Ögonlysta

Hela gänget ögonlystes igår - ja även Zack trots att han nog får anses utesluten för avel, men det kan ju ändå vara skönt att veta att han inte har några ögonproblem. Allt såg jättefint ut på alla.

Ett gott skratt kan man ju bjuda på

Idag har jag tävlat IK1 med Mae och Lucky. Mae har börjat vänja sig vid det sociala livet på en tävlingsbana och gjorde idag för första gången ett fullt normalt hämt borta. Tre p bort på utgången för att den var lite onödigt vid men i övrigt felfritt, alltså 47 på hämtet. Hon var med mig och lyhörd hela drivningen också - kan köra henne en hel bana utan att stoppa henne innan vi är framme i delningen - men eftersom jag stod kvar vid stolpen så blev det en del strul på crossen och av linjen eftersom tackorna (mycket begripligt) börjat tröttna på både tävling och hällregn.

Hur som, dagens skratt bjöd Mae och jag på i delningen. Domaren Johan Gustafsson  bara brast ut högt och ljudligt, och Eva E också som stod på tur och skulle starta efter mig. Vad hände? Mae hjälper till hur bra som helst med att fixa en lucka, kommer in som ett streck och tar kontroll - men på de tre istället för de två. Och vad var det för roligt med det - det händer väl varenda tävling att några gör det? Jo, det var så himla snyggt och kontrollerat och jag vänder mig helt cool mot de två som trippar iväg så fint att jag bara står där och tar för givet att Mae är på väg - men hon har gått iväg med de tre åt andra hållet lika lugnt som jag står och kollar på de två. Rygg mot rygg och lika fokuserade på varsin flock och lika omedvetna om vad den andra höll på med...haha.

Men detta är än så länge lite typiskt Mae - koll på djuren i första hand och på mig i andra. Vi har lite det här problemet i delningsträningen, att hon väljer att vända mot de djur som hon känner mest motstånd i - då har hon max kontroll. När jag lär in delningen kallar jag inte in mina hundar och låter dem springa rakt igenom utan jobbar mycket med att tagga upp dem på själva särhållningen, så det är ju inte så konstigt att de har en inlärningsfas när de helst går på de djuren som det är mest motstånd i.

Lucky kändes mycket lättförd och mjuk samtidigt som det är kraft i allt han gör, men han överraskade med att stanna flera gånger på utgången för att känna in draget innan han fortsatte - han snävande inte in utan höll bågen och djupet i upptaget men åtta poäng bort på utgången - helt okej bedömning, det ska kosta - sedan fullt på upptag och framdrivning. En miss på höger och vänster vid en grind och några andra småfel av helt okej slag för hans träningsnivå + ett extra varv runt fållan p g a att jag bad honom gå ett steg för nära djuren när de var i öppningen (jag trodde faktiskt att de skulle gått in då, men Lucky visste uppenbarligen bättre eftersom han redan hade stannat själv när jag sa "fram" en gång till) - vi slutade på 74 poäng och en åttondeplats. Kunde varit tryggare med några rankingpoäng till, men han har troligen de poäng han behöver för att vara med i nästa års unghundscup - och annars får vi väl gå en IK1 till nästa säsong!

Igår lördag tävlade vi inte av flera olika skäl, bl a att specialisten som opererade Zack var och gästopererade här nere i Småland och hade kontaktat mig för att han ville se om Zack verkligen var så bra som min vanliga veterinär meddelat. Och Fredrik var riktigt imponerade över hur väl jag lyckats muskla upp Zack trots alla rörelserestriktioner. Nu har han alla muskler han behöver runt bogen för att jag ska få börja träna honom igen (gissa vad vi åkte hem och gjorde i fem minuter trots ösregnet?). Nu ska vi trappa upp träningen till normal nivå på en månad och under tiden fasa ut NSAID - och går det bra är han friskskriven om en månad.

Stort resultat av liten insats - om alla ställer upp

Gener läggs på plats

Det här är en uppföljare till mitt inlägg i CEA-frågan ”Att veta och att välja” 5 september. Först en kort sammanfattning av det här inlägget för er som vill ha snabba fakta utan att behöva läsa och förstå för mycket:

CEA kan på ett fåtal generationer nå förekomsten 0 % om ALLA - både tikägare/uppfödare och hanhundsägare – tar sitt fulla ansvar för att alltid leva upp till en enda enkel regel:

1)      En av parterna i en parning ska alltid vara konstaterat normal/clear.

