måndag 28 maj 2012

En räv håller på att bli tam


Har lyckats svälja förtreten över de förlorade fotona på Zack tillräckligt för att åtminstone göra ett album med Mae. De fastnade på Fanny Gotts lins när jag var där och höll kurs senast i slutet av april. Som synes kan hon numera även flanka, även om hon fortfarande kan låsa fast sig i att driva om det är svåra djur

Visst har hon utvecklats min lilla räv sedan senaste bilderna? 30 juni ska hon gå VP och sedan tre IK1-tävlingar i Agunnaryd.

Jag har ju inte vågat starta henne borta - hon är mycket kompetent och lydig i vallningen men det har inte gått att få henne att sluta valla och ta en inkallning. Jag har aldrig varit med om en hund som kommit med ett så grundligt dåligt förhållande till "that'll do-kommandot" - första månaderna jag hade henne ledde det ofelbart till att hon började jaga fåren (men arbetade hur välbalanserat som helst fram till "that'll do"), så träningen var jag alltid tvungen att avsluta på något listigt sätt. Efter några månader kom jag på att prova med att byta ut kommandot mot en visselsignal - det hjälpte en hel del med omedelbar verkan men ändå har hon fått överslag nästan varannan gång. Trots det har jag låtit henne göra något arbetspass per dag under de senaste veckornas lamning där omedelbar lydnad av that'll do gäller så fort jag tagit det djur jag ska. Efter åtskilliga hundra that'll do under 10 dagar är that'll do-blockeringen borta!!! Och dessutom hoppar hon nu på köpet frivilligt upp i bilen. I lamningen har hon varit duktig även om hon har lite svårt att se poängen med att hålla djur still, men hon har samma förmåga som Seth att omedelbart se vilket djur man vill ta och sedan vara ytterst behjälplig med att ställa det.


Och det här fotot är också Fannys och föreställer Thomas Stokkes fina Sarek 10 månader, egen uppfödning efter deras egen import Jen och Katis Loki. Jag har haft nästan hela den kullen på kurs i flera omgångar, och det är verkligen riktigt roligt att få se så jämna kullar - inte bara att alla är bra, utan också att de på väsentliga punkter är lika varandra. Jag brukar ju alltid gnälla över vilket lotteri det är att köpa valp, men det hade det faktiskt inte varit i den här kullen. Mae är ganska släkt med Jen (båda är Dereks uppfödning) så jag kan ju hoppas att hon också är en säker nedärvare.

 
Den här "belöningen" hade noll och intet värde för Team när det riktigt tände till efter några träningspass.
Det här är Team, kullsyster med Sarek. Hon är tränad i en del annan hundsport, men kursen för mig i slutet av april var första gången hon släpptes riktigt på får. I annan träning är hon förstås van vid att bli belönad med något föremål, så efter de första små passen sprang hon fram till matte och högg den hoprullade plastsäcken när träningspasset var slut. Men efter några pass i 25:an hade tändningen nått en sådan nivå att hon inte ville sluta, och då hände något som var riktigt häftigt att se: fåren hade blivit belöningen istället - från det ögonblicket var hon först och främst vallhund. Hon sprang mot matte för att hugga plastsäcken men tvärnitade plötsligt och vände matte svansen och drog några vändor till runt fåren innan vi lyckades avsluta.

Och för övrigt råkade jag träffa på en jämn och fin kull till när jag en vecka senare var uppe i X-län och höll kurs - så de finns uppenbarligen trots mitt gnäll. Tre syskon av fem på kursen, och det var inte några tveksamheter om att de var resultatet av samma gener. Uppfödare Josefin Carlsson med tiken Walk On Jejja. Ingen av föräldrarna meriterade i någon omfattning, men uppenbarligen har Josefin haft fin känsla för vad som var rätt. Tyvärr har jag inga foton med mig därifrån.

Lärdom av dessa två nedslag i uppfödarsverige? Köp av "omeriterad" uppfödare med "omeriterad" hund?

onsdag 23 maj 2012

Hur mycket kan gå fel på ca en vecka?

