Uppfödning 1: Slump, säkring eller känsla

Rubriken har siffran 1 för det blir nog fortsättning i ett nytt inlägg.


Vem vill inte se det här hos en femmånaders valp!? Men hur ofta går det att gissa sig till det med hjälp av att titta på föräldrar och andra när släktingar? Det är ämnet för dagens inlägg. Bee är dotter till Zacks kullsyster Jem.

På tal om arbetsbeskrivningar (t ex förra inlägget): hur får man tag på den hund man vill ha när man väljer valp? Jag har också funderat på det en tid för jag var lite inne på att skaffa mig en valp istället för vuxen hund i år, men så råkade jag snubbla över Mae och då blev det vuxen hund igen. En hygglig chans att avgöra om det är en hundtyp man gillar om hunden tänt och kan gå lite på får, medan risken med en valp är att man har jobb och utgifter för den i ett år eller mer för att konstatera att den inte blev det man trott och hoppats.

Många har nog sett Derek Scrimgeours video "Shepherd's pup" och scenen där Derek blir intervjuad om hur han väljer valp i en kull. Han svarar då att det inte är så noga vilken han tar eftersom det han valt är föräldrarna. Det låter enkelt och självklart, men de flesta av oss har erfarit att det inte är så enkelt. Snarare är det ett undantag att utfallet i en valpkull blir så homogent att Dereks resonemang är tillämpligt.

Varför är det så? Inte så svårtippat egentligen; inom hund förekommer väldigt lite avel men däremot mycket uppfödning som kommer till på olika grunder och med skiftande kunskap. Med lantbrukets djur är man skolad att kolla index för olika egenskaper, och det är inte bara handjuren som är viktiga i det tänket utan även t ex tjurmödrarna. Som enskild kött- eller mjölkproducent bedriver man faktiskt ofta avel - inte genom egen kunskap men genom att delta i olika program, lämna uppgifter till sin husdjursförening, väga, mäta, registrera och rapportera produktion, utslagningsorsaker m m. Som tack för det besväret kan man sedan köpa livdjur eller sperma och vara relativt garanterad att kunna välja specifika konstaterat nedärvbara egenskaper av stor ekonomisk betydelse.

När jag först kom i kontakt med hundvärlden hade jag med tänket inom husdjursaveln i bagaget en stor respekt för dem som presenterade sig som uppfödare och sa en massa fina saker om sina tikar och valpkullar. Detta har så småningom bytts ut mot en stor respektlöshet. Kanske har jag blivit onödigt kritisk men det är faktiskt rätt sällan som jag förstår hur någon uppfödare kan våga säga något om vad det är de säljer. Jag är absolut långt från expert på Border Collie-linjer men kan ändå inte låta bli att registrera och systematisera det jag ser och det är sällan som jag kan se att egenskaper är säkrade bakåt.

Innan jag avslutar det här inlägget måste jag återkoppla till mitt inledande stycke så att ingen tror att jag menar att Derek Scrimgeour är dum i huvudet. Nej, han hör nog till dem som har fog för att kunna säga som han gjorde; en Killibrae-stamtavla är alltid uppsäkrad med nyckelhundar på både moder- och fadersidan. Det finns några till brittiska kennelprefix som innehåller samma säkerhet med kontinuerlig återkorsning med nyckelhundar. Sådana hundar går alltid att använda i uppfödning och föra det resonemang som Derek gjorde, och det funkar som regel också i en utkorsning där den andra parten inte är linjeavlad.

Var gränsen mellan linjeavel och inavel går lämnar jag åt subjektiv bedömning men den är värdefull för Border COllie-uppfödningen i stort eftersom vi inte har de typer av index för olika egenskaper som vi har för grisar, kor och får. Förutom att britterna är lite mindre rädda än vi för att linjeavla så ser jag annars ingen anledning att importera därifrån. Numera ser man inga nya importer som har något som inte föds upp i Sverige lika bra.

Och betydelsen av "känsla" då? Jo visst finns den hos somliga uppfödare.

Dresserbar eller samarbetsvillig?

