Mer kontroll och flanker

Inlägget för en vecka sedan som handlade om kontroll och flanker har givit mig många kontakter och kommentarer. Därför lägger jag här och nu en liten filmsnutt med Bet som jag tog när jag planerade det inlägget men som inte kom till användning när jag sedan skrev texten. Jag passade på att filma för några veckor sedan när jag skickat ut en grupp djur medan deras box skulle halmas - det är rätt tunga köttrasdjur och rätt dräktiga och småtjuriga dessutom. En sur äldre texelbagge som alltid måste testa om det går att döda hundar blir hon tyvärr tvungen att göra upp med i början av klippet, men jag tycker hon är väldigt bra på att inte vika undan och att efter "tillsägelsen" mot honom omedelbart coola ner och återgå till jobbet. Men det jag ville visa var flanker som jag är väldigt nöjd med (det är alltså helt meningslöst det hon gör, filmen är bara gjord för att visa flanker och växling till drivning/förflyttning). Hon stör inte fåren men har hela tiden kontakt och är på rätt avstånd att genast kunna gå  mot dem när hon får en framåtsignal.

Man kan ha olika mål med sin flankträning och trivas med olika arbetssätt, men för mig är det viktigt att hunden under arbete inte rejsar och inte försvinner ut ur kontaktzonen när den flankar - då blir jobbet ryckigt och det är jobbigt för både fåren och hunden att gång på gång behöva ta ny kontakt med varandra. Givetvis har hon det här sättet med sig i arvet från sina föräldrar, men det var ändå så att hon kunde vara rätt spänd och tajt när jag började träna flanker ur balans med henne för ett knappt år sedan - och jag är helt övertygad om att hon inte hade hittat den harmoni hon visar här om jag då pressat och/eller hotat ut henne. Istället har hon fått praktisera och hitta kontrollkänslan själv.


En viktig ingrediens i den unga hundens fortsatta "kontrollträning", alltså när den lugnt och balanserat kan röra sig naturligt runt fåren ur och i balans, är att göra den medveten om skillnaden på kontroll under drivning och kontroll på flankerna. Då är det dags att börja införa lite struktur. När Hyde var 4-5 månader kunde han det mesta om naturlig kontroll (se t ex det här inlägget ). Sedan la jag ner vallningen med honom eftersom han inte var mogen för nästa steg, men det är han nu ca 7,5 månader gammal och jag har haft några mer strukturerade träningspass med honom i begränsat utrymme. Han hade bråttom att ta sig till andra sidan fåren, och i det trånga utrymmet i rastgården fastnade han lätt med eye:et och började driva samtidigt som han "tänkte" stoppa och flank - alltså en enda röra inne i huvudet på honom. Men så här såg det ut efter några träningspass där jag hjälpte honom att antingen driva eller flanka. För att han inte ska rusa rakt in i dem när han får ett "höger" eller "vänster" står jag på kopplet tills jag ser att han har huvudet med sig. Jag tycker också att det är viktigt att han klarar att bli kvar i positionen bakom djuren efter att han vänt dem, alltså inte överfalls av kontrollnoja och rusar upp på flanken för att stoppa. Han gillar inte att jag ägnar mig åt telefonkameran och tittar lite ängsligt på mig några gånger, men viljan att jobba tar över och han fortsätter.



Jag tycker också det är bra med lösgörande övningar där hunden får röra sig mycket samtidigt som den får ta upp kontrollen gång på gång med flankingrörelser ur och i balans. Då är "åttan" en bra övning. Man lär hunden att komma in mellan två flockar och sedan arbeta på dem växelvis i ett åtta-mönster så att flockarna inte går ihop. Det här var första övningstillfället för några dagar sedan och vi hade hållit på ca 10 minuter när han började fatta och jag tog upp telefonen för att fånga övningen - mycket gräs och skak blir det och han hade behövt mer hjälp istället för filmning, men jag tror det går att se hur jag menar.

Klippklipp

Hur tråkigt kan man ha en Lucia-helg? Tävling i Ryk och inbjudan till lussevallning hos Bettans uppfödare gick upp i rök när man äntligen var framme i fårklipparens kö. Alltså har vi ägnat oss åt att fixa djurlogistik o alla annat som vill till för att inte behöva blanda ihop djurgrupper etc. Min ryggmärg sitter verkligen illa till och dagarna börjar med en gräslig massa ilska och tabletter tills jag har fått ner adrenalinflödet, men jag känner mig så tacksam mot lydiga och fina hundar som står ut med mitt humör och som gör att en sådan här arbetshelg i stort sett kan förflyta utan att jag behöver ta i ett enda djur.

Vårt fårhus byggdes på stenåldern när 150 tackor var en riktigt stor besättning i Sverige och när ingen ännu hade kommit på att djuren skulle hanteras lite intensivt med vägningar, sortering i betäcknings- och utfodringsgrupper etc. Alltså finns det ingen sorteringsgång inne i fårhuset och årets två klippningstillfällen är en kraftsamling i logistik för att slippa blanda alla djur och sedan ha ett jättejobb med att gruppsortera dem igen - djur ska in och ut utan att kunna springa ihop med varandra. Men vi hade verkligen jättetur med vädret - vilken decembersöndag! - och det gick att sköta rundvandringen mellan olika stallutrymmen genom att slänga ut en grupp i taget på en åker. T o m Hyde som nu hunnit bli 7,5 månader fick göra lite prao på egen hand utan uppbackning av vuxen hund. Han har ju inte bara varit tänd från 10 veckors ålder utan också fullkomligt seriös och med en naturlig kontroll av djuren. Nu kan han driva rätt stora flockar en bra bit framför mig, och han kunde igår t o m runda en flock från kl 12 till kl 6 på kommando och åt rätt håll.

Hyde 7,5 månader - fullt seriös och med gott självförtroende. Klicka på fotot så blir det större och man kan ana hans härliga framåtanda.

Herrarna Dorset, Texel och Leicester framåt kvällskvisten har slagits färdigt och lugnat ner sig igen.

Kontroll 2

Ty Nant Kep - en hund som vid ett års ålder vägrade träna och bara ville hämta djur men som med en "flanktillåtande" träning blev en utmärkt drivare och vi placerade oss sjua i SM-finalen när han precis fyllt tre.

Tillbaka till frågan om våra vallhundars kontrollbehov, vilket jag ser att det nu är en hel månad sedan jag utlovade, och den här gången handlar det om att inte ställa krav på drivningsarbetet för tidigt i grundträningen.

Uppfödningen av Border Collie har kommit att ske mer och mer på grundval av tävlingsmeriter, och därför är många hundar idag mjuka, lättpåverkade och flankerande till arbetssättet - detta har både för- och nackdelar men oavsett hur vi värderar egenskaperna behöver vi anpassa träningen till det. Att få hunden att växa i självförtroende och i förtroendet för oss som förare blir både effektivare och bättre om vi bygger det på hundens naturliga och medfödda anlag. Ju mer vi respekterar den enskilda hundens natur, desto mer kan vi få ut av den i allt. Tidig drivningsträning, har blivit lite av ett mode, men tyvärr leder det ofta till en hund som inte längre är riktigt PÅ när det gäller träning och lätt kan börja gäspa och äta fårskit. Och ju mer oerfaren föraren är desto större är risken.

Först av allt, för att ingen ska bli förvirrad, vill jag tala om att jag med drivning menar både det arbete som hunden gör när den driver djur till oss och när den driver djur från oss. Ibland får jag kursdeltagare som har fått lära sig olika termer för detta, men jag ser det inte så. Och det är inte bara en fråga om att märka ord, utan det får också stor betydelse för hur jag tränar olika hundar. En hund som inte kan göra en välbalanserad framdrivning till föraren i ett hämt (utan som bara följer efter fåren) kan sällan flytta och korrekt balansera djur självständigt (alltså oberoende av var föraren befinner sig). Det här hänger ihop mer än man lite snabbt tänker sig.

Även om man till vardags och i annan träning har en lydig och samarbetsvillig hund så blir man lätt som oerfaren vallhundsförare betraktad av sin hund som ett problem som är i vägen när hunden vill skaffa sig kontroll på djuren. För föraren gäller att så fort som möjligt ta sig ur den situationen och istället bli någon som hunden uppfattar som en medhjälpare, och ännu längre fram i träningen som en värdig verksamhetsledare. För både föraren och hunden är det lättare att komma fram till det läget i flankingarbetet.

Några tips som jag själv praktiserar och som snabbt brukar ge resultatet en lugn hund som vill och vågar flytta djur:

• Träna flanker i små och "välstängslade" utrymmen även om hunden klarar att hålla kvar djur på ett öppet fält. Resultatet av en flank i nybörjarträningen ska alltid bli ökad kontroll - inte en jakt på kontroll av djur som hela tiden försöker slippa att bli kontrollerade.
• Tryck inte ut hunden - i takt med att den upplever att den har kontroll kommer den att hitta ett naturligt avstånd själv. Justeringar av det tar jag senare i träningen.
• Rikta inte ilska mot hunden även om den är för tajt eller gör rusningar vid t ex "hot spotar" - det tar bort fokus från vallningen och gör hunden mer stressad vilket ger ännu fler felbeteenden. Behöver man reglera hundens beteende mot fåren ska man leta efter andra sätt än ilska mot hunden.
• Lägg inte hunden i tid och otid. Om den inte själv börjar dra ner på tempot och utöka avståndet så är det antagligen du själv som gör något fel.
• Låt hunden praktisera headingbeteendet på nära håll (t ex i en 25:a eller liknande), ofta, och hjälp den att greppa djuren i samband med att den börjar driva dem mot dig - det är ytterst viktigt att den inte släpper kontrollen bakom djuren och rusar ut på en flank, eller att den jagar fram fåren eller bara följer efter dem i deras tempo. 
• Prata alltid lugnande när hunden kommer till upptaget även om den hade med sig för mycket fart och var lite tajt. När hunden inte längre är osäker på kontrollen på andra sidan djuren kommer upphetsade och obalanserade rörelser att försvinna. Finjusteringar får vänta till längre fram i träningen Blir du arg på hunden kommer kl 12 att bli ett jobbigt ställe där den är spänd och ofta beter sig felaktigt.