En slöstund framför datorn i utmattat tillstånd efter en lååång dag, det kan inte bli annat än gnäll över den senaste veckans missöden...läs om ni orkar.

Det började med att Schenker kom för att lämna en säck med tre skinn som inte kom tillsammans med de andra före jul. Såå mycket jag hade sett fram mot att få tillbaka den gräddvita finullstackan som klipptes på våren efter att lammen var frånskilda och sedan bara gick som betesdjur hela sommaren för att kunna slaktas med ett vackert sommarskinn. För att testa hade jag också beställt ett rödfärgat och ett grönfärgat lammskinn. Och vissta fanns det ett rött och ett grönt skinn i säcken - men de var inte från våra lamm, det såg jag med en gång. Och sedan finullstackan - istället hade vi fått ett hemskt pälsfårsskinn skickat till slakt sent på hösten med spindelull. Vad gör man? Inser det meningslösa i att skälla på berederiet och i att hitta rätt klantskalle på skinnsorteringen på slakteriet för att svära en ramsa. Och den ohederliga typ som fått vårt vackra finullsskinn utan att anmäla felsortering!
Ett jättestort grått skinn - räcker till en dubbelbur eller till en rejält stor hundbädd, kan t o m vara från en bagge. Men som sagt slaktat vid fel tid på året och saknar glans - alltså inget att satsa på till möbler eller sömnad.








Det slutade med att jag istället för att skicka tillbaka skinnen köpte ut dem till ett skapligt pris. Nu kan jag därför sälja dem till någon som är intresserad för endast 500 kr/st (momsen inräknad). Till snygga hundfällar duger de. Om jag vore på humör att stajla hundarna lite så skulle sammetssvarta Lucky ligga och se helläcker ut på den röda fällen, och viltfärgade Seth skulle matchas perfekt av den gröna fällen, men jag är långsint i vissa frågor och skulle bara bli arg varje gång jag såg skinnen och tänka på den vita finullstackan. Hör av dig på mailen eller i kommentarsfältet om du vill tinga något av dem tills vi ses.

Båda skinnen har både ull och skinn färgat. De är stora och plädklippta. Alla tre skinnen är tvättbara.

Nästa olycka var mitt eget klant - en knapptryckning fel och vips hade jag hårdraderat 25 jättefina foton på Zack som jag fått av Fanny Gott och skulle göra ett Picasaalbum av. Jag är fortfarande så frustrerad att jag inte kommit mig för att publicera de lika fina fotona på Mae som jag också fick av Fanny.

Lamningen började i alla fall riktigt bra. Efter 58 födda lamm första lamningsveckan hade jag inte behövt ingripa en enda gång utan bara märkt upp fina tvillingar. Men sedan blev jag sjuk och mellanlandade på akuten i Växjö ett drygt dygn och under tiden tappade jag järnkollen, som inte har varit lätt att återta i justerat tillstånd. Och när jag blev sjuk blev mina vikarier tvungna att ringa återbud till fårklipparen som skulle klippa vårens sista gäng, så nu går här till råga på allt något femtiotal får som ännu inte är klippta. Behöver jag tillägga att jag får högt blodtryck bara av att se en nylammad tacka som har kvar pälsen?


Och från idag går vi in i lamningstoppen - fortfarande med lite bristfällig koll på vilka djur som skjutsats hit eller dit efter att de lammat. När jag kom ut idag på morgonen så hade ca 17 lamm fötts under natten av tackor som inte haft vett att dra sig undan utan friskt bytt lamm med varandra, och under tiden som jag märkte upp och sorterade i den röran så hann det födas 10 lamm till där två tackor behövde avancerad hjälp för att få ut för stora enfödda bagglamm (slut med perfekta tvillingar alltså). Allt blir ju till slut i ordning när man skjutsat iväg djur som slåss om samma lamm etc, och nu efter en lång dag så tror jag att de enda kvarvarande följderna är en trilling som möjligen inte kommer att accepteras av sin biologiska mamma utan får ingå i vällingligan samt ett renrasigt suffolklamm som är lycklig tillsammans med en finull/dorset-mamma samtidigt som finull/dorset-tackans ena texellamm har en öm moder i suffolktackan. Nu gäller det bara att jag kommer ihåg att "lura" Elitlamm vid dataregistreringen, så att suffolklammet blir ett renrasigt suffolklamm i härstamningsbeviset... Det här råkade vara Zacks arbetspass - han är verkligen en gentleman mot tackorna och så fort han ser att jag har koll på ett infångat djur så går han iväg en bit bort och låtsas att han inte tittar.

