Vår och flankträning

Det har blåst halv storm, åskat och spöregnat hela natten - och vad vaknar man till då? Jo barmark! Firade vårsolen med ett rejält träningspass var för hundarna. Men min stenålderstelefon vägrar ge upp andan trots otaliga dopp i gödsel och vattenhinkar, vårbruksdamm, foderdamm... ja, men jag gillar verkligen inte att slänga grejer som funkar så någon bättre fotokvalitet blir det inte på spontanplåtandet innan den stackars gamla Nokian ger upp. Det syns ju ändå att solen vräker ner på jorden och på en av de finaste hundar man kan tänka sig-;).

Behöver greja lite med Zacks flanker, men jag hoppas ni kan se hur fin och mjuk han är i kroppen på "fotona" efter en stunds förklaringsarbete med honom. Det som behöver åtgärdas är att han sätter av i hundra knyck när han ska växla från driv till flank - jag vill ha mera flyt och mjukare övergångar, och nu är han kommen så långt i träningen att han är klar för det. Han behöver inga stopp längre och då går det att jobba med flytet, och det kommer också att hjälpa mot att han har en tendens att överflanka i alla lägen. Fina Zack!

Seth gick också helt rätt i rörelser och tänk och det var han som hade uppdraget att lotsa de hysteriska damerna förbi redskap, maskiner, ungdjursstall och maskinhall ut på åkern bakom huset. Här gäller det att inte förutse för mycket och släppa kontakten men inte heller trycka på för mycket - det är Seths special!

Och Mae gick som en liten dröm - det enda jag saknade hos henne idag var lite mera fart i utgångarna. Det surrar runt en "kalkylator" inne i huvudet på henne så att benen riskerar att stanna av medan hon räknar på fårens handlingsmöjligheter m m, ungefär som när datorn inte hinner med om man sätter igång för många jobb på den. Idag visade hon att hon faktisktt kan flanka när det är djur som kräver det. Helt otroligt att en hund med hennes lilla erfarenhet kunde både fråndriva och flanka de minst sagt våryra tackorna som varit instängda i storflock i flera månader. När jag suckat över hennes flanker i vinter så har jag samtidigt tänkt "varför ska hon ta i med avståndet när de tröga bagglammen inte behöver något avstånd?". Och idag visade hon att det är just så det är. Hon är ett litet naturbarn och behöver nog bara få utveckla sin talang - nyttigt för mig att coola ner och besinna.

Uppfödning 1: Slump, säkring eller känsla

Rubriken har siffran 1 för det blir nog fortsättning i ett nytt inlägg.


Vem vill inte se det här hos en femmånaders valp!? Men hur ofta går det att gissa sig till det med hjälp av att titta på föräldrar och andra när släktingar? Det är ämnet för dagens inlägg. Bee är dotter till Zacks kullsyster Jem.

På tal om arbetsbeskrivningar (t ex förra inlägget): hur får man tag på den hund man vill ha när man väljer valp? Jag har också funderat på det en tid för jag var lite inne på att skaffa mig en valp istället för vuxen hund i år, men så råkade jag snubbla över Mae och då blev det vuxen hund igen. En hygglig chans att avgöra om det är en hundtyp man gillar om hunden tänt och kan gå lite på får, medan risken med en valp är att man har jobb och utgifter för den i ett år eller mer för att konstatera att den inte blev det man trott och hoppats.

Många har nog sett Derek Scrimgeours video "Shepherd's pup" och scenen där Derek blir intervjuad om hur han väljer valp i en kull. Han svarar då att det inte är så noga vilken han tar eftersom det han valt är föräldrarna. Det låter enkelt och självklart, men de flesta av oss har erfarit att det inte är så enkelt. Snarare är det ett undantag att utfallet i en valpkull blir så homogent att Dereks resonemang är tillämpligt.

Varför är det så? Inte så svårtippat egentligen; inom hund förekommer väldigt lite avel men däremot mycket uppfödning som kommer till på olika grunder och med skiftande kunskap. Med lantbrukets djur är man skolad att kolla index för olika egenskaper, och det är inte bara handjuren som är viktiga i det tänket utan även t ex tjurmödrarna. Som enskild kött- eller mjölkproducent bedriver man faktiskt ofta avel - inte genom egen kunskap men genom att delta i olika program, lämna uppgifter till sin husdjursförening, väga, mäta, registrera och rapportera produktion, utslagningsorsaker m m. Som tack för det besväret kan man sedan köpa livdjur eller sperma och vara relativt garanterad att kunna välja specifika konstaterat nedärvbara egenskaper av stor ekonomisk betydelse.

När jag först kom i kontakt med hundvärlden hade jag med tänket inom husdjursaveln i bagaget en stor respekt för dem som presenterade sig som uppfödare och sa en massa fina saker om sina tikar och valpkullar. Detta har så småningom bytts ut mot en stor respektlöshet. Kanske har jag blivit onödigt kritisk men det är faktiskt rätt sällan som jag förstår hur någon uppfödare kan våga säga något om vad det är de säljer. Jag är absolut långt från expert på Border Collie-linjer men kan ändå inte låta bli att registrera och systematisera det jag ser och det är sällan som jag kan se att egenskaper är säkrade bakåt.

Innan jag avslutar det här inlägget måste jag återkoppla till mitt inledande stycke så att ingen tror att jag menar att Derek Scrimgeour är dum i huvudet. Nej, han hör nog till dem som har fog för att kunna säga som han gjorde; en Killibrae-stamtavla är alltid uppsäkrad med nyckelhundar på både moder- och fadersidan. Det finns några till brittiska kennelprefix som innehåller samma säkerhet med kontinuerlig återkorsning med nyckelhundar. Sådana hundar går alltid att använda i uppfödning och föra det resonemang som Derek gjorde, och det funkar som regel också i en utkorsning där den andra parten inte är linjeavlad.

