onsdag 30 mars 2011

Drivningsclinic 3

Förra inlägget om drivningsträning handlade om att vi inte kan förvänta oss att hunden ska driva korrekt så länge som den har ett laddat förhållande till sina flankerande rörelser. I det här inlägget kommer nästa sak som hunden i min uppfattning av grundträning måste hitta innan den kan driva självständigt och målmedvetet. Och det är balans.

Här har Freddie fattat hur han ska göra för att inte skrämma djuren, men han har ännu inte förstått att han ska balansera djuren mot föraren.


Men här har polletten ramlat ner och han jobbar på rätt sätt.


När hunden har lärt sig tekniken att balansera kan det se ut så här. Jag själv är helt bortplockad ur Seths huvud och han jobbar med perfekt balans på den uppgift han fått, dvs att driva djuren bort längs med staketet.


Här har Seth också blivit ombedd att driva bort djuren längs staketet. Men innan dess har han delat av de vita får som (kanske)syns längst upp på bilden längs med nästa staketsträcka, och nu är uppgiften att driva de bruna fåren utan att de går ihop med de vita. Därför är hans position till fåren en helt annan än på den övre bilden. Han känner av att han måste gå längre ut i vinkel från dem för att både flytta dem framåt och samtidigt se till att de inte sticker iväg till de vita kompisarna.


Nån som är nyfiken på Zack? Jo han börjar också kunna göra sådana här drivningsövningar längs med staket, men behöver en del "harklingar" till hjälp för att inte förivra sig.

Med balans menar många endast att hunden ska hitta sin position i förhållande till fåren. Men för att balans verkligen ska råda både i förhållande till fåren och färdriktningen så krävs också att hunden håller rätt avstånd till djuren och rätt tempo. Hur tränar man då in det? Jag för min del har börjat luta åt att jag får ett bättre resultat med metoder som kanske uppfattas som gammaldags och omoderna. Det går ju mode i allt, även träningsmetoder, och nu har det rätt länge ansetts att det är skickligt och framgångsrikt att tidigt i träninen placera hunden på samma sida djuren som vi själva är för att börja träna den i fösning/drivning.

Så har jag också gjort, men faktiskt allt mer återvänt till den gamla klassiska positionen med hunden kl 12 och jag själv kl 6, fast jag genomför det på ett helt annat sätt än för 20 år sedan. På den tidens kurser fick man lära sig att svänga hej vilt och gå rakt genom flocken för att parera att hunden låg på för mycket bakom djuren, så det är klart att hunden inte lärde sig så mycket av de övningarna. Nu genomför jag istället balansträningen som så att jag gör väldigt tydligt för hunden att jag inte accepterar att fåren springer förbi mig. Till en början får den hjälp av t ex liggkommandon för att hitta nycklarna till hur den ska bära sig åt för att lugna ner djuren, men målet är ju en hund som kan vara konstant på fötterna och inte behöver läggas var femte meter, så rätt snart slutar jag dadda hunden och kräver helt enkelt med hjälp av missnöjda och nöjda läten att hunden håller ett avstånd och tempo som gör att fåren inte tycker att de behöver fly upp i famnen på mig eller t o m förbi mig. I början av träningen hjälper jag givetvis hunden genom att gå i bågar eller serpentiner för att den ska få röra sig mer och göra sig av med spänningar utan att fåren börjar rusa - men det som är riktigt viktigt i min bild av den här träningen är att inte lösa problemen genom att släppa förarbalanspositionen och gå rakt genom flocken samtidigt som hunden går runt till andra sidan. Om det händer har jag blivit ett vallningsobjekt för hunden istället för en verksamhetsledare, och hunden har ingen chans att få erfarenhet av balans.

Mitt slutmål med den här baklängesvandringen är en hund som utan kommandon håller avstånd och tempo, och behövs det p g a något drag så positionerar den sig också en liten bit ut på flanken för att mota draget, men inte så mycket att den stoppar upp eller får djuren att vika av. Den har också lärt sig att inte bara följa efter flocken utan sätter ner tassarna med tryck och är hela tiden aktiv för att balansera perfekt mot mig. Den har ett gummiband mellan sig och djuren och kan nästan dra bakåt när det behövs. När det går riktigt bra kan jag gå långa raksträckor och då och då göra både små och stora sidorörelser som hunden plockar upp under fortsatt drivning (alltså inte genom att släppa och göra en ren flankingrörelse). Under tiden de här övningarna pågått (veckor eller månader) så har hunden också utvecklat både sitt eye och sin kroppskontroll och den har hunnit lära sig jättemycket om hur den ska bete sig för att kontrollera och styra djur under rörelse. Och simsalabim - nu kan den faktiskt driva!