Lite bingo under dagens vedermödor - två fina texelbagglamm födda hur lätt som helst av en tacka som aldrig lyckats lamma själv tidigare. Den nya texelbaggen jag skaffade förra året har verkligen varit värd det han kostade -  han ger inte så breda skallar och framben som brukar ställa till det i lamningen, men i slakten har jag t o m haft två E-lamm efter honom, och massor av U-klassade, så kroppar kan de få även om de inte föds som monsterlamm. De här killarna är nog inte klara för tidig höstbetäckning, men framåt november är de säkert dugliga om någon ät intresserad.
















Under vandringarna runt lamningsbetet gjorde jag också detta fynd, prydligt utlagt, perfekt rent men utan framdel och öron, luktar fortfarande kött och inte ruttet. Tänker positivt att det kanske trots allt fortfarande finns något levande lodjur i skogarna runt om och ringer en av länsstyrelsens besiktningsmän för att få detta bekräftat. Tyvärr blev det istället i stort sett säkerställt att detta var gjort av ett tvåbent rovdjur med kniv. Att ett lodjur eller en rävmamma måste fixa mat till sina barn, det kan jag ta, men tjuvslakt av en högdräktig tacka lockar inte direkt fram min empatiska förmåga. Men jag försöker ändå tänka på det som att det är synd om människor som är så hungriga och arbetar för så dålig lön i smålandsskogarna att det framstår som attraktivt att stjäla kött och skinn från en svartslaktad tacka. Hittade också två små svansar efter de lamm hon snart skulle fött, eller kanske höll på och födde när hon fångades in och dödades.


torsdag 10 maj 2012

Dragkänslighet igen - och vilken är belöningen?

Älskade Zack i en helt annan situation än den som inlägget handlar om, men det är en typisk Zack-pose, dvs koll inåt istället för utåt. Foto Fanny Gott


Med tanke på inlägget 2 maj om dragkänslighet så kommer här en komplettering. Det inlägget fokuserade ju främst på vad man gör med hundar som blir för vida och släpper kontakten med djuren när de känner av ett drag. Men de kan ju också bli för tajta, som min Zack.Det är betydligt enklare att göra något åt än med hundar som blir för vida, men Zacks bakgrund med många ägare som uppenbarligen tränat honom med press och lydnad istället för med "rätt val" som jag vill göra, har fått mig att ligga lågt och invänta att rätt nivå i vår kommunikation skulle infinna sig.

Efter tävlingarna i Agunnaryd i april bestämde jag mig i alla fall för att det var dags. Han var hur välbalanserad och öppen som helst i hela triangeln men sabbade sin prischans genom att inte utnyttja hela utrymmet i hämtet - inte så att djuren stack men fel tanke hos hunden ger fel tanke hos fåren och sedan dålig start i framdrivningen. Visst, det var drag tillbaka till djurhanteringen och fältet buktade in om man skickade höger, men det fanns gott om utrymme som öppnade sig efter inbuktningen. Men Zack använde inte det utrymmet utan behöll den snäva bågen som fältet gav innan det öppnade upp, typiskt för att snabbt komma i kontakt med djuren då han kände draget bakåt tillbaka till hanteringsfållan. Allt skulle emellertid gått utmärkt om han valt att öppna upp. På min omdirigering med nytt höger svarade han med kanske 20 meter vidare båge, men det räckte inte, och största felet var inte det fysiska avståndet utan inne i huvudet på honom. Problemet var väldigt uppenbart den här gången men inte unikt - i stora utgångar har han alltid haft ojämn kvalitet.