Plötsligt - och ofta rätt snart efter att hunden börjat visa harmoniska flanker - får du se din hund börja göra spontana upptag mot djuren och fokusera in mot dem på fler ställen än kl 12. Då är den färdig att ta till sig drivningsträning. Men så länge den är för vid eller för tajt eller hetsig eller seg så har den inte hittat korrekt kontroll, och då kan den inte heller lära sig att driva.

När drivningsövningarna så småningom flyttar ut på mer öppna fält så inled träningspassen med uppvärmning med flankerande övningar både ur och i balans.

Observera också att tipsen ovan INTE betyder att man
- låter hunden göra vad den vill
- låter den varva både förare och får
- låter den stressa fåren
- låter den "glida" i drivningsträningen

Nästa inlägg i serien "kontroll" kommer att handla om att lära hunden att hantera drag.

Idag fattade jag!

Startade Bettan på IK1 i Andrarum idag - och som alltid är det en tävlingsplats man gärna kommer till. De stora ytorna, kullarna och de lite spännande vattensamlingarna ger hur många varianter på bana som helst samt att fåren alltid är bra och ärliga, helt enkelt en lika bra tävlingsupplevelse varje gång man kommer dit.

Känslan i Bettan var jätteskön; som vanligt superkoll på allt men dessutom underbart lydig med en avslappnad eftergivenhet, mjuk och "rätt" i både huvudet och rörelserna. Poängen blev bara 73 och en niondeplats men det berodde på mindre viktiga saker, bl annat att jag körde henne med IK2-handling och stod kvar på pallen vid posten ända tills djuren var i delningsringen - och ja, då har man helt enkelt inte lika lätt att se linjerna som om man är ute och promenerar tillsammans med hunden på banan. Men just nu känns det som att det är lång tid kvar för att skaffa kvalpoäng till 2015 års unghundscup så då använder jag hellre tävlingstillfällena till att utöka erfarenheter och svårighetsgrad än att maxa poäng. Det kommer kanske en dag när jag får överge denna inställning, men det känns än så länge som ett avlägset bekymmer;-).

Men äntligen idag så föll polletten ner för mig om vad som varit problemet med att dela på tävling - och även var det idag. Bet är verkligen bra både på att skapa lucka, komma in snabbt och ta kontroll på rätt flock - men på tävling vägrar hon alltid en gång (eller två!) innan hon med viss ovilja kommer in. Hon är helt med på att skapa luckan, inga tveksamheter där, men sedan vill hon inte in... Varför?

De flesta problem har ju sin grund i att hunden upplever bristande kontroll, och hittills har jag sett det som att nya djur på ny plats varit tillräckligt för att störa hennes kontrollkänsla. Men att det inte är så det är slog ner som en blixt i skallen på mig idag. Och att jag äntligen fattade berodde på att vi innan tävlingen övernattat hos Kicki M och Hydes kullsyster Haze. Och givetvis hade Kicki och jag tränat tills mörkret tvingade oss inomhus och Bettan hade delat främmande rätt springiga får med sådan energi och dådkraft att jag t o m gick på henne en del för att hon inte skulle lämna träningen med allt för kaxig inställning. Jag var ändå nöjd och kände att nu var äntligen hennes ovilja att dela får på bortaplan försvunnen.

Och sedan händer det idag igen!!! Men precis som det brukar vara så var hon även idag helskärpt igen så fort hon lämnat mig bakom sig på väg bort med de avdelade djuren - och när jag såg det och samtidigt mindes hur tveklöst hon tränat delningar eftermiddagen före så kom jag på vad det är: på tävling har jag en stav i handen när jag kallar in och det har jag aldrig när jag tränar!

Bet är lite mer signalkänslig än vad hon har nytta av och hon hatar alla sorters hjälpmedel man kan ha i händerna när man tränar, om det så bara är en plastflärp för att hålla fåren från sig. Jag själv riktar aldrig ett fysiskt hot mot hunden i träningen och jag låter aldrig elever göra det heller, utan de eventuella hjälpmedel som får brukas i träning hos mig används bara som förlängd arm eller för att skapa uppmärksamhet eller mot fåren för att de inte ska springa på föraren. - men det hjälper inte för finns det sådana redskap så vill Bet inte vara åskådare på kurs utan väntar hellre i bilen eller hundgården. Och eftersom jag själv aldrig har behövt några hjälpmedel för att träna Bet så har jag inte tänkt så mycket på saken - förrän nu.

Alltså blir det till att ut och träna delning med stav i handen - inte för att det känns jätteinspirerande, men man får ta det som en dag på jobbet.

Kontroll 1

Finaste mamma Win dog hastigt i natt. Tack Win för Bettan och för mycket roligt i träningshagen. Fotot på Win och Bettan från For The Wins blogg februari 2013. 

Innan jag börjar skriva det här inlägget så måste jag bara prata av mig lite. Bettans uppfödare Thomas ringde på förmiddagen idag och hans tik, Bettans mamma, allra finaste Win dog väldigt snabbt i natt, troligen i mjölkkramp/eklampsi/kalkbrist eller vad man nu vill kalla det, efterlämnande fem treveckors halvbröder till Bet. Jag kan inte skaka det av mig. Så fort allt kan förändras...

Nihm - en kille som var noga med kontrollen men inte fastnade i linan.

Nu ett försök att påbörja en liten serie inlägg på temat kontroll.  Strängt taget dök ämnet upp redan i somras när jag hade några olika hundar inlämnade på träning, men inte förrän nu blir det av att skriva om det. Problembeskrivningen från hundarnas ägare var lite olika, t ex äter skit så fort den kommer in i träningshagen, blir het och tajt på flankerna, vill inte driva, etc... Efter några dagar ihop med dessa olika hundar kom jag nästan alltid fram till samma sak: de upplevde att de var hindrade av husse eller matte att få kontroll på djuren. När denna bagatell var fixad så gjorde de snabbt framsteg.

Eftersom jag levt med vallhundar nästan sedan stenåldern så har jag överlevt att träningsmetoderna har sina modesvängningar precis som mycket annat. Givetvis har mycket blivit bättre men eftersom jag är konstant omodern i de flesta avseenden så har jag nog påverkats av trenderna med rätt stor fördröjning och under tiden istället hunnit låta nytt och gammalt berika varandra och smälta samman.

Nu några år så har linan kommit tillbaka i träningen. Det är på ett mycket bättre sätt än förra gången den var modern då den användes  för att man skulle kunna bestraffa eller gå på hundarna när de bar sig illa åt, eller se till att de fick ett ordentligt ryck i halsen om de inte stannade eller var tajta. Man lät hundarna göra fel och trodde att man skulle få dem att förstå vad som var rätt genom att ge dem obehag i linan. Mycket okunskap om hur hundar lär förekommer fortfarande för ofta i vallhundsträningen men rena bestraffningar är trevligt nog rätt ovanliga nuförtiden.

Åter till dagens linträning som har medfört mycket positivt. Man använder den för att lära hundarna att prata med fåren utan att hetsa upp sig innan man börjar träna dem lösa, man kan använda linan för att lära hunden att får inte är farliga, och man kan använda den för att lära hunden att göra olika övningar och rörelser utan att man behöver sätta kommandolydnad på den. Linan är också en stor hjälp för nya förare som hinner lära sig förstå både sin hund och fåren eftersom det går lugnt till och man undviker kaos - vi människor har ett minst lika stort behov av kontroll som en Border Collie för att kunna lära. Återinförandet av lina har verkligen betytt mycket för effektivare träning och bättre djurhantering.

Men linan kan lätt bli en hunddödare också. Hur många förare går inte några gånger kurs, lär sig gå med hunden i lina och åker sedan hem och fortsätter träna så, vecka på vecka, ibland månader? Har man inte en målbild (och det kan man givetvis inte ha när man tränar sin första eller andra hund) så bara går man där, och går, och går medan hunden lär sig att gå där utan att bry sig om djuren. I bästa fall tar den för sig lite eller lättar på spänningarna när den börjar tränas lös - då finns det fortfarande något kvar i hunden för att komma på rätt spår, men det kan också bli en olydig hund eller en hund som blir uppgiven, oengagerad och olustig. Snart är man inne i en ond spiral.

Det är väldigt viktigt i träningen att vi inser att det är fåren som är belöningen när hunden gör rätt - då gäller det att ha målbilden klar för sig och omedelbart "bjuda" den på lite mer (givetvis inte så mycket att den kan göra fel). Det gäller att både skapa och fånga tillfällen till fårbelöning  - dröjer det för länge mellan "belöningarna" förstår inte hunden vad det är som krävs för att få tillgång till fåren och ganska snart kan en del hundar bli olustiga inför träningen. För varje hjälpmedel man använder, - t ex lina, flärp eller en utsträckt arm - så måste man ha klart för sig vad man vill uppnå och målmedvetet jobba på att så snabbt som möjligt få hunden att förstå det och själv ta ansvar för att göra det som vi använder hjälpen för att få den att göra. Här blir linan tyvärr lite passiviserande på föraren också, det är lätt att bi nöjd med att hunden lugnat ner sig istället för att använda lugnet för att gå vidare och ge hunden större befogenheter att arbeta med djuren.

Nästa inlägg i serien kontroll kommer att handla om en annan träningstrend; den att så fort som möjligt få alla typer av hundar att driva. Ofta är det ett effektivt sätt att få hunden ovillig just att driva.

Sen sist

Här på bloggen har varit lite tyst eftersom jag var på resande fot och höll kurser hela förra veckan. Har jag sagt det tidigare så ursäkta, men ute i Vallhundssverige finns verkligen många fina och utvecklingsbara hundar och härliga ambitiösa förare (och ja, givetvis även ni norska och finska ekipage räknar jag in i det gänget). Särskilt roligt är det med ansikten och nosar som kommer igen så att man får följa ekipagens utveckling. Roligt också att få ha Bettans fjärde bror som kursdeltagare - Jack, som bor i Finland, var det enda av syskonen jag inte sett tidigare.

På resan passade jag också på att hälsa på Bop i hans nya hem. Han är fortfarande mycket liten för att vara hane och ha passerat ettårsdagen, ca 13 kg, men stor i självförtroende och motor. Välbalanserad som mamma Mae med lätt att hitta balansen i djupled och bra driv men med mycket mer dådkraft och mindre kontrollbehov. Lite sorgligt att jag inte har honom kvar men mest är jag glad för att han har fått ett så bra hem där han är ensam hund. När både Oscar o Bop går bakom fåren och tränar fösning fungerar samarbetet men när Bop kom upp i förarbalans var det lite så att Bop vallade både husse och fåren för säkerhets skull. Inte klarade jag att åka därifrån och lämna dem med den världsbilden! Men eftersom både Oscar o Bop är smarta och läraktiga så hade de snart hittat positionerna och då såg det ut så här strax innan mörkret sänkte sig.


