Idag fattade jag!

Startade Bettan på IK1 i Andrarum idag - och som alltid är det en tävlingsplats man gärna kommer till. De stora ytorna, kullarna och de lite spännande vattensamlingarna ger hur många varianter på bana som helst samt att fåren alltid är bra och ärliga, helt enkelt en lika bra tävlingsupplevelse varje gång man kommer dit.

Känslan i Bettan var jätteskön; som vanligt superkoll på allt men dessutom underbart lydig med en avslappnad eftergivenhet, mjuk och "rätt" i både huvudet och rörelserna. Poängen blev bara 73 och en niondeplats men det berodde på mindre viktiga saker, bl annat att jag körde henne med IK2-handling och stod kvar på pallen vid posten ända tills djuren var i delningsringen - och ja, då har man helt enkelt inte lika lätt att se linjerna som om man är ute och promenerar tillsammans med hunden på banan. Men just nu känns det som att det är lång tid kvar för att skaffa kvalpoäng till 2015 års unghundscup så då använder jag hellre tävlingstillfällena till att utöka erfarenheter och svårighetsgrad än att maxa poäng. Det kommer kanske en dag när jag får överge denna inställning, men det känns än så länge som ett avlägset bekymmer;-).

Men äntligen idag så föll polletten ner för mig om vad som varit problemet med att dela på tävling - och även var det idag. Bet är verkligen bra både på att skapa lucka, komma in snabbt och ta kontroll på rätt flock - men på tävling vägrar hon alltid en gång (eller två!) innan hon med viss ovilja kommer in. Hon är helt med på att skapa luckan, inga tveksamheter där, men sedan vill hon inte in... Varför?

De flesta problem har ju sin grund i att hunden upplever bristande kontroll, och hittills har jag sett det som att nya djur på ny plats varit tillräckligt för att störa hennes kontrollkänsla. Men att det inte är så det är slog ner som en blixt i skallen på mig idag. Och att jag äntligen fattade berodde på att vi innan tävlingen övernattat hos Kicki M och Hydes kullsyster Haze. Och givetvis hade Kicki och jag tränat tills mörkret tvingade oss inomhus och Bettan hade delat främmande rätt springiga får med sådan energi och dådkraft att jag t o m gick på henne en del för att hon inte skulle lämna träningen med allt för kaxig inställning. Jag var ändå nöjd och kände att nu var äntligen hennes ovilja att dela får på bortaplan försvunnen.

Och sedan händer det idag igen!!! Men precis som det brukar vara så var hon även idag helskärpt igen så fort hon lämnat mig bakom sig på väg bort med de avdelade djuren - och när jag såg det och samtidigt mindes hur tveklöst hon tränat delningar eftermiddagen före så kom jag på vad det är: på tävling har jag en stav i handen när jag kallar in och det har jag aldrig när jag tränar!

Bet är lite mer signalkänslig än vad hon har nytta av och hon hatar alla sorters hjälpmedel man kan ha i händerna när man tränar, om det så bara är en plastflärp för att hålla fåren från sig. Jag själv riktar aldrig ett fysiskt hot mot hunden i träningen och jag låter aldrig elever göra det heller, utan de eventuella hjälpmedel som får brukas i träning hos mig används bara som förlängd arm eller för att skapa uppmärksamhet eller mot fåren för att de inte ska springa på föraren. - men det hjälper inte för finns det sådana redskap så vill Bet inte vara åskådare på kurs utan väntar hellre i bilen eller hundgården. Och eftersom jag själv aldrig har behövt några hjälpmedel för att träna Bet så har jag inte tänkt så mycket på saken - förrän nu.

Alltså blir det till att ut och träna delning med stav i handen - inte för att det känns jätteinspirerande, men man får ta det som en dag på jobbet.

Kontroll 1

Finaste mamma Win dog hastigt i natt. Tack Win för Bettan och för mycket roligt i träningshagen. Fotot på Win och Bettan från For The Wins blogg februari 2013. 

Innan jag börjar skriva det här inlägget så måste jag bara prata av mig lite. Bettans uppfödare Thomas ringde på förmiddagen idag och hans tik, Bettans mamma, allra finaste Win dog väldigt snabbt i natt, troligen i mjölkkramp/eklampsi/kalkbrist eller vad man nu vill kalla det, efterlämnande fem treveckors halvbröder till Bet. Jag kan inte skaka det av mig. Så fort allt kan förändras...