När jag nu bestämde mig för att en gång för alla möblera om inne i huvudet på honom när det gäller utgångar
så arrangerade jag en dragsituation på ett fält med ett stort antal åkerholmar, en körväg för traktor, drag hem mot fårhuset samt flera andra störningar. Fåren ställdes ut invid en åkerholme där utrymmet till nästa åkerholme är max 50 meter - typiskt läge som suger in Zack. Däremot öppnar sig en stor öppen yta nedanför de båda holmarna som han kunde använda för att öppna upp, vidga utgången och sedan kunna göra ett snyggt upptag med mycket bra djup.

Därifrån jag skickade honom kunde han gå ut stort och ha rundat både traktorväg och ett flertal andra holmar och landat med bra djup bakom djuren - men då hade han ju undvikit problemet, så det fick han inte. Olycklig och låg när jag förbjöd honom denna "lösning" på problemet. Men han lyckades ändå inte själv se den lösning som den stora tomma ytan nedanför  fåren erbjöd. Alltså nästan kröp han första halvan av utgången för att han tyckte det var obehagligt att gå ut så tajt och för att han inte förstod mig, men sedan när han väl var i höjd med fåren så satte han ändå fart och kom in tajt bakom dem. Många gånger höll vi på, han var spänd och såg inte lösningen utan blev lägre och lägre och tajtare och tajtare, så det slutade med att jag ett antal gånger hjälpte honom att plocka ner sträckan i små etapper tills det plötsligt lossnade och han såg kartan med helt nya ögon: Wow så lättad han blev! Och wow - hans framdrivningar har alltid varit bra, men som bieffekt av denna övning har de blivit ännu bättre.

Sedan checkade jag av honom under de närmaste dagarna på andra ställen här hemma och han var överdrivet öppen och djup i alla utgångar, men ingenstans är det tillräckligt långa avstånd för att man ska kunna få kvitto på att detaljerna funkar på långt håll och främmande fält.. Veckan därpå var det i alla fall dags att hålla kurs i Fjugesta igen, så då blev det träningstillfälle på två fält som innehöll gott om utmaningar i form av kullar, lövdungar etc - och JA han hade fattat vad läxan handlade om!!!

Och varför har jag då inte gjort det här tidigare? Det är ju faktiskt ett drygt år sedan Zack kom hit!

Det handlar om att hunden måste ha en belöning. Man kan bara få en hund att lära sig saker som den ser en egennytta med. Till skillnad från annan träning med hund där vi motiverar den med godis, kamp och föremål för att få den att göra det vi vill, så är belöningen i min träning att hunden får jobba på djuren när den väljer rätt sätt och attityd. Så det här med att vara öppen i huvudet runt djuren och att vara ren i avståndet ända till kl 12 har vi jobbat mycket med under året, och på nära håll och i kontrollerad cirkelträning  finns inga tveksamheter - där är han rätt i huvudet och förstår belöningen.

Att gå ut tajt är för en kontrollstyrd hund som gärna vill driva en belöning - den kommer snabbare fram till fåren, dvs belöningen, än om den går ut stort. I det träningspass jag beskrev ovan var jag ju tvungen att ta bort den belöningen - han fick inte göra ett upptag och komma fram mot djuren eftersom han inte kom dit på rätt sätt. Vid flera avgörande träningspass jag haft med Zack under året jag haft honom har jag fått aha-upplevelser kring vad alla hans tidigare ägare gjort för att få honom att hålla ut från djuren - de har jobbat på att tillfredsställa sitt eget kontrollbehov istället för hundens - alltså har de inte ö h t kommunicerat belöningen (fåren alltså) med honom. Sådan negativ belöning som att föraren hotar eller kommenderar har hunden lätt att ta utan att egentligen förstå eller ändra sig eftersom fåren är en så mycket större positiv belöning.

