Hellre får än fruntimmer eller Mitt liv med hanhundar

Nej det verkar farligt, sa Lucky och tackade nej till den första dejten han blivit inbjuden till. Det hände förra veckan.

Som jag berättat tidigare hade han fått chansen på Skogsvallarens Queenie som ägs av Kristian och Annelie Carlsson på kennel Sheepchaser. Jag tycker riktigt bra om Queenie så det hade varit roligt och spännande att få se vad Lucky hade bidragit med i en valpkull. Det han har bakom sig i stamtavlan är ganska varierat och man vet aldrig ju aldrig hur mycket fenotypen överensstämmer med genotypen innan man har provat. När Lucky inte vågade hoppa upp på Queenie fjärde dagen som hon var villig var Kristian och jag överens om att Kristian skulle hitta en annan hane innan det blev för sent. Det blev Eva Erikssons Jack som bara gått VP än så länge - till både utseende och arbetsstil är han och Lucky förvillande lika men de har inget gemensamt i stamtavlan. Roligt och modigt av Kristian tycker jag, en mindre uppfödare som vågar testa unga oprövade förmågor som inte hunnit göra sig något namn ännu - ofta gör ju uppfödare i sådana lägen ett ängsligt val av någon känd hane som ska sprida lite guldglans över den okända tiken oavsett hur dåligt de passar ihop.

Vad hände med självsäkra Lucky då? Han som alltid levt på ett otroligt självförtroende och tagit för sig av allt roligt som livet kunnat bjuda på? Först var han bortlämnad till Kristian några dagar men valde att ligga och titta på Kristians träningsfår och ponnyhästar utanför huset istället för att bry sig om Queenie. Sedan kom Kristian hit med de tu, och det jag såg på en gång såg mest ut som rädsla hos Lucky. Osäkert för vad, men så fort man såg att nästa steg var hoppreflexen så såg han skamsen ut och gick sin väg eller hoppade upp på mig eller Kristian för att tigga stöd. Jag vet ju inte om han blivit åthutad i samband med löptikar någon gång innan han kom till mig 14 månader gammal. Det kan också vara lite tonårsosäkerhet som fallit över honom. Efter Nurseryfinalen i Norge så ställde jag av honom helt från vallningsträning och det tog bara någon vecka så blev han väldigt låg och känslig för alla sorters tillsägelser från mig, t ex väldigt ovillig att följa med på motion om vi ska förbi ett ställe där jag brukar få huta åt Mae att inte jaga vildsvin, etc.Och dessutom har han fått börja backa för Zack som han tidigare dominerat totalt - nu mår ju Zack som en prins och har vuxit enormt när han inte har ont längre.

Och visst ska Lucky slippa tjejer! Nu får det vara tills han själv väljer att visa något aktivt intresse.

Men alla ni som har tikar och tror att det här med hanhundstjänster är något enkelt, här ska ni få höra:

Det här är Random Gadd (att skilja från Gadd II), den första riktigt bra Border Collie jag fick tag på, inköpt som valp av Ylva Holgersson 1997. Han satte en helt ny standard på min syn på vad en vallhund ska ha med sig i bagaget. Han var nånstans mellan 1,5 och 2 år  när han skulle ha sin första tik på besök, och eftersom tiken skulle bo hos min syster någon mil från mitt så hade jag Gadd med i bilen när jag åkte och mötte upp tiken. Det var ett väldigt ylande så efter någon mil sa jag "håll klaffen". Det blev knäpp tyst på en gång, men det blev också helt omöjligt att få honom intresserad av tiken som på nästa löp istället betäcktes med Gadds kullbror Odd. Under tiden växte Gadd också till sig så ungefär samtidigt som hans bror fick ta hand om tiken som Gadd ratat betäckte Gadd sin första tik. Han hann med ytterligare en tik innan han bara fyra år ung blev överkörd av en rattonykter person när vi var på väg hem från valborgsmässofirandet i grannbyn.

Sedan var det Glen - han började sin karriär med att rata den ena tiken efter den andra - han brukade titta på mig och säga nånting i stil med "du som har ordnat till allt annat i mitt liv, skulle du inte kunna ta hand om de här jobbiga typerna också?". Till saken hörde att Glen kom till mig som ett "autistiskt" omplaceringsfall när han var fem år gammal, men eftersom jag visste att han haft en kull i Skottland som ung så trodde jag rätt länge att han skulle "hitta tillbaka" till parningsbeteendet precis som han hela tiden hittade tillbaka till andra "normala" sociala beteenden. Efter ett antal ratade tikar bestämde jag mig emellertid för att inte ta emot fler och låta honom slippa något han uppenbarligen tyckte var jobbigt. Han och Nettle delade hundgård under ett höglöp utan att något hände, och under nästa löp också - nästan, för plötsligt helt utan förvarning under en motionsrunda i skogen så hoppar han på henne och de sitter fast innan jag ens hunnit fatta vad som händer. Jag lät det hända några gånger till av rent terapeutiska skäl och åkte sedan till veterinären och sprutade Nettle. Ett år senare lät jag dem para sig planerat, och i den kullen föddes bl a Eva Erikssons Flash.och kanske mindre känd men minst lika bra Christer Larssons Ty Nant Rex.

