söndag 29 december 2013

Balans under drivning

Dagens träningspass blev på en liten åker med superstarkt drag till ugången och fårhuset och fyra springiga tackor som inte trivdes ihop; två finull som sprang på sitt sätt och två yngre texeltackor som inte ö h t fungerade som flockdjur när de hade bestämt sig för att sticka. När dagens träningsflock lagt upp korten och bekänt färg bestämde jag mig för att dagens träning skulle bli en fördjupning av balansbegreppet under drivning - Bet börjar kännas färdig för lite utmaningar av det här slaget, och Zack bara älskar den här typen av övningar. Det här kräver mycket handling så tyvärr kunde jag inte filma utan det får bli några foton tagna på långt avstånd bara för att visa positionen.

Som väl alla trogna läsare märkt så är jag småbesatt av att lära hundarna att hitta ett välbalanserat och målmedvetet drivningsarbete. I sin fulländning innebär det ju att hunden helt har givit upp alla idéer om att skaffa sig kontroll genom att stoppa och flanka och istället lyckas skapa ett gummiband bakifrån som den både kan spänna och slacka för att få djuren att gå framåt men ändå känna sig så kontrollerade att de inte försöker springa ifrån hunden. Vi snackar om om en jämn och auktoritativ kontakt från hundens sida.


Här är det Bet som efter en stunds träning hittade teknik och position för att driva djuren rakt bort från mig trots att draget mot vänster och utgången är helt sjukt. Jag har påbörjat övningen så att hon har "mental" hjälp av staketet höger om djuren. För att kunna sätta ner tassarna med tillräckligt tryck och våga trycka djuren bortåt väljer hon en position som är ca 15 meter till vänster om djuren och kanske 25 meter bakom dem. Jag tycker hon är så otroligt duktig att det bara bubblar i mig ibland när jag tränar henne - och bara 11 månader gammal imorgon.



Zack är ju inne på sina andra seriösa träningssäsong och har dessutom en hel del arbetslivserfarenhet, så han behöver inte mental hjälp av staketet utan klarar att driva djuren mer rakt mot det grindhål de vill fly igenom. Han har också till fullo hittat "gummibandet" bakom djuren och behöver inte hänga ute på flanken för att hindra djuren från att springa. Älskar honom såå!


Igår var vi hela gänget och hade en mysig dag med firande av pappas födelsedag tillsammans med syskon och kusiner. Åren gör ju sitt med föräldrarna så det gäller att passa på att ta för sig av gemenskapen medan de orkar. Zack passade också på att odla sitt intresse för soffor och B-film tillsammans med en av mina bröder och några kusiner. Han är faktiskt nästan lika talangfull på det som på lantarbetarjobb trots att övningstillfällena är rätt få.

söndag 22 december 2013

Liten Sam söker nytt hem


Den här killen är 6 månader gammal och söker nytt hem. Det är en mjuk, lyhörd och kontaktsökande hund för den som vill ha en Border Collie till något annat än vallning. Han visar lite fårintresse ibland men har en bra bit kvar till tändning och träningsbarhet men kan nog så småningom bli en bra vallhund för en nybörjarförare. Han är välstammad och SKK-registrerad, har varit kontinuerligt försäkrad (dvs den nya ägarens försäkring kommer att gälla för alla sjukdomar), vaccinerad och avmaskad. I hans nuvarande hem finns bara användning för för tuffare arbetshundar, så det är av det skälet han säljs. Maila mig så förmedlar jag kontakt med Sams ägare.

onsdag 18 december 2013

Bet i balans ur balans

Decembermörkt och surmulet nästan varenda dag, men vi tränar ändå. Vintern är ju unghundarnas tid, och man vet aldrig hur länge det är snö- och isfritt så det är bäst att passa på.

Med Bet, mellan 10 och 11 månader nu, har det börjat lossna ordentligt. För en månad sedan var hon knappast träningsbar - nu går hon på kommando höger och vänster ur förarbalans ute på fält. Hon har verkligen påmint mig om hur olika sätt som olika individer har att lära sig både hur de ska hantera fåren och hur de kan samarbeta med föraren. Bet och Zack är verkligen varandras motsatser i inlärningen. Zack lär sig vad som fungerar med fåren och hur jag vill ha det genom att göra samma sak många många gånger, learning by doing, en hantverkarlärling. Bet är mer av en intellektuell, och dessutom med lite prestationsångest, så med henne gäller mer att rigga upp en planerad träningssituation med en svårighet som jag har kontroll över."Nej", säger hon då, "så kan man inte göra, det är så dumt så jag tänker inte ens försöka". "Jo", säger jag, "du ska försöka och det kommer att gå bra". Hjärnornas kamp mellan oss kunde i början ta flera minuter om jag krävde något hon tyckte var riktigt idiotiskt - nu ger hon sig rätt omgående i de flesta situationer i takt med att jag fler och fler gånger har lyckats bevisa för henne att det jag vill fungerar.

Och återigen har jag blivit påmind om hur viktigt det är att träna på får som är rätt för hundens inlärningsnivå. Hittills har jag nästan bara använt vinterlamm som inte fattar att de skulle kunna försöka smita från träningen, vilket är jättviktigt just nu så att Bet inte får självbelöning när hon överdriver beteenden som har med förutseendet att göra. Självbelöning är en av de saker som skiljer vallningsträning från mycket annan träning där det istället är föraren som förfogar över belöningarna. För att komma någon vart i vallningen gäller det att se till så att hunden inte lyckas belöna sig själv för felaktiga beteenden. Rätt får att träna på är en av förutsättningarna, bra tajming hos handlern är en annan.

Men som sagt, "intellektuell" som hon är, så har jag egentligen bara behövt förklara ett steg i träningen och sedan kunnat gå rakt på nästa steg, från förarbalansvallning utan kommando till små fråndrivningar och flanker ur förarbalans på kommando. För det mesta kan hon nu "släppa" djuren kl 12 och på kommando gå höger eller vänster varv till kl 6. En fantastisk utveckling på bara några veckor! Nu har hon lärt sig så mycket rent tekniskt på kort tid att vi bara ska mängdträna och öka ut avstånden ett litet tag.

torsdag 5 december 2013

Bop 6 månader

Mae-sonen Bop fyllde halvår i lördags, och det har hänt en del med ordningssinnet sedan jag la ut filmsnutt på honom senast när han var fyra månader. Här är två mycket korta filmer (längre än så går det inte att lämna honom utan förarstöd;-)) som jag tog idag innan vi kröp inomhus i väntan på ovädret Sven.

Headingbeteendet har ju varit obefintligt eller svagt på honom, men det börjar ta sig. Finns jag tillräckligt nära så jobbar han självmant för att hålla djuren mot mig, och han kan göra små hämt. Hämtet på den här filmen var ca 75 meter och jag hann få upp telefonkameran så att sista biten av utgången kom med. Det hade inte gått att få honom att göra hämtet åt höger i det här läget, så han är inte så tränad som det kanske ser ut - jag tog bara chansen när jag såg att han laddade för att få hämta och pyschade iväg honom. Och jag har inte introducerat "ligg" så när han kommer till upptaget hojtar jag lite för att han ska göra ett upptag och komma ihåg att det var till mig han skulle.



Och på nästa lilla snutt så driver han istället iväg djuren. Ca 50 meter hinner det bli på filmen innan jag måste ut och springa för att vända honom när de är framme vid stenmuren. Han kan ingenting som gör att det skulle gå att styra honom eller stoppa - det enda han kan och tar även på rätt långt håll är "that'll do". Men i den ålder han är nu, och fortfarande rätt valpig på flera sätt, så är jag helt nöjd med självförtroende och drivvilja som han visar upp. Han är väldigt okomplicerad och har lätt att ändra sig om han inser att jag försöker få honom till något annat än det han just gör, men det känns inte som att det är läge ännu att ta in honom i rastgården eller en 25:a för att få honom att börja jobba på specifika krav från mig.



torsdag 28 november 2013

I love this girl

Hittills har jag bara studerat Bet i fria och självpåtagna övningar på stora ytor och med många djur. Därför vet jag nu när jag ska börja träna henne att hon har en  förmåga att avslappnat flyta bakom djuren med rätt avstånd och tempo men samtidigt med helt osannolik kontroll. Där där flytet är jag mycket rädd för att lyckas träna bort när jag nu ska få henne att börja sortera i olika rörelser och förstå när och hur de ska användas. Alltså går jag varsamt fram och insisterar inte så hårt ännu på att framåtrörelsen ska vara helt ren. Men hon är ändå så skarp, tar inte ett steg som inte har ett speciellt syfte. Det där med att bara följa efter och dras med av fårens rörelse finns liksom inte - så häftigt att se! Och jag hoppas det syns på de här korta filmsnuttarna. Hon är inte på en träningsnivå där jag egentligen kan ägna mig åt kameran så bättre bilder än så här blir det inte nu.