Nu när jag bestämde mig för att Zack var mogen att lita tillräckligt på mig för att ta pressen och göra en utgång med rätt tanke i huvudet på lite längre avstånd, så var jag mer än lovligt dum. En hund med Zacks bakgrund kan inte på långt håll uppleva så stor belöning i att föraren inte blir vred att den väljer att försöka förstå vad man vill, utan den stänger igen och söker belöning på säkrare sätt, dvs i fåren.


Till slut fattade jag ju i alla fall att jag var tvungen att följa med i Zacks felaktiga rörelse, bryta ner den i småbitar, förklara och belöna bit för bit tills han kunde sortera bort min ilska och istället ägna sig åt att förstå. Och vad har jag fått som tack förutom att han nu gör rätt? Jo en hund som tagit ett stort kvalitativt steg till på vägen mot fullständig tillit och eftergivenhet. Så mycket som hänt de senaste veckorna med Zack är bara urhäftig belöning - för mig.


onsdag 9 maj 2012

7 veckor med Lucky - och några rader om olika hundtyper

Hej Lonnie, allt går super med Lucky och han är mycket nöjd med att vara vallhund!

Försökte ta några foton under kvällens träningspass med hundarna, men det går verkligen inget vidare att både hålla koll på fåren och kameran. Igår var det i alla fall 7 veckor sedan Lucky träffade får för första gången. Han har verkligen växt i mina ögon under tiden. Hämtar, driver, delar, vänder mellan flockar, tar villigt flanker ur balans...än så länge med hjälp av enbart tre kommandon - resten gör han enligt metoden "rätt val". Stark och trygg, modig, målinriktad, hög energinivå och kan tränas till precis vad som helst tror jag. Fortfarande lite för tänd för att kunna vara helt balanserad, men eftergivenheten tar sig dag för dag-;).

I mitt första inlägg om Lucky för någon månad sedan skrev jag att han var en flankerande hundtyp. Sedan dess har flera träningsvänner sett honom och sagt ungefär "du sa ju att han var flankerande men han driver ju jättebra".

Det är klart att han driver bra eftersom han är en riktigt bra hund - och för att jag lärt honom det och för att han är öppen för allt jag vill. Men likväl är han en flankerande hundtyp. Med "typ" menar jag det arbetssätt som hunden själv väljer och har närmast till hands för att skaffa sig kontroll på djuren. Hur lätt och bra den lär sig att behärska andra arbetssätt beror bara på hur stark och öppen för träning den är.

Många tror att en hund som har en balanserad och tekniskt god drivningsteknik är en drivande hundtyp. Men nej, den kan vara hur stor mespropp som helst utan någon äkta vilja att verkligen driva djur. Samtidigt har beskrivningen "flankerande" ofta kommit att betyda "ovillig att flytta djur". Och givetvis kan även en flankerande hundtyp vara en stor mespropp som inte vill något annat än att använda sina flanker för att passa och stoppa, men den kan lika väl vara full av dådkraft. De flesta vallhundar är varken drivande eller flankerande speciellt utpräglat, och jag lutar allt mer åt att det är andra egenskaper än arbetssättet som avgör hur långt en hund kan tränas.

Observera också på den undre bilden hur eländigt invaderade vi är av vildsvinen  - största hotet mot jordbruk och djurhållning här nere i södra Sveriges skogsbygder.

Och kursen i X-län blev bra trots det dåliga vädret jag ojade mig om i förra inlägget. Snöglopp på fredagen och regn en gång i timmen hela lördagen - men vad gör det när det finns 7 taggade och duktiga kursdeltagare med riktigt fina och talangfulla hundar. Vi var ute och tränade till sju på lördagen i alla fall, och på söndagen lyste en nådig sol från klarblå himmel. Att få lite koll på vad det finns för hundar i andra delar av landet är en riktigt intressant bonus man får av att åka runt och hålla kurser på olika håll. Alla trevliga människor man får lära känna en annan!