När vi sedan vänder på steken och lär den att flytta djur från oss så har hunden med sig både teknik och balans från den grundliga förarbalansträningen och behöver bara övertygas om att fåren ska flyttas åt ett annat håll. Tänk så mycket lättare detta är för den när den redan har de redskap den behöver för att kontrollera djur under rörelse. I alla fall tycker jag att jag lyckats bättre med att utveckla självständig och välbalanserad drivning där hunden själv håller linjen sedan jag gått över till att träna hunden längre och grundligare i förarbalansläge.

Jag tycker att man rätt ofta både på tävlingar och i träningshagar ser hundar som mest bara följer efter djuren och inte har förmåga att styra upp drag och riktning utan hjälp av en massa kommandon. Många hundar klarar inte heller att jobba naturligt mot förarbalansen utan måste ha hjälp med både flankingkommandon och stopp. Vad beror det på? Är vi för ivriga att börja lära in tävlingsmoment innan hunden har fått chansen att bli trygg i sin teknik?

onsdag 23 mars 2011

En hink om dagen...


Nån som trodde att korthåriga hundar inte har någon vinterpäls att fälla? Ca en hink om dagen har jag borstat av dem den här veckan... Men det är ju ett vårtecken så det känns helt okej.

Några släktingar har varit här på lektion idag. Seths bror Simba samt Nihms bror Jeff som, precis som Zack, är barnbarn till Glen - och faktiskt kom jag på att Simba och Jeff är lite släkt på mödernet eftersom Nettle är mormor till dem båda. Det är roligt med alla dessa barn och barnbarn som kommer och tar lektioner - små egenheter man känner igen. Ökad kravnivå sedan förra lektionen, och både Frank och Jenny läser sina hundar så bra och förstår vad som måste till - förutom kärlek förstås, som alltid måste finnas!

söndag 20 mars 2011

Drivnings-clinic del 2


Hemma igen efter ett dygn på födelsedagsfest på Wanås gods utanför Halmstad. Hundarna har suttit på pang och haft tråkigt under tiden så träningen i eftermiddags gick super och jag fick inspiration till ett nytt avsnitt av drivningsclinicen.

Det kan låta hur bakvänt som helst, men en viktig förutsättning för att hunden ska kunna driva självständigt är harmoniska flanker. Det betyder:
> ingen "hetta" även om det är trångt läge eller drag
> inga jättebågar där hunden släpper kontakten med djuren, särskilt inte om den gör det för att den förutser drag eller flykt hos djuren
> ingen speed upp till kl 12 som avslutas med en grov överflank

Givetvis vill jag att en hund ska kunna lägga i en ny växel på flanken när det verkligen behövs. Men det vanligaste är att hunden lägger i den växeln själv för att den har något i huvudet som inte är bra.

Jag är alltså tillbaka i det här med hundarnas behov av att känna kontroll på flocken. Har den för stora, för små eller för snabba sidorörelser så är det för att den inte tror sig om att ha kontroll - eller för att vi tränar hunden på ett sätt så att vi hindrar den att ha en naturlig kontroll och kontakt med djuren.

Att hunden har bra flanker är alltså en förutsättning för en harmonisk kontroll, och därför måste hunden ha med sig harmoniska flanker i bagaget innan man börjar träna den att driva självständigt.

Även en hund av drivande typ som har lätt att känna kontroll under själva drivningen måste ha med sig harmoniska flanker innan drivningen som arbetsmoment kan bli lugn. Annars kommer den så fort den ska byta riktning eller om det är drag att spänna sig och speeda.

En hund som är mer av den flankerande typen som gärna släpper kontakten under tiden som den ska flanka från punkt A till punkt B behöver man istället "jobba in" så att den kan promenera på flanker runt fåren. Givetvis utan att börja glida eller eye:a.

Det finns många ställen där man kan kolla av att hunden är harmonisk i flankerna, t ex:
> Ställ fåren vid ena sidan i t ex en 25:a. Skicka hunden att gå mot dem medan du själv står kvar vid motsatta sidan av 25:an. När hunden har ca fem meter kvar lägger man den och ber den gå runt djuren till kl 12. Åt båda hållen ska det gå lika lugnt och fint, ingen tajtning, inget eye:ande, ingen speed, och endst en måttlig överflankning.
> Eller bara vanlig cirkelträning på en plats där det är lite drag. Hunden ska kunna gå välavvägt åt båda hållen, ur och i balans utan att bli för vid eller för tajt för att svara upp på draget.
> Gå runt och valla med hunden i förarbalansläge. Gå långsamt rakt mot ett staket, ända fram till staketet, och vänd sedan 180 grader rakt ut från staketet. Hunden ska utan stödkommandon kunna fortsätta att jobba bakom djuren på ett välbalanserat sätt och avstånd. Den får alltså inte tveka att gå in mellan djuren och staketet när du vänder ut med djuren bakom dig, den ska inte vilja vända och möta upp för att stoppa, och den ska inte rusa in bakom och ut på andra sidan med en grov överflankering.