Att nå 0 % kommer dessutom att gå snabbare och inte minst lättare om alla också lever upp till en regel till:

2)      Den andra parten får inte vara drabbad/affected.

I dagsläget pekar statistiken på att var fjärde Border Collie (hane eller tik) inte kan paras fritt med hänsyn till CEA-ärftligheten – och det börjar faktiskt vara lite tråkigt tycker jag, i synnerhet som man också försöker välja bort epilepsi, andra ögonproblem och för hög förekomst av osteochondros och HD. Det är ju efter vallningsegenskaperna man helst vill välja föräldrar till den valp man ska köpa, eller välja partner till den tik man vill ta valpar på. Att i det läget göra en gemensam satsning för att bli av med CEA-problematiken är väl vettigt när det nu är så enkelt. Vore inte detta en rimlig överenskommelse inom en rasklubb?

I mitt förra inlägg funderade jag över hur man ska hantera den information man kan få om CEA-genen hos sin hund genom att skicka in ett blodprov till Optigen. Jag utgick från den statistik man får av att kolla gentestade hanar på SVAKs täckhundslista och kollade även allmän statistik från Optigen, och gjorde ett resonemang som byggde på att ca 25 % (alltså var fjärde BC i Sverige) är anlagsbärare och/eller sjuk. Med klena matematikkunskaper i bagaget landade jag då i konstaterandet att all användning av anlagsbärare skulle uppföröka förekomsten av anlagsbärare. Efter att ha fått feed back från två matematiker på Chalmers som till vardags räknar just på populationsutveckling så har jag nu blivit rättad i mitt antaganden om utvecklingen och fått nya intressanta kunskaper. 

Det roliga budskapet är att så länge en av parterna är konstaterat normal och den andra ej sjuk så sker en halvering av antalet anlagsbärare varje generation. Att det är så beror på att den muterade genen har en konstaterat klassisk recessiv nedärvning. I den mån även sjuka individer (alltså dubbla muterade anlag) används i avel eller s k matadoravel förekommer med bärare eller sjuk hane kommer utvecklingen mot 0 % att försenas - men den långsiktiga trenden är ändå på väg mot 0 % om grundregeln ”alltid en normal” efterlevs av alla. Ett större problem med matadoravel och avel med sjuka hundar är att man får en ”puckel” med väldigt många bärare. Då blir den genetiska variationen i populationen under en period starkt begränsad bland de hundar som går att använda i säker avel och avel som leder till 0 % (där alltid en part ska vara normal). En sådan genetisk begränsning kan bli så allvarlig att regeln ”alltid en normal” inte är praktiskt genomförbar eftersom det alltid finns en massa andra egenskaper och släktskap som måste vägas in. Där befinner sig t ex vanlig collie.

Eftersom jag är oskolad i teoretiskt matematiskt tänkande hade jag svårt att fatta att den enkla grundregeln ”alltid en normal” till slut leder till 0 % muterade gener. Därför landade vi en lördagskväll (efter en god middag på lammfärsfylld squash) med mina lådor med knappar i olika färger, och då kunde jag fatta. Möjligen fick också matematikern vid min sida något ut av min knapp-pedagogik för han skulle ta med sig den till sina introduktionskurser för nya studenter.

Ett gentest hos Optigen lämnar besked om någon av följde tre genstatus:

1) hunden är normal/clear, dvs både genen från mamman och pappan är normala
2) hunden är carrier/anlagsbärare, dvs genen från mamman ELLER pappan är muterad
3) hunden är affected/sjuk, dvs genen från både mamman OCH pappan är muterad

Optigens statistik från USA, och mina egna räkningar av hundar på SVAKs täckhundslista och valpförmedling, pekar på att det kan se ut ungefär så här i Sverige:

75 % normala
23 % bärare
2 % sjuka

Det som gör att förekomsten av CEA-gener ökar är två förhållanden:

1) att hundar ur grupp 3 över huvud taget får gå i avel
2) att två hundar ur grupp två tillåts para sig med varandra