torsdag 3 maj 2012

Tips mot varm bil

Nu blev det plötsligt sommar igen och igår testade jag det här solskyddet när jag hade hundarna med mig och skulle träna dem en i taget. Solen vräkte ner på bilen men med solskyddet hängande på solsidan och fönstren en bit nervevade på andra sidan var det inte bara uthärdligt utan riktigt okej temp i bilen. Jag skulle aldrig lämna hund i bil en solig dag, men som skydd när man har uppsikt och gör täta kontroller verkar det här perfekt, t ex gillar jag inte att behöva ha dem ute på tävlingsplatser innan det är deras tur att gå, men ibland blir man ju tvungen för att det inte finns någon solfri parkering. Igår när jag skulle testa hängde jag det bara över takräcket som på bilden, men jag ska sätta några "fårremmar" i öglorna som syns på detaljbilden och som finns hela vägen runt solskyddet, så att det inte blåser av om det fläktar lite. Funkar säkert också bra över en bur, valphage etc. "Silvertäcket" finns att köpa i två storlekar (det här är lilla) i shopen på Fannys och Thomas hemsida.

Imorgon bitti bär det av till X-läns VK för kurs fredag-söndag - och solskydd verkar inte behövas enligt SMHI. Nu ska jag istället packa värmeunderställ, regnkläder och stövlar...

onsdag 2 maj 2012

När scenen är för stor - om dragkänslighet

Tror att jag fått fotot av Karin Mattsson. Tror också att det är jag och Glen på tävling i Kvarnby. Glen hade absolut inga av de problem den här texten handlar om, men fältet är ett sådant som lätt kan få en dragkänslig hund att släppa kontakten med djuren om de är flyktiga.
Häromdagen kom det en fråga från en bekant i min epost och eftersom det är rätt många som frågar om problem som har med drag och förutseende att göra så tänkte jag att jag svarar här i bloggen istället, så kan fler tänka till. Ni som läser har säkert många fler bra tips - fyll gärna på i kommentarfältet!

FRÅGAN (som jag klippt ut ur epostbrevet):
Det handlar om hundar som är mycket kontrollerande och är rädda att fåren drar, är känsliga för starka drag och gärna då överdriver sin båge och ger sig iväg för långt.

När man tränar en sådan hund är det ju viktigt med kontakt med djuren och att hunden slappnar av bakom gruppen. Hur blir det i hundens huvud om man låter fåren dra ibland och tar tillbaka hunden, man vill ju undvika att skicka runt hunden. Men vilka signaler ger man hunden om man låter hunden se att fåren försvinner (tappar dom). Det bästa är väl att man om det är möjligt låter hunden gå ikapp djuren lugnt om de stannat i t ex ett hörn och sedan låter den ta ut dom från staketet? Eller är det nyttigt att låta hunden klara att bara se dom dra? Eller sänker man den bara då? Förtroendet till föraren?
Alltså, det känns svårt att träna i för starkt drag med en sådan hund, för man vill ju att den slappnar av. Samtidigt är det ju precis i de förhållandena som kontrollbehovet kommer fram. Träna i mindre hage är ju lättare eftersom fåren inte kommer så långt och hunden slappnar av lättare då. Men mycket förutseende hundar måste ju även tränas på större ytor där de "ser" flyktvägarna i sitt huvud.

Skall man aldrig träna en spänd, mycket förutseende hund i för starka drag? Förstärker man bara det beteendet då? Ska man börja med lite drag och sen efter hand närma sig draget successivt efter vad hunden klarar (att vara avslappnad)?


MITT SVAR:
Jag har några grundtankar som fungerar bra för mig om hur man bygger hundar som har för stor dragkänslighet - det leder ju inte alltid till att de blir för vida utan en del blir istället för tajta. Men oavsett hur kontrollnojan yttrar sig så måste hunden genom samma träning.

Jag ser det som att problemet består av tre egenskaper som vi vill ha i en vallhund, men som kan bli för mycket, i synnerhet i kombination med varandra:
1) för mycket förutseende
2) för stor dragkänslighet (kan förväxlas med förutseende, men jag ser det inte så)
3) för mycket djurkänsla (som blir värre i kombination med låg dådkraft, mod och energinivå)

Det är alltså med de här tre egenskaperna i huvudet som jag går ut och tränar hunden, och kanske kan nedanstående punkter bidra med svar på dina frågor.