Det är tacklamm födda i juni som inte riktigt styr för hund, men ur träningssynpunkt är det ju bra. Bop krånglade sig ur sitt halsband där han var bunden för att ta sig in, så det är någon liten störning av fåren på två ställen av det skälet också.








torsdag 21 november 2013

Vi tragglar dressyr

Min elev Kate tar sig fint och hon verkar inte känna sig konstant motarbetad längre utan visar allt oftare upp lite äkta eftergivenhet. Numera jobbar jag på att få henne att fungera i dressyrläge, dvs ett läge där hon gör det jag säger utan att spänna sig för att hon själv hade "tänkt" något annat. Hon är ju ännu inte eftergiven på ett sätt så att hon hela tiden lyssnar efter budskap från mig, men hon har kommit så långt att hon kan ta kommando utan att bryta ihop och göra idiotgrejer. För det mesta tränar vi på öppna fält men ibland också i en rastgård med hanteringsränna och våg, och därifrån är den första av dagens filmsnuttar. På den andra filmsnutten gör vi samma sak fast på en större flock och ute på ett bete. Jag befinner mig utanför rastgården och betet och kör henne bara på flankingkommandon utan några "hjälp-ligg" emellan - det här är jobbigt för Kate eftersom det hela tiden tvingar henne att ta en längre väg till kontrollpunkterna, och även tvingar henne att lämna kontroll-lägen. Som ni hör får hon inte hjälp med "ligg" utan jag bara talar om när hon är fel. Och varje gång som hon själv saktar in eller sugs in säger jag åt henne att "släppa" genom att upprepa kommandot - och när hon accepterat att släppa så är det genast flank åt andra hållet. Och hon börjar lära sig att göra det här utan att hela tiden spjärna emot och spänna sig.

Jag är verkligen mostståndare till sådan flankingträning som brukar kallas cirkelträning där huvudsyftet ofta verkar vara att köra ut hunden från fåren. Hela min träning bygger på att hunden ska hitta sina flanker själv, och att den gör det när den är klar över skillnaden på flank och driv och därmed också vet hur olika kontrollverktyg fungerar. Så jag vill påpeka att det inte är så att jag kör Kate åt olika håll på de här filmerna för att pressa ut henne (jag tycker faktiskt att hon är väldigt "lagom" vid flera tillfällen både i rastgården och på betet). Istället kör jag henne på bara flanker för att de flesta av hennes problem beror på att hon inte fattat skillnaden mellan flank och driv utan bara jobbat på "kontroll". Därför har hon inte haft några verktyg varken till att flanka eller driva, och därmed varit tämligen värdelös som arbetskraft. Nu vet hon skillnaden, men som man kan se några gånger så jobbar hon inte riktigt ut för att kontrollera flocken med flankingrörelsen utan börjar glida in i ett obestämbart läge där tidigare en bitning låg väldigt nära när hon kände att hon inte fick alla djur med sig (vilket var hennes eget fel).

Hon hade tidigare mycket spänningar i kl 12-läget - antagligen för att där ofta funnits anledning att bli arg på henne. De första gångerna så försökte jag också få henne att hålla avståndet och "orka" ända till kl 12 genom att lägga lite press, men det gjorde bara saken värre, t ex inrusningar. Istället har jag jobbat med att få henne att ta flankingkommandon direkt från kl 12 ut på en flank och ibland tillbaka till kl 6, alltså tagit bort alla förväntningar på vad som ska ske när man kommer till kl 12.

Alltså: det vi tränar på de här filmerna är inte flankerna i sig, utan öppenhet och rörlighet och hjärngympa i största allmänhet för en hund som lätt gått in i låsta positioner och inte kunnat ändra sig.

Oxå är det ju lite spännande och jobbigt att behöva lyssna på sig själv på filmerna. Jag försöker arbeta med rösten så att jag aldrig lägger press i själva kommandot - det ska ju helst vara en vänlig inbjudan (även när man känner sig vansinnig). Oftast lyckas jag släppa den korrigerande tonen när jag övergår från korrigering till kommando, men det kunde varit bättre på sina ställen.





Och här är några små snuttar från en längre flyttning vi gjorde idag när jag skulle ta hem och plocka ut några utslagstackor som ska med slaktbilen endera dagen. Hon överraskade mig flera gånger genom att klara att låta djuren glida iväg i passager där hon för några veckor sedan skulle stängt igen öronen och dånat rakt genom flocken för att stoppa, och troligen också gjort något dumt. 

Hon har också börjat flytta djuren rätt effektivt, dvs tänker inte hela tiden att hon vill springa runt dem. Här får hon inga andra hjälper än att jag säger hennes namn rätt uppfordrande för att påminna henne om att hon håller på att "glömma" bort vilken uppgift jag givit henne. Hon tar det rätt bra tycker jag.






Och se här vilken fin present jag fick häromdagen! 





Det är Anna-Carin i vår klubb som är så himla duktig på hantverk och nu även skaffat sig en brodyr-maskin. Jag är en vallhund står det på halsbandet som Kate mannekängar med (ingen annan klarade att sitta still utan att titta på mig när jag skulle ta bilden). Nu har i alla fall Anna-Carin provsytt tillräckligt för att börja ta beställningar så vill man beställa halsband med klubbnamn eller hundnamn eller mästartitel  eller nåt annat så ring eller sms:a henne på 070-850 33 42. Det är hon som syr de fina halsbanden vi ibland har som pris på klubbens tävlingar.





torsdag 14 november 2013

Barnen växer


FTW Red Bet är mellan nio och tio månader nu och har precis gått igenom sitt första löp. Äntligen har hennes olika kroppsdelar vuxit ifatt varandra och hon uppenbarar sig nu som en vacker ungtik. Ett tag i somras såg hon rätt hopplös ut med för långa ben och för litet huvud på en en tanig kropp. Och visst är hon väldigt lik sin pappa Kinloch Cian?


Hennes fotarbete gör mig lycklig. Har mest låtit henne gå på storflock eftersom hon inte varit färdig att tränas, och hon är verkligen en dröm. Lämnar inga djur bakom sig, jobbar över hela bredden utan att pendla (jag hatar pendling;-)), håller bra tempo utan att trycka för hårt - helt enkelt en stil som kan ta flera år att träna in om hunden inte har det med sig. Men nu känner jag att hon är villig att ta in mig, så nu är det dags att sätta igång henne så smått i träning. Fast man får gå varsamt fram med typen naturbegåvningar som är starka och rätt tuffa mot djuren men mjuka mot föraren - risken för kraschlandning är inte försumbar.

Hon är märklig, liksom vuxen på en gång i allt hon gör. I vallningen har hon från fyra månaders ålder haft en vuxen hunds kontroll och målmedvetenhet, och nu i löpet så var hon ingen liten osäker och vimsig tonårsflicka utan en fullt målmedveten tik som aktivt och tydligt gjorde allt för att hitta en hane och bli betäckt. I praktiken betyder det att Bop senaste veckan har fått mer stryk än tidigare i sitt liv sammanlagt (eftersom han inte fattade vad hon ville ha utan bara trodde att storasyster hittat på någon ny lek), och Zack har blivit mer uppvaktad än i hela sitt tidigare liv. Jobbigt jobbigt för mig eftersom detta sammanföll med att Zack behövde amputera en halv tå på höger bak och skulle vara torr, varm och stilla - hur lätt på en skala från ett till tio är det med tratt om huvudet och kroppen stinn av hormoner och blötaste och lerigaste veckan på ett halvår utanför husdörren? Svar: ca minus fem - fast Zack har varit fantastiskt tålmodig konvalescent på de villkor som varit. Nu börjar det i alla fall läka och ser ut så här nio dagar efter operationen. Undrar om det är svullnad eller om lilltån kommer att vara så här tjock i framtiden? Det viktiga är i alla fall att det här kommer att hjälpa mot den envisa hälta som uppenbarade sig i augusti, hoppas hoppas.