Om ni undrar var jag har hållit hus så har det varit kallt i Småland. Kvigornas vatten har varit fruset, ensilaget stenhårt, traktorerna trögstartade, djuren behövt extra tillsyn - ja, timmar och dagar går. Men de senaste dagarna har varit roligare. Har varit uppe i Närke hos Fanny och Thomas utanför Fjugesta och haft lektioner med valpköpare och vänner. Alltid spännande att komma iväg och få se lite nya hundar, och alltid roligt med lektioner för ambitiösa och talangfulla deltagare på både två och fyra ben.

Men med all denna datorfrånvaro så har dagen gått åt till att röja upp i eposten, och p g a lite dålig arbetsmoral så halkade jag också in på Forumet på Vallreg. Där debatterades den nya unghundsbeskrivningen och bl a egenskapen "dresserbarhet". Några tyckte att "samarbetsvilja" var ett bättre ord för vad det handlade om, och sedan var det lite åsikter hit och dit om detta men de flesta verkade mena att dresserbarhet och samarbetsvilja var samma sak. Det taggade jag till på - har nästan programmatiskt slutat säga samarbetsvilja (jo jag vet att jag lätt blir lite "motvals").

"Samarbetsvilja" är ett ord som är sönderälskat. Säg den uppfödare som inte använder det i marknadsföringen! Heder åt den i så fall. Tyvärr finns det idag rätt många hundar med massor av det som brukar kallas "samarbetsvilja" (men som rätt sällan är det). Dessutom har en hund inte "vilja". Den gör i varje situation det val den uppfattar som fördelaktigast - och för en del hundar är det av olika skäl alltid det bästa valet att inte mucka med chefen, medan andra är beredda att strida lite för sin sak. Den sistnämnda typen tycker jag är klart mer dresserbar.

Mycket riktigt så har ju "samarbetsförmåga" i 1996 års arbetsbeskrivning låg arvbarhet medan "dresserbarhet" i 1989 års arbetsbeskrivning har tydlig arvbarhet. Det tror jag helt enkelt beror på att samarbetsförmåga/vilja är ett ord som uttrycker ett moraliskt omdöme och används som en känslomässig värdering. Det beskriver alltså en beteendeyttring hos hunden som vi människor kan uppfatta som samarbete, men eftersom det är olika egenskaper hos hunden som ligger bakom yttringen, så går det inte att se någon arvbarhet.

Jag tycker att "samarbetsvilja" bl a används om
> hundar som har liten motor och därför lätt fogar sig.
> hundar som inte har så mycket vallning i sig eller som har (för) mycket djurkänsla.
> hundar som är förarveka.
> hundar med mycket "naturligt" i vallningen, dvs som går att grundträna utan något motstånd.

Men detta är i mina ögon inte "samarbetsvilja". Hundar med en eller flera av ovanstående egenskaper kan vara nog så jobbiga att få att göra något de inte själva vill eller vågar.

"Dresserbarhet" däremot kräver en hel del av hunden. Givetvis att den är öppen för kontakt, men sedan också motor, mod, tillräckligt mycket instinkt och "huvud". Detta är för mig den mest träningsbara typen av hund, den tar träning men har kvar sin egen drivkraft.

På besök hos Doff o Sofie

Doff o Mae, första dejten. Foto Sofie.
Vi har varit i Gärestad och hälsat på Doff o Sofie. Hanna o Lovikka var också med och givetvis stod lite vallning på dagordningen. Men bagglammen var inte så träningsvana så vi fick nöja oss rätt fort. Seth tränade lite på Highland Cattle-ungdjuren, och han går verkligen bra på nöt men jag har inte tid att tävla det också.

Sedan skulle Hanna och Sofie få Doff att förstå apporten på rätt sätt - och att detta är ett problem får jag och Maja ta på oss skulden för p g a sättet som kottar och annat användes som belöning i Doffs ungdom. Och han är verkligen föremålsgalen, så felinlärningen sitter djupt i honom. Men nu är klickern med Hannas hjälp införd i Doffs liv, och jag är helt övertygad om att han snart är inklickad och då finns det ett verktyg för att få apport på rätt sätt att bli lika attraktivt som apport på fel sätt.