I slutet av förra veckan sprängde vi också målsnöret för Bettans sex veckor långa vila med många timmar i bur varvat med korta koppelpromenader. Senaste veckan har varit höglöpvecka med rätt mycket hundgård för hennes del men jag har ändå börjat köra igång henne igen. Lite ringrostig att ta rätt på höger-vänsterkommandona och inte riktigt lika trygg i fråndrivningarna som före konvalescensen, men det kommer dag för dag. Ungefär när hon fick sin diagnos hade jag bestämt att träningsmässigt ta itu med hennes vänstervarv som blivit allt mer tajt och mer obalanserat hela sommaren, men nu när jag startat henne igen syns inget av detta - jag känner mig rätt säker på att det var den inflammerade tassen som gjorde mer ont när hon gick i vänstervarv eftersom tyngden då läggs på högersidan. Oförklarliga dåliga beteenden hos djur har ofta en fysisk förklaring, t ex smärta.

Idag har jag också premiärstartat Bettan i IK2 i Mada. Inte alls planerat och inte med förhoppningar om något storslaget resultat så här omedelbart efter den långa burvilan. Men när jag tävlade med Zack igår (lördag) tyckte jag att det var en bra och tekniskt okomplicerad bana på slät och mjuk mark foch lyckades få efteranmäla Bet till idag. Så där stod vi idag på morgonen och skulle starta först av alla i morgondiset. Lite överrumplad blev jag av att fåren sedan igår blivit väldigt målmedvetna om att snabbast möjligt ta sig från banan, och var det med någon äldre madame i gruppen så kunde de verkligen ställa upp sig mot hunden. Bettan är nu den typ av hund som gärna tar en strid så jag valde det säkra och plockade ner henne rätt ordentligt innan jag släppte iväg henne på första benet där draget mot utsläppet var värst. Där tappade vi många poäng eftersom fåren ställde upp sig gång på gång och jag inte ville låta Bet gå på (kan smälla ordentligt) utan istället flankade och stoppade nästan hela vägen fram till crossen. Innan dess hade vi tappat en hel del på utgången eftersom fåren försökte sticka från utställarna och de två utställarhundarna var aktiva - jag såg inte helt vad som hände på det långa avståndet men jag tror att Bet var på väg att avsluta utgången och istället ge sig in framför fåren för att stoppa dem. Hon tog iaf mitt stödkommando och fortsatte till upptaget, men med många poäng tappade. Det tredje poängtappet var sedan i delningen - hon hjälpte mig hur elegant som helst att skapa fina luckor men vägrade sedan komma in två gånger innan hon tredje gången med tvekan lydde, typ "du är ju helt korkad Lena när jag slitit som en gnu hela vägen för att hålla kvar djuren på banan, och nu ber du mig att medverka till att tappa hälften av dem!". Inte mer än 67 poäng kvar men hon rörde sig fint, lyckades hålla huvudet kallt trots en rätt utmanande arbetsuppgift och hade hela vägen full koll i varje steg så jag är nöjd.

Måste också recensera den nya tävlingsplatsen Mada (här gick SM för rätt många år sedan men sedan dess inget). Stort A i alla avseenden! En verkligt fin besättning med djur som hanteras på ett sätt så att de fortfarande har ett naturligt beteende - respektfulla men inte rädda för vare sig hund eller människa. Jag tycker att momentet delning med märkta djur på ganska många tävlingar är rent larvigt när fåren är trygga med att klättra på människor - finns  ju inget sätt att omgruppera dem på det sätt som är tänkt ska visa upp herdens skicklighet. Arrangörerna Smålands VK hade varit osäkra på hur djuren skulle fungera i smågrupper på banan och därför inte planerat för märkta djur, men det hade varit pricken över i:et på de här tävlingarna. Hoppas detta blir en tävlingsplats vi får komma tillbaka till! Perfekt och välordnat arrangemang i övrigt också så stort tack till Smålands VK och till djurägarna Lars och Helena Cederlöf! Och så väldigt stort grattis från mig och Hyde till Hydes mamma Queenie med förare Kristian Carlsson som vann i Mada idag på 94 poäng.

Och den lille Hyde då? Sedan de sista filmerna i förra inlägget är han ställd på "fårvila" (så gott det nu går med får i alla väderstreck runt huset). Han har lärt sig många grunder i olika positioner runt fåren men nu tror jag han behöver växa lite på flera sätt innan det är dags att gå vidare - och det är saker på hans nuvarande nivå som jag inte vill befästa genom att låta honom mängdträna. Bristen på fårvallning har tyvärr startat upp honom på bilar istället - att ta ur honom det intresset är en prioriterad uppgift för veckan som kommer.

Nykomlingen

Hyde 5 månader - en seriös valp med karaktär. Foto: Nathalie Gustafsson 

Kanske dags att presentera nykomlingen Hyde som flyttade in i början av juli. Fungerar bättre åldersmässigt ihop med Bet än vad Bop gjorde, och jag måste ju alltid ha någon hund på grundträningsnivå för att ha något roligt över de dystra vintermånaderna.

Hyde är en mentalt mycket stabil valp med ett intagande sätt och nästan en vuxen hunds mognad både socialt och som vallhund. Hans pappa är James McGees Sid och mamma är Skogsvallarens Queenie som finns i vår klubb och som jag sett mycket av och tycker mycket om både som arbetshund och tävlingshund (det var henne som Lucky nobbade - annars hade det nog blivit en parningsvalp den gången). Sid har jag bara sett arbeta på film så det är väl mer ett stamtavleköp med många bra avelshundar bakom, bl a Aled Owens. Hyde är en liten, kompakt och lågställd hund, och det är även hans föräldrar. Mina träningsvänner säger att han är ovanligt snygg för att vara en hund jag har. Vad menar de?

Hyde tände tidigt, lika tidigt som Bet men inte på ett lika "förödande" sätt, utan det har gått att ha honom lös bland får och låta honom "praktisera" lite på egen hand. Han är okomplicerad, hörsam och lättlärd utan att vara förarvek,

När han var 10 veckor balanserade han fint mot mig. Fast han kunde inte ta sig till kl 12 själv, utan det var mer om det råkade bli så.




När han var 11 veckor hittade han drivtekniken och visade sig vara en naturbegåvning på att prata med fåren - viker inte en tum men stannar till och visar respekt om de känner sig pressade.




Någon gång efter tre månaders ålder gick det inte längre att ha honom lös bland får, men fyramånadersdagen firade vi med att jag släppte kopplet och tog den här lilla filmsnutten. Att valpar på fyra månader ibland visar den här intensiteten är ju inte helt ovanligt, men det remarkabla är hans balans med koll både på flocken och på de enskilda djuren. Som synes har han svårt att gå vänster om han känner lite drag. 1.17 in i filmen ser ni honom gå höger fast allt var förberett och klart för vänstervarv. Likadant precis där filmen slutar.



Men efter ca fyra månader började han ta för sig allt mer och det gick inte längre att bara låta honom köra på efter eget huvud. Om inte Bet hade varit konvalescent hade det nog varit slut med får för Hydes del men nu har jag tagit med honom ut två, tre gånger i veckan på några utslagstackor och börjat styra upp vad han gör. Jag tycker inte att man ska styra upp hur en så här ung hund gör olika saker, så hade han haft attityder eller rörelser som jag inte gillat så hade han inte fått träffa får på några månader nu. Och hade han haft svårt för att jag har styrt upp hans aktivitet, t ex börjat äta skit eller gäspa, så hade det också varit omedelbart slut på träningen - ja för det här är faktiskt träning, till skillnad från att bara låta en valp/unghund testa och praktisera lite hur får fungerar. Som synes är det fortfarande svårt med vänstervarv och jag hade behövt stötta mer än jag kunde med kameran i handen.





"När är det dags att börja träna min hund?" frågar många elever och nyblivna vallhundsägare när de vill komma på kurs. Det enda svar som finns är väl "titta på hunden!". Vanligtvis så är de  före könsmognaden inte tillräckligt tända för att ta träning på ett bra sätt, och vanligtvis så har de diverse omogna tonårsbeteenden både socialt och mot fåren, och då har jag sett alldeles för många exempel på hur mycket man förstör med att träna istället för att bara vänta. Bet t ex var ju tänd lika tidigt som Hyde, men hon vägrade att acceptera min närvaro bland fåren - hon gjorde inget dumt, tvärtom var hon genial och hade stenkoll, men la sig platt och bara stirrade på mig om jag flyttade ett pekfinger för att styra upp. Hon var så gammal som nästan 11 månader när hon en dag kom och talade om att hon ville följa med mig till träningshagen. Men sedan gick inlärningen i raketfart, så om man har perspektivet hur tvååringen ser ut så har man nog sällan något för att börja träna tidigt.

Kanske kommer Hyde från en släkt med ett anlag för tidig mognad? I alla fall har han en halvbror (samma pappa), Glencregg Silver, som i september 18 månader gammal först kom sexa i World Trial-finalen och veckan därefter blev Supreme Champion i Storbritannien. Jag har sett en Youtube-film av Silver sex månader gammal (ung!) där han körs en bana som ser ut att motsvara ungefär IK1 och där ser han verkligen lite pressad ut.  Jag minns att jag då tänkte att han skulle däcka i en utmattningsdepression före vuxen ålder - men uppenbarligen har han istället vuxit i kraven.

Nåväl, för Hydes del är det nog dags för paus nu. Och det passar bra för nu är Bet inne på upploppet på sin sex veckor långa konvalescens i koppel och bur - på onsdag spränger vi målsnöret! Hon visar fortfarande förtroende för mig men har utvecklat en del andra stressbeteenden typ utfall mot andra hundar, skälla på besökare på gården etc - sånt har hon aldrig gjort förr. Det enda jag kunnat göra för henne har varit att ha med henne mycket om dagarna i bilbur eller koppel samt att köra ner till sjön och slänga i henne några gånger i veckan där hon och Zack är duktiga på att hetsa varandra till långa simturer vilket varit bra motion utan att provocera tassen. Men många timmars sömn i stugvärmen med mat som enda glädjeämne medför givetvis att vi nu måste starta upp lugnt på släta markunderlag så hon inte rusar iväg och skadar sig på något annat sätt. Drivningsövningar låter väl lämpligt?

