Första "jobbet"

Det var inte tänkt så men idag har Bet gjort sitt första jobb - och det med den äran. Jag har en bur i fårhuset där hon får sitta medan jag jobbar eftersom hon inte kan låta bli att hoppa ner från foderbordet i boxarna och härja runt. Men den buren rev hon idag från insidan genom att dra i kortsidorna så att buren vek sig och hon kunde kravla sig ut. Där stod jag i skyddsutrustning och med ryggsprutan monterad sysselsatt med att avmaska får som Mae höll ihop åt mig mot en vägg. Och då kommer Bet i full fart för att genomföra sitt specialnummer...

Men hon tog mina morrningar på helt rätt sätt och ökade sitt avstånd om jag gruffade för att fåren tryckte ihop sig så mycket att jag inte kunde röra mig bland dem. Hon hade 100 procent koncentration och koll under de 45 minuter som jobbet tog, och var det en tacka som ens blinkade åt något håll så var hon genast på och sa till - för mycket givetvis men backade respektfullt om jag läckte ut "strupljud" från munskyddet. Lyckades kränga av mig gummihandskarna när jag var klar och ta ett foto med telefonen medan jag fortfarande stod kvar inne bland fåren.

Och vilken nöjd liten valp som genast tog sitt "that'll do" och följde med när jag var klar! Hon kunde inte lämna mina fötter på en lång stund för att hon var så taggad på mig. Nu sover hon mycket gott - och drömmer kanske att hon är en stor hund som får hålla på med intressanta saker!

Jag gnällde på henne i ett inlägg förra veckan för att hon bara sprang och tjuvvallade och antydde att hon nog skulle passa bättre i stan under några månader framåt, men jag backar på det. Hon har sedan dess insett att det nog inte är så roligt och meningsfullt med egen aktivitet, så nu händer det bara om jag befinner mig i närheten av fårhuset och maskinhallen där det finns får - annars är hon mycket noga med att hålla sig i min närhet. Och strängt taget skulle jag inte velat få henne på kurs som ettårig stadshund med en förare som bara hade möjlighet att valla då och då som hobby. En hund som Bet behöver nog insupa en dos "sheep sense" om dagen under sina ungdomsår om det ska bli harmoniskt med djurhanteringen...

Efter några veckor bland gödsel, ströbäddar och intensivt grävande i sorkhögar tyckte jag också att det var dags att trycka i henne första omgången med ett bredspektrum-medel mot mask igår, och det verkar hon ha tålt utan biverkningar.

Mae har gjort ungefär halva dräktigheten nu och börjat tappa slanka linjen över midjan, så det här avmaskningsjobbet var nog ett av de sista innan hon får bli mammaledig. Hon är annars bästa arbetskraften i fårhuset eftersom hon aldrig drabbas av den typ av förutseende som de flesta hundar får i trånga utrymmen, och eftersom hon aldrig skrämmer och aldrig aldrig backar.

Nu ska vi ut igen och fortsätta med stängsel och vårröjning några timmar innan det är dags för Valborgsfirande.

Köpingsvik - vad hände med alla hundar?

Igår var vi i Köpingsvik på Öland där det gick IK2-tävlingar (med fortsättning idag då jag tyvärr inte har tid att vara med eftersom stängsel och försenat vårbruk kallar).

I alla fall helt galet så dåligt alla hundar inklusive mina egna gick! Vad hände? Fåren sprang inte - tvärtom var de tunga att flytta, men alla hundar fick total kontrollnoja, även mycket rutinerade hundar tappade konceptet helt medan vi förare stod och visslade och gapade utan att åstadkomma någon reaktion. Själv bröt jag både Lucky och Zack i drivningen efter att de inte tagit ett kommando rätt på hela vägen. Förra helgens tävlingar i Agunnaryd var ju en strid på kniven om poäng i delmomenten som avgjorde placeringen - den här gången handlade det om att komma runt banan, och riktig bingo att hinna in i fållan vilket var några få som gjorde. Resultaten har inte kommit upp i sin helhet ännu men min uppskattning är att 40 % av förarna bröt. Ära åt dem som lyckades ta pallplatserna: Sven med Mick på 83 poäng, Katia med Loki på 77 och Lena med Lovis på 71  (rätt poäng tror jag).

