onsdag 31 augusti 2011

Sapp har fått ett hem


Jag blir bara jättevarm och glad när jag ser de här bilderna, och det vet jag gäller för alla ni som hjälpt mig med honom ibland och som rörts av hans förhållande till den hårda världen. Sapp har kostat mig mycket, men nu är jag glad. Ulla med familj har givit Sapp ett hem där både människor och miljö är rätt. Nu bor Sapp på en Astrid Lindgren-mjölkgård vid vägens slut utanför Vetlanda, en liten gård av det slag som snart inte finns längre i mekaniseringarnas och storleksrationaliseringarnas tid. Sapp trivs bra och vågar t o m bo inomhus sedan han långsamt fått vänja sig vid att flytta ut ur en bur i den takt han velat själv. Jag hörde t o m något om att han snart blivit så modig att han skulle introduceras för TV-soffan.

Jag försökte länge hitta någon nisch för Sapp så han kunde fått stanna här och jobba. Men eftersom han flydde fältet så fort det dök upp främmande människor eller hundar kunde jag inta ha honom kvar, vare sig som "kurshund" eller arbetshund. Det blev helt uppenbart för mig tidigare i somras när jag på cykel och Sapp bakom djuren skulle flytta till ett nytt bete. På den vanligtvis folktomma banvallen möter vi efter ett tag en cyklist med hund i koppel - och plötsligt är världens trognaste Sapp försvunnen och han kommer inte när jag ropar. Fem minuter efter att cyklisten är borta så dyker Sapp upp... men då har jag redan varit tvungen att ringa hem och be någon ta bilen och komma med en ny hund till mig. Synd, för Sapp är en riktigt bra vallhund som skulle kunnat göra bra ifrån sig både i arbete och på tävlingsbanor, min typ av stadig hane.


Lillhusse Einar är Sapps bästa vän.


Sapp och Einar trivs båda i skogen. Utbildning i blodspår pågår.

Alla foton är tagna av Anna-Carin Eliasson - tack för dem och för all hjälp!

måndag 29 augusti 2011

Ingen unghundscup för Zack


Gick en IK1 med Zack i Öljersjö i lördags. Han gick jättefint och var med mig i huvudet och rörelserna precis hela tiden, varenda liten signal. Jag körde honom hela banan på IK2-sätt med mig själv kvar vid posten, och efter upptaget behövde jag inte lägga honom en enda gång i framdrivning och triangel. Han höll ett helt lagom tempo och avstånd själv. Men crossen var jättesvår att se linjen på - vallen var slät som en gräsmatta utan en enda tuva att ha som referenspunkt - så där styrde jag honom länge för lågt tills fåren började närma sig grinden och jag såg det. I alla fall inte mer än 7 poäng bort av de 30 i triangeln, trots att linjen var fel en lång sträcka. Ska jag gissa så tror jag att 4 av de 7 var min linjemiss och att 3 var en bula som blev när Zack tog ett vänster istället för höger.

Men sedan tog det stopp i delningen, och det var inte Zack som vägrade den här gången. Nej, det var fåren som var vana vid "kroppsvallning" och tålde mycket spring - då var de förvånansvärt lugna. De kände sig alldeles för kontrollerade av Zack som flyttat dem runt banan med minimala rörelser och eye och klättrade upp i famnen på mig - jag fick dem helt enkelt inte ifrån mig så långt att det gick att ställa upp dem för en delning. Poängen slut i delningen m a o, och annars hade domaren diskat mig sa han eftersom jag rört vid fåren i mina försök att stampa dem från mig. Jag såg flera som lyckades dela genom att ha en hund med hög svansföring som sprang runt förare och får tills fåren började bli oroliga och delade sig på två sidor föraren, varpå det gick att kalla in hunden... Men att fåren inte alltid är ens egen "typ" måste man ta med gott humör på tävling - en annan gång passar oss fåren perfekt.

I alla händelser hade genomförd delning och fålla inte givit oss några vidare cup-poäng för fåren drog från utställningen redan när Zack var kl 3 i hämtet så där var inga chanser att få tillräckligt med poäng. Men jag var jättenöjd med hur cool Zack var i upptaget när han hunnit ifatt och stoppat fåren, och sedan bara började framdrivningen hur lugnt som helst, tog styrning tillbaka till linjen och genom framdrivningsgrindarna. Wow vilken känsla vi börjar få i drivningen nu! Och för första gången kände jag att han inte behövde lägga energi på att begränsa tempo och rörelser utan var helt trygg i sin kontroll!