Tävlingshundar - vad är det?

I ett inlägg 12 september antydde jag att Zacks plats i mitt hjärta inte beror på att hans främsta gren är tävling. Vad menar jag med det? Just när jag skrev det så tänkte jag förstås på vissa av Zacks egenskaper, men även rent generellt kan det vara intressant att fundera lite över vad det är som gör en del hundar till bekväma tävlingshundar.

Givetvis är det inte bara hunden som ska prestera på tävlingsbanan utan även föraren, och det är ekipaget som tävlar i god och effektiv djurhantering. Man ska inte förringa betydelsen av god träning och en tävlingserfaren och talangfull förare, men faktum är också att även dessa förare lyckas mer eller mindre bra med olika hundar. Och även att de säljer många hundar som på vägen mot de stora tävlingarna visar sig inte hålla måttet.

Ibland hör man uttalanden där andemeningen är att bra tävlingshundar generellt är sämre arbetshundar, och tvärtom att bra arbetshundar är sämre tävlingshundar. I mina ögon är detta skitsnack utan verklighetsanknytning. Visst ser man ibland hundar ute på tävlingsbanorna som står sig slätt om fåren inte går av sig själv eller är motvilliga i fållöppningen, men sådana hundar finns det lika gott om ute på gårdarna. Och visst finns det bra arbetstyper som inte gör sig på en tävlingsbana, men det finns lika många arbetstyper som går väldigt bra på en tävlingsbana. Och ofta har man i arbete med hund lika stor glädje av en hund som ligger lite lågt och använder huvudet istället för en som ser väldigt framåt ut men inte kopplar in skallen. Det enda intressanta i den här diskussionen är den stora betydelse tävlingarna har för aveln. Ganska få av dagens tävlande har några större krav på riktiga arbetsprestationer av sina hundar, och det leder aveln i en riktning mot lättförda hundar (bra) men med oprövade egenskaper i övrigt (ett potentiellt hot mot rasen).

Vad är det då man kan se hos de hundar som ofta presterar bra på tävling?
> Naturligt mjuka rörelser och en förmåga att "flyta" i växlingarna mellan driv och flankering. Lättflankerade.
> Inte allt för mycket tryck rakt fram mot fåren så att hunden hela tiden måste hållas tillbaka.
> Mjuk i skallen och lätt att påverka.
> Lagom mycket djurkänsla och förutseende.
Ska den också hålla för de stora tävlingarna och finalerna krävs dessutom uthållighet, ett gott självförtroende och mental stabilitet.

Och Zack då? Tja, han har lite för lite av allt det här - inga stora grejer men tillräckligt för att hela tiden tappa några poäng här och där för att flytet saknas. Lite för målinriktat driv, lite för kantiga flanker som lätt skrämmer och buntar ihop djuren, vilket, om inte förr, straffar sig när det är dags att skapa en delningslucka. Går in i sig själv när han kommit in i drivningen och har inte tillräckligt med förutseende för att jobba på flankerna. Samtidigt så trivs jag i vardagen väldigt bra med en hund som inte störs av förutseende utan oförtrutet jobbar på bakom djuren, men att tävla med honom har jag lärt mig att se som en utmaning och träning i "handling".

Men även en hund med nackdelar på en tävlingsbana går ibland bra. Häromsistens hände det med Zack i Storegård på ett spännande fält med mycket drag och en rätt lång sträcka av framdrivningen som var dold. Men har Zack väl fått ett bra upptag och styrt upp djuren på linjen utan att behöva flankeras så är han ofta suverän på den typen av verkliga arbetsprov. Tyvärr sket sig det hela för vår del i delningen - men frustrerande nog inte på det sätt som är vanligt med Zack när han låser fast djuren. Jag hade sett hur de allra flesta misslyckats med att få till en lucka, så jag hade bestämt mig för att slå till så fort djuren kommit in i ringen innan de fått koll på läget. Ser en decimeterlucka och kallar in Zack som kommer som en raket - ingen bitning men att det blev en tackling för att få kontroll på de avdelade djuren var oundvikligt. "Tack" säger domaren, vilket brukar betyda "tack för din insats men du har gjort ditt idag", alltså diskning. Suck, jag samlar ihop djuren och skickar dem mot utsläppet varefter domaren upprörd kommer fram och frågar varför jag bryter efter en så bra runda. "Tack" betydde "okej", dvs att delningen var godkänd... Hur många tusen tankar som for genom mitt huvud under några sekunder är svårt att säga!!! Facit när dagen var slut var att jag skulle slutat nånstans mellan en tredje och en sjundeplats beroende på hur fålla och singel gått. Och i så fall hade Zack med god råge varit klar för nästa års kvarts-SM-kval. Nästa dag var jag fortfarande så störd att det gick jättedåligt och jag kämpade med mig själv varje sekund för att inte bryta och gå av - men att klara att det går riktigt dåligt är nödvändigt för att kunna lyckas.

Kursplatser

Än verkar det inte vara slut på träningsenergin runtom i landet och rätt många har hört av sig om var jag är och håller kurs. Här är två kurser där jag tror att det finns platser kvar eftersom det är vardagar. På båda platserna är det bra får och bra träningsmöjligheter oavsett er träningsnivå.

Tis-ons 7-8 oktober i Tärnsjö hos Jasna Bohlin som är bäst att kontakta på epost jasna.bohlin@telia.com

Tors-fre 9-10 oktober i Fjugesta hos Tomas och Fanny på kennel For The Win. Kontaktuppgifter finns på deras hemsida http://forthewin.se

VP svårare än IK2?

Var och gick ett VP igår (inte med egen hund utan med en som varit här på träning i två månader). På vägen tillbaka satt jag i bilen och sammanfattade en del tankar som for genom huvudet under minuterna ute på banan. Vi var godkända, men det hade faktiskt ställt mig inför minst lika många svåra avgöranden och sekundbeslut som en normal IK2-tävling.

Det var absolut inget fel på det här arrangemanget; trevligt bemötande hos värdklubben samt bra djur som lydde fint men som också krävde att hunden tog befälet. Men banan var fruktansvärt liten och trång och därmed draget tillbaka till utsläppsfållan starkt. Dessutom var första benet, där VP-hunden ska lyckas visa upp en fösning, lagt rakt mot det hörn av hagen bakom vilket hanteringsfållan var belägen, och det var inte långt från fösningsgrinden till det hörn där fåren kunde försvinna tillbaka till kompisarna. Det här draget hade varit fullt möjligt att hantera på ett bra sätt om det funnits utrymme för hundarna att fånga upp och styra djuren på ett naturligt avstånd. Men trånga utrymmen och drag i en ny miljö tar inte fram en oerfaren hunds bästa sidor. Rätt ofta hålls VP med just de här rätt trånga förutsättningarna - kanske i bästa välmening, eller bara för att man inte tycker att det behövs ett större utrymme till en liten bana. Men det är just detta som kan göra ett VP riktigt svårt.

Jag hade förmånen att se två ekipage före mig som båda tappade hela eller delar av flocken vid första grinden i ett försök att fösa, så när jag gick ut hade jag bestämt mig för att prio ett var att hålla kvar djuren, och att visa upp en fösning var sekundärt. Med en tacka som försökte sticka tre gånger på den korta sträckan fram till fösningsgrinden så blev det inte heller mycket till fösning, men momentet var i alla fall inte nollat utan vi blev godkända.

Under tiden som allt detta hände så hann jag då reflektera över hur många IK2-förare som hade klarat att hålla linjer och vissla runt sin hund på denna lilla bana utan rusningar, tappade djur eller skuren drivningslinje. Tror inte att snittresultatet hade sett bättre ut än vad det gjorde för VP:t.

Halvtid och eftertanke

Från bur i arbetsbilen till vilobur - mental träning för både hund och människa.

Som jag berättade i förra inlägget har Bet fått ordinationen koppel och stillhet i sex veckor för att läka ut en inflammation i en tå som hon troligen råkat vricka till någon gång på våren/försommaren. Idag har halva konvalescenstiden förflutit, och hur har det då gått? Och vem har det egentligen varit jobbigast för, mig eller Bet?

Ni som följt den här bloggen länge vet hur många år jag betraktade mig själv och mina hundar som otursförföljda - nästan så jag inte behövde ta oss på allvar alls eftersom de högre makterna alltid slog till mot mig. Men i ett inlägg i juli förra året efter att Mae misslyckats med att valpa själv så gjorde jag upp med "offer-mentaliteten" och bestämde mig för att istället bli en person som klarar motgångar på ett bra sätt. Hoppas att ni märkte att jag senare hösten 2013 bara i förbifarten berättade om amputationen av en tå på Zack.

Men trots min nya självsyn så var det rätt svårt att ta in att alla planer för hösten inklusive Unghundscupen bara var att glömma. Jag såg inget positivt i det hela, bara en massa veterinärräkningar innan vi äntligen fick en diagnos på gångproblemet, och sedan en otroligt dryg medicin istället för allt roligt som var inplanerat. Lite svårt att inte tycka synd om sig själv och plocka upp känslorna från när jag senast skulle starta i Unghundscupen men fick skruva ner allting till noll när Seth fick diagnosen anaplasma i augusti det året.

Men jag har jobbat mig tillbaka till det positiva tänkandet - och en hund kan ju inte lida det minsta av att framtida händelser inte blir av eftersom den bara lever i nuet. Nuet första veckan var rätt jobbigt för oss båda; Bet såg tom och rastlös ut som en varg på Skansen, och jag tyckte det var hemskt att se henne sådan utan att kunna bjuda på några lättnader i rörelserestriktionerna. Men ganska fort lärde hon sig att sova bort stora delar av dygnet - mycket fortare än jag insåg att hon faktiskt accepterat läget. En konvalescens är nog alltid jobbigare för den tidsmedvetna människan än för hunden.