Nihm - en kille som var noga med kontrollen men inte fastnade i linan.

Nu ett försök att påbörja en liten serie inlägg på temat kontroll.  Strängt taget dök ämnet upp redan i somras när jag hade några olika hundar inlämnade på träning, men inte förrän nu blir det av att skriva om det. Problembeskrivningen från hundarnas ägare var lite olika, t ex äter skit så fort den kommer in i träningshagen, blir het och tajt på flankerna, vill inte driva, etc... Efter några dagar ihop med dessa olika hundar kom jag nästan alltid fram till samma sak: de upplevde att de var hindrade av husse eller matte att få kontroll på djuren. När denna bagatell var fixad så gjorde de snabbt framsteg.

Eftersom jag levt med vallhundar nästan sedan stenåldern så har jag överlevt att träningsmetoderna har sina modesvängningar precis som mycket annat. Givetvis har mycket blivit bättre men eftersom jag är konstant omodern i de flesta avseenden så har jag nog påverkats av trenderna med rätt stor fördröjning och under tiden istället hunnit låta nytt och gammalt berika varandra och smälta samman.

Nu några år så har linan kommit tillbaka i träningen. Det är på ett mycket bättre sätt än förra gången den var modern då den användes  för att man skulle kunna bestraffa eller gå på hundarna när de bar sig illa åt, eller se till att de fick ett ordentligt ryck i halsen om de inte stannade eller var tajta. Man lät hundarna göra fel och trodde att man skulle få dem att förstå vad som var rätt genom att ge dem obehag i linan. Mycket okunskap om hur hundar lär förekommer fortfarande för ofta i vallhundsträningen men rena bestraffningar är trevligt nog rätt ovanliga nuförtiden.

Åter till dagens linträning som har medfört mycket positivt. Man använder den för att lära hundarna att prata med fåren utan att hetsa upp sig innan man börjar träna dem lösa, man kan använda linan för att lära hunden att får inte är farliga, och man kan använda den för att lära hunden att göra olika övningar och rörelser utan att man behöver sätta kommandolydnad på den. Linan är också en stor hjälp för nya förare som hinner lära sig förstå både sin hund och fåren eftersom det går lugnt till och man undviker kaos - vi människor har ett minst lika stort behov av kontroll som en Border Collie för att kunna lära. Återinförandet av lina har verkligen betytt mycket för effektivare träning och bättre djurhantering.

Men linan kan lätt bli en hunddödare också. Hur många förare går inte några gånger kurs, lär sig gå med hunden i lina och åker sedan hem och fortsätter träna så, vecka på vecka, ibland månader? Har man inte en målbild (och det kan man givetvis inte ha när man tränar sin första eller andra hund) så bara går man där, och går, och går medan hunden lär sig att gå där utan att bry sig om djuren. I bästa fall tar den för sig lite eller lättar på spänningarna när den börjar tränas lös - då finns det fortfarande något kvar i hunden för att komma på rätt spår, men det kan också bli en olydig hund eller en hund som blir uppgiven, oengagerad och olustig. Snart är man inne i en ond spiral.

Det är väldigt viktigt i träningen att vi inser att det är fåren som är belöningen när hunden gör rätt - då gäller det att ha målbilden klar för sig och omedelbart "bjuda" den på lite mer (givetvis inte så mycket att den kan göra fel). Det gäller att både skapa och fånga tillfällen till fårbelöning  - dröjer det för länge mellan "belöningarna" förstår inte hunden vad det är som krävs för att få tillgång till fåren och ganska snart kan en del hundar bli olustiga inför träningen. För varje hjälpmedel man använder, - t ex lina, flärp eller en utsträckt arm - så måste man ha klart för sig vad man vill uppnå och målmedvetet jobba på att så snabbt som möjligt få hunden att förstå det och själv ta ansvar för att göra det som vi använder hjälpen för att få den att göra. Här blir linan tyvärr lite passiviserande på föraren också, det är lätt att bi nöjd med att hunden lugnat ner sig istället för att använda lugnet för att gå vidare och ge hunden större befogenheter att arbeta med djuren.

Nästa inlägg i serien kontroll kommer att handla om en annan träningstrend; den att så fort som möjligt få alla typer av hundar att driva. Ofta är det ett effektivt sätt att få hunden ovillig just att driva.