Även lille Bop växer, men inte så mycket... Om hans viktkurva fortsätter som hittills så lär han sluta på en vuxenvikt på max 15 kg. Så om det visar sig om något år att jag inte nått mina andra avelsmål, så är i alla fall exteriörmålet - att hålla nere storleken på rasen - uppnått med god marginal;-). Syskonet Beat är i samma viktklass som Bop, men även Jazz och Gospel ser ut att kunna sluta på 18-20 kg som vuxna. Fast Bop är en stadig liten knutte, kompakt med bred bringa, bara skelett och muskler. Och mycket attityd och temperament!

Han har börjat få lite ordningssinne i vallningen och jobbar numera i första hand på att hålla ihop flocken men också på att möta upp djuren och flytta dem mot mig. Men han tränas inte utan får bara en till två gånger i veckan gå på storflock efter eget huvud. Här är en bild från förra veckan på första gången som jag försökte få honom att få flocken att följa mig, och då fanns Kate med i bakgrunden, men hon behövdes bara de första minuterna tills han hade fått en målbild att jobba på. Han håller ihop och flyttar djuren effektivt men han har inte samma förutseende och riskmedvetenhet som Bet, utan det är lite mer "tuta och kör" och kul om det går lite fort ibland. Med tanke på hans genetiska bakgrund så gör jag absolut ingenting ännu för att hålla nere tempo och locka fram eye. Han kommer att börja använda eye så fort jag startar hans träning på mindre flockar.


onsdag 6 november 2013

Det går framåt och Godkänd Vallhund


I måndags tog jag min elev Take Time Kate med mig till Öresundsvallarnas VP i Maglarp - snälla och ärliga får som gav de bästa förutsättningar att lyckas även om regnet hällde ner. Kate är hunden jag skrev om i inlägget 24 oktober, men nu har jag hunnit fråga hennes ägare om det är okej att tala om vilken hund det är. Kate är kusin med Zack på så sätt att hennes mamma är kullsyster med Zacks pappa. Nu är Kate Godkänd Vallhund på 73/39 p.

Det var på tok för tidigt att gå VP med Kate om det hade varit för att visa upp henne på ett bra sätt, men nu var det här årets sista VP så jag tog chansen eftersom det finns intressenter kring en valpkull på henne. Eftersom jag bestämt mig för att inte åka 45-50 mil och satsa en hel dag på att åka hem med en icke godkänd hund, så var det inte direkt vallning vi visade upp. Jag körde Kate hela vägen i "felsäkert läge", dvs släppte aldrig fram henne så att hon fick någon egentlig inverkan på fåren och förebyggde i alla lägen där jag visste att Kate kunnat "slå på". Fem får på en bana med 100 m hämt och 100 m mellan två grindpar är för litet för den här typen av hund om den inte är extremt väl i hand. ("Felsäkert läge" är, för er som inte har Windows-dator, det arbetsläge man får ta till när Windows håller på att bryta ihop. I felsäkert läge kan man starta datorn och köra den med begränsade användningsmöjligheter.)

Jag gjorde också en rejäl handler-miss som helt klart var det mest riskfyllda på hela rundan, och detta var vid "fålla ut". Kate är verkligen supercool och som mest avslappnad i trånga utrymmen där hon har närkontakt med djuren, och där har jag aldrig känt risk för att hon skulle ta fram något av sina dåliga beteenden - jag har kört henne rätt mycket inne i fårhuset och där fungerar hon alltid prickfritt. Min miss var när jag tagit in henne i fållan och lagt henne innanför grinden. Då tar jag till det vanliga tricket att låta hunden kolla läget och slappna av innan man skickar runt den för att ta ut fåren. Detta var det dummaste jag kunde göra med Kate; hon hann slå på eyet! Hon själv var inte låst av det, men det hade låst fast fåren. Jag insåg ju vilken knipa jag försatt oss i och tog henne i små tårtbitar runt och in bakom fåren som ändå knappast vågade röra sig... En miss som kunnat leda till en händelskedja som slutat med att vi fått åka hem utan stämpel och diplom!

Här är en filmsnutt tagen igår med telefonen när jag var ute och tränade henne dagen efter VP:t (min vanliga oredigerade stil). Just nu när jag tittar på filmen så inser jag vilken oerhörd förändring det är att jag kan stå still helt utanför händelserna och hålla i en kamera medan jag pratar med Kate - för två veckor sedan när hon var nyanländ var det 100 % mental och fysisk närvaro från mig som gällde.



Hittills har jag bara kört henne med ett enda enkelt budskap: "sköt dig så ger jag dig full tillgång till fåren". Hon har slappnat av och fått självförtroende och förtroende för föraren och visar rätt ofta att hon vill ha vägledning när hon inser att hon är på väg att begå någn dumhet. Nu är det dags att glida över i dressyrfasen vilket filmen visar, dvs budskapet "nu räcker det inte att du sköter dig, nu måste du också utföra de saker jag säger". Egentligen lite för högt tempo i utbildningen, men när som helst kan snön anlända och då stallas de sista djuren in och dagliga träningsmöjligheter försvinner, och jag vill att Kate ska ha med sig så mycket som möjligt att sova på i vintermörkret.

Platsen för filmen är vald med min vanliga känsla för provokationer. Ni som läste inlägget 24 oktober om Kate kanske minns fotot där jag dömde ut hennes insats vid en stenmur som en arbetsmässig katastrof. Nu är vi tillbaka vid platsen för brottet, och de klara framsteg jag själv kan se på den här filmen är:

  • Den börjar med att Kate driver djuren ut från åkern genom ett grindhål till betesmarken med stenmurar och träddungar och annat som lätt skapar kaos och att djuren försvinner åt alla håll. För tio dagar sedan rusade hon i sådana här lägen ifatt djuren genom grindhålet innan ens hälften av dem hunnit igenom, hade inte gått att stoppa, hade röjt runt och kommit tillbaka med ungefär hälften. Nu ligger hon på hela tiden med ett skapligt holdback. Väl ute på betesmarken hjälper jag henne med ett "lay down" som hon tar på andra försöket (hjälp att inte få kontrollpanik). Hon tar vänsterkommandot rätt sansat (istället för att rusa in i flocken och sedan runda åt höger). Och hon avslutar med att utan en massa hjälp från mig hålla sig kvar bakom djuren och trycka på tills alla kommit in på åkern igen, och kommer själv efter utan att med panik rusa upp och stoppa flocken. 
  • Ni minns kanske också fotot över en massa utspridda djur som hon inte lyckades flytta för att hon inte vågade fokusera på bakre delen av flocken utan bara tänkte "upp och stoppa". Här ser ni henne visa en god förmåga att flytta flocken på ett bra sätt - och de här tackorna är varken speciellt lättflyttade eller lätta att hålla samman.
  • Notera också att hon har fått en positiv inställning till kommandot "lay down". För två veckor sedan var det det värsta kommando hon visste, tog det inte, eller blev helt störd och gjorde ofta något dumt. I början undvek jag att använda "lay down" helt och hållet, och introducerade det vid lämpliga tillfällen när hon själv hade slutat att ha kontrollpanik i alla lägen. Och de gånger när hon lägger sig själv, vilket började hända efter någon veckas träning, så smackar jag upp henne. Åtminstone något sådant tillfälle finns med på filmen.
  • Hon kan också ta sina höger- och vänsterkommandon utan att försöka runda mig vilket jag retade mig oerhört på att hon gjorde. Flankerna är inte färdiga, men hon håller på att hitta välavvägda flanker för olika situationer. Det är min absoluta övertygelse att det flesta hundar hittar sina flanker själva när de blivit trygga med kontrollen.
  • Vänstervarvet ställer fortfarande till det ibland, men hon är själv medveten om det nu och kan ta korrektion. Det går att se på filmen där jag lägger henne vid stenmuren innan jag skickar vänster. Det hade gått helt åt pipan om jag inte lagt henne först, och hon ger sig inte iväg åt vänster förrän jag tryckt ordentligt på det. Men det är ett stort framsteg att hon tar ett vänster här istället för att rusa in och spränga flocken.
  • Och till sist: hon avslutar med att villigt svara på "that'll do".