Och dessutom kan jag se den ofrivilliga vilan som något jag kanske om ett halvår tycker var det bästa som kunde hända. Jag ser redan ett antal positiva effekter:
> Bättre impulskontroll (ligger inte för Bettan).
> Större eftergivenhet (sträcker t ex upp huvudet och gör allt för att underlätta för mig att trä på halsband och koppel, istället för att vrida undan och konstra).
> bygger inte upp förväntningar i rekordfart (fast hon är förstås Border Collie så helt försvinner de inte)
> Mer lyhörd och uppmärksam (eftersom hon hellre vill bli stoppad av vad jag säger istället för av kopplet).
> Kommit upp i hull (såg innan ut som en plockad skata).

Och kanske var det också bra för hennes utveckling att ta en paus istället för att börja vrålträna tävlingsdressyr och lydnad inför Unghundscupen. Jag började träna Bet när hon var 11 månader och när vi inledde konvalescensen var hon 19, och under den tiden är det få dagar som hon inte tränat eller jobbat. Egentligen kan allting nu bara bli bättre!

Tillbaka

Långt bloggsommarlov blev det.

Har jag försvunnit från bloggvärlden? Nejdå, men jag är uppenbarligen en riktigt usel sommarbloggare - det var likadant förra sommaren, att jag försvann till september. Det blir liksom ingen tid inne vid datorn när kvällarna är ljusa och det går att träna hund, cykla till sjön, jobba med trädgårdsprojekten och... Sedan tror jag också att jag behöver en skrivpaus en gång om året eftersom mycket av min försörjning kommer från skrivande och liknande jobb. Nån gång på vårkanten så brukar idétunnan kännas tom, och jag behöver nog sommaren och utelivet för att fylla på igen.

Det är i alla fall roligt att ni läsare brukar hitta tillbaka efter mina sommaruppehåll, och lite inspirerande att många av er hoppar på mig och säger att det är dags att börja blogga igen när jag varit ute och både tävlat och hållit en del kurser under augusti. Nu har jag flera inlägg på G inne i huvudet som kommer närmaste veckan, och sedan brukar det ena ge det andra när man väl börjat skriva.

Det här inlägget kommer dock inte att handla om något särskilt utan blir bara en kort resumé av vad som förevarit sedan sist. I maj är det alltid fullt upp med betessläpp och att reparera stängsel och vårbruka, även om det sistnämnda för min del oftast bara innebär såmaskin och vält. Viktigt med snabb betesrotation tidigt på våren så att det inte bildas strå och rator ute på betena - mycket hundjobb m a o eftersom vi har betesmark i rätt många byar. I juni fortsätter det med vallskördar och utomhuslamningar som startar i veckan före midsommar. Mitt i allt detta blev jag nersprungen av en flock tackor som nog fick en elstöt och tvärvände vid en grind de skulle ut genom; resultatet blev en gipsad hand och krasch av mina redan tidigare dåliga diskar i ländryggen, och jag är verkligen fortfarande rätt handikappad.

Under juli ska allt stabiliseras med tackorna och de nya lammen, grönfoderskörd och nya efterbeten på åkermark - och så har vi ju det stora familjeprojektet med det nya huset som det snickras och målas på speciellt intensivt under juli och augusti. Augusti är också den månad när de midsommarfödda lammen börjar beta på allvar - dags för parasitprover och massor av fint bete. Skörd på grönsaksåkern kommer också igång på allvar i augusti, oj så mycket gott grönt det finns att äta med grillat lamm och fisk därtill. Så mycket träning av hundarna blir det inte under de intensivare arbetsperioderna när jobbet får räcka för dem, särskilt när det är så varmt som det varit den här sommaren.

Red Bet - numera både grundtränad och med erfarenhet av arbetslivet.

Bet har haft sin första arbetssäsong. Hon är några strån vassare än Zack och får snabbt jobben gjorda även om tackor med smålamm är det träligaste som finns att jobba med. Hon kommer att bli en klippa, men hon har fortfarande lite svårt att ligga still om jag behöver hantera ett enskilt djur, t ex med lamningsproblem eller skada som ska ses om - hon vill liksom gärna vara mitt i smeten. Jag bråkar inte med en 18-månadershund om att klara av att ligga still och passiv länge utan använder istället Zack i sådana lägen,


Tävlade lite med henne i maj även om jag inte börjat banträna henne på riktigt, och med en tredjeplacering på IK1 i Hilleshög i juli strax innan rankingperioden tog slut så knep vi de poäng som precis behövdes för att få en startplats på Unghundscupen. Dessvärre blir det inget med det, och troligen blir det inget annat tävlande heller i höst, då hon sedan två veckor är satt på totalvila i SEX! veckor (mycket burvila, koppel och slät mark när hon behöver få rastas) på grund av en inflammerad tå i höger framtass. Av ledinflammationer blir det artros om de inte får läka ut totalt, så det tar jag på största allvar även om det är jobbigt värre.

Zack den oförbätterlige kommer aldrig att lära sig hur en hund ska bete sig i en trädgård - här har han hittat en mjuk bädd av timjan att ligga och sola sig på.

Zack, halva mitt hjärta och min ena hand, har hunnit blir fem år - tänk hela tre år sedan han kom till mig! Ibland har han nog lite värk både här och där ser det ut som, men den opererade bogen håller han lika musklad som den friska - han är en hund som alltid har alla tassarna med tryck i marken. Det spökar nog också lite i tassarna på honom ibland, och i höstas fick jag ju t o m låta amputera en tå på honom. Efter den operationen bestämde jag att sätta lite tävlingshyfs på honom och se till att få poäng till kvartsfinalen för Får-SM 2014. Men när beskedet kom att norrlänningarna bestämt att förlägga SM:et ända uppe i Boden så tappade jag motivationen att försöka komma med. Boden - det är ju 55 mil till när man väl kört ända till Sundsvall!!! Med fyra resdagar, någon vilodag samt tävlingdagarna - en vecka och minst 10 000 kr i kostnad, det finns mycket som både jag och hundarna har mer glädje av både tiden och pengarna. Kanske motiviationen hade varit en annan med en bättre tävlingshund - ja, för anledningen till att jag älskar Zack är inte att han är en bra tävlingshund, tvärtom har han både det ena och det andra bland sina naturliga egenskaper som skapar svårigheter.

Bop är numera upplänning.

Bop har flyttat till Oscar med familj och får på en gård utanför Enköping. Lite sorgligt, men det var väldigt skönt när jag fick chansen i våras att låta Oscar ha honom som "prova på-hund" - han är både familjens första hund och första vallhund. I juni blev det bestämt att Bop skulle bli kvar hos Oscar. Bop och Bet var för nära varandra i ålder och om båda var lösa så var det bara en massa springande och lattjande och eyeande som gjorde mig jätteirriterad och som jag tycker är mentalt skadligt för hundarna och har stor fysisk skaderisk. Visst var det mitt fel - jag hade kunnat styra upp det och inte låta dem vara ute samtidigt och alltid ha en av dem kopplad under motionsrundorna. Men samtidigt önskar jag mina hundar inte bara ett liv i hundgård med träning och arbete som enda avbrott, utan jag vill kunna ha dem med mig ute om dagarna när jag jobbar eller reser. Och ibland blir det bäst om man "sanerar" flocken på ett sätt så att vardagslivet fungerar, och det gör det nu. Och jag är väldigt glad också för att Bop kom till Oscar som han är totalpräglad på. Numera finns det något på Youtube som heter Bop-kanalen där jag får små filmer på Bop och kan ge Oscar on line-instruktioner. Bop ser fin ut, mycket som mamma Mae men med mer fart och bättre självförtroende både socialt och mot djuren.

Och vem är det här då?

Kvällens utmaning

Bets andra tävling ikväll. Samma plats och samma djur och nästan samma bana, men ändå en helt annan tävling. Väldigt bra den här också, och mer spännande vilket alltid är roligt, men också med fler utmaningar att överleva.

Skillnaderna:
> Rörligare får - kanske för att det regnade förra tävlingen och istället blåste lite kallt den här?
> Ingen grind på fållan - betydligt svårare för både hund och förare att lägga rätt tryck på djuren.
> Men framför allt ställdes djuren ut mycket närmre hanteringsfållan den här gången. Förra tävlingen var det så långt bort att draget tillbaka till fållan inte fanns, samt att Evas Flash låg mellan djuren och hanteringsfållan. Den här gången låg Flash och höll utsidan istället. Resultatet av detta blev 6 diskningar på 20 startande.

För min egen del sumpade jag sannolikt någon av pallplatserna genom beslutet att jag ville skicka vänster för att möta upp draget mellan djuren och hanteringsfållan och göra upptaget på huvudena. Det är det hon är tränad att göra, och det är så det ska gå till. Problemet var bara att vänster såg rätt trångt ut, men jag vet ju att hon kan det här så det var bara att testa om det skulle gå. Hon visade att hon ville gå höger, men jag insisterade på att gå mot startstolpen med henne på min vänstra sida. Okej sa Bet, men för att skaffa sig det utrymme hon tyckte krävdes så gjorde hon en riktigt rejäl runda bakåt på fältet innan hon kom till staktet som hon var tvungen att följa - 7 poäng i avdrag för bakåtrundan och mina in-kommandon, vilket givetvis var helt rätt av domaren. Men jag är mycket nöjd med att Bet visade modet att fullfölja vänsterbågen istället för att stänga igen öronen och skära. Fint upptag och framdrivning med bara två tappade poäng trots den vådliga utgången. Endast en hund till skickades vänster, Britt Lindhés Reti som gjorde det väldigt fint, men Reti är mellan fyra och fem år och hade till skillnad från Bet erfarenhet att utföra uppgiften perfekt - snyggt!

I övrigt gick Bet själva banan lika enkelt som förra gången, men med skillnaden att hon visade större självsäkerhet nu. Båda tävlingarna har jag gått med en bit ut på banan, men nästa gång lämnar jag henne och står kvar vid posten om det är normalsvåra förhållanden.

Med de två första tävlingarnas placeringar har vi tagit oss upp på rankingplats 24 till Unghundscupen (35 som får starta)... ja egentligen är hon så ung att jag inte bör tänka på det förrän till nästa år, men kanske det skulle kännas roligt 28 september att få starta där när hon hunnit skaffa sig betydligt mer erfarenhet... Ska vi ut och jaga lite poäng till? Men alla tävlingar är ju så sjukt överbokade eftersom rankingperioden blivit så kort i år för unga hundar som inte var ute och skaffade sig poäng i höstas. Det brukar behövas kring 20 poäng för att komma med, men gissningsvis blir det en del lägre i år. Vi får se men i maj finns inget ledigt att anmäla sig till och i juni är vi hemma och sköter lamningar, och 14 juli är rankingperioden slut.