Allt detta är alltså övningar där hunden både får och ska ha god kontakt med djuren på ett lagom avstånd utan att spänna sig. Jag växlar mellan en massa sådana här övningar tills hunden själv hittat sina flanker. Det tar längre tid än att trycka ut flankerna, men å andra sidan är det hållbart i längden och det sitter i kroppen på hunden istället för på det yttersta lagret fernissa som hunden har så länge den är nära oss och det inte krisar. Zack har mycket bättre flanker nu än för två veckor sedan när vi började träna. Hans flanker är mindre men harmoniska och det är inte stor dramatik för honom längre, och det blir inte heller stor dramatik för fåren med nya upptag när en spänd hund som släppt kontakten gång på gång kommer in och ska återuppta den. Alltså blir vallningen mindre ryckig, hunden lugnare och snart blir det en god spiral i träningen.

På filmen är Seth ett år och jag tränar honom att ha jämn kontakt med djuren i den dragkänsliga miljö som den här långsmala rastgården är. Ibland är han lite för tajt och ibland lite för snabb, men på det stora hela har han börjat känna efter riktigt bra hur han ska flanka för att kunna fortsätta gå med fåren utan att det blir vare sig stopp eller spring. Nu ett år senare är han helt super på att tryggt driva omkring djur på hur dragiga fält som helst utan hjälp med stopp och flanker.

onsdag 16 mars 2011

Drivnings-clinic del 1

Min och Susannes lilla ordväxling under förra inlägget om Zack har lett till inte mindre än tre epostmeddelanden idag med önskemål om tips kring drivningsträning. Japp, det är motiverat för drivningen är det som kräver mest av både förare och hund, och det är oftast brister i drivningen som begränsar hur långt man kan komma på tävlingsbanorna eller hur användbar hunden blir i verkligt arbete. Så nu startar jag en liten drivningsclinic, men för att det inte ska bli för långt får den bli i flera delar. Hoppas att ni är flera som vågar kommentera, fylla på och ställa följdfrågor.

Första avsnittet handlar om olika skäl till att drivningen inte fungerar. De flesta som känner sig missnöjda tror att det är en läggningsfråga hos hunden. I de flesta fall tror jag inte att det är så. Och jag tror inte heller att det i första hand beror på brister i drivningsträningen, utan att det handlar om brister tidigare i grundträningen.

Alltid när jag får ett problem att fundera över i träningen med mina egna eller elevers hundar, så går jag tillbaka till vallhundarnas kontrollbehov. De är ena riktiga kontrollfreaks, men det är inte så många av dem som är födda att själva skaffa sig kontroll under förflyttning/drivning. Här är en liten lista på vanliga problembeskrivningar från missnöjda förare:

> Hunden knatar på i för högt tempo bakom djuren, styr inte upp och bryr sig inte om vart det tar vägen.
> Hunden driver gärna en bit men är väldigt kvick på att plötsligt gå runt och vända upp djuren.
> Hunden är ovillig att gå mot djuren och blir ineffektiv eftersom den hela tiden ligger och glider upp mot förarbalansen.

Vad är det hunden saknar när det blir så här? I mina ögon saknar den inte i första hand medfödda egenskaper att driva, utan istället:

förtroende för att föraren har kontroll på djuren, dragningar och annat i situationen.

respekt för att det är föraren som är verksamhetsledaren.

Alltså har hunden en egen agenda för hur den ska återfå kontrollen över djuren, och så länge den har det kommer man ingen vart med träningen.

Nästa sak hunden behöver är bra teknik och självförtroende för att kontrollera djuren. Och här har jag med tiden kommit fram till att den tekniken lär jag hunden lättast i grundträningen innan jag börjar träna den i självständig drivning. Här är begreppet balans centralt. Mer om detta i ett senare inlägg i drivningsclinicen.

En tredje förutsättning för bra drivning är att hunden vet att den får och ska ha kontakt med djuren. Om vi har löst problem i den tidigare träningen genom att pressa ut hunden från djuren kommer detta att visa sig när det är dags att lära hunden att driva. Detta blir också ett framtida inlägg i clinicen.

Först när vi har checkat av att hunden har med sig alla de här bitarna i sin utbildning, är det meningsfullt att börja fundera över hur vi ska kompensera den enskilda hundens brister. Men det är som sagt - för det mesta - den lilla biten av problemet.