Jag inser att det låter som att Kate är en riktigt svår och besvärlig hund, men så är det inte. Det är mer "True Grit" om ni sett filmen. En hund som kräver sin träning men som också har resurser en bra bit över det vanliga och som står kvar när de flesta inklusive man själv har givit upp. Troligtvis kommer hon att ha en kull valpar till våren även om det ännu är osäkert vem som kommer att stå som uppfödare. Utöver de närmaste intressenterna ska det förhoppningsvis finnas ytterligare några valpar i kullen - hör av dig om intresse finns så förmedlar jag kontakten.





tisdag 29 oktober 2013

En bror till

I den gångna helgen fick vi besök av Sofie och Jazz som är en annan av Bops bröder. Jazz har precis gått ut valpkursen med stort A, och nu tyckte Sofie att det var dags att kolla om han också hade mognat att tända på får. På Påtorps gård där Jazz bor ihop med Claes, Sofie och Ty Nant Doff är fåren hela sommarhalvåret borta från gården i naturreservat vid Blekingekusten så Jazz hade ännu inte provat på får när de kom i lördags eftermiddag.

Så här såg det ut i början: intressant men både lite läskigt och upphetsande, och bäst att hålla koll på att matte var med.


Efter en stund hade Jazz börjat få åsikten att fåren skulle gå undan för honom. På svansen ser vi att han är taggad men också osäker på vad han ska göra - det hindrar i alla fall inte att han med full kraft går in för att vända de tackor som ställer sig mot honom.


Tio minuter senare har Jazz riktigt fått smak för att hålla igång fåren, och lämnar matte långt bakom sig även om han slänger en blick.


Ytterligare tio minuter senare när jag stoppat ner telefonen i fickan o slutat filma så var lydiga och mattefixerade Jazz t o m lite olydig och ville inte avbryta och komma med oss.

Nu har ni sett filmer på tre av de fyra bröderna i Maes kull första gången i fårhagen, och vi kan konstatera att de varit mycket lika varandra under sin första tändning: Ingen av dem har visat något headingbeteende utan matar obekymrat på bakom djuren, ingen av dem biter och alla tre håller ett visst avstånd till fåren istället för att jaga in i hasorna på dem. Spännande fortsättning följer när de blivit lite äldre och träningsbara - imorgon fyller de fem månader.



Och här är en bild på Zack på träningsfältet kl 16.55 vintertid 28 oktober. Nu väntar miserabelt mörker i flera månader. Sommartiden kunde faktiskt ligga kvar någon månad till så att eftermiddagarna inte bara försvinner i november.

Men hösten har varit lång och fin. I växthuset har vi olika sorters god paprika.

Årets odlarnyhet Physalis mognar inte förrän nu i växthuset, syrliga och kryddiga i smaken och inte för söta.

Tulpanpelargonen har blommat fantastiskt hela sommaren även om den nu börjar se lite bedagad ut.
Och projektet skuggträdgården blev också klart trots hundarnas benägna bistånd. Till nästa sommar kommer marktäckarna att breda ut sig över all yta som inte är stensatt.


Bygget av nya huset har också gått framåt, och jag är mycket nöjd med mitt sommarjobb med renovering och linoljefärgsmålning av fönstren. Valet föll till slut på emipireröda bågar som blev vackert ihop med mellangrå snickerier och ljus rödockra i slamfärgen. Utbyggnaden är laserad med tjäralinbets.

"Det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag."
      En dag i Ivan Denisovitjs liv

torsdag 24 oktober 2013

Bettet är inte problemet

Jag har nyligen fått in en ny hund inlämnad på träning. Oftast får man ju hundar på träning för att ägaren inte har tid eller kunskap själv, men i det här fallet handlar det om problem som gör att ägaren som har sina hundar till arbete och inte mycket annat, inte har förtroende för hunden. Nu väntar troligen försäljning om jag inte kommer åt hunden på den månad vi kommit överens om. I problembilden finns en hel del intressanta saker av allmänt träningsintresse att skriva om. 

Problembeskrivningen är rätt vag, men det finns traumatiska bitningar i vänstervarvet samt att hunden ibland kan verka helt puckad och inte klara de mest självklara saker, som att hämta djur. Efter bara några träningspass kände jag väldigt starkt att det egentligen inte alls var bitningarna som var problemet - de kommer att försvinna om jag kan hjälpa hunden med det den har stora problem med

Det här är verkligen ingen dålig hund; stark, uthållig, goda vallningsegenskaper, på många sätt cool och vill verkligen vara till lags. Problemen, som jag ser det nu efter ca åtta rejäla träningspass, beror på att hunden bär på stora inneboende konflikter. Hunden är till sättet en stark drivare som vill flytta djur och gå mot djur men som hindras och blir en riktig fegis av ett alldeles för stort förutseende. Det leder till att den har svårt att fokusera på att få alla djur med sig och att den därför alltid har två arbetsuppgifter i huvudet när den jobbar; både uppdraget den fått av föraren och sitt eget uppdrag att alltid hålla koll på de främre djuren i flocken - inte undra på att det blir kortslutning och att tänderna lätt åker fram. 

Jag brukar tänka på skillnaden mellan drivande och flankerande hundtyper som skillnaden mellan hundar som har sitt fokus på sista djuret i flocken respektive första djuret. De flesta hundar är ju ett mellanting och dessutom avlade för att mentalt bli "lagom" tävlingshundar. Den här hunden är en väldigt stark drivare till arbetssättet men tänker som en utpräglad flankerare - och har en fruktansvärd dådkraft. Inte så lätt att träna för en djurägare som inte har tid och intresse för massor av träning och problemlösning.

Vad gör man då med en hund som hunnit bli nästan tre år och inte fungerar? Alla som gått nybörjarkurs för mig ver ju hur mycket av ansvaret jag lägger på föraren; om inte hunden klarar av att landa rätt så är det förarens sak att placera sig så det blir rätt, att det är rätt typ av djur för hundens träningsnivå osv. Men när det gått så här långt så säger jag istället att det är hög tid att sluta dadda och istället göra klart för hunden att den har ett ansvar att se till att arbetsuppgifterna blir gjorda på ett sätt som verksamhetsledaren är nöjd med.

Mina första pass med hunden gick åt till att låta den "gå av sig" riktigt ordentligt, typ en halvtimma utan ett enda liggkommando, men med mig så nära flocken att jag skulle kunnat ingripa om det behövts. Jag såg mycket väl i vilka lägen den hade tänkt att sätta tänderna i en flank, men jag jag såg till att hålla den i sådan rörelse  och att det hela tiden hände saker med flocken (ca 40 djur) så att den helt enkelt inte hade tid att balla ur. Hade den bitit första passet så hade jag använt munkorg fortsättningsvis, för det är fullkomligt avgörande att hunden nu får känna att den har full tillgång till fåren om den bara sköter sig, och det kan jag bara förmedla om den verkligen får jobba på ganska fritt - att jag ger den förtroende som i gengäld kräver ansvar. Jag föredrar belöningsbaserad träning istället för hot och straff, och eftersom fåren är belöningen för en vallhund så måste jag få den att förstå logiken att rätt uppförande ger tillgång till får.

Det andra är att se till att träna på rätt djur. Problem med förutseende blir inte riktigt uppenbara varken för föraren eller hunden om man tränar på några få djur som håller ihop av sig själva, så mest tränar vi på 20-40 djur där det gärna finns med några rena köttrasdjur som håller nere tempot och verkligen gör det tydligt när hunden inte sköter sitt jobb utan hela tiden laddar på finullskorsningarna som springer i täten. Det är i det här läget också viktigt att det är djur som inte flyttar sig om inte hunden trycker på dem - annars skulle den ju alltför ofta få rätt i sitt antagande. Och här är jag noga med att inte dadda och hjälpa till med höger- och vänsterkommandon utan säger bara hundens namn och låter riktigt menande eller missnöjd. Jag vill nästan påstå att hundens bitningar är en bagatellartad del av problemen som man lättast blir av med om man inte fokuserar på dem. Bitningarna har sin grund i det som bilden här under visar (tagen med telefonen i ösregn men hunden syns som en svart liten fläck hitom fåren), nämligen att hunden inte klarar av att flytta en flock djur - de sprider ut sig i breda band för att hunden av sitt förutseende hindras att jobba på eftersläntrarna. Den har därför också svårt att ta en flank åt "fel" håll ordentligt eftersom den istället vill hålla koll på "rätt" håll. Vad händer? Den laddar och laddar och...

 

Den klarar inte heller att sköta detta utan kommando när den har uppdraget att hämta djuren. Den har en verkligt fin headinginstinkt, tydlig och exakt, men när den väl har gjort upptaget tappar den koncepterna helt och skulle behöva hjälp med både ligg och höger och vänster för att få med alla djuren. Men nej, jag bjuder inte på några sådana hjälper. Den får hålla på tills alla djuren är med.