Grymt bra tävling

Så var då Bettans tävlingsdebut avklarad och jag är helnöjd med henne - FTW Red Bet 15 månader och 90 poäng och förstapris, domarkommentar: "ekipage med härligt flyt".

Kostade på henne ett stödkommando i utgången när jag såg att hon tvekade på utställaren i regnrock och med stav. Det andra som tog en pallplats ifrån oss var att repet i fållgrinden hade fastnat och eftersom jag tagit av mig glasögonen i regnet så såg jag inte varför jag inte fick upp grinden - under tiden hann fåren passera fållan och två poängs avdrag för det... Men det gör inget för känslan i rundan var helskön.

Det var en mycket fin tävling med otroligt många vältränade och bra hundar - det var inte alls som det brukar på en IK1 med en del wobbel och strul. Eva Erikssons får var väldigt fina och tillät att man gick hur bra som helst om hunden visade respekt för djuren. Domaren Kjell Johansson sa också att han nog aldrig dömt ett liknande startfält. Med 90 poäng kom Bet och jag sjua, och Monica Larsson som vann hade 94 poäng så fatta hur tätt det var mellan placeringarna.

Och så kolla min Ty Nant-mössa - borde inte Thomas se till att jag kan vara ute och tävla med Bettan i en FTW-mössa?

Kedjar delning-fålla

Bettan och jag ska premiärtävla i övermorgon när min egen klubb Blekinge arrangerar IK1 i Agunnaryd. Vi har inte ban- och tävlingstränat något så det är kanske lite tidigt, och jag skulle inte anmält och åkt långt kan jag ju säga. Men eftersom jag ändå behöver vara funktionär, så varför inte påbörja Bets träning vid miljön på en tävlingsplats? Hon har tillräckligt med självförtroende för att inte ta skada och jag har lovat mig själv att inte drabbas av poängtänk, utan det här ska bli en positiv introduktion för Bettan med kram och beröm även om det skiter sig banmässigt.

Iaf tyckte jag att jag behövde träna att hämta med utställare en gång före tävlingspremiären, så i måndags hjälpte Eva mig med det. Bettan kan ibland tycka att människor behöver granskas innan hon går fram till dem om de inte ser helt vanliga ut, så Eva i mörka solglasögon, keps och stav i handen var precis vad vi behövde kolla av. Och det var bra att vi gjorde för Bet saktade av en del samtidigt som hon blev onödigt vid med stort djup bakom. Men vi gjorde tre hämt och det blev hela tiden bättre, så hämtet kommer att funka bra om inget väldigt oförutsett inträffar.

Och så har jag varit lite lat och inte ställt upp någon fålla för att träna indrivning i den, utan ursäktat mig med den typiska käcka kursanvisningen "det går lika bra att träna tvära flanker mot ett staket". Det var väldig tur att vi kollade av fållan också i måndags för Bettan fattade verkligen noll av att jag stod vid sidan av en grindöppning och kommenderade henne höger och vänster. Visst lydde hon snällt men hon jobbade mentalt på att fåren inte skulle gå på en annan sida grindarna än hon själv. Då spelar det ingen roll om flankerna är rätt eller fel formade - fåren kommer ändå inte att låta sig fållas.

Nu i helgen när jag varit hemma o haft lite tid så satte jag upp en fålla och nu är hon med på att fåren ska in i den. Men förutom att få in fåren i fållan är det faktiskt ganska avgörande för slutresultatet att hunden är van vid att kejda momenten på banan och själv har lite beredskap inför nästa moment. Så med några får i en liten hage  med fålla utanför huset har vi enkelt kunnat både börja och avsluta varje dag med att göra en delning-hopsamling-fålla. Det känns som att hon börjat känna igen kedjan - vi får se på onsdag kväll...

Livet går vidare

Tack till er som engagerat er i Simbas fortsatta liv. På fredag flyttar han till en fårgård på Gotland där han precis som i livet med Frank kommer att ha sällskap om dagarna och vara en uppskattad familjemedlem. Jag och Karin som jobbat med detta samt Franks familj är glada över en placering som helt känns som i Franks anda. Nu ska jag bara ringa och prata lite med en av mina favoritinstruktörer, Eva Eriksson på Gotland, som bor mer eller mindre granne med Simbas nya hem och ska hjälpa familjen igång med Simbas vallning.

Tidigare i påskveckan var jag och höll kurs några dagar hos kennel For The Win (Red Bets uppfödare alltså), och hade turen att få tre av Bets kullbröder bland kursdeltagarna, i tur och ordning på fotot King, Cash och Ace. Vilken kull! Jag är ju lite fixerad vid tanken på att få fram mer enhetliga valpkullar än vad som vanligtvis är fallet, och det här var ju helt enastående. Visserligen är de inte mer än startade men det var inte svårt att se flytet, fokuseringen och den ständiga kommunikationen med fåren som jag uppskattar så mycket hos deras syster Bet - en lite extrautrustad kull helt enkelt. De är nu 15 månader i nästa vecka och hälften är röntgade med A-höfter samt CEA-normala genom föräldraskapet så än så länge ser jag det här som tre mycket intressanta avelshanar inför framtiden. King finns utanför Stockholm, Cash utanför Oslo och Ace i Bergen.

Foto: Elin Beate Sundsbö

På kursen var också en annan häftig For The Win-ettåring som hette Exe och hade helvit kropp precis som sin morfar Drift - det är sällan man ser hundar med sådan förmåga som han hade att växla ner till totalkontrollerad drivning direkt från en flank - en sådan där man får ståpäls av att titta på.

Hem från Närke tog vi omvägen över Storvreta där jag anmält Zack till IK2. Det saknades inte utmaningar och lite tur med flock var inte heller fel - av 45 startande var det 19 som hade resultat, resten diskade eller brutna. Banan hade många åkerholmar vilket fick en hel del hundar att sluta driva och istället börja styras av förutseende och passningsbeteende, och fler än en fick ge upp på crossen. Men den största svårigheten var nog att grupperna bestod av två stadiga tackor som ibland visste väldigt väl vad de ville eller inte ville plus två tacklamm födda i november, dvs utan betes- och vallningsvana, som ibland hakade på tackorna och ibland inte. Jag såg ändå fram mot att få gå för Zack är van vid att hålla tempot och trycket förbi åkerholmar, och i största allmänhet passar det honom med djur som kräver arbete framåt. Så vilken besvikelse när vi likt många andra fick gå av i upptaget. Utställningen var ganska nära hanteringsfållan och krävde tre utställare med hundar, och ju längre dagen gick desto fler tackor bestämde sig för att hoppa tillbaka in i fållan. Zack hade gått ut onödigt stort i utgången och gjorde felet att plötsligt stanna kort - det var jag helt oförberedd på eftersom han i stort sett alltid överflankar om jag inte blåser ner honom hårt. Alltså ser tackorna sin chans att hoppa tillbaka, och först räddar han det målmedvetet och snyggt men hinner inte riktigt få flocken i stadig rörelse framåt innan en av tackorna hoppar över honom och rusar tillbaka mot fållan. Zack kastar sig mellan henne och grindarna och jag inser att det är kört - han har haft kontakt med mig hela tiden och tar min första that'll do-signal och kommer genast vilket kändes väldigt bra så jag vet att jag kan lita på att han inte tappar huvudet. Under tiden har vi blivit diskade, och så ska det vara på tävling - i verkligt jobb accepterar jag inte att hunden lämnar djur som försöker fly men tävling är bara en låtsas-situation med djur som någon varit vänlig och lånat ut. Men det var en besvikelse att inte få testa strategin jag hade lagt upp för triangeln...

Sist två små filmsnuttar på Bets utveckling. Hon var inte så gammal att jag började träna henne i höstas medan det fanns djur ute, och nu under vintern har jag grundtränat henne på sävliga vinterlamm och en grupp kurstackor som ju slutar att uppföra sig naturligt efter en tid. Så nu under veckorna med betessläpp i olika omgångar har hon fått skaffa sig sina första erfarenheter av "riktiga" djur, dvs sådana som skenar genom staket och hoppar över grindar om inte hunden respekterar dem. De här två filmsnuttarna är från när vi samlar ihop och ska flytta en flock baggar som pendlar mellan attack och flykt.

På den första filmen låter jag henne bara hantera baggarna för att de ska flocka sig och sluta attackera. Jag tycker mycket om att hon hittat sina flanker och flyter runt dem vänd inåt för att hålla kontakten med dem men ändå helt säker på bågen och avståndet som hon inte minskar. De här djuren går inte att valla med en hund som rusar och släpper på flankerna och går ut och in ur "påverkanszonen". Obs att hon klarar detta helt utan kommandohjälp.

På den andra filmen börjar vi närma oss grinden och vägen vi ska över för att komma till nytt bete. Här känner hon efter med vartenda steg eftersom en stor texelbagge inte vill gå mot grinden (han är jätterädd för el) och hotar henne, och för att de andra ser ut som att de tänker rusa rakt fram och spränga staketet. När texelbaggen gett sig och gått in i flocken blir hon rörligare men har ett bra holdback. Det slutar med att hon håller dem mot staketet - troligen för att hon anser att det är dags att jag slutar titta på telefonskärmen och ägnar mig åt baggflytten på ett seriöst sätt;).

Frank fattas oss - och Simba behöver ett nytt hem

Vännen i Blekinge Vallhundsklubb Frank Lyly avled snabbt och oväntat på långfredagen. Frank med den ständiga glimten i ögat, alltid med en snabb replik, och en klippa i styrelsen under Blekinge Vallhundsklubbs första år när behovet av uppoffringar och praktiska insatser var stort - så tomt och ofattbart att han inte finns bland oss mer. Senast på årsmötet i början av mars träffades vi, och det hörde liksom till att munhuggas och gnabbas lite för att plötsligt kunna växla spår till djup och allvar. Fotot har jag fått av Franks sambo Linda, och så här vill jag minnas Frank.

