Bet ska lära sig dela

En del hundar går att börja kalla in mellan flockar rätt så direkt, men somliga inte, som t ex Bet. Och då är det bättre att bygga ordentligt med motivation innan man börjar göra själva delningen. Så för lite sedan satte jag upp en grindfålla i en rastgård för att inte behöva få henne att komma in snabbt mellan två djurgrupper. När hon efter några träningstillfällen förstått att de inne i fållan inte skulle med så började hon njuta av att få gå emellan och mota iväg de lösa djuren. Nu kan hon göra det snabbt och på kommando. Alltså dags att prova ute på öppet fält. Jag har klippt ihop två små filmer - första 25 sekunderna från träning med fålla inne i rastgård och sedan en dryg minut med samma övning ute på öppet fält med lösa får.

När jag började filma gick allt mycket sämre, särskilt ute på fältet, eftersom hon inte är klar för kommandolydnad utan fortfarande behöver en massa handling från mig. Vad får hon inte stå ut med för att jag ska fixa fram två minuter skakig film?! Därför blir det en del tjat när hon ska göra "turn back" mot andra flocken. Likaså händelsen efter första rundningen då hon troligen höll på att gå ut för stort och hämta upp den andra flocken - i alla fall ansåg sig Zack nödgad att ingripa, och han har rätt lite förutseende och  brukar inte vidta onödiga säkerhetsåtgärder (han var annars bara utlagd i passivitet för att flockarna inte skulle försöka gå ihop medan Bet tränades). Även incidenten när hon ska runda flocken andra gången och jag ber henne att gå åt det svåra hållet som där är vänster (vilket lämnade öppet för fåren att dra iväg mot grindhålet och hem) - hon börjar lyda men inser att hon lämnar öppet för fåren och vänder tvärt höger för att stoppa. Men starkt av henne att stanna och ta det nya vänsterkommandot tycker jag. Och hade jag ägnat mig åt handling istället för att försöka följa med telefonen så hade det aldrig hänt eftersom jag då skulle ha tagit några steg åt öppningens håll för att visa att jag var på hugget så att hon lugnt kunnat gå åt vänster.

Men lite mer "turn back-träning" med flockarna allt närmre varandra, så tror jag hon känner igen en lucka och kan ordna själva delningen också.

Inte bara flåset

Jag är ljusberoende och brukar pucka ihop nån gång i november varje år - sedan släpar jag mig fram på ren överlevnadsinstinkt i minst två månader. Men så här med bara 55 dagar kvar till vårdagjämning börjar det bli bättre och jag hugger tag i alla möjliga "komposthögar" och gör en allmän skärpning. Så den här veckan har jag bl a lagt till en kvalitetskomponent i hundarnas dagliga motionsrunda så att den inte bara ska bygga upp konditionen.

Bop på bakdelsbygge

Är det bara mina hundar som flyger fram över marken som gaseller och hela tiden matar sig fram med framdelen? Det sliter på framtassens leder och bogmusklerna är dubbelt så byggda som lårmusklerna. Men sedan i lördags så får alla gå några kilometer var i koppel under den dagliga motionsrundan så att de helt enkelt måste sätta i bakbenen ordentligt när det låga tempot tvingar dem till jämn markkontakt.

Och idag kom Sofie och Jazz på träningsbesök igen - och mer och mer lik pappa Yazz blir han både till utseende och arbetssätt. Först gick vi med honom i koppel i hela rastgården men kontakten med fåren blev för ojämn eftersom de hade utrymme att springa från Jazz vid varje vändning. Så varje vändning blev han galen och bara stretade efter dem tills han var ifatt, men då var det snart dags att vända igen... Så istället satte jag upp en grindfålla där Sofie kunde gå runt med honom - ååå så skönt tyckte han, att få vara så nära fåren att de garanterat inte kunde smita. Det är en ung man med ett stort kontrollbehov, och fin rörlighet trots ett rätt starkt eye. Så roligt att se denna får-tuffing som var kullens mespropp i valplådan!

När det lätta blir svårt

Grundträning är för mig inte i första hand att lära hunden en massa kommandon och moment. Nej, det är att få den att "tänka" rätt, ha en bra attityd, vara trygg i kontrollen samt - det som oftast tar längst tid, oftast mycket längre än grundträningsperioden - att eftergivet använda all sin förmåga att hantera djur enligt förarens anvisningar. För en del hundar som både läser djur väldigt starkt och samtidigt har ett stort kontrollbehov kan det lätta bli väldigt svårt.