På grund av förutseendet visar den inte heller att den vet skillnaden mellan drivning och flank utan ligger ofta och glider på utsidan av djuren - slipper på så sätt att ta ansvar för en drivning bortåt men får ändå röra sig på det sätt den tycker bäst om. Den gör det man säger till den men utan att ta ansvar för det. Med förutseendet kan det också skapas en arbetsmässig katastrof som den här:


Jag är inne på åkern och hunden ska ta dessa fem djur till mig. Enkelt? Nej! Hur jag än jobbar på saken så kan jag inte få hunden att gå över stenmuren rakt mot djuren. Den känner att det är drag åt det håll där den ensamma texeltackan står och vågar därför bara sticka upp nosen över stenmuren för att sedan rusa åt draghållet för att stoppa upp - medan fåren står kvar och undrar vart hunden försvann. Den kan inte lära sig av misstaget utan är helt fångad av sin egen kontrollnoja - vi ska återvända till samma plats om några veckor och se om något hänt inne i skallen...

En annan ovana som gör den verkningslös i en del lägen är att vilja runda mig när den får ett flankingkommando på samma sida av djuren som jag är. En vanlig nybörjarträning som tyvärr på många kurser utförs så att föraren står längre från djuren än hunden. Eftersom hunden har varit en svår bitare så är det inte svårt att tänka sig att denna flankinghjälp har permanentats för att undvika bett. Jag skickar den genast framåt igen samtidigt som jag själv backar undan ännu mer för att den ska släppa beteendet.

Sist men inte minst är det viktigt att hjälpa en hund med så här starkt eye att hålla avståndet till djuren. Så fort den börjar driva så sugs den in i de djur som rör sig snabbast. Även här jobbar jag med konceptet att inte dadda, så det blir inga ligg utan den enda hjälpen jag ger är namnet eller något förebrående utrop. Eye:et gör den ju också rätt seg med att ta ett that'll do - ligger istället och njuter av att fortsätta valla inne i skallen fast benen slutar gå. Det kan se ut som en harmlös nonchalans, men jag ser så många fel i det beteendet att jag alltid rusar fram till hunden och ser till att det inte blir det minsta behagligt. Vallhundar är många gånger mycket duktiga på att belöna sig själva, och det kan ju se oförargligt ut att de ligger och glor på får - men är det inte! Det är en oerhört viktig mental bit av träningen att en hund är villig att släppa djuren så fort man säger till.

Nåväl, hunden har börjat slappna av, förstår att den måste ta till sig mina anvisningar men att den utöver det har mycket stora friheter. Den vill verkligen vara till lags och det är en riktigt bra hund, och ibland kan jag se att den redan börjat upptäcka själv att den gör fel och korrigerar sig, så jag tror att problemen löser sig även om det varit lättare för två år sedan. Fortsättning följer.

onsdag 23 oktober 2013

Bops bror

Bops bror Gospel flyttade till Christer Larsson med familj och får och köttdjur på Öland. Numera heter han Emil (han var visst busig och behövde ibland en plats i snickarboa). För någon månad sedan släppte Christer honom för första gången lös i en fårhage och förevigade första vallningen på telefonen. På den här filmen är han alltså ungefär lika gammal som Bop var på filmen som jag la ut i blogginlägget på fyramånadersdagen 30 september. Christer hade ingen tanke på att lägga ut filmen till allmän beskådan innan jag bad att få se den, så därför är den tagen med telefonen stående - ni som ändå vill titta får väl lägga huvudet på sned;-).

Om ni har sett filmen på Bop så kan man konstatera att Gospel/Emil är betydligt mer ordningsam. Och så var det redan i valplådan. Jag sparade ju den lustigkurre som var kvar när valpköparna gjort sina val.

Filmen är inte öppen utan man måste klicka på den här länken.

http://www.youtube.com/watch?v=f4UszeC22Go

söndag 20 oktober 2013

Okända hanar 3

Hög tid för ett nytt inlägg i serien om okända hanhundar - kriterierna fanns i inlägget 15 september. Rookie nummer ett var fästmannen jag skaffade till Mae där jag letade drivegenskaper som matchade Maes och som var säkrade flera led tillbaka i stamtavlan. Hane nummer två valde jag för att han visar flera av de egenskaper som gjort hans pappa till en av de mest använda hanarna i Storbritannien under senare år

Även hane nummer tre tänkte jag välja som representant för en utländsk hane som är omtyckt att ha i stamtavlan på grund av vissa egenskaper som ofta följer med i nedärvningen. Det är Derek Scrimgeours Ben ISDS220939 Här tänker jag främst på förmågan att gå med flyt utan att stressa och utan att eye:et skapar spänningar.

Okänd hane 3 är For The Win Epic som är sonson till Ben och ägs av Fanny Gott. Han var ute och gick några IK1 och ett VP sommaren 2012 men har sedan inte varit ute och gjort reklam för sig. Min egen koppling till Epic är att han gått lektioner för mig regelbundet under nästan ett och ett halvt år, så jag tycker att jag sett honom tillräckligt för att veta vad han står för. Epic har en kullsyster som varit ute och visat upp sig betydligt mer än brorsan och det är Thomas Stokkes Win som också har väldigt lätt för att flyta på i ett jämnt tempo och med jämnt tryck. Förutom att jag gillar Epics sätt att gå så känns han som en okomplicerad och social hund, och han har ett osedvanligt gott självförtroende både mot får och människor utan att vara kaxig. Här är en film som visar hur han bara går och går och går...



Pappa till Epic är Killiebrae Hemp ISDS243966 som finns i Norge och som är son till Dereks Ben. Hemp är mycket använd med uppåt hundra avkommor, de flesta i Norge men även fyra svenskfödda kullar. Ben är kanske känd för att inte ha så väldigt bra HD-statistik men Hemp har en osedvanligt bra statistik med mycket röntgat efter sig och ännu ingen avkomma med HD-fel.

Mamma till Epic är en fin och välstammad men ej tävlad tik som vandrat runt en del i olika hem, Emenems Fly. Hon har lätt att hitta rätt position både bakom djuren och på flankerna. Hon har Joe REGV1613/2004 bakom sig, en känd anlagsbärare för epilepsi, vilket skulle kunna diska avkommorna i den här serien om okända hanar. Men mig veterligt har epilepsi inte dykt upp i tredje generation efter Joe trots att han finns i väldigt många stamtavlor idag. Mig veterligt har inte heller Fly några syskon med epilepsi. Man får göra riskbedömningar efter sina egna prioriteringar - men rent praktiskt är det inte lätt att helt undvika Joe i en svensk stamtavla idag, och inte heller en annan Joe (Taddymoor Joe REGV1775/2008) som numera finns i resten av de svenska stamtavlorna. Det finns onekligen vissa nackdelar med matadoravel... För mig känns i alla fall Epic som ett OK val ur epilepsisynpunkt.

tisdag 15 oktober 2013

Om hjärnspöken


Här kommer det som skulle handlat om Zack i förra inlägget. Foto Fanny Gott vid annat tillfälle

"Mycket trevlig hund. Synd på delningen, annars toppresultat. Föredömlig djurhantering." "Mkt talangfull hund, mkt rutinerat förd."

Det är inte så ofta domarna lämnar helhetsomdömen i kommentarsfältet på tävlingsprotokollen längre (och det är nog bra, även om de kan vara intressanta, eftersom det är ögonblicksomdömen som sedan hamnar på Vallreg och övertolkas och får för stor betydelse utanför sammanhanget), men i alla fall fick jag de här domarkommentarerna på Zacks protokoll från Gotlandshelgen. Förstås känns det bra, men det är just nu såååå frustrerande! Det har hänt mig gång på gång nu i höst att jag gått en potentiell vinnarrunda med Zack fram till delningen, men sedan blivit stående där!!! Jag har alltid haft lätt att dela och ofta haft 18-20 säkra poäng på delning och fålla, men sedan jag började tävla Zack i augusti har det varit stopp i delningen och momentpoängen för delning och därmed också fålla har saknats för en pallplats. Jag vet ju att man så lätt hamnar i att det lätta plötsligt blir svårt och att man på något sätt alltid kommer ur det till slut, men just nu hjälper det inte mot frustrationen.