På fotot är också Franks hund Ty Nant Simba - kullbror med min Seth (se förra inlägget här i bloggen). Linda kan inte ha Simba kvar så nu behöver vi hjälp att så snart som möjligt hitta ett lämpligt nytt hem åt Simba. Han är fem år, lugn och lyhörd, tränad i vallning - är du intresserad eller kan hjälpa till med letandet och vill veta mer, så kontakta mig så snart som möjligt.

Ty Nant Seth går igen

Våren och sommaren 2012 var en svart tid i min hundhistoria när försäljningen av en hund fick rädda livet på den andra. Så småningom har allt ordnat sig för båda olycksfåglarna, men ett riktigt "happy end" blev det för snart två veckor sedan när Ty Nant Seth blev pappa till Vallhunden Frejas valpar. Som en varning om allt som kan bli följden av anaplasma (erlichia) ska jag berätta Seths "nära döden-historia" - så har ni också tips på billig low-tech man kan be sin veterinär om istället för dyr higt-tech.

En av de två viltfärgade Seth-kopiorna i Vallhunden Frejas kull som kom till världen efter ett jobbigt dygn för matte Lena Eriksson som slutade med kejsarsnitt på Freja. Bakom både Seth och Freja finns många mycket framgångsrika hundar, men intressant nog är ändå inavelsgraden på kullen 0 %! Visst hade det varit frestande att ta en av pojkarna för att se om det varit en ny Seth åt mig, men det hade nog bara slutat med orimliga förväntningar på den lille knatten. Eventuellt är han fortfarande otingad, och är någon intresserad finns kontaktuppgifterna till Lena på Vallregs valpförmedling (inga tikar kvar). Och den andra hanen? Ja den ska förstås Seths nya ägare Erika Mattsson ha. 

Våren 2012 stod jag med två "oanvändbara" treåriga hanhundar: Seth som inte kommit igen riktigt efter anaplasma och en rad följdsjukdomar sommaren 2011 och Zack med en hälta som inte ville ge sig och till slut visade sig vara en gammal obehandlad osteochondros i bogen. Zack hade jag året innan köpt som oförsäkrad tvååring vilket gjorde att min egen försäkring för honom inte gällde för osteochondros. Skulle jag avliva båda två och börja med guldfiskar istället, eller...? Det slutade med beslutet att en försäljning av Seth till någon som kunde leva med hans ojämna prestationsförmåga skulle rädda livet på Zack genom att bidra till grundplåten för ocd-operationen. Det var så Seth hade turen att hamna hos Erika Mattsson i Westmanlands VK, så inte bara för Zack utan även för Seth blev det början på ett friskt och härligt liv - men vägen dit gick via en dramatisk händelse som slutade bra bara tack vare Erikas magkänsla och handlingskraft.

När jag erbjöd Erika att prova honom så hade både hon och jag vetskapen att hennes prestationskrav på Seth inte var som mina, och framför allt blev jag glad över att hon kunde bli lika hög av Seth som jag när han var i form vilket han oftast var i vardagssituationerna. Han är verkligen speciell och en typ man kanske bara får en gång i livet.

Typisk Seth-blick till höger och fina Freja till vänster

Men Erika hade precis som jag funderingar över att Seth så lätt blev väldigt varm, och i somras eskalerade detta otroligt snabbt under några sommardagar. Han hässjade och hyperventilerade trots kalla bad och skugga. Sent en lördagskväll inträffar en snabb försämring med helt vita slemhinnor och överhettning. Erika sätter sig i natten och kör mot Strömsholm vilket blir Seths räddning. Tre mil kvar när han börjar förlora medvetandet och veterinärer kommer och möter upp och intuberar honom på vägen. Han överlever med en hårsmån till godo - och orsaken till detta och flera års lidande visar sig vara en urinvägsinfektion som slagit ut njurarna mer och mer (därav värmekänsligheten). Njurspecialisten som blev inkopplad menade att njurarna såg ut som att han nog haft den här urinvägsinfektionen sedan anaplasman tog ner immunförsvaret på honom, alltså i två-tre år!

Hur många gånger jag sökte veterinärhjälp för att undersöka olika teorier om varför han inte kändes helt återställd minns jag inte längre - men med facit i hand så kan jag bli riktigt arg ibland och tänka "hur svårt är det att ta ett urinprov???". Strax innan den dramatiska natten hade även Erika sökt hjälp mot värmekänsligheten, och då tog de blodprov och skickade hem dem istället för urinprov trots att överhettning är typisk indikation på njurproblem... Men visst om jag ska vara lite rättvisare, med facit är allting lättare, så är anaplasma känt just för att lämna en diffus subklinisk bild.

Trots veterinärvårdsförsäkring är nu Seth en lika "dyr" hund som Zack (gissa vad det kostar med veterinärer som ryker ut med syrgas en lördagnatt), men bonus är att det är klarlagt att han inte har kvar några antikroppar mot anaplasma och att njurarna hämtat sig bra och att han kunnat jobba hur länge som helst utan att leta efter vatten att bada i. Och att han nu också blivit pappa!

Erikas glädjebeanie...

...och min bonusbeanie jag blev presentad med

Att ge och att ta

Det är ju smått fantastiskt det här med träning av vallhundar... Man startar med en unghund som till en början tycker att man är lite av ett problem när det kommer till får - de har ju oftast själva många bra planer för fårkontrollen men så kommer vi och lägger oss i. Sedan, efter några år, så har man för det mesta en hund som är helt eftergiven, ger allt den har av sina fantastiska egenskaper på kommando av oss. Hur kommer man dit? Givetvis handlar mycket om tajming och om att läsa både sin hund och fåren på rätt sätt i en mängd olika situationer, men det gäller också att vara resonabel och inse att man själv måste göra något för att förtjäna hundens förtroende. Därför kan man inte kräva allt på en gång utan måste känna av när hunden är färdig för nästa kravfas, liksom smyga sig in i skallen på den - och det är ju individuellt för varje hund i vilken takt det kan ske.

Och nu är jag där med Bet för första gången, att jag känner att det är dags att börja ta tillbaka lite av det jag bjudit henne på, begränsa henne en del. Hon har ett mycket stort kontrollbehov så till en början gick drivningarna verkligen som en dröm när hon kände efter för varje steg om djuren tänkte sticka eller inte. Nu är hon säker på uppgiften, har en egen stor motor och ett riktigt rejält klös framåt i tassarna. Dags att introducera steady-kommandot med andra ord (sakta, time eller vad man nu vill säga).

Den som läser mina inlägg regelbundet vet hur ofta jag brukar påpeka att en välbalanserad hund som har förstått drivning ligger där den ska. Ska man verkligen behöva ett steady-kommando då? Ja, en del hundar behöver det (oftast för att de är naturligt snabba eller har mycket kraft i varje steg). Däremot är det viktigt att INTE använda ett steady-kommando för att hunden är obalanserad eller har kontrollångest och vill springa ifatt djuren. Jag tränar aldrig in det förrän hunden är medveten om vad den gör och har full koll. Då kan man träna in det som ett neutralt kommando som odramatiskt bara betyder "ner till halva farten". Jag försöker också ge kommandot dess rätta betydelse för hunden genom att växelvis speeda den och sedan bromsa med ett "steady" - ju säkrare den blir på att bromsa djuren bakifrån, desto snabbare kan man få den att växla tempo. När kommandot är helt internaliserat av hunden så är det ju ett rent tekniskt kommando där den jobbar på samma sätt när den ökar som när den bromsar djuren, men det måste få ta den tid det kräver.

Om man istället börjar vråla eller ryta ett steady-kommando på en hund som springer för att den inte känner kontroll utan vill närmre och inte vet hur den ska bära sig åt för att hålla tillbaka djuren, ja då är man ju i hundens ögon rätt obegriplig. Möjligen saktar den ner (och tappar troligen djuren) för att föraren låter arg, men den har inte förstått innebörden i kommandot.

Så när jag använder ett "steady" så vill jag inte se en hund som hukar och lägger öronen bakåt för att kommandot betyder "ilsken förare". Jag vill se en hund som ganska odramatiskt kan gå ner till halva farten.

Jag började träna Bet på "steady" med koppel inne i rastgården så att jag kunde hålla tillbaka henne samma sekund som jag sa kommandot. Därmed fick hon också respons/belöning från fåren som lugnar ner sig (det är ju så en Border Collie vill ha det, så det räcker som belöning i inlärningsögonblicket). Nu kan hon ta kommandot bra också på mindre fält utan så mycket drag, men stora åkern bakom huset lockar fram mycket spring och drag hos fåren så här års, så där kan hon inte. Så där får jag hugga tag i tanken om det här med att ge och att ta - att inte plocka fram ett kommando som hon inte är tillräckligt erfaren för i det läget. På stora åkern "ger" jag alltså fortfarande, låter det gå lite för fort och visar att jag är nöjd och glad för att hon klarar det utan att gå upp och stoppa.

Skulle försöka filma ute på lilla åkern häromdagen där hon tar "steady" väldigt bra i de flesta lägen, men det gick inte. Hon tycker inte om kameran och övningen är dessutom svår och kräver att jag också ägnar mig åt uppgiften. Här är ett litet försök att filma det med Bet i rastgården och jag utanför, men det blir inte tillräckligt långa sträckor där för att det ska gå att växla mellan att pusha på hunden och att bromsa den, men i alla fall ett litet prov på hennes "bakdelskontroll" i olika tempon. Hon har verkligen lärt sig att hantera vändningarna bra när hon kommer till rastgårdens ändar, så istället för att stressa runt i hög fart så stoppar hon upp dem och säger till den tackan som ligger ytterst att de inte ska springa bara för att hon går runt dem. Häftigt av en 13-månadershund!

En irländare och andra på besök

Här bor man mitt ute i de skogiga tassemarkerna mellan Småland och Blekinge, men det är faktiskt inte så ensamt som det kanske låter. I stort sett varje vecka dyker det upp något roligt besök om jag inte är ute och far själv.