Någon Unghundscup blir det alltså inte för Zack - nästa år är han för gammal med de nya kvalreglerna. Vi skulle behövt några månader till på oss i år för att bli säkra poängplockare. Efter den här tävlingen känner jag i alla fall att han inte längre har behov av att jag följer med ut i triangeln, så nu när Unghundscupen inte längre är inom räckhåll så flyttar jag upp honom till IK2 så får han börja göra sina erfarenheter där istället.


måndag 22 augusti 2011

Jag tappar nästan sugen

Har fått ehrlichia-besked på Seth idag, eller anaplasmos som numera denna vidriga fästingburna sjukdom heter. Ska jag ge upp det här med hundar och satsa på guldfiskar istället? Hur många talangfulla hundar ska jag behöva sortera ut??? Ned som inte hade någon höft alls på ena sidan, Doff som blev ormbiten och fick hjärtproblem, och nu Seth som drabbats av denna skit

För bara två månader sedan hade Seth och jag världens flyt i träning och tävling, allt kändes lätt och vi var ett huvud och en kropp i vallningen, jag kände hur han redan förberett sig för kommandona innan han fick dem och de ledde alltid till precis den inverkan på fåren som jag ville, och jag levde med känslan "det är ju inte svårare att vinna än att gå ut och tävla".

Men sedan början av juli har han varit tveksam och seg, tagit fel på kommandon, vänt sig om för att titta efter hjälper, blivit allt tajtare i utgångarna trots att han är en naturlig "outrunner" som aldrig behövt tränas på att hämta djur..

Tyvärr sammanföll problemen med att jag flyttade upp honom i IK2, vilket försenade insikten att han var sjuk. Det var för lätt att tävla IK1 med honom men när han plötsligt inte funkade i IK2, så var det lika lätt att förklara det med att han behövde vänja sig vid dubbla avstånd och mindre förarhjälp. Hemma i jobb och träning har han ändå funkat fram till i förra veckan när han plötsligt inte ville jobba i träningen utan bara la sig och passade eller försvann i för stora bågar - då insåg jag med ett klubbslag i huvudet: stackars hund, han har ont eller mår inte bra!!! Jag ringde till min veterinärklinik i fredags och sa "jag vill inte ha någon tid, jag kommer nu meddetsamma", och så blev det. Stor allmän hälsoundersökning där vi även hittade svullna tonsiller vilket också behöver en omgång antibiotika, och så idag kom anaplasmabeskedet.

Övning i positivt tänkande: Bra var att den allmänna blodscreeningen inte visade lever- eller njurpåverkan, och heller ingen anemi vilket är rätt vanligt vid anaplasmos. Anaplasmabakterien (alltså den som tidigare kallades ehrlichia) letar sig in i vissa typer av vita blodkroppar där den "äter" och förökar sig. Detta går i cykler och det är därför hundar med anaplasmadiagnos är sjuka i skov, men man vet inte exakt hur och varför bakterien producerar alla de ospecifika subkliniska symptom som hör till sjukdomsbilden. De muskel- och ledsmärtor som drabbade djur visar beror på att bakterien i ett senare skede av sjukdomen också periodvis kan vandra ut ur blodomloppet och vara aktiv i muskler.

Nu går Seth på en kur med bredspektrumantibiotika. Själv måste jag inleda en mental träningskur. Än så länge tänker jag bara en massa ostrukturerade saker, och så har jag ringt till Anna G och Eva E som har hund på samma sätt som jag och kan förstå mitt sätt att tänka. Troligen ringde jag till dem mest för att jag behövde hjälp att tycka synd om mig, men båda två sa faktiskt en massa kloka saker som jag får göra något av under resans gång. Jag vill inte hamna i en tröstlös resa under flera år där man alltid ställer sitt hopp till nästa medicinkur. Precis som Eva sa så måste jag sätta upp kvalitetsmål och tidsplaner och hålla mig till dem, men vad det innebär i praktiken behöver lite tid.

tisdag 16 augusti 2011

Tvååker - Seth hittade formen och Zack flippade ur

Tiden rusar så här års... Förra helgen var vi i alla fall i Tvååker och tävlade, IK2 för Seth och IK1 för Zack.