Vad var det då? Tja, stubbåker är alltid lite prassligt och kan ibland ställa till det, men inte sååå mycket. Nej, det var nog fåren som var tröga att flytta, rätt stora och tunga också, och även om de inte skenade över hundarna mot de olika dragen så upplevde nog hundarna att de fick ta i väldigt för att hålla kvar djuren på fältet. Det berättades att fåren inte hanteras till vardags med hund utan med människokärlek och handmatning, så de var inte "invallade" på så sätt att de hade respekt för både hund och människa (det var lätt att fastna i delningen med fem stadiga tackor som bara stod och tittade ut i det blå och inte verkade notera den höga aktiviteten  på båda sidor om sig).

Men man ska inte skylla på fåren - de har inte bett om att få vara med. Det är bara att konstatera att de flesta hundar brast och att vi alla har saker att jobba på med våra hundar. Däremot är det inte så lätt att hitta träningstillfällen där man får chans att på ett stort fält och under tävlingsmässiga former jobba på djur som inte svarar på hundarnas kontakt - jag är rätt säker på att det var det som var grejen. Jag hade betalat bra för en träningstimme på fältet där jag kunnat gå ut och tillrättavisa och hjälpa mina hundar att lyssna och göra rätt. När första dagen på en tävling är sådan här så blir ofta andra dagen betydligt lättare när både hundar och får gillat läget och hunnit sova på saken, så min gissning är att det idag är en bättre tävling. Och det är ju ofta tillfälligheter och följder av tillfälligheter som skiljer en seger från en brytning när det gäller elittävlan, så det blir spännande att se vilka av ekipagen som lyckats idag - kan vara nästan vem som helst av dem som fick bryta igår.

Minst svårt såg det ut att vara för hundar som inte har så mycket förutseende utan bara sprang på och var lite lagom olydiga och springiga - tackorna hann liksom inte stanna och börja ifrågasätta, och det är alltid bra med jämn kontakt mellan hund och får. Hundar som gick ut för att stoppa och passa hamnade i ett väldigt klister. Det gjorde Lucky t ex. I det här inlägget i februari  skrev jag om hur jag tränade honom att inte släppa kontakten i situationer i starkt drag. Sedan dess har vi tränat det i många olika miljöer för att åstadkomma generalisering, och nu ett tag har han varit riktigt bra på att bara ligga ute på en flank och trycka lite lätt - men det var alltså som bortblåst igår. Och jag ska väl akta mig för att vara för sur över det - yngsta hunden på tävlingen, nyligen fyllda två år och fortfarande tonåring, så det var nog orimligt svårt för honom. Zack lider inte av något förutseende utan höll jämn kontakt med djuren hela tiden, men han gick ändå för långt upp på flankerna för att stoppa i drivningen, så till slut vägrade djuren att gå när han hade givit dem dubbla budskap (både "gå" och "stanna") för länge.

Hemma går allting för bra. Just nu känns det mest som att båda pojkarna behöver "mängda" bortaträning på andra får och större fält. Men nu ska jag ut och knega vidare med vårsysslorna!

.

Det räcker inte att gå en bra bana

Säsongens första tävling påminde om att det som gäller är i stort sett perfekt runda om man vill vara med och kalasa på rankingpoängen. Två poäng, dvs något egentligen bagatellartat ute på banan, kan handla om att kana ner fyra-fem placeringar! Det är inget dåligt med det, men det gäller att också ha lite perspektiv på helheten och inte bara stirra sig blind på placering när man ska utvärdera sig själv och sin hund.

En annan reflektion är att jag inte kan förstå snacket som hörs ibland om att stämningen på IK2-tävlingarna är präglad av giftig konkurrens. Jag känner både humor och värme faktiskt. Man ger kred och applåder åt den som gör en fin runda, och misslyckas man så kan man få beklaga sig och få lite sympati eller ett gott råd.