Förra veckans höjdare var klubbkamraten Kristian Carlsson med ca sju månader gamla Glencregg Chase som är son till Glencregg Becca (och därmed sonson till World Trial-Becca) och James McGees Sid/Seth. Jag såg Chase sent i höstas som ca 4-månadersvalp och blev mycket imponerad - inte för något han var tränad att göra utan för att han bara började gå med en rätt stor flock djur med klockrent tempo och avstånd. Sedan dess har husse inte haft några djur som gått att träna på och nu var träningsabstinensen så stor att Kristian kom för att köpa ut några invallade vinterlamm. Chase fanns med i bilen och det var lite oemotståndligt att be att få se honom igen... Vi tränar alltså inte eller har några syften alls på den här lilla filmen, utan Kristian bara låter honom gå lite med lammen innan vi lastade dem. Jag tycker Chase visar samma fina kvaliteteter som när jag såg honom i höstas: total närvaro och koncentration, odramatisk, fina rörelser, bra kommunikation med fåren - ja allting som man vanligtvis inte kan räkna med hos en helt otränad valp, helt enkelt en kille som jag tror att tikarna gör rätt i att hålla lite koll på inför nästa vinter.


Den här veckans höjdare var Sofie och åtta månader Jazz (Killiebrae Mae x Yazz). Det här var första gången som det var meningsfullt att ha Jazz i något större än en grindfålla. I början stretade och drog han en hel del i det här lite större utrymmet och var tillbaka på beteendet att stoppa djuren genom att trycka upp dem mot staketet, men efter ett tag mjuknade han och Sofie kunde släppa linan, och mot slutet går det så bra som syns på filmen. Han orkar inte riktigt upp till kl 12 ännu utan är mer inne på att mata på. Han är inte färdig ännu att sätta press på för att få honom att öppna upp mer. Den tid det kommer att ta att få Jazz att hitta headingbeteendet kommer Sofie att ha igen när det kommer till drivningsträning längre fram - där visade han oss i flera sekvenser att han redan behärskar både tekniken och balansen.


Lamningarna hemma hos Sofie börjar också vara överstökade så Claes och världens finaste Ty Nant Doff hade tagit sig tid för att följa med och kolla in lillebrorsans framsteg. Doff har blivit lite åldersgrå runt nosen men säger verkligen inte nej till lite träning - gissningsvis blev det dusch för både Yazz och Doff ikväll efter träningspassen i regn och gegga.

Tidigare i veckan var jag iväg och höll kurs med tre duktiga instruktörer. Så roligt med kloka kommentarer och frågor - lite ork kvar efter en sådan dag. Kurser för nybörjare är för det mesta jätteroliga, men jag brukar vara helt slut och tom när kvällen kommer.

Igår gjorde jag en riktig genomkörare med både Zack och Bet. Började faktiskt köra lite momentträning med Bet också. Jag brukar hänga mig kvar rätt länge i grundträningen, alltså träning av färdigheter, men det känns faktiskt inte fel att börja lite med momentträningen  och sätta ihop till små sekvenser för henne. Har bara tränat henne sedan mitten av november så det är helt sjukt hur snabbt hon lärt sig och blivit trygg och villig i både i färdigheter och kommandon. Vi har också en process på gång där hon får jobba med att hitta rätt storlek på utgångarna - jag resonerar med utgångarna som med flankerna, att det är bättre om hunden får hitta dem själv innan man börjar lägga sig i och justera.

Att träna två hundar på samma moment belyser verkligen hur viktigt det är att ha en handling som är avpassad för varje hund. Gårdagens momentträning med Zack och Bet var bl a framdrivning och vändning runt föraren. Det är ett moment där det är oerhört svårt att få flyt med Zack, men där det visade sig väldigt enkelt att få fåren att bara rinna runt för Bet. Det är absolut inte så att Bet har mindre tryck än Zack, nästan tvärtom, men ö h t flyter hon på ett sätt som gör en tävlingsbana lite lättare än med en hund som Zack där varje steg är en akt av kontroll och det lätt blir dramatiska växlingar mellan driv och flank som kan få fåren att studsa hit och dit. Han har helt enkelt en så stark kontroll av fåren bakifrån att de kan reagera med precis vad som helst när jag ber honom flanka för att ta fåren runt mig efter framdrivningen - detta måste förberedas genom att få honom att släppa på intensiteten i framdrivningen i tid, men det skiljer hur olika får reagerar på det.

"Min hund äter fårskit när vi tränar"

Jag fick en fråga i min epost från en av bloggens läsare. Frågan handlade om något som inte är helt ovanligt och jag bestämde mig därför att svara i form av ett blogginlägg istället för till frågeställaren privat. Här kommer först frågan:

"Har ett problem jag funderat länge på.
En av mina Bc killar som nu är 2 år äter (fortfarande) så fort han kommer åt fårskit medans vi vallar :(
Ser inte honom som stressad men någon frustration måste det vara?
Vet inte vad som är rätt att göra = säga till honom ordentligt eller ........"

Ett kort svar för den som inte vill läsa så långt: 
Det här är ett klassiskt exempel på det man inom etologin (läran om djurens beteende) kallar för överslagshandling. Din hund vet inte om att den gör det, så det är både grymt och meningslöst att huta åt honom att sluta.

Och här är ett längre svar av mitt vanliga babbliga slag:
En överslagshandling uppstår i konflikten mellan två motstridiga signaler och de impulser de ger upphov till. Själva överslagshandlingen har inget att göra med de beteenden som den inre konflikten består av.

Det finns gott om exempel på männsikosidan också, som kanske är lättare att förstå. Du möter din chef i en korridor på jobbet och han/hon stoppar dig och börjar prata om en rapport som du ännu inte fått klar. Du känner hur adrenalinet flyter till och du är på vippen att skälla ut chefen för att han/hon hela tiden lägger på dig nya arbetsuppgifter så att du aldrig får arbetsro att göra färdigt rapporten. Men du hålls tillbaka av en stark önskan att slippa bråka och snabbast möjligt bli kvitt din odrägliga chef som ändå aldrig kommer att förstå dina orimliga arbetsvillkor. Vad gör du istället för att antingen ge chefen en käftsmäll eller vända på klacken och fly? Jo, helt omedvetet och reflexmässigt rättar du skenbart till din blus lite grann eller stryker din lugg bakom örat trots att frisyren redan låg där den skulle - två typiska exempel på överslagshandling som hjälper dig att inte falla offer för ditt inre tryck. Det är viktigt att förstå att en överslagshandling är helt orelaterad till själva konflikten och att den inte utförs för att uppnå ett mål.

Det är ungeför det här som händer när en hund i en inlärningssituation gäspar eller pinkar eller äter fårskit, gräs och snö. Hunden läser signaler från fåren som den reagerar på och samtidigt säger du åt den något helt annat. Om det är en förarvek eller signalkänslig hund så kanske det bara helt enkelt är så att den inte förstår vad du vill och inte vågar försöka. Man kan även hamna i den här situationen med en "hård" hund som vill mycket - den förstår egentligen inte vad vi vill eller vad den gör för fel men den har "the hard way" lärt sig att vi kan bli väldigt otrevliga under träningen och "väljer" istället att hålla tillbaka. Motstridiga signaler från fåren och föraren kan vara mycket svårt för en hund som är genetiskt disponerad både att ha ordentlig kontroll på djuren och ett stort öra åt föraren.

I stort sett alla hundar visar ibland under sin utbildning upp någon överslagshandling, och det kan just då vara en bra lösning för både dig och hunden som gör att ni båda slutar fokusera på en omöjlig konflikt. Det brukar ha löst sig av sig självt redan till nästa träningspass när hunden fått vila lite på saken. Men det är svårt när det blir en konstant vana. Att överslagshandlingen blivit en vana hos hunden måste inte bero på att vi konstant lägger felaktig eller för mycket press på den. Har den väl lärt sig att "koppla av" på det här sättet kan det bli självbelönande och därmed förstärkt.

Ibland när någon elev har en hund som reagerar med överslagshandlingar så kan jag väldigt tydligt se vilka krav/konflikter det är som utlöser beteendet. Men om man har en hund som konstant avlastar sig genom överslagshandlingar får man göra något mer radikalt än att bara lätta på pressen i vissa lägen. Några grundläggande frågor man får ställa till sig själv kan vara:
Är hunden tillräckligt tänd?
Började jag träna min hund innan den var mentalt mogen för det?
Hindrar jag hundens naturliga sätt att arbeta?
Har jag dödat min hund med för mycket okänslig mängdträning på tröga eller elaka får?
Är min hund rädd för fåren?
Har hunden förstått mitt system för belöning och bekräftelse?
Lyckas jag förklara för min hund vad jag menar eller anpassar den sig bara?

Om man känner på sig att svaret på ett antal av de här frågorna inte är riktigt det man önskar så skulle jags själv börja om hela träningen på ett helt annat sätt som bygger på trygga situationer där man bara jobbar med de bra beteenden som hunden själv bjuder på. Lägg undan kommandona ett tag och försök istället åstadkomma kommunikation - och kom ihåg att den kommunikation som träningen ska baseras på är den som sker mellan hunden och fåren. Då blir hunden snart harmonisk och orkar med att ta in även dig.

Om överslagsbeteendet mer är knutet till någon viss situation så går det att träna bort. Det första man måste göra är att bearbeta sin egen irritation och frustration över hundens beteende - din hund känner det på lukten långt innan du vet det själv. Det andra är att lära sig identifiera situationerna och alltid innan det händer ha avbrutit med att skapa en helt oväntad situation för hunden - kanske ett helt otippat kommando, eller bryt träningen helt, eller sätt på din hund ett koppel och låt den sitta och titta på medan du med glatt humör själv jobbar lite med fåren, sätt dig och drick en kopp kaffe utan att ens notera att hunden sitter och väntar. Det finns rätt många sätt att lätta på hundens förväntningar om något jobbigt och istället börja hoppa av längtan att få hjälpa till.

Jag har själv lyckats producera en gräsätare en gång för många år sedan. Det var en hund som var mycket av allt men som också behövde hjälp med väldigt mycket för att inte göra dumma saker. Jag gjorde misstaget att försöka reglera honom för hårt och hålla tillbaka dumheterna med press. Dömt att misslyckas givetvis, men jag lärde mig en nyttig läxa och fick rannsaka mig själv. Jag började om och lät honom under lång tid bara träna i felsäkra situationer där jag kunde låta honom hålla på utan korrigeringar och stopp. I ett sådant läge måste man också bestämma sig för att inte lägga någon uppmärksamhet på teknik och detaljer utan bara se till att schysst beteende leder till belöning, dvs att få jobba fritt på fåren. Det var inte en hund jag blev bekväm med men han slutade äta gräs och blev högst användbar.