Det här är Zacks andra tävlingssäsong (förra året försvann ju med operation, burvila och rehab) och äntligen känner jag att vi är DÄR, det där läget som är belöningen för alla träningstimmar. En totalt eftergiven hund som ger allt och inte behöver köras med lydnad och stopp utan bara kan få gå och jobba på det sätt som passar honom. Jag har honom med mig i varenda liten signal, han rör sig med tillförsikt, är stilfull och koncentrerad och jag känner inte något motstånd alls hos honom att lyda. Men efter en fin runda så blir det alltid stopp i delningen! Nu börjar det kännas som att det gått troll i det och att jag fått ett hjärnspöke som hindrar oss från att lyckas.

Ett tecken på att det är fråga om ett hjärnspöke är att vi på söndagen lyckades dela för första gången på tävling sedan i juli - då hade jag redan missbedömt crosslinjen och fåren strök på insidan av grindarna som var en "pull through", alltså var chansen till en topplacering redan borta och delningspoängen kunde därmed kvitta. På lördagen däremot insåg jag att vi gjort en bra runda och gick in i delningsringen med tanken "nu får vi inte misslyckas" - klart man biter sig själv när man tänker så.

Men lite saklig analys också! Alla problem har någon verklig grund. Zack var verkligen svår att dela med under det första året jag tränade honom (han var två år när han kom till mig). Eftersom han inte var färdig för eftergivenhet utan ofta jobbade på sitt eget kontrollbehov på tävling så låste han upp djuren med sitt eye så fort jag ställt upp dem i delningsringen - omöjligt att få till en lucka. När jag körde igång honom igen i vintras efter rehaben så började jag därför med olika lösgörande delningsövningar med syftet att minska både eye:et och kontrollbehovet i delningsmomentet. Det gick "för" bra och han blev supertaggad på att dela och har legat och hoppat i väntan på att bli inkallad, och har ibland kommit in så att det har skvätt får i sju olika riktningar om luckan inte varit tillräckligt stor. När jag nu börjat analysera vårt problem inser jag att jag inte tagit itu med hans alltför entusiastiska beteende - istället har jag jobbat på att skapa större luckor innan jag kallar in honom för att undvika att fåren blir skrämda. Och hur lätt är det inte då på tävling att jag hindrar mig själv från att kalla in honom för att jag inte snabbt nog klarar att bestämma mig för om luckan är tillräckligt stor? Så även om vi i vardagsarbete inte har några som helst problem att dela, sortera och hålla isär olika djurgrupper, finns det ändå ett skäl till att jag har ett problem att lösa inom tävlingssituationens ramar.

Jag får väl lura lite på hur jag ska lägga upp träningen. Kanske räcker det med att göra 73 inkallningar i en obefintlig lucka för att avdramatisera Zacks entusiasm inför uppgiften... Och under tiden hinner jag kanske bearbeta mina egna hjärnspöken.

Ett annat obs att ta med sig från helgen är att han båda dagarna fick fem poängs avdrag för överdrivet vid utgång (annars full pott på upptag och framdrivning så därför smakar det onödigt surt). Zack har en stark headinginstinkt men är inte det man brukar kalla "naturlig hämtare" utan hans hämt är inlärda. De senaste tävlingarna har han börjat kännas någorlunda stabil och hållit farten och djupet ända fram till upptaget, och inte heller slagit över vilket varit ett annat vanligt fel. Ska då utgångarna börja bli för vida? Jag väljer att inte tro det - ännu i alla fall. Första dagen visste han inte var djuren stod utställda så då tyckte jag att det var rätt OK att han tog i på utgången, och eftersom han höll bra fart och var målmedveten så var jag aldrig orolig. På söndagen tror jag bara att han gick samma väg som dagen innan för att han visste att det hade fungerat. Att han valde att dra iväg en bit ut i tallskogen hoppas jag bara beror på att jag tragglat mycket här hemma med honom om att han måste söka av även områden som han inte ser. Zack vill alltid skynda sig att få kontakt med djuren så ser han djur utspridda på en betesmark så tar han snabbaste vägen till dem han ser och letar inte längre ut bakom kullar, dammar, träddungar o liknande.

Inget är klart förrän allt är på plats! Men vi gillar varandra så det kommer att lösa sig.

måndag 14 oktober 2013

En helg på Gotland

Tre timmar färja Visby-Oskarshamn väntar efter en fin tävlingshelg och det är gott om tid att öppna datorn en stund. Mest kommer det här inlägget att handla om Zack eftersom det är väldigt länge sedan jag skrev om honom. Ibland tittar jag tillbaka i bloggen och den är faktiskt lite av en träningsdagbok, eller åtminstone statusuppdatering, för alla hundar som är hos mig längre eller kortare tid. Fast just Zack är för alltid oavsett vad som händer utom döden.

Men först några rader om en bra helg med nya och gamla vallhundsvänner och bra tävlingar. Fåren var hundvana men ändå känsliga Gotlandstackor. Särskilt på lördagen var det verkligen så att överarbetande från hundarna resulterade i stora slag och avvikelser från linjen. Och innan de vant sig vid tävlingssituationen var tackorna svåra att läsa av i delningen och överraskningar kunde inträffa.Fina får i god kondition och hull bidrar också alltid till en bra tävling.

Dee-Dee
Bland gamla släktingar och vänner träffade vi bland andra Eva Mårtensson och Glen-barnbarnet Dee-Dee. Ränderna går liksom inte ur - kolla den vita glipan som går upp från ljumsken och längs knäet. Och med det här utseendet verkar också alltid följa vissa karaktäristika: gångarten, drivviljan och trycket under tassarna. På söndagen slog Eva och Dee-Dee till med 87 p och en femteplats.

Här är båda Glen-barnbarnen.Zack t v och Dee-Dee t h.
Och åker man till Gotland så träffar man ju alltid Eva Eriksson och Timo som är son till Ty Nant Doff och så väldigt lik sin pappa. Eva har jobbat så klokt med honom att det nu inte syns något av den "bygga förväntningar-stress" som finns i paketet och nu ser allt som han och Eva gör superenkelt ut. Nu får de faktiskt utnyttja sina poäng och starta i SM-kvalet nästa år!

Bland nya släktingar träffade vi Carina Olsson och Bets kullsyster For The Win Dice som var med och fick miljöträning precis som Bet. Det var snabbt konstaterat av både Carina och mig att Dice trots det otroligt sockersöta utseendet är en betydligt kaxigare typ än Bet. I vallningen verkar Dice visa samma talangfulla förmåga som Bet och utför riktigt avancerade arbetsuppgifter som hon skaffar sig själv när det blir tillfälle ibland. Men Carina har inte heller påbörjat någon egentlig träning ännu utan känner precis som jag gör med Bet att det inte är riktigt dags ännu. Men till vintern ska vi försöka få till en träningsträff med systrarna. 

Det var inte så lätt att få Bet att posera tillsammans med syster Dicemen vi gjorde i a f ett försök.
Både Bet och Bop var med på resan, mest för att ingen därhemma hade tid att passa dem, men miljöträningen har varit nyttig. Efter hamnar, färjor, märkliga rastplatser, fula hundar, konstiga människor, vespor, truckar och boende på vandrarhem har de slutat att larma och betraktar det mesta utan upphetsning eller rädsla. De är ganska roligt olika; Bet ligger lite lågt och kollar in min status, Bop försöker se farlig ut och hoppar morrande framåt för att skrämma sådant som ser skumt ut. Efter den här utflykten kan han också gå i koppel - en träning jag har slarvat med men som nu var akut.

Mae startade också på tävlingen,otränad efter valpningen och mer än ett år sedan hon beträdde en tävlingsbana senast och det gick verkligen inte bra. Tyvärr vill hon alltid söka igenom allt tillgängligt utrymme innanför ett staket och här fanns gott om plats för sådana utflykter och hon försvann båda dagarna ut i en gles tallskog som omgärdade den öppna delen av tävlingsfältet. Mina försök att hjälpa henne med inkommandot var helt verkningslösa vilket faktiskt funkar rätt schysst hemma. Hon borde kunna ta in att en tävlingsbana är en tävlingsbana och att där bara finns djur mitt på fältet men hon är rätt egensinnig till karaktären så det sitter nog långt inne... Det är iaf inte kul att stå vid posten i 4-5 minuter och vänta på att hon ska dyka upp i fjärran några hundra meter bakom djuren. Hon är en klok,tillgiven och behändig liten arbetshund, men någon tävlingshund blir hon nog aldrig;-). Tre år har hon hunnit bli nu.