Hur gick det för mig då med facit i hand? Kortversionen är att Lucky var mer i hand än förväntat och Zack mindre i hand än förväntat. Lucky knep faktiskt i stenhård konkurrens sin första SM-poäng - jag tycker han är för ung att starta där i år, men det är ändå roligt att jobba lite på rankingen.

Zack var lite som när jag började tävla med honom sommaren 2011 efter att ha haft honom i ett knappt halvår, dvs väldigt mycket tävlingsnerver och uppe i sig själv. Mot slutet av säsongen 2011 gick han fint och gjorde en del riktigt bra tävlingar, men sedan dess har han ju inte tävlat alls under sjukåret 2012. Så kanske inte helt konstigt att han återvände till äldre sparad version - men faktiskt lite överraskande för han har varit mycket välbalanserad när jag startat upp honom igen under vintern. När jag övertog honom som tvååring verkade han ha varit mycket tränad med kommandon för precis allt (och så blir det ju lätt med en intensiv hund) och inget eget ansvar, och ibland faller han tillbaka i det. Så den här veckan har vi haft tema "sköt dig utan kommandohjälp" - jag känner mig inte helt säker på att det har haft tillräcklig verkan innan nästa start i Köpingsvik, men han ska få chansen. Allt gick lugnt och bra så länge han ligger i drivningsläge, men det är när det behövs många flankingkommandon som han kan tappa kollen på sig själv. Han är den av mina hundar som har bästa flankerna för arbete på lite större flockar eftersom han aldrig helt släpper trycket, men tävlingsflankerna har jag fått träna in på honom för där handlar det verkligen om att kunna släppa helt. Men jag själv är också ett stort problem för Zacks "tävlingskarriär" för jag har väldigt svårt att bli arg och besviken på honom och alldeles för lätt att oreserverat tycka om honom.

Lucky startade tidigt båda dagarna, och på lördagen var det verkligen en utmaning med de första flockarna så jag var faktiskt nöjd med hans insats även om han resultatmässigt bara hamnade precis mitt i resultatlistan. Han kände det starka draget och tyckte inte om att jag skickade honom åt det "trånga" hållet, så han behövde två stödkommandon för att komma till upptaget - det kostar i poäng. Det andra stora tappet var att han gick upp och stoppade i drivningen en gång eftersom draget var så starkt - det blir ju "korsad linje" och massor av poäng bort. Men det var i mina ögon bra att han stoppade åt fel håll banmässigt - det var starkt att jobba kvar på den sidan som höll djuren på linjen istället för att inte korsa linjen och ta in dem mot mig. Han har ett storsint mod den hunden som jag verkligen uppskattar. På söndagen gjorde han en riktigt bra runda utan några större missar alls, men det var vinklad framdrivning i ett L och fåren gled en halvmeter framför framdrivningsgrinden istället för bakom, så där försvann åtskilliga placeringar uppåt på resultatlistan och vi fick nöja oss med den enda rankingpoängen som plats 10 gav. Men som sagt, det var bara roligt att köra honom. Stundtals gick han riktigt läckert när han slappnade av och man såg bogarna rulla mjukt under honom. Visst är det en skönhetsupplevelse att stå och titta på en välbalanserad hund som känner att den har allt under tassarna!?

Och stort tack till Sofie som tog hand om Bet över helgen, och Doff som stod ut fast valpar är så gräsliga. Jag fick ett roligt MMS med ett foto på Bet som ligger i Claes knä i TV-soffan och Doff som otroligt kränkt knölat in sig i Bets sovkoja. Sofie lärde också Bet att gå i koppel åt mig - det hade gått fort och lätt och Bet hade sedan kunnat gå i koppel och titta på kosläppet på lantbruksskolan i Bräkne Hoby. Den här veckan har hon varit jobbig och blivit allt värre målmedveten med att hitta sätt att ta sig in till fåren. Ska kanske sådana här valpar tillbringa sin barndom i ett villakvarter i stan istället?

På rymmen för vilken gång i ordningen den här veckan!?