Var gränsen mellan linjeavel och inavel går lämnar jag åt subjektiv bedömning men den är värdefull för Border COllie-uppfödningen i stort eftersom vi inte har de typer av index för olika egenskaper som vi har för grisar, kor och får. Förutom att britterna är lite mindre rädda än vi för att linjeavla så ser jag annars ingen anledning att importera därifrån. Numera ser man inga nya importer som har något som inte föds upp i Sverige lika bra.

Och betydelsen av "känsla" då? Jo visst finns den hos somliga uppfödare.

Dresserbar eller samarbetsvillig?

Om ni undrar var jag har hållit hus så har det varit kallt i Småland. Kvigornas vatten har varit fruset, ensilaget stenhårt, traktorerna trögstartade, djuren behövt extra tillsyn - ja, timmar och dagar går. Men de senaste dagarna har varit roligare. Har varit uppe i Närke hos Fanny och Thomas utanför Fjugesta och haft lektioner med valpköpare och vänner. Alltid spännande att komma iväg och få se lite nya hundar, och alltid roligt med lektioner för ambitiösa och talangfulla deltagare på både två och fyra ben.

Men med all denna datorfrånvaro så har dagen gått åt till att röja upp i eposten, och p g a lite dålig arbetsmoral så halkade jag också in på Forumet på Vallreg. Där debatterades den nya unghundsbeskrivningen och bl a egenskapen "dresserbarhet". Några tyckte att "samarbetsvilja" var ett bättre ord för vad det handlade om, och sedan var det lite åsikter hit och dit om detta men de flesta verkade mena att dresserbarhet och samarbetsvilja var samma sak. Det taggade jag till på - har nästan programmatiskt slutat säga samarbetsvilja (jo jag vet att jag lätt blir lite "motvals").

"Samarbetsvilja" är ett ord som är sönderälskat. Säg den uppfödare som inte använder det i marknadsföringen! Heder åt den i så fall. Tyvärr finns det idag rätt många hundar med massor av det som brukar kallas "samarbetsvilja" (men som rätt sällan är det). Dessutom har en hund inte "vilja". Den gör i varje situation det val den uppfattar som fördelaktigast - och för en del hundar är det av olika skäl alltid det bästa valet att inte mucka med chefen, medan andra är beredda att strida lite för sin sak. Den sistnämnda typen tycker jag är klart mer dresserbar.

Mycket riktigt så har ju "samarbetsförmåga" i 1996 års arbetsbeskrivning låg arvbarhet medan "dresserbarhet" i 1989 års arbetsbeskrivning har tydlig arvbarhet. Det tror jag helt enkelt beror på att samarbetsförmåga/vilja är ett ord som uttrycker ett moraliskt omdöme och används som en känslomässig värdering. Det beskriver alltså en beteendeyttring hos hunden som vi människor kan uppfatta som samarbete, men eftersom det är olika egenskaper hos hunden som ligger bakom yttringen, så går det inte att se någon arvbarhet.

Jag tycker att "samarbetsvilja" bl a används om
> hundar som har liten motor och därför lätt fogar sig.
> hundar som inte har så mycket vallning i sig eller som har (för) mycket djurkänsla.
> hundar som är förarveka.
> hundar med mycket "naturligt" i vallningen, dvs som går att grundträna utan något motstånd.

Men detta är i mina ögon inte "samarbetsvilja". Hundar med en eller flera av ovanstående egenskaper kan vara nog så jobbiga att få att göra något de inte själva vill eller vågar.

"Dresserbarhet" däremot kräver en hel del av hunden. Givetvis att den är öppen för kontakt, men sedan också motor, mod, tillräckligt mycket instinkt och "huvud". Detta är för mig den mest träningsbara typen av hund, den tar träning men har kvar sin egen drivkraft.

På besök hos Doff o Sofie

Doff o Mae, första dejten. Foto Sofie.
Vi har varit i Gärestad och hälsat på Doff o Sofie. Hanna o Lovikka var också med och givetvis stod lite vallning på dagordningen. Men bagglammen var inte så träningsvana så vi fick nöja oss rätt fort. Seth tränade lite på Highland Cattle-ungdjuren, och han går verkligen bra på nöt men jag har inte tid att tävla det också.

Sedan skulle Hanna och Sofie få Doff att förstå apporten på rätt sätt - och att detta är ett problem får jag och Maja ta på oss skulden för p g a sättet som kottar och annat användes som belöning i Doffs ungdom. Och han är verkligen föremålsgalen, så felinlärningen sitter djupt i honom. Men nu är klickern med Hannas hjälp införd i Doffs liv, och jag är helt övertygad om att han snart är inklickad och då finns det ett verktyg för att få apport på rätt sätt att bli lika attraktivt som apport på fel sätt.

Och så är han ju så störtskön i vallningen Doff, liten i storleken men med ett självförtroende stort så det både räcker och blir över. Balanserad, rörlig och öppen, rörelserna helt rätt. Han och Mae skulle passa varandra perfekt så tanken att låta dem dejta i december är fantasieggande. Lika små och vallar på samma sätt utan att förstärka varandras sämsta sidor. För Doffs del är det att läsa signaler och bygga förväntningar (inte så stort problem i vallningen när han väl fått starta men i annan träning och socialt kör han igång på alla cylindrar så fort han ser minsta signal), och för Maes del ligger största nackdelen i för mycket eye i sidledsrörelserna.