Som vanligt blev inlägget för långt så det med Zack som var det jag egentligen tänkte skriva om får vänta till imorgon eller så. 

måndag 30 september 2013

Vinterprospekten

Idag 30 september fyller mina två fina valpar 4 respektive 8 månader. De ska bli vinterns träningsprospekt även om det för Bops del kanske mer handlar om senvintern, och det känns som att jag väntar på något roligt. Här är två små telefonfilmer på dem. Än så länge har jag inte gjort någon vallningsträning med dem utan låter dem bara då och då utan påverkan från mig utforska hur får fungerar. De kan inga kommandon mer än "that'll do" som de tar fint båda två. Valpar och unghundar som bär sig illa åt mot fåren måste man vänta med tills de är mogna att tåla träning, men det är skönt när man som med de här två kan låta dem skaffa sig erfarenheter och ett avslappnat förhållande till "fårkontrollen" innan det är dags för träning.

På det här fältet går det 70-80 lamm som är ca 3,5 månader + två tackor som är ordningsvakter - det är inte det lättaste ens för en tränad hund eftersom lammen inte är utvecklade flockdjur ännu vid den här åldern. Det har varit tränade vuxna hundar här som slutat med att ha lammen utspridda i ett flertal småflockar. (För övrigt har lammen vuxit jättefint efter frånskiljningen på den här vallen som är sådd med svartkämpar och klöver.)

Bet och Bop är ganska olika än så länge. Bet vill ha stor ordning och reda, styrs av en stark headinginstinkt och är noga med att hålla ihop flocken och jobba den mot mitt håll. Om lammen är utspridda och går och betar så kan hon bli väldigt vid, så i det läget som filmen börjar med lammen flockade bortanför en åkerholme är jag glad att hon väljer att gå innanför åkerholmen till höger för att ta kontakt med dem innan hon går runt. Det skulle inte falla henne in att jobba djuren bort från mig. Bop jobbar än så länge utan något allvarligare kontrollbehov, men på mindre flockar och när jag finns närmre än här på filmen händer det att han går runt djuren och gör små ansatser att hålla dem mot mig. Eftersom hans mamma kan visa för mycket eye är jag glad att han inte börjar sin karriär i stillastående pointer-stil utan jobbar med mottot "keep moving". Eye:et börjar dyka upp då och då - det finns en situation precis i slutet av filmsnutten.





söndag 15 september 2013

Okända hanhundar 2

Det här inlägget, och några kommande i samma serie är tajmat till att "betäckningssäsongen" nu inleds i vallhundsvärlden. Syftet är kort sagt att öka intresset för okända hanhundar som det trots en glamourfri tillvaro finns något skäl att använda i avel. 

Att det urval hanhundar som används i avel är ganska begränsat beror bl a på att modet sviker hos många tikägare som tycker att de behöver ett känt namn att marknadsföra sin valpkull med. Tyvärr väljs därför ofta hanhund med hjälp av kändisfaktorn. För det mesta är det väl hunden själv som varit ute och visat upp sig på tävlingsbanorna och blivit lite kändis, men ibland är det även så illa att det räcker med en kändisägare till hunden för att den ska bli flitigt använd. Dessvärre är det ofta också låg ärftlighet på tävlingsprestationer, även om tävlingar givetvis har som ett syfte att visa upp bra hundar.

För att komma ifråga för den här serien med blogginlägg gäller istället:
1) att ägaren själv inte varit ute och visat upp och meriterat hunden mer än i högst begränsad omfattning,
2) att jag själv sett rätt mycket av hunden (t ex som elev till mig på kurs)
3) att jag inte känner till att hunden själv eller nära släktingar är kända nedärvare av olika sjukdomar
4) att hunden representerar linjer eller egenskaper som brukar vara efterfrågade 

Den uppmärksamma läsaren har redan konstaterat att rubriken på inlägget säger att det nu är dags för den andra hanhunden i serien. Och så är det även om den första o-kändisen presenterade under annan rubrik i våras när jag lät Yazz bli pappa till Maes valpkull. Han har en lika okänd kullbror som heter Yim som också har samma fina rörelser och är lika lättlärd, men kanske lite mindre rätt fram och lite lättare att öppna upp på flankerna - ett personligt val vad man föredrar.

Men nu över till presentationen av o-kändis nummer 2.



Han heter Taff och matte heter Anna-Carin Eliasson, och de bor i Klavreström i Småland. Han är röntgad med A-höfter och Optigentestad ej anlagsbärare av CEA. I somras gick de ett VP och blev godkända  trots att det var svårt (endast 5 godkända av 12 startande). "Jag klantade till mycket men det blev tillräckligt med poäng för att Taff gjorde hämtet så bra", berättade Anna.Carin.

Jag tycker Taff hör hemma i den här serien som son till Pennant Williams Sweep som är rankad som en av Storbritanniens bästa hundar. Under åren 2007-2011 hörde både Sweep och hans pappa Dale till de mest använda ISDS-registrerade hanhundarna. Jag tycker också att Taff i sitt sätt att röra sig representerar rätt mycket av det man förknippar med Sweep. Taffs drivningar är fokuserade men avslappnade och han har lätt att öppna upp, kanske en tendens att bli lite vid, väldigt naturlig hämtare. Lätt att få igång både på flankrörelser och rakt mot djuren.

Taff kom till Sverige som valp inköpt av en svensk i samband med World Trial 2011, men när han flyttade hem till Anna-Carin var han en bångstyrig och högenergisk unghane. När jag senast såg honom på en lektion hemma hos mig i somras var han betydligt mer cool, och han och Anna-Carin var ett par som verkligen trivdes tillsammans. Han har alltid varit lättpåverkad och haft lätt att rätta sig i vallningsträningen. Socialt uppfattar jag honom som glad och positiv utan några rädslor.

fredag 6 september 2013

Tidig tändning

Det här inlägget är en spinoff på Hans kommentarer till mitt förra inlägg (tack Hans!). Jag tyckte det blev mer lättläst att skriva ett nytt inlägg istället för långa kommentarsfält. Hans undrade alltså om det finns någon koppling mellan tidig tändning och bra vuxen vallhund. Om det är någon som har synpunkter eller erfarenheter som kan bidra med ett svar på Hans fråga så hoppas jag att ni kommenterar.

Själv kan jag inte se något sådant samband utifrån de hundar jag själv haft från valpålder till vuxen grundtränad hund. Däremot tror jag att det har ganska stor betydelse hur vi människor hanterar tidpunkten för hundens tändning. Vi lever i en kultur där allt ska gå väldigt snabbt och vi är dåliga på att mäta och hantera andra värden. Hur ofta hör man inte uttalanden som "Fido vann det och det redan när han/hon var 13 månader"? Och det är ingen tvekan om att det är menat som ett starkt positivt omdöme. Visst har tiden betydelse på så sätt att en hund jobbar till den är någonstans mellan nio och elva år, och därför tycker jag själv att det är en dålig egenskap med linjer där många hundar är mentalt omogna och jobbiga ända tills de är fyra. Jag menar inte att hunden måste vara en fullfjädrad tävlingshund innan dess, men jag vill någon gång efter två års ålder känna att hunden klarar av att vara eftergiven mot mig samtidigt som den är trygg och villig i arbete/träning. Och för den mognaden ser jag inget samband med om hunden som valp tände vid tre eller tio månaders ålder.

Däremot får det nog ofta på grund av vår kulturella otålighet betydelse när valpen tänder. Tänder den tidigt så hägrar snabbt synliga framgångar, och vi börjar träna den för tidigt. Lätt hänt att låta den göra (och därmed befästa) fel för att den är så ung att vi inte vill ställa för stora krav. Kanske går man också på en "ruffig" valp för hårt istället för att inse att den inte är mentalt mogen att göra det den har dådkraft till. Eller så är valpen "lätt" och förig och vi frestas göra den till ett initiativlöst lydnadsvåp innan den är vuxen. Men det finns en fördel med tidig tändning - förutsatt att man klarar av att inte bli klåfingrig - och det är att man vet att det är en valp som kommer att gå att träna till vallhund.

