Vi hälsar på Doff, Claes och Sofie

Idag har vi varit och hälsat på Doff på hans nya arbetsplats, ett underbart naturreservat i Blekinge skärgård i kuperad terräng och med öppna betesytor varvade med stenhällar och skogsdungar. Och som verklig guldkant på denna miljö hade Claes tagit med kaffe o mackor som vi kunde pausa med mellan två träningspass.

Jag har ju aldrig varit och introducerat Doff i arbete hos Claes och Sofie, utan de har fått klara sig med det de hade med sig efter några få kurstillfällen på förra sommarens nybörjarkurs. Men idag hade vi alla bokat in en dag då vi skulle ta ledigt och valla med Doff. Det har ju lite respekt med sig när ett enskilt bete kan vara 30 hektar oregelbunden terräng som hunden ska lära sig att samla fåren på för inräkning, vägning och allmän inspektion. Fastän hela vintern gått sedan jag jobbade med Doff senast så högg han direkt och jobbade för mig nästan som om det var igår, samma fina innerflanker i drivningen och bra upptag och grepp om djuren. Förutom jobbet som djurskötare så tränar han också lite lydnad ihop med Sofie. Roligt tycker båda två men Doff har som många andra Border Collies i lydnadsträning en del problem med att vara lite för översmart och räkna ut saker som han inte ska räkna ut.

Även Seth och Zack fick en del nyttig träning i att söka sig utåt i okänd terräng. Zack har fortfarande svårt att föreställa sig att det kan finnas djur längre bort än han ser, men Seth klarade det bra när han väl förstått att det fanns en hel halvö full av får.

Vi hittade ett färskt lammskelett också med en prydligt flådd fäll bredvid sig, så jag trodde det var lo som varit på besök. Men besiktningspersonen från länsstyrelsen som kom senare på dagen bedömde att det var räv. En stor och stark räv i så fall för det var ett texellamm i ålder mellan tre och fyra månader.

På clinic för Simon Mosse

Simon Mosse himself. Alla foton i det här inlägget har jag fått av Gaby Krumscheid som var clinicens stora paparazzi. Många fler foton finns på Gabys och Stefans hemsida.

I slutet av förra veckan var jag med Seth och Zack på två dagars genomkörare för irländaren Simon Mosse. Han kommer varje år i maj till Finn och Gunilla i Danmark. Se deras hemsida - gå till sådär sidan 8 i bildspelet så finns där bilder på mig, Zack och Simon som Finn tog. Superarrangemang av Finn o Gunilla, bl a jättebra ljudanläggning så man hörde allt som sades ute på fältet, god och mycket mat, varm och trevlig stämning och annan omtänksam service. Eva E var där redan förra året och det var hon som lockade med mig i år genom att utlova en riktig duvning i "handling". Och ja - det motsvarade verkligen förväntningarna! Här lämnades inga obehagliga sanningar osagda och vi alla sju deltagare från Danmark, Sverige och Tyskland fick raka besked om våra svaga sidor oavsett om vi var på landslagsnivå eller nybörjare. Jag kände verkligen att Simon la stor personlig omsorg på varje ekipage och krävde "handling" av föraren som passade för just den hund man var ute med. Och hur orkade han hålla så hög standard på engagemanget från morgon till kväll flera dar i rad?

Egna saker jag fick med mig hem att jobba med? Mer än jag kan berätta, men bl a:
> Jag hjälper mina hundar för mycket, bl a med kroppsspråk.
> Jag "ber" mina hundar att utföra saker istället för att "säga åt dem" (och jag kan lova att de redan efter några dagar gör väsentligt antal färre fel enbart för att de lyssnar på ett helt annat sätt när rösten talar om att det inte finns några valmöjligheter).
> Jag låter mig luras av att Seth är en lydig och förig hund med stor naturlig kompetens, och det är istället han som är boss över mig i lägen när det verkligen gäller. Nu måste jag visa upp mig för honom på ett annat sätt istället för att njuta av honom.
> Jag ska inte mesa med Zack med hans struliga bakgrund som förevändning - han vill ha tydliga anvisningar för att bli trygg med mig.

Ja ni hör... och träningsinspirationen är efter detta på TOPP! På vägen dit pratade Eva o jag hund och träning precis hela vägen - på vägen hem orkade vi faktiskt bara prata träning halva vägen så det blev lite tid över till annat som också måste avhandlas, t ex får, lamningar, barn och karlar.


Rikkes och Hans Jörgens lilla dotter var helt fantastisk, glad och positiv hela dagarna och hade en egen "hund" som hon visade upp för Simon.