Troligen sker inte något av det om kunskap om hundarnas genstatus finns (och hundägarna har kunskap om vad det bör få för praktiska följder), utan det sker när hanhundsägaren och/eller tikägaren valt att inte skaffa sig vetskap. Det är inte speciellt ovanligt att två hundar med okänd status paras och att uppfödaren för att säkert slippa veta inte ögonlyser kullen. T ex registrerades 2011 724 BC-valpar i SKK samtidigt som endast 57 (valpar och vuxna totalt) ögonspeglades. Under 2012 ser det ut som att fler har insett att det finns ett behov av att ha lite koll; hittills 73 ögonspeglade BC varav 7 fått diagnos - 4 av dessa 7 hör till CEA-komplexet.

En hund kan mycket väl vara ur grupp 3 utan att ägaren vet om det. Dels är det inte speciellt många hundar som ögonspeglas under de valpveckor då CEA-yttringar ofta kan ses (ca 5-10 veckors ålder), dels debuterar inte de märkbara symptomen förrän högre upp i åldrarna efter att hunden redan gått i avel första gången, dels är många symptom på en sjuk hund så lindriga att hunden fungerar praktiskt livet ut

Att symptomen av sjukdomen kan variera så starkt både i och mellan kullar beror inte på att den defekta genen ser olika ut hos olika hundar eller att arvsgången är oklar, utan på att olika hundar har olika uppsättning av andra hjälpgener som "motverkar" symptomen. Men det är en och samma gen (på hundens kromosom nr 37) som står bakom både den tråkiga yttringen colobom och den ofta harmlösa yttringen "lindrig CRD". En del uppfödare med drabbade kullar gör uttalanden som om detta vore två olika saker - det är det för den enskilda hunden, men det är det inte för rasen och aveln!

Upphovet till min lilla genetiska studie var att jag började få förfrågningar på Lucky från olika tikägare, bl a några som har tikar som är anlagsbärare och sökte hane som var normal. Jag bestämde mig då för att gentesta både Lucky och Mae, men jag har ju alltid lite svårt att bara göra saker utan att fatta, så sedan satte mina studier av ämnet igång. Min utgångspunkt var då, att om Lucky visade sig vara anlagsbärare (han är valplyst av sin danska uppfödare vid 7 veckors ålder så jag var rätt säker på att han inte skulle vara sjuk själv) så skulle han inte lånas ut till avel även om tiken var normal. Men innan svaret kom från Optigen blev jag alltså rättad av en son (matematiker) som läser mammas blogg och hans kollega doktoranden i populationsgenetik på Chalmers. Så när svaret från Optigen kom att Lucky är anlagsbärare hade jag redan blivit överbevisad om en annan ståndpunkt.

Lucky lånas alltså ut till tikar som är säkert normala, antingen genom gentest eller genom att tikens båda föräldrar är gentestade normala. Och han lånas inte ut till tikar med okänd status. (Samtidigt som jag fick svaret att Lucky är bärare fick jag också svaret normal/clear på Mae, så CEA är inget framtida hinder för att kanske sammanföra dem.)

Roligt nog såg jag häromdagen  på Kristian Carlssons hemsida att han har bestämt sig för att använda Lucky till sin fina tik Queenie som är gentestad normal när hon snart kommer i löp. Jag är riktigt glad över att hon får bli mamma till Luckys första kull för det är en riktigt riktigt fin och bra tik – blir det inte bra valpar där så har Lucky gjort bort sig. Jag var och höll kurs på en kennelträff där många barn ur hennes första kull fanns på plats, och de såg mycket trevliga ut allihopa. Pappa till den kullen är Luckys kusin, Madeleine Vinborgs Keeper.

Som kuriosa kan nämnas att Kristian kan vara mycket lycklig som har en gentestat normal tik ur den kull som Queenie är ur – både mamman och pappan till den är nämligen anlagsbärare. I en sådan kull är 25 % av valparna bärare, 50 % är sjuka och 25 % är normala.

Och på måndag väntar ögonspegling för Lucky och Mae eftersom det finns värre ögonproblem som inte går att gentesta för, och som dessvärre enligt rykten kanske kan vara mer spridda än vi nu har full koll på.