På grund av "snabbhetskulturen" så kan vi lika lätt också förstöra en valp som tänder senare. När jag håller kurser (och det här har jag svårt att hantera eftersom jag inser att eleverna satsat tid och pengar i förhoppning om att få hjälp) så händer allt som oftast att det kommer en husse/matte som är mycket mer tänd än hunden och bönar och ber för att den ska intressera sig tillräckligt för att tränas. Detta är ett mycket effektivt sätt att "döda" en hund. När det gäller annan träning än vallning kan vi träna hunden i att uppskatta de belöningar vi ger den, t ex köttbullar eller kamplek. Men när det gäller vallningsträning så är det ju tillgången till fåren som är belöningen, och tycker inte hunden att det är belöning nog så är hunden inte fullt träningsbar. Någon enstaka gång kan man lyckas ge hunden en liten kick som flyttar upp den på en ny tändningsnivå, men oftast handlar det bara om att vänta och att akta sig för att locka eller utsätta hunden för den besvikelse man lätt kan känna.

Alltså: Våra mänskliga brister i en snabbhetspräglad kultur har mycket större betydelse för slutresultatet än vad valpens ålder vid tändningen har. Av det skälet tror jag också att det är omöjligt att föra någon statistik över sambandet - genotypen är omöjlig att skilja från fenotypen!

En annan fråga är om tidig/sen tändning  är ärftlig. Alldeles säkert är det så, men man kan gissa att det är en egenskap som har koppling till andra egenskaper också. Vad gäller lilla Bop som Hans frågade om, så borde vid en eventuellt sen tändning hans mamma ha minst lika stort inflytande som hans faderlinje. Bops pappa var tidigt tänd (har sett en film där han var 12 veckor) medan hans mamma inte var tänd när hon kom till Sverige ca 7 månader gammal (om jag läst rätt, men det var inte jag som importerade henne utan hon kom till mig som ett och ett halvtåring). Rent generellt har tiken (ja hondjuret av de flesta arter) också större inflytande över avkomman än hanen,

söndag 1 september 2013

Red Bet på öppet fält



Snart är det två månader sedan jag här i bloggen la upp en videosnutt på träning av Bet i rastgård för att lära henne att flanka från drag. Ute på öppet fält ville hon bara möta upp draget eller tände till mot fåren och bar sig illa åt om jag tvingade henne åt "fel håll". På den här filmen gör vi samma sak som i rastgården två månader tidigare fast nu ute i en större hage och utan lina. Jag tog filmsnutten med telefonen idag när jag var ute för att slänga ut en hink pellets till en grupp med flasklamm och trillingmammor som jag har bakom lagården - Zack var med för att hålla undan dem från hinken och syns ligga i en sekvens men han bara ligger där och gör ingenting för att hålla fåren åt Bet.

Det är inte alltid så lätt att träna valpar/unghundar som Bet som har full koll redan från början och som har många åsikter om hur "fårkontrollen" ska gå till. Ofta är det bättre att vänta med dem tills de mognat både socialt och i sin tändning på fåren. Det är lättare att starta tidigare med de springglada som är beredda att ta en liten fajt med föraren och som lär sig med "trial and error". Alltså har jag inte gjort något med Bet i vallning sedan förra filmen eftersom hon själv hellre valt att låta bli vallning än att samarbeta med mig - det har varit mycket "tonåring", ömsom väldigt vek och ömsom odrägligt självtillräcklig. Däremot har jag satt en del social press på henne att respektera mig på ett bättre sätt. Hon har fått jobba rätt hårt för belöning, och det har bara handlat om sociala beteenden och belöningen har bara varit att jag visat att jag tycker om henne. Ingen annan belöningsträning under tiden utom några få spår med köttbulle. Det har gjort underverk kan man lugnt säga, och senaste veckan har hon sökt upp mig och hakat på mig på ett helt nytt sätt. Men riktigt träningsbar är hon inte ännu, och det kan lugnt vara till efter första löpet som jag tror är på gång (i alla fall säger Zack att det är så;-)). Jag brukar även ligga lågt med fysiska riskaktiviteter under de här månaderna när man lätt kan provocera fram en osteochondros om unghunden har minsta anlag för det.

Bet har mycket stil och koncentration men är ändå avslappnad i rörelserna på ett energisparande sätt - och kolla vilket fantastiskt fotarbete på en så här ung hund! Det hon gör här är inte lätt; håller ihop tröga tackor och dumma 2,5-månaderslamm, totalt drygt 20 djur, och hon flyttar dem mer effektivt än många vuxna hundar. Det är bara naturligt ljud på filmen och som ni hör behöver jag inte säga något alls för att reglera hennes avstånd eller tempo ("du är duktig Bettan" är det enda som hörs vid ett tillfälle när en tacka utanför kamerabilden hotar henne). Å så jag ser fram mot att börja träna den lilla skönheten senare i höst!

onsdag 17 juli 2013

Olika typer av hundar

Äntligen framme! Mae är den lilla svarta fläcken längst bak som äntligen kan få sitt "that'll do".
Tackor med 3-4-veckorslamm på en asfaltväg är ett riktigt slitgöra för en hund även om det, som idag, bara var 600 meter vi skulle gå i värmen till det nya betet. Det var första flytten sedan lamningen och både tackor och lamm vimsar och bräker oupphörligt.

Lucky jobbade på flankerna, upp och ner i dikena och in i trädgårdar för att se till att hela flocken höll sig på vägen och Mae satte kompassen och tryckte på längst bak. Ingen av dem hade på ett bra sätt lyckats utföra den andras jobb. Så olika till egenskaperna är faktiskt två hundar av rasen Border Collie.

Bet lär sig trånga lägen


En 25:a eller annat typ av fålla är ofta väldigt avslöjande om en hunds problem med fåren. Och som instruktör har jag hur många gånger som helst fått elevens kommentar om hundens problem i ett begränsat utrymme: "så gör hon/han aldrig på ett stort fält". Jag tror att de ofta menar att hunden inte gör fel utan att det är träningsmiljön det är fel på, dvs att det är för trångt.

Jag tänker istället precis tvärt om. I mitt sätt att träna och tänka kring hur vi får trygga lugna hundar är träning i trångt läge centralt. Då tror många att jag menar att vi måste se till att hunden har mod att gå emellan fåren och staketet - men nej, det här handlar inte bara om rädsla för närkontakt. Det handlar mer om oförmåga att hantera drag och förutseende. Och det handlar om att klara av kontakt och krav från föraren i ett läge när hundens hela vaksamhet är aktiverad.

Ute på ett öppet fält har hunden lätt både att skaffa sig "frizoner" från föraren och att svara på dragningar hos djuren genom att släppa kontakten med dem och bara ägna sig åt att passa och parera. Om hunden fått ägna sig åt dessa beteenden länge så blir spänningarna i en 25:a ofta så stora att hunden gör rusningar, blir tajt och kanske t o m biter.

Sedan några veckor har jag känt att det blivit dags att ta tag i Bets förhållande till drag och samarbete. Hon är visserligen inte ens riktigt sex månader, men eftersom hon redan från början var så full av fårgalenskap har jag låtit henne bli mätt på får för att slippa ha henne inlåst eller kopplad dygnet runt. Nu är får en naturlig del av hennes dag, och hon vet att ibland gör man något med fåren och ibland inte. Däremot har hon inte alls ställt upp om jag försöker lägga mig i för att t ex runda djuren åt något visst håll eller flytta dem mot draghållet - och därför har jag låtit bli att göra något med henne och sett mellan fingrarna med att hon skaffar sig egna små arbetsuppgifter när hon varit med ute på olika beten. Men nu kände jag att det blivit läge antingen att hålla henne kopplad eller att ta in henne i ett mindre utrymme för att tvinga henne att plocka in mig i bilden.

Det fick bli det sistnämnda. Första passet gick jag bara omkring med henne i ett längre koppel och hon var ungefär lika intresserad som en golden retriever skulle varit - "ska du ta ifrån mig kollen på djuren så kan det vara". Andra passet en vecka senare var hon med på noterna, men om jag vände henne från draget ("fel håll" alltså) blev hon galen och försökte göra inrusningar. Tredje passet i slutet av förra veckan (då jag tog upp telefonen och filmade klippet ovan) började hon acceptera att jag styrde upp åt vilket håll vi skulle gå, även om hon inte vallar riktigt med samma stil och intresse som hon har i "fritt" läge. Efter det så har hon också börjat vara rätt så samarbetsvillig ute i det fria och med några fler pass i rasthagen tror jag att det är helt OK att jag trängt mig in i hennes "vallningskartbild". Men det är en liten hund som vet vad hon vill och har koll på minsta öronviftning hos tackorna! Hon har alldeles på egen hand hittat fina flanker, bra drivteknik, rätt avstånd och tempo - det som gäller i fortsättningen är att lägga till samarbetet - och när det fungerar, kommandon.