1. Jag tycker det är effektivt med "uppsökande verksamhet", dvs jag undviker inte att konfrontera hunden med problem utan letar tvärtom från första gången jag ser ett problem upp situationer där jag får anledning att träna det. Det är viktigt att situationerna har en svårighetsgrad som motsvarar hundens träningsnivå så att man hela tiden bygger hundens självförtroende samt förtroende för att föraren är en verksamhetsledare som den kan lita på.

Hur man bygger upp träningen och hur fort man går framåt måste få bero på hurdan hunden är, dvs grad av självförtroende, motor och naturligt arbetssätt. En första övning med valpen/unghunden kan t ex vara att i förarbalansläge gå rakt mot ett staket och sedan tvärt vända rakt ut från staketet samtidigt som man ser till att hunden inte får agera utifrån sin impuls att vända och möta upp fåren (för att stoppa). Den ska istället fortsätta HELA VÄGEN i förarbalansläge. Jag bryr mig inte så mycket om att hunden till en början svischar in mellan fåren och staketet som om den hade eld under tassarna - börjar man bråka med hunden om det så blir ju balansläget riktigt obehagligt för hunden. Jag brukar istället prata lugnande (inte berömmande eftersom man i det läget inte vet vad det är inne i hundens huvud som man berömmer) Så småningom kommer hunden att kunna gå in mellan fåren och staketet (samtidigt som man själv är på väg bort från staketet) på ett balanserat sätt, dvs med lagom avstånd, tempo och position. Sedan fortsätter jag att leta upp drag av lämplig svårighetsgrad och företrädesvis i trånga lägen och små utrymmen.

2. Jag skickar aldrig en sådan här hund stort på öppet fält och låter den dra iväg förrän den är mogen att stoppas i utgången och träna in ett "in-kommando". Då är man framme vid dressyr-fasen i hundens utbildning, och innan den inträder så tycker jag att alla naturliga rörelser hos hunden ska vara säkra, trygga och välbalanserade.

3. Det är en förutsättning att hunden vet att den får och SKA jobba på djuren. Rätt ofta får jag känslan med hundar jag möter på kurs att många vill få hunden att gå exemplariskt (med hjälp av lydnad och dressyr) alldeles för tidigt, dvs innan hunden är trygg i sina naturliga redskap för att kontrollera djur (flanker, drivning, pondus etc).

Som svar på dina funderingar om en träningssituation där man stoppar hunden i en utgång och låter fåren dra, så säger jag att det inte är någon träningsmetod - det är ett slutmål att känna att man kan göra det utan att det gör hunden stressad och spänd. Vägen dit är att bygga hundens förtroende för förarens handling i alla lägen.

Det sista steget i "för stora utgångar-träningen" (alternativt för tajta utgångar) måste givetvis genomföras på fält och i situationer som lämnar många föreställningar öppna för hunden. Men innan dess ska ni vara helt samspelta om vad dina hjälper betyder och hunden ska vara helt övertygad om att du brukar ha rätt och att du brukar se till att det blir som du vill. Med de flesta stora rörelser som kan gå fel hos hunden brukar jag bryta ner dem i smådelar och säkra varje liten del. I fallet med för stora utgångar innebär ju det att stoppa hunden rätt ofta under utgången samtidigt som man själv närmar sig fåren för varje gång man stoppar hunden. Kalla hunden närmare fåren och lär in ett in-kommando. Rätt snart brukar hunden själv lyckas "ha kvar" din närvaro i sitt huvud och den behöver varken stopp eller in-kommandon längre - dem har du bara kvar som hjälper i "nödsituationer".

Om det är en vuxen hund som redan är långt tränad med lydnad och dressyr måste man backa bandet och grunda hundens säkerhet i naturligt arbete och förtroende för föraren.