Första gången som jag tävlade två dagar på samma ställe med Seth, och det var precis vad han behövde. Hans problem är att han plockar fram ett överdrivet kontrollbehov när han kommer bort och är på långa avstånd från mig, det går sååå sakta och han vaktar varje steg i driven när han kommer en bit över 100 meter från mig. Han missbedömer också fortfarande hämtavståndet där hans muskelminne från IK1 fortfarande ligger ytligt och säger honom att djuren ska finnas efter ca 150 meter. Första dagen hann vi p g a lågt tempo varken med delning eller fålla men han kändes fin så jag bestämde mig för att nästa dag köra på honom i full fart och inte krångla med grindhål och annat som kan få honom att börja fundera. Jag körde runt honom utan ett enda stopp före delningsringen och det gick super, kändes störtskönt att köra honom och vi landade på 72 poäng trots att djuren glidit precis utanför alla tre grindparen (5 djur i flocken ger 15 poäng bort för de missade grindarna).

Zack hade gått jättebra i träningen i veckan före tävlingen och jag hade förväntningar på att han skulle kunna gå två skapliga rundor. Men han var inte min hund kan man säga. Jag säger inte ens att han var olydig för jag tror inte att jag fanns i hans medvetande. Han var minst lika speedad som när han kom till mig för fem månader sedan, med den skillnaden att han då åtminstone var lite låg och osäker - nu var han rätt hög på sig själv! Visst har man stått på en tävlingsbana och känt att man inte har hunden med sig, men det här hade jag verkligen inte upplevt tidigare - skönt när sådant händer att han åtminstone inte är ful mot fåren, för det har han aldrig varit i hur spända lägen som helst. Japp, i alla fall bara att gå ut på banan och etablera kontakt med sin hund och plocka hem den från yttre rymden! Fortsättning följer i ett nytt inlägg, men nu måste jag jobba lite.

Här är också en liten filmsnutt från i lördags. Jag var tvungen att flytta tre egensinniga baggar av varsin ras: herr texel, herr suffolk och herr finull. Herr S och F kan ränna helt galet och springa ner vad som helst medan herr T är som texelbaggar brukar vara och inte klarar att flytta sig för en hund ö h t. Om jag inte har tillgång till Seths hjälp så brukar jag faktiskt ta upp baggarna på en vagn istället för att gå med dem kring byggnader och maskiner (växthuset t ex!) för att skaderisken är för stor att flytta dem med någon av de andra hundarna. Are var ute med sin nya kamera som skulle ha ett s k "dynamiskt fokus" han ville prova, och där dök jag, Seth och baggarna upp som lämpligt objekt. Are fick inte kläm på det "dynamiska fokuset" så lite epilepsivarning är det på filmen.


tisdag 9 augusti 2011

Ty Nant Nike och Eva femma i NM


Nike tredje från höger med en vit trekant i nacken och rätt stor vit bläs för rätt exakt nio år sedan.

Härligt Eva och Nike, ni är sååå duktiga! Nike och Eva blev femma i finalen i Nordiska Mästerskapen som i år gick i Finland. Detta händer nio år och en vecka efter att Eva och jag satt och vaktade över Nettle medan kullen med Nike föddes. Vilka år det har varit! Nike är första hunden som Eva tränat upp själv och det har varit en del svängar på vägen men Nike har alltid presterat bra med sin fina balans och driv. Hoppas nu att Nike får ännu några fina resultat under höstens cuper och finaler för man vet ju aldrig när en hund i Nikes ålder behöver gå in i pension, men kanske är det ännu ett år kvar på tävlingsbanorna.

Eva hade med även Ty Nant Flash till finalen som är ur min andra kull på Nettle, men där bet hon ut sig efter att ha taggat till under två kvaldagar på de tröga tävlingsdjuren. Men jättesnyggt av Eva att ha med båda två till finalen dit bara tre andra svenskar kom (kvinnliga handlers allihopa!!!). Grattis Eva, Anna, som blev bästa kvinnliga handler med sin fjärdeplacering, Lottie och Ann!

Vinnare och Nordisk mästare är Seths norska farmor Sisko med sin suveräna handler Jo Agnar Hansen - vilket team!