Berättade i något tidigare inlägg i höstas om min träning av Sapp för att få honom att inte ge sig, att förstå ett mål och bli fast på det. Hela hans förra liv var ju en inlärning av att inte komma någon vart och finna sig i det. Givetvis hade han med sig det ut i livet som ett handikapp. Vid en nivå i träningen blev det helt uppenbart att jag inte skulle komma längre med honom om han inte lärde sig att stanna kvar vid ett problem, t ex hopklumpade djur eller ett ilsket eller envist djur, att inte ge sig utan "gå ända in i kaklet".
Och nu är han faktiskt nästan ända framme. Den här bilden tog jag med mobilen inne i fårhuset nu ikväll nere på en av ströbäddsytorna. Jag bad honom gå vänster för att ta bort tackorna från en storbalshäck så att jag skulle komma fram, och även om fotot har för dåligt med ljus ser man hur han klättrar på reglarna på väggen för att ta sig in bakom de hopklumpade djuren. Ett fantastiskt stort steg att han själv letar efter en lösning för att lyckas med det jag ber honom om. Och häromveckan när jag hade med honom hos Eva för att träna hämt med utställare så tappade han givetvis ett djur eftersom han inte vågar sig ända bakom fåren och ta kontakt med dem när det står en främmande människa i flocken. Men det löste han genom att sticka iväg nästan 200 meter och hämta precis rätt får som stuckit innan det hunnit fram till och försvinna in i stora flocken - olydigt av honom eftersom jag försökte kalla tillbaka honom, men jag var nöjd med det eftersom det visade en målmedvetenhet som jag tränat hårt för att få honom till.
Och vad har vi då gjort? Mycket lina rakt mot motsträviga djur har varit ett sätt. Ibland har jag också avlastat honom, passiviserat honom, och visat att jag själv gör det jag ber honom om när han själv inte gör det - bara för att visa att jag inte tänker pressa honom till något. Oj vilken iver det skapar hos honom att själv få ingripa! Jag är övertygad om att Sapp utan sina "handikapp" är en riktigt bra hund.
