finns i vår klubb och som jag sett mycket av och tycker mycket om både som arbetshund och tävlingshund (det var henne som Lucky nobbade - annars hade det nog blivit en parningsvalp den gången). Sid har jag bara sett arbeta på film så det är väl mer ett stamtavleköp med många bra avelshundar bakom, bl a Aled Owens. Hyde är en liten, kompakt och lågställd hund, och det är även hans föräldrar. Mina träningsvänner säger att han är ovanligt snygg för att vara en hund jag har. Vad menar de?

Hyde tände tidigt, lika tidigt som Bet men inte på ett lika "förödande" sätt, utan det har gått att ha honom lös bland får och låta honom "praktisera" lite på egen hand. Han är okomplicerad, hörsam och lättlärd utan att vara förarvek,

När han var 10 veckor balanserade han fint mot mig. Fast han kunde inte ta sig till kl 12 själv, utan det var mer om det råkade bli så.




När han var 11 veckor hittade han drivtekniken och visade sig vara en naturbegåvning på att prata med fåren - viker inte en tum men stannar till och visar respekt om de känner sig pressade.




Någon gång efter tre månaders ålder gick det inte längre att ha honom lös bland får, men fyramånadersdagen firade vi med att jag släppte kopplet och tog den här lilla filmsnutten. Att valpar på fyra månader ibland visar den här intensiteten är ju inte helt ovanligt, men det remarkabla är hans balans med koll både på flocken och på de enskilda djuren. Som synes har han svårt att gå vänster om han känner lite drag. 1.17 in i filmen ser ni honom gå höger fast allt var förberett och klart för vänstervarv. Likadant precis där filmen slutar.



Men efter ca fyra månader började han ta för sig allt mer och det gick inte längre att bara låta honom köra på efter eget huvud. Om inte Bet hade varit konvalescent hade det nog varit slut med får för Hydes del men nu har jag tagit med honom ut två, tre gånger i veckan på några utslagstackor och börjat styra upp vad han gör. Jag tycker inte att man ska styra upp hur en så här ung hund gör olika saker, så hade han haft attityder eller rörelser som jag inte gillat så hade han inte fått träffa får på några månader nu. Och hade han haft svårt för att jag har styrt upp hans aktivitet, t ex börjat äta skit eller gäspa, så hade det också varit omedelbart slut på träningen - ja för det här är faktiskt träning, till skillnad från att bara låta en valp/unghund testa och praktisera lite hur får fungerar. Som synes är det fortfarande svårt med vänstervarv och jag hade behövt stötta mer än jag kunde med kameran i handen.





"När är det dags att börja träna min hund?" frågar många elever och nyblivna vallhundsägare när de vill komma på kurs. Det enda svar som finns är väl "titta på hunden!". Vanligtvis så är de  före könsmognaden inte tillräckligt tända för att ta träning på ett bra sätt, och vanligtvis så har de diverse omogna tonårsbeteenden både socialt och mot fåren, och då har jag sett alldeles för många exempel på hur mycket man förstör med att träna istället för att bara vänta. Bet t ex var ju tänd lika tidigt som Hyde, men hon vägrade att acceptera min närvaro bland fåren - hon gjorde inget dumt, tvärtom var hon genial och hade stenkoll, men la sig platt och bara stirrade på mig om jag flyttade ett pekfinger för att styra upp. Hon var så gammal som nästan 11 månader när hon en dag kom och talade om att hon ville följa med mig till träningshagen. Men sedan gick inlärningen i raketfart, så om man har perspektivet hur tvååringen ser ut så har man nog sällan något för att börja träna tidigt.

Kanske kommer Hyde från en släkt med ett anlag för tidig mognad? I alla fall har han en halvbror (samma pappa), Glencregg Silver, som i september 18 månader gammal först kom sexa i World Trial-finalen och veckan därefter blev Supreme Champion i Storbritannien. Jag har sett en Youtube-film av Silver sex månader gammal (ung!) där han körs en bana som ser ut att motsvara ungefär IK1 och där ser han verkligen lite pressad ut.  Jag minns att jag då tänkte att han skulle däcka i en utmattningsdepression före vuxen ålder - men uppenbarligen har han istället vuxit i kraven.

Nåväl, för Hydes del är det nog dags för paus nu. Och det passar bra för nu är Bet inne på upploppet på sin sex veckor långa konvalescens i koppel och bur - på onsdag spränger vi målsnöret! Hon visar fortfarande förtroende för mig men har utvecklat en del andra stressbeteenden typ utfall mot andra hundar, skälla på besökare på gården etc - sånt har hon aldrig gjort förr. Det enda jag kunnat göra för henne har varit att ha med henne mycket om dagarna i bilbur eller koppel samt att köra ner till sjön och slänga i henne några gånger i veckan där hon och Zack är duktiga på att hetsa varandra till långa simturer vilket varit bra motion utan att provocera tassen. Men många timmars sömn i stugvärmen med mat som enda glädjeämne medför givetvis att vi nu måste starta upp lugnt på släta markunderlag så hon inte rusar iväg och skadar sig på något annat sätt. Drivningsövningar låter väl lämpligt?