Seth - det är hög tid att sätta in "stöten" om jag ska bli boss, enligt Simon. "This dog hasn't got very much more to learn, but YOU have!" Bara att hugga tag i med andra ord.


Zack och jag får en genomkörare. Zack var definitivt mer lättlärd än jag i den här situationen. Han är underbar, måste se till så att jag inte ställer mig och bara njuter av honom också...


Eva och Ty Nant Flash i ett pass med Simon. Visst kan jag vara glad uppfödare som fått sälja två hundar till någon som förvaltat dem så väl som Eva gjort med både Nike och Flash?


Steady Zack!


Zack var en entusiastisk och inlevelsefull åskådare från sin plats i skuggan när det inte var hans tur. Seth är mer typen som lägger sig ner med en suck och surar över att det inte är han som är i centrum.

Osökt ger ju en sådan här genomkörare också lite perspektiv på de stackars elever som jag själv har. Man blir verkligen totalt handikappad; jag såg mig själv ovanifrån flera gånger som ett hjälplöst UFO placerad mellan mig själv och Simon i försöken att både greppa hans engelska svada och göra det han sa åt mig - och i detta läge känner ju hundarna inte heller igen en och funkar inte som vanligt. Jag är inte typen som lyckas hugga saker i luften och fixa till dem i ögonblicket utan behöver betänketid och tid att få orden att passa i min egen mun. Men när jag själv har elever så står jag ungefär som Simon och sprutar ur mig kritik och anvisningar... Till mitt försvar måste jag ändå få tala om att jag faktiskt brukar säga åt mina elever att jag förstår att de inte i själva den situationen kan göra allt jag säger utan att de får försöka ta det med sig hem och träna i lugn och ro. Härligt i alla fall att själv få ett par kritiska ögon på sig under några dagar och tanka in någon annans synpunkter.

Inte helt OK enligt Zack

Det här är svårt för Zack. Det mesta jag har tränat med honom sedan han kom hit i mars har han haft lätt för att köpa, men inte delningen. Han vet mycket väl vad inkallningskommandot betyder, och han tar det hur bra som helst - utom för att komma in mellan två flockar.

Helst vill jag börja delningsträning med att köra hunden på inkallning mellan två flockar på ett öppet fält. I början kan man ha långt mellan flockarna för att göra det lätt för hunden, och gärna rätt många får så att flockarna blir lugna och inte har för starkt drag mot varandra. Och när hunden villigt lyder inkallningen rakt mellan flockarna så börjar jag låta den balansvalla en av flockarna mot mig. I takt med att den blir säkrare så jobbar vi allt närmare den andra flocken ända tills jag märker att hunden är riktigt taggad på att svischa in i hög fart för att hålla kvar den ena flocken mot mig. Först därefter börjar jag lära den att den ska agera "staket" för att hjälpa mig att skapa en lucka och sedan snabbt komma in i den. När den klarar det tränar jag in "turn back"-kommandot genom att vända den fram och tillbaka mellan flockarna tills den är klockren på att inte tänka "hämta" utan fokuserar rakt mot den nya flocken tills den får ett kommando som talar om vad den ska göra.

"Turn back!" - nej Zack är inte speciellt taggad på det ännu. Det är ungefär som det var med drivningarna när vi började träna för några månader sedan då han inte ville släppa kontrollen bakom djuren för att ta en flank. Nu vill han inte släppa kontrollen på den flock jag först anvisat honom för att börja jobba på den andra.

Men med Zack har jag fått ta till en metod som jag helst inte använder, nämligen där jag själv står vid ett staket så att fåren inte kan springa förbi mig utan måste gå åt varsitt håll när jag pressat dem. (I mina ögon en metod som riskerar att ge en viss felinlärning som sedan måste arbetas bort när hunden blivit säker och klarar av delning på öppet fält.)Och enträgen träning har börjat ge resultat, men Zack har låååångt kvar innan han är fri i huvudet i detta moment.

I övrigt noterar ni väl hur fin vårfrissa träningsfåren fått. De sista 70 djuren klipptes i lördags, och jag gillar verkligen nyklippta får. Nu är de utkörda i byarna runtomkring.



Och vad är det här för galenskap? Jo det är Sapp 4 år gammal som just nu är i en fas där han växer av att få spela ut lite pojkbus vilket han missade när han var i rätt ålder för det. Här rusar han ca 50 varv runt stillastående får på samma sätt som en tänd valp i femmånadersåldern. Klicka på fotona så att de blir större så ser ni hur hög han känner sig. Är jag också knäpp? I alla fall kan jag lova att han gör framsteg i träningen, nästan så jag funderar på att starta honom i en IK1 istället för VP.