Eftersom Glen var fem år när han kom till mig så var han ju redan en bit till åren innan han kom i avel, men hann med att få 76 avkommor innan jag satt stopp eftersom han då började få problem med prostatan i samband med parning. Efter händelsen med Nettle behövde jag aldrig lämna tillbaka någon tik obetäckt men Glen var en mardröm för mig när det gällde tikar - och säkert för många tikar och tikägare också. Förutom att han var tekniskt klumpig så var han inte det minsta intresserad förrän precis sista dagarna av höglöpet, och ofta hade tikarna redan börjat säga ifrån att de inte längre var intresserade. Värsta minnet är en tik som Kerstin Johansson skulle ha parad - tiken bjöd ut sig å det grövsta i en hel vecka och andra hanar ylade och hoppade i luften efter henne medan Glen fullkomligt nonchalerade henne. Jag ville att de skulle hitta en annan hane men Kerstin hade, som vanligt, is i magen. Dag 8 efter att tiken börjat stå var hon inte längre intresserad, men då tyckte Glen att det var dags. Han våldtog henne även nästa dag trots att hon fräste och var arg, och resultatet blev en normalstor kull.

Nästa kille var Ty Nant Kep, kullbror till Eva Erikssons Nike och till Seths och Doffs mamma Day. Han hade egenheten att bara betäcka varje tik en gång. Han genomförde snällt parningen när som helst i löpet men eftersom många tikar står innan de haft någon ägglossning så var det flera tikar som gick tomma efter honom om tiken lämnats in för tidigt - det spelade ingen roll om höglöpet inträffade 5-7 dagar senare; han gjorde ändå inte om parningen!

Och här är Ty Nant Doff, normalt sexgalen och tekniskt skicklig - hade nog kunnat ändra min uppfattning om knepiga hanhundar om inte ödet velat annorlunda.Han än nog den ende i denna kavalkad som i ett fritt val mellan en fårflock och en löptik valt tiken - smart nog att inse att tikar är en bristvara till skillnad från fåren som alltid finns. Som treåring fick han dock hjärtproblem efter först en infektion och strax därefter ett ormbett som höll på att kosta honom livet så han hann bara med en parning innan dess. Jag omplacerade honom hos "fårvänner" i Blekinge som inte är lika stora träningsnarkomaner som jag utan bara vill ha en hund som hjälper till med normala gårdssysslor. Numera verkar förmaken i hjärtat hålla rytmen även efter ansträngning och jag känner mig lite sugen på att ge Doff en chans till som avelshund. Men modet sviker!

I den enda kullen han har så är fyra av sex avkommor röntgade med C och de andra två oröntgade - inget fel som kommer att påverka hundarnas funktion enligt uppfödaren som kontaktat SKKs avläsning, men det lär kräva en för stor ansträngning att försöka sälja en kull efter en hane som är inblandad i sådan HD-statistik. Hade detta hänt efter ett antal felfria kullar så hade saken varit i ett annat läge, men att använda honom nu lägger ansvaret på mig att vända statistiken. 

Den här händelsen har fått mig att tänka mer på att hundar som paras ska vara i exteriör harmoni med varandra.Då menar jag inte lockar och långt hår, vita ögon och fladdermusöron och annat som en del uppfödare tycker är snyggt eller fult, utan jag menar kroppskonstitutionen. I det här fallet med de fyra C-höfterna har både Doff och tiken bra HD-statistik i släkten men tiken är reslig, ganska lång rygg och flack medan Doff är en liten hane (14-15 kg), lågställd, kort kropp och mycket kompakt.Och jag har tänkt på det ibland i andra kombinationer också där man fått höra om skelettproblem av olika slag, att det kanske inte är så konstigt. Att en Border Collie kan se ut precis hur som helst är en naturlig följd av att aveln sker på andra grunder än exteriör rasstandard, men av just det skälet tror jag att det finns skäl att beakta kroppskonstitutionen vid valet av partner. Doff hade varit en perfekt partner till Mae både exteriört och arbetsmässigt samtidigt som det hade varit en chans att fortsätta på min egen tiklinje, men nej modet har svikit. Men nu håller visst ämnet på att flumma ut... hejdå för den här gången!

