Nej jag har inte försvunnit från jordens yta men jag har haft fullt sedan jul med ett stort jobb med lämning av råmanus på fredag, och sedan nytt beting som drar igång på måndag. Lika bra att gneta på och dra in pengar den här händelselösa delen av året.
Jag har engagemang i många saker där jobb och liv går i vartannat, men även för hundverksamheten brukar jag alltid göra en liten årsresumé vid nyår, titta i kristallkulan och sätta upp mål för det nya året. Men i år hade jag verkligen ingen lust. Har haft så mycket otur med sjuka och skadade hundar senaste åren och varit tvungen att överge målsättningar på löpande band. Man hamnar mentalt lite i "mitt livs nåväl" och "vad är väl en bal på slottet?". Enda sättet att tackla sådant är att vända motgångarna till fördel. Och vad skulle det kunna vara då? T ex får man till slut en rätt avslappnad attityd till "framgång" - det får flera dimensioner - och det leder till en mer målrelaterad träning och tävling på hundarnas villkor istället för en resultatrelaterad på mina villkor. Det kommer vi att ha nytta av om både jag och hundarna håller fysiskt 2013. Vi ska försöka ha roligt, och sedan får vi se vad det leder till.
En ljuspunkt den här veckan (innan nästa snötäcke utlovas till helgen) är att det varit barmark och att tjälen släppt i ytskiktet, så att det har gått att göra några träningspass. Igår var det tvååringarnas tur att gå varsin vända på 15 vilda tackor som inte sett dagsljus sedan början av december. Lucky fyller snart två år och Mae är två och ett halvt - det är lite lätt och farligt att glömma att de är så unga, men det är lätt hänt med hundar som är fullt ut seriösa med de uppgifter man ger dem. I alla fall gav det en påminnelse om att en Border Collie inte är en Border Collie utan väldigt olika varandra och därför måste tränas och köras på helt olika sätt.
Båda tog sig framgångsrikt an uppgiften "kontroll", men där försvann likheterna. Lucky som var först ut är oerhört rörlig och ger sig ut på flankerna för att bromsa, tar snabbt kommando från mig och är väldigt styrbar - men han har inte riktigt förmågan ännu att greppa djuren under drivning utan tar hela tiden initiativ till andra "kontrollåtgärder". Det blev lite svårt att få ner tackornas springande i kontrollerad marsch även om hans påpasslighet gjorde det ganska lätt för mig att styra flocken runt åkerholmar och diverse "låtsasgrindar". Sedan är det Maes tur att presentera sig - plötsligt blir tackorna helt stilla och flockar sig. Mae ger dem två sekunder att kolla in henne och se vartåt hon pekar att de ska gå, och sedan ligger hon där och matar på i samma tempo och med samma avstånd hela tiden. Men hon har så mycket koncentration lagd i detta att hon inte tar i tillräckligt när jag ger flankingkommando utan missar alla "grindhål" och andra låtsashinder som jag styr mot. Lucky hade vunnit över henne på en tävling, men Mae vann i kontroll och lugn.
Det är roligt att träna båda två, och det var ju roligt vi skulle ha 2013! Och sedan ser det nog ut som att Mae inte ska träna så mycket i vår... Men vi får se, ska som sagt inte ta ut något i förskott i år.
onsdag 9 januari 2013
söndag 23 december 2012
Svart jul
Svart jul skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1917, alltså när första världskriget skulle döda i ännu två år. Världen har tyvärr inte blivit en bättre plats. Dikten ingår i diktsamlingen Flora och Bellona som utgavs 1918.
Tänd intet ljus i denna svarta kväll,
då rymden själv är som ett skjutet spjäll
och ingen Mikael med heligt svärd
vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd.
Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro,
i högre kor, in dulci jubilo.
»Mörkt och förbi»
är denna jultids dova melodi.
En ovis jungfru lik, har världen spillt
sin lampas olja, veken ryker vildt,
brudgummen dröjer, ingen klockas sång
förkunnar furstars tåg och stjärnans gång.
I denna natt föds ingen Gud på nytt,
och barnans ängladröm är grymt förbytt:
tills jul går ut,
svartalfer stå på vakt vid stugans knut.
Med möda håller fattig moder varm
den späde sonen vid sin klena barm,
och hennes juldröm är Marias nöd:
härbärget ger ej rum, ej logen bröd,
Herodes knektar gå från port till port -
svep barnet in och hasta hädan fort!
flykt och farväl
är julens ottesång, du trötta själ.