Tävlingspremiär

I torsdags startade jag Seth på hans första tävling för säsongen, och 2011 blir hans första riktiga tävlingsår. Vi gick några IK1-tävlingar sent i höstas och det här var hans fjärde tävling. Han känns jättefin och lydig och arbetar bra utan behov av för mycket kommandohjälp - han gör mig lugn och jag står vid stolpen och känner wow så kul det här ska bli!

Vi startade som tredje ekipage och kom på fjärde plats trots att jag inte vågade låta honom dela. Och från i år ligger ju delningen före fållan, så gör man inte delningen så förlorar man också poängen för fållan. Delning och sortering är arbetsuppgifter som Seth är högmotiverad på, så till den milda grad att jag ibland tror att han kan läsa numren på djurens öronbrickor. Ett djur som jag har visat ska gå åt ett håll sitter i hans skalle som en smäck,och lyder de inte så tar han dem helt enkelt i underkäken (ungefär som man själv leder en tacka eller ko om man inte har en grimma till hands)och vänder dem åt rätt håll. Tävlingsdjuren var rätt dryga och tunga köttrastackor som uppenbarligen inte haft lamm i vinter. Människor bekom dem inte ett dugg, och hundar inte speciellt mycket upp till en viss gräns då de hellre ballade ur. Så jag lyckades bara få till öppningar på 1-2 decimeter - och där vågade jag inte kalla in Seth för jag såg hur han lyfte på överläppen i rent förebyggande syfte eftersom han visste att de mycket väl kunde tänka sig att hoppa rakt över en hund. Haha, många kommentarer fick jag på det efteråt eftersom alla såg hur jag gång på gång hindrade honom från att komma in... Men hellre det än ett käfttag. Jag får hitta på något sätt att jobba med problemet, men det är inte så lätt att hitta tillräckligt provocerande tillfällen - så länge tackorna visar att de accepterar pressen från mig och hunden och börjar dela på sig händer det inte. Men jag känner igen situationen från en del arbetstillfällen när något motsträvigt djur ska skiljas från eller in i någon grupp där det inte vill vara - vid en viss gräns smäller det, och alltid rakt mot underkäken på dem tills de vänder åt rätt håll.







Fotona är från i mars när jag tränade sortering. Man ser liksom vad det är som gäller? Nu måste jag komma åt honom så han lär sig att uppgiften bara får utföras så länge den kan ske utan hjälp av tänderna...

Med rankingpoängen för fjärdeplatsen har vi nu tillsammans med poängen från i höstas gott och väl alla poäng som behövs för Unghundscupen i höst. Men jag fortsätter att tävla Seth i IK1 ända tills jag känner att han är så rutinerad att det börjar kännas tråkigt. Snart är Zack också klar att starta, och då blir det lite mer lönt med resorna. Det som återstår med Zack är i stort sett delningarna, för han är till skillnad från Seth inte det minsta taggad utan tycker att det är helt fel. När jag nu jobbar med Zacks ovilja att dela så minns jag mycket väl att det var precis så här med hans farfar Glen - det tog lite tid att köpa helt enkelt, men sedan blev det mycket bra.

Sedan hade jag också anmält Seth till IK2 i torsdags som skulle gå efter IK1. Skåne, hade jag tänkt, mjuka kullar med god översikt och lätt att hålla kontakten med hunden - som gjort för att debutera i IK2. Men nej, det var ett utdikat oregelbundet rätt långsmalt fält som genomkorsades av grävda kanaler och annat vatten. Det fanns en enda möjlighet för hundarna att ta sig till upptaget utan att bada - och vid upptaget var det starkt drag tillbaka till fållan - och sedan fanns det en annan torr väg för framdrivningen om man inte skulle behöva driva fåren genom vatten. Och dessutom såg man själv inte hunden i upptaget utan bara övre delen av fåren, så man fick vissla efter hur man såg att fårens huvuden var vända. I alla fall om man som jag bara är 1,60 lång, det hade onekligen hjälpt att ha några pallar att stå på. Hade Seth varit en försiktig hund med dåligt självförtroende hade jag avstått med dessa förutsättningar. Men eftersom vi här hemma i Småland aldrig kan träna på några långa hämt mellan stengärsgårdarna så skickade jag iväg honom. Jag tror han lydde mina signaler rätt bra (såg honom som sagt inte, utan bara fåren) men till slut såg jag hur en tacka hoppade två meter upp i luften och försvann tillbaka till fållan. Sedan kom han med de andra tre och var helt cool och gick väldigt lugnt med dem, så det var nog ingen dålig erfarenhet ändå.