Två låglandskossor till

Fotot är en uppföljning på bilden med Zack i förra inlägget. Jag har fått det från Susanne Johannesson. Släkten går igen i vissa individer kan man säga, och det intressanta är att egenskapen drivteknik också följer med detta utseende bland alla Glen-ättlingar jag sett. Barn och barnbarn med annat utseende är det inte alls lika tydligt på.

Längst bort på fotot är Zacks faster Peg som ägs av Susanne Johannesson och som är dotter till Glen och Susannes Yojimbo Jill.Närmast kameran är Pegs dotter Kate efter Anneli Wallins Ids. Kate ägs också av Anneli.

Visst är det spännande med hundar som är så speciella i både någon vallningsmässig egenskap och till utseendet och att det sedan visar sig samvariera när de går i avel!?

Dags att gå i ide

Skulle åkt ner till Blekinge ikväll i hundärende men varning för oplogade vägar och snödrev sköt upp den utflykten till imorgon, och vips blev det en stund över till att t ex uppdatera bloggen.

Tema i årets advenstlåda "Between a rock and a hard place". Sten och taggtråd huvudsakliga materialet, men lite fårull är ju alltid bra att använda så hjärtat är gjort av det.

Vintern kom fort och lite oväntat efter en lång värmeperiod. Hade tänkt att den här tackgruppen kunde gå ute tills det var dags att sortera upp dem för betäckning kring jul, men så enkelt skulle det visst inte vara utan det blev att lägga två dagar på att göra i ordning inne för dem. Det gällde att ha en hund som låg på bakom för att få djuren framåt i den djupa snön över diken och stenmurar när de skulle vallas hem.

Och även de här söta flickorna fick raskt flytta in.

De två senaste veckornas träningskrut innan snön kom har jag lagt på Mae. Hon är över två år nu och det har hänt mycket mentalt med henne, en helt annan stadga än för bara några månader sedan. Hon är en sådan där hund som det är lite lätt att glömma att träna och bara stå och njuta av medan hon gör vad hon själv tycker - hon är unikt välbalanserad bakom djuren. Men så är det ju det där med flankerna-;)! Varför släppa kontrollen bakom djuren och ge sig ut på en flank??? Så nu har jag lagt två hela veckor på att försöka räta ut hennes frågetecken kring flankerna - ett stort vänster betyder INTE "tryck lite på vänster flank" utan det betyder SLÄPP OCH SPRING. Jag brukar inte använda longerpiska för att slå med den utan bara som förlängd arm ibland i nybörjarträningen, men nu har jag gått 30-50 meter bakom henne i drivningarna och smällt till med piskan i luftan samtidigt som jag sagt åt henne att flanka stort. På de flesta hundar gör ett piskljud att hunden tappar fokus på djuren, men med Mae har det fungerat bra. Hon har förstått vad det är jag kräver även om hon fortfarande rätt ofta behöver påminnas, lite som Glen var på sin tid - tog flankingkommandon på andra tillsägelsen.

Och så har Mae fått en ny stamtavla. Uppgifter om hennes släktingar lite överallt i Europa som jag hittat på internet fick mig att misstänka att den stamtavla som fanns på Vallreg när jag köpte Mae inte var rätt (själv hade jag bara hennes "certificate" från ISDS). Hon är ju den hon är oavsett vad det står i stamtavlan, men om jag betäcker henne om någon månad så kan det ändå vara kul för mig och schysst mot valpköparna att det är rätt. Efter lite korrespondens med Teun van den Dool och ISDS registreringsavdelning är nu allt utrett och felet har begåtts här i Sverige, så man kan ha fortsatt förtroende för van den Dools kompilerade stamtavlor-;). Det var stamtavlan bakom Maes mamma som var fel, så hon är inte linjeavlad på Scrimgeours Ben - jag själv tycker bättre om den stamtavla hon nu har på Vallreg och som är rätt, så slutet gott.

Och vad är det här då? Fotot kom med eposten idag från Maja och på ämnesraden i meddelandet stod det "Glen?". Men nej, det är inte Glen utan Zack! Hur lika varandra kan farfar och sonson vara?! Maja tog fotot i oktober på potatisåkern när vi pustade ut efter upptagningen. Som ett resultat av Zacks konvalescens efter operationen i somras när han inte fick vara i hundgården gjorde han en raketkarriär som familjehund - och han har verkligen naturliga anlag; aldrig påträngande och klistrig utan bara väldigt nöjd med att försynt få finnas med i bakgrunden.Ni kan skratta åt mig, men jag hävdar bestämt att Glens ädla ådra har gått igen i en del av ättlingarna, särskilt i dem som likt Glen ser ut som SLB-kossor.