Men juldag gryr, nu skälva sky och lund,
och jorden vaknar ur sin smärtas blund,
och jorden vaknar till sin smärtas syn,
en tövind stryker hennes ögonbryn,
och tårar stänka från hans svala hand,
som viftar julfrid över skumma land -
nej, ett adjö
till mödrars söner som stå upp att dö.
Tänd intet ljus i denna svarta kväll,
då rymden själv är som ett skjutet spjäll
och ingen Mikael med heligt svärd
vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd.
Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro,
i högre kor, in dulci jubilo.
»Mörkt och förbi»
är denna jultids dova melodi.
En ovis jungfru lik, har världen spillt
sin lampas olja, veken ryker vildt,
brudgummen dröjer, ingen klockas sång
förkunnar furstars tåg och stjärnans gång.
I denna natt föds ingen Gud på nytt,
och barnans ängladröm är grymt förbytt:
tills jul går ut,
svartalfer stå på vakt vid stugans knut.
Med möda håller fattig moder varm
den späde sonen vid sin klena barm,
och hennes juldröm är Marias nöd:
härbärget ger ej rum, ej logen bröd,
Herodes knektar gå från port till port -
svep barnet in och hasta hädan fort!
flykt och farväl
är julens ottesång, du trötta själ.
Men juldag gryr, nu skälva sky och lund,
och jorden vaknar ur sin smärtas blund,
och jorden vaknar till sin smärtas syn,
en tövind stryker hennes ögonbryn,
och tårar stänka från hans svala hand,
som viftar julfrid över skumma land -
nej, ett adjö
till mödrars söner som stå upp att dö.
lördag 22 december 2012
Lästips om gener och miljö
Det här inlägget leder så småning om fram till en länk med ett mycket intressant lästips, en populärvetenskaplig artikel jag hittade i Svenska Dagbladet häromdagen om den genetiska yttre kunskapsfrontens nuvarande ståndpunkter. Den bidrar med perspektiv och ödmjuk respekt som kan vara intressant att ha med sig nu under den intensivaste uppfödarperioden för vår ras. Vem hoppas inte på att föda upp nästa stjärnkull med vallhundar? Och hur mycket eller lite betyder alla de ansträngningar som görs för att välja rätt partner?
Tråkigt nog kommer många förhoppningar på skam av det skälet att det inte alls är självklart att en hund nedärver det den själv visar. Det beror bl a på att alla gener i varje individ finns i två upplagor (en från mamman och en från pappan), och av alla gener finns i två varianter, antingen dominanta eller recessiva (=vikande) som nedärvs enligt vissa regler. Även om en individ visar upp egenskaper från ett dominant anlag så nedärvs ju som bekant även recessiva gener och kommer i ett antal av avkommorna att finnas i dubbel upplaga och därmed visa sig. Vill man öka säkerheten för hur avkomman kommer att bli i en viss egenskap är det alltså minst lika informativt att titta på hur mycket egenskapen visar sig hos någorlunda nära släktingar. Särskilt viktigt att titta på släkten blir det när det gäller kvantitativa egenskaper och egenskaper som styrs av flera gener, som t ex temperament, mankhöjd, höftledsdysplasi eller flankerande beteende om vi går in på vallningsegenskaper, alltså sådant hunden kan ha mycket eller litet av på en glidande skala.
Oväntade överraskningar - både positiva och negativa - får vi också av det spännande och (tror jag) oförutsägbara fenomen som genetikerna kallar överkorsning. Överkorsningen är den vanligaste typen av rekombination av gener och sker redan vid bildandet av ägget respektive spermien. (Kanske är detta organismers sätt att säkra nödvändig biologisk mångfald?) Utan att gå in på detaljer är det en process där arvsmassan i mammans respektive pappans kromosomer blandas. Parvis lika kromosomer lägger sig tätt intill varandra och byter en varierande mängd genetiskt material mellan sig varvid den skapar ägg och spermier med nya kombinationer av gener. Därmed kan man också få avkommor med helt oväntade kombinationer av egenskaper.
När vi väl genom val av föräldrar har en kull valpar med vissa genetiska egenskaper (och det kan variera starkt mellan individerna i en kull om genvariationen hos föräldrarna är stor) så har vi kvar hela den sista spännande biten där forskningen ännu bara är i sin linda. Och nu kommer mitt tips på intressant artikel. Den beskriver nämligen på ett enkelt, men inte förenklat, sätt var genforskningen står idag kunskapsmässigt. Det handlar om hur gener, celler och organismen interagerar med varandra och med den omgivande miljön. Tro inte att det är så enkelt att en individs gener automatiskt avgör hurdan individen blir. Det är ett mycket mer komplicerat samband som avgör om och hur olika gener aktiveras. Kroppens sätt att inaktivera en gen är att fästa metylmolekyler till DNA, och många gånger krävs det händelser i den yttre miljön för att lossa dessa metylmolekyler från generna. Läs bl a den spännande redogörelsen för vad som händer med råttungar som inte blir slickade av sin mamma.