Jag tänkte på detta idag när jag var ute med Bet en stund och tränade henne på att hämta djur på lite längre håll. När hon var sådär 5-6 månader kunde hon ibland försvinna om man inte höll ögonen på henne ute på något stort naturbete och hur perfekt som helst komma med en flock djur som hon måste hämtat minst 300 meter bort, ofta vilda tackor som haft sina lamm inne på vintern och sedan bara jobbar som naturvårdare under sommaren, alltså djur som vant sig vid att ha ledigt från både hund och människor.

Men nu när hon är 11 månader och satt i träning så är det plötsligt svårt att hämta djur på 100 meter. Varför? Jo för att jag ställt ut djuren på något sätt så att Bet ska lära sig något av att hämta dem, och jag talar om åt vilket håll hon ska gå, och hon får inte skära om hon känner drag, och hon får inte göra så stor båge att hon tappar kontakten etc etc - det vet hon från de tidigare grundträningsövningarna. Den här åkern där fotot är taget idag är långsmal och har en åkerholme och med drag hem mot fårhuset åt det håll som hon ska driva dem till mig. De första dagarna när vi tränade hämtningar här så gjorde hon alla möjliga saker som inte var så bra men som ökade hennes kontrollkänsla, men nu går hon ut så här fint som på fotot och är lugn i det. Särskilt nöjd är jag med framdrivningarna där hon inte längre vill dra iväg för att stoppa i grindhålet utan ligger på med lagom tryck och kontakt.

Det som varit viktigt i min handling är att jag inte blivit arg och pressat när hon närmat sig "hotspottarna" utan bara berömt och lugnat. På det sättet är hon rätt lik Kate som var här i oktober och november för att få rätsida på sitt kontrollbehov - press gjorde alla problem värre. Med Zack har det alltid varit tvärtom; en lite presspuff har gjort underverk för att få honom att komma ihåg vad han lärt sig i grundträningen. Självkontroll - för människor alltså! Det finns inget så spännande och givande som grundträning.

Vilken ovinter!

Vilken fin vinter det varit hittills - ur träningssynpunkt alltså, annars är det ju rätt sunkigt med duggregn, mörker och klafs på marken. Men blir man inte mörkerdeprimerad så hinns ju både lektioner och egen träning med. T ex kom Bops bror Jazz på besök igen, det var två månader sedan sist. Jag la upp några filmer då, men den här gången hände det så mycket med honom att det inte fanns någon som helst möjlighet att filma.

Ty Nant Jazz 7 månader

Zack tog ut fåren åt honom på en liten skyddad åker och det verkade inte som att Jazz såg dem - men så plötsligt! Och sedan tog det ett tag innan han hade ögon och öron för mig och matte Sofie tills ögonlocken började klippa och det nästan såg ut som att han skulle somna stående. Men han blev faktiskt inte het och vild utan jobbade enligt en plan som var rätt lätt att genomskåda. Det började skymma men jag ville ändå se om tändningen skulle hålla för att sätta på ett koppel och gå runt lite i rastgården. Det skedde lite snabbt och oöverlagt så Sofie fick väl inte så mycket instruktion som skulle behövts men efter bara några minuter slutade han att kasta sig mot varje huvudrörelse som lammen gjorde och då såg det ut så här:

Nu har jag sagt åt dem att de får dröja max två veckor med att komma igen. Får se om de är lydiga!

TIdigare i veckan var den här fina kelpiefröken på lektion tillsammans med matte Anna Widströmer som också är uppfödare till henne. Hon heter Trolla-Vide.

Det är sällan jag spontant tycker att en kelpie är riktigt fin, men det har jag gjort med Trolla de gånger hon varit här sedan i höstas. Jag visste också att jag känt likadant en gång tidigare med en kelpie jag såg på tävling i Tvååker, en tik som hette Mitchens Ester. Ofta tycker jag att det är bra att inte ta reda på stamtavlan på elevers hundar, i a f inte förrän efter ett tag när de fått en ärlig chans att visa upp sig utan att jag tittar på dem med positiva eller negativa förväntningar i blicken. Men när jag inte kunde hålla mig i nyfikenheten med Trolla längre, så var det mycket riktigt så att Ester är Trollas farmor.