Nihm - en kille som har det naturligt. Men det är som sagt inte alls nödvändigt för ett bra slutresultat.

söndag 13 mars 2011

Nu är han här!


Nu är han här - Glen-sonsonen Seemework Zack som jag skrev om tidigare i år. Efter en lång resa genom Europa som startade 22 februari kunde jag lyckligen åka ner till Skåne och möta upp honom 7 mars. Och jag är verkligen lycklig för han är hittills allt det jag trodde. Tack Eva o Åsa för samarbete - vi får höras mer om det.

Och efter en vecka så säger jag bara att maken till hund har jag inte varit med om, att bara flytta in och äta och sova och fungera i flocken som han gjort är nästan ofattbart. Det här är hans femte hem sedan han lämnade uppfödaren och ändå är han positiv och jobbar hårt på att knyta an till mig och få sin beskärda del av uppskattning och uppmärksamhet.

Han blir två år i slutet av mars och är fårgalen så vi är redan igång med träning var dag. Han har uppenbara luckor i sin grundutbildning och en del som är fellärt ("fellärt" är kanske inget bra ord för det kan ju vara så att någon annan velat ha det så), men det är inte bara negativt för det gör att vi måste göra allt från grunden och lära oss varandras signaler ordentligt. Men nu måste jag jobba för brödfödan, så det får ni veta mer om en annan dag.

söndag 6 mars 2011

Hopp om livet

Jag behöver helt klart ljus för att fungera. Den här vintern har verkligen tärt på krafterna. Men igår visade sig himlen igen, och vips fick jag ork att fixa en massa saker och t o m ta av vantarna en stund för att hålla i en riktig kamera.


De lammen som föddes tidigt i januari är redan halvvägs mot slakt och äter nu hellre tillsamman med tackorna än inne i lammkammaren. De har utvecklat idisslingen fint och äter mycket.


Jungfrufödsel är ju dessvärre ett bekant fenomen inom fårhållningen. Hur det gått till kan jag inte räkna ut men i tisdags lammade en tacka, och med tanke på utseendet på lammet och på att förra Suffolkbaggen såldes vidare tidigt på hösten, så måste det vara ungbaggen jag köpte från Claes i augusti. Han har lämnat verkligt fin svärta på det här bagglammet som nästan går mot "blue merle" fast det väl inte finns på får (och helst inte borde finnas på hundar!). Här är han bara 5 dagar gammal men är redan igång hela dagarna och fajtas med de två månader äldre lammen. Fin bagge till ungtackor, och i mamman är det mjölkfår och Dorset, så där finns allt som behövs till bra köttproduktion - hör av er om någon vill ha honom för en tusenlapp i maj när han och hans syster skiljs från mamman, annars gör jag återtag på skinnet som skulle passa till dynor på köksstolarna.



Här är ett Texelbagglamm 6 veckor som jag tror kommer att bli riktigt fin, helt fyrkantig och med bra benställning bak vilket annars brukar vara en svag sida hos rasen.

Och vilket temperament! Alltid först och väntar aldrig en sekund om han tycker att det är läge för att stånga undan någon annan. Händer eller låter något oväntat så springer han inte iväg utan hoppar tre hotfulla steg framåt istället. Han ser inte jättestor ut men han är kompakt och väger som bly. Hans syster är lika fin. Blir till salu mönstrad i maj.


En Suffolkbagge som tyvärr blivit brun på huvud och ben, men i övrigt är fin och välväxt. På grund av färgfelet ska han inte gå till rasavel, men om någon är intresserad av honom till köttproduktion så är han utmärkt och kan fås för endast 1500:- i maj.

Här tillsammans med mamma och syster i rätt färg.


Sapp, älskade utomjording! Träningi högt tempo och med mycket "action" senaste veckorna har verkligen givit resultat. Nu balanserar och jobbar Sapp aktivt bakom djuren på ett helt annat sätt än innan, och jag har fått upp tempot på flankerna rejält. Han är lättförd för han behöver aldrig bromsas i drivningen. Nu börjar han fungera så bra att jag känner att han är färdig att flytta ut ur min skyddade verkstad. Och vad ska jag göra sedan, jag som alltid måste ha något "omöjligt" projekt att jobba med?


Och till sist min ögonsten Seth. På bildserien jobbar han självständigt efter att jag visat honom ett lamm som han skulle separera från de övriga ute på rastgården.



Superkoncenterad som alltid och bryr sig varken om lammen han har bakom sig eller mig som ligger med kameran på andra sidan lammet.

Och till sist efter någon minut eller två utan ett enda kommando från mig efter att jag visat honom lammet: lammet har gett sig och försöker inte längre ta sig in i fårhuset.