Och för att återkoppla till de inledande stora förhoppningarna om att avla fram nästa stjärna på vallningshimlen, så blir ju varje uppfödares stora frossa att bestämma sig för hane till sin tik ganska avdramatiserad. Man kan nog sluta noja över individer och istället titta på vad som brukar följa med i paketet i olika linjer - och har man inga typade linjer att förlita sig på vare sig hos tiken eller hanen, ja då är det nog verkligen bara som att ställa sig vid den enarmade banditen och dra i spaken. I alla händelser spännande även om man inte alltid har tur! Chansen att ha tur idag är i alla fall mycket större än för 20 år sedan eftersom hela rasen under denna tid genomgått mycket stora förändringar som jag tror alla inblandade är beredda att säga varit till det bättre.
Tråkigt nog kommer många förhoppningar på skam av det skälet att det inte alls är självklart att en hund nedärver det den själv visar. Det beror bl a på att alla gener i varje individ finns i två upplagor (en från mamman och en från pappan), och av alla gener finns i två varianter, antingen dominanta eller recessiva (=vikande) som nedärvs enligt vissa regler. Även om en individ visar upp egenskaper från ett dominant anlag så nedärvs ju som bekant även recessiva gener och kommer i ett antal av avkommorna att finnas i dubbel upplaga och därmed visa sig. Vill man öka säkerheten för hur avkomman kommer att bli i en viss egenskap är det alltså minst lika informativt att titta på hur mycket egenskapen visar sig hos någorlunda nära släktingar. Särskilt viktigt att titta på släkten blir det när det gäller kvantitativa egenskaper och egenskaper som styrs av flera gener, som t ex temperament, mankhöjd, höftledsdysplasi eller flankerande beteende om vi går in på vallningsegenskaper, alltså sådant hunden kan ha mycket eller litet av på en glidande skala.
Oväntade överraskningar - både positiva och negativa - får vi också av det spännande och (tror jag) oförutsägbara fenomen som genetikerna kallar överkorsning. Överkorsningen är den vanligaste typen av rekombination av gener och sker redan vid bildandet av ägget respektive spermien. (Kanske är detta organismers sätt att säkra nödvändig biologisk mångfald?) Utan att gå in på detaljer är det en process där arvsmassan i mammans respektive pappans kromosomer blandas. Parvis lika kromosomer lägger sig tätt intill varandra och byter en varierande mängd genetiskt material mellan sig varvid den skapar ägg och spermier med nya kombinationer av gener. Därmed kan man också få avkommor med helt oväntade kombinationer av egenskaper.
När vi väl genom val av föräldrar har en kull valpar med vissa genetiska egenskaper (och det kan variera starkt mellan individerna i en kull om genvariationen hos föräldrarna är stor) så har vi kvar hela den sista spännande biten där forskningen ännu bara är i sin linda. Och nu kommer mitt tips på intressant artikel. Den beskriver nämligen på ett enkelt, men inte förenklat, sätt var genforskningen står idag kunskapsmässigt. Det handlar om hur gener, celler och organismen interagerar med varandra och med den omgivande miljön. Tro inte att det är så enkelt att en individs gener automatiskt avgör hurdan individen blir. Det är ett mycket mer komplicerat samband som avgör om och hur olika gener aktiveras. Kroppens sätt att inaktivera en gen är att fästa metylmolekyler till DNA, och många gånger krävs det händelser i den yttre miljön för att lossa dessa metylmolekyler från generna. Läs bl a den spännande redogörelsen för vad som händer med råttungar som inte blir slickade av sin mamma.
Och för att återkoppla till de inledande stora förhoppningarna om att avla fram nästa stjärna på vallningshimlen, så blir ju varje uppfödares stora frossa att bestämma sig för hane till sin tik ganska avdramatiserad. Man kan nog sluta noja över individer och istället titta på vad som brukar följa med i paketet i olika linjer - och har man inga typade linjer att förlita sig på vare sig hos tiken eller hanen, ja då är det nog verkligen bara som att ställa sig vid den enarmade banditen och dra i spaken. I alla händelser spännande även om man inte alltid har tur! Chansen att ha tur idag är i alla fall mycket större än för 20 år sedan eftersom hela rasen under denna tid genomgått mycket stora förändringar som jag tror alla inblandade är beredda att säga varit till det bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)