För mycket av det goda

Ett tag sedan sist men jag väntar fortfarande på att det ska dyka upp någon filmningshjälp här i byn för att kunna fortsätta serien "Att starta med valpen". Valpen Bowie börjar dessutom vara mer unghund än valp, så det brådskar. Men i väntan på filmningstillfälle gör jag ett inlägg med anledning av ett träningspass i söndags med Bowies mamma Bet.

Bet är en hund med extremt bra koll både på enskilda djur och på flockar - det ger stor säkerhet i arbetet och det är henne jag tar med mig när något jobb är riktigt svårt och i känsligt läge och inte får misslyckas. Men det finns (som vanligt) en negativ sida av saken också. Det är nämligen inte så enkelt att hon bara har extremt bra koll, utan också att hon har ett extremt kontrollbehov som ibland gör det svårt för henne att bara jobba på enligt mina anvisningar. Dessutom trivs hon som bäst när hon tror att hon har kontroll på mig också och "vet" vad som ska hända härnäst.

I söndags hade jag bestämt mig för att ta tag i en sådan förväntning på ett tävlingsmoment som börjat bli problematisk. Det gäller övergången mellan hämtet och ut på drivningen. Hon gör ofta mycket bra framdrivningar där hon håller linjen perfekt utan kommandohjälp, men hon har blivit segare och segare med att jobba på djuren när de snart är framme hos mig och ska runda posten. Hon ligger och "måttar" för att precis ta dem fram till mig men inte förbi, varpå tama får gärna stannar och varpå jag behöver både mana på och flankera henne för att få fåren förbi mig innan jag kan skicka runt henne för att få ut djuren på drivningen. Detta småstrul kan lätt ruinera ett bra hämt med 3-4 poäng beroende på hur illa domaren tycker om ett antal småstopp i det läget. I värsta fall har Bettan också under framdrivningen bestämt sig för åt vilket håll fåren ska runda mig och lagt tryck för det - ännu mer poängtapp om hon hade fel.

Därför har jag tränat mycket på framdrivningar och rundningen runt mig/posten. Givetvis har problemet inte blivit ett dugg bättre eftersom jag tränat på fel sak. Så från i söndags dröjer det länge innan hon får runda fåren efter framdrivningen. Nu är det rakt förbi mig som gäller! Ända tills hon helt släppt alla förväntningar på att "veta" och ha koll på vad som ska hända efter framdrivningen. Första gångerna blev hon så paff att jag blev tvungen att göra som med en unghund som ska lära sig driva, dvs vända mig själv åt det håll som jag vill att fåren ska gå. Hon är klart störd även om hon lyder, så "hjärntvätten" kommer att fortsätta tills hon gillat läget och bara knatar på utan att fundera. På det stora hela gillar jag hundar som använder skallen, men ibland kan det bli för mycket av det goda.