Och så är han ju så störtskön i vallningen Doff, liten i storleken men med ett självförtroende stort så det både räcker och blir över. Balanserad, rörlig och öppen, rörelserna helt rätt. Han och Mae skulle passa varandra perfekt så tanken att låta dem dejta i december är fantasieggande. Lika små och vallar på samma sätt utan att förstärka varandras sämsta sidor. För Doffs del är det att läsa signaler och bygga förväntningar (inte så stort problem i vallningen när han väl fått starta men i annan träning och socialt kör han igång på alla cylindrar så fort han ser minsta signal), och för Maes del ligger största nackdelen i för mycket eye i sidledsrörelserna.

Mitt i vintern

Det är ju helt fantastiskt att det fortfarande går att träna!!! Och lektionsverksamheten har jag också låtit starta upp igen efter helgerna även om man får ta en dag i taget så här års när markunderlaget snabbt kan växla mellan gyttja och isgata.

I lördags var Anna-Lena och Anja från Öland här med varsin fin tik, men då hade jag ingen kamera med ute. Och det hade jag inte idag heller när Hanna och Lovikka var här, men Hanna hade en rätt bra kamera i telefonen som jag fick låna.

Lovikka är en vanlig kelpie (alltså inte Working Kelpie) men hon har en helt otrolig motor som gör henne riktigt träningsbar (även om hon inte är BC-;)). Jag bara var så imponerad av hur många polletter som hunnit ramla ner under Hannas och Lovikkas träningsvila. Innan har de nästan bara fått träna i rastgården vid fårhuset, men nu hade jag bestämt att det var dags för dem att lätta ankar och ta ett nytt kliv på väg mot Vallhundsprov. Mot slutet av lektionen hade Hanna lyckats rikta in Lovikkas energi ute på öppet fält så det såg så här snyggt ut som på fotot.

Jag har så många helt fantastiska elever. Hanna t ex är en jätterolig elev att ha för hon är så sjukt observant i all träning och ser och fattar saker som är långt över hennes träningsnivå i vallning. Men så är hon också en självkritisk träningsnarkoman och perfektionist med sina hundar (man kan få värsta komplexen om man råkar titta in på hennes blogg när hon skriver om sina träningspass ibland). T ex sa hon idag i en liten paus "Kan du be Zack gå vänster nu?". Hmmm... det är ju inte varje dag man som instruktör blir testad av en elev som ser att man har sin "kurshund" i ett lite taskigt läge... Givetvis kunde Zack det, och då säger Hanna "han är så bra för han är helt öppen". Och det är precis så det är - han går lika välbalanserat och villigt även om man ber honom göra något riktigt "onaturligt". Och så var det Daniel som "fjäskade" lite och kallade mig för "geni" när han mailade och tackade för lite telefonsupport han fick i lördags - i själva verket är det ju han som är geniet om han kunde använda några telefonanvisningar till att gå ut med ett helt annat fokus och se till att han fick den hund han ville ha i träningshagen. Ja det finns något att lära av nästan varje elev som kommer!

Drivare eller följare

En bunt foton på hundar jag haft får illustrera dagens inlägg. De ser ju alla rätt stilfulla ut på fotona med koncentration rakt mot djuren, en typ av hund som ofta utnämns till "drivare". Men det är mycket stor kvalitetsskillnad på dem när det gäller drivegenskaper.

Det är ju lite populärt att säga att man har en hund som driver bra. Det används lite på samma sätt som en statusuppdatering på Facebook. Men vad menar man då?

Ofta tycker jag att det sägs för att göra klart att hunden inte är en flankig mespropp som bara vill stoppa. Men hur är det med det egentligen?

"Fantastiska drivningsegenskaper" säger många om hundar som har ett väldigt välbalanserat, stilfullt och fokuserat sätt att gå mot djuren. Men jag har börjat fråga mig om dessa hundar alltid är så bra drivare. På något sätt verkar det välbalanserade närmandet rakt mot djuren ofta vara korrelerat med för mycket djurkänsla eller ett stort kontrollbehov. Det gör en del hundar spända när de kommit en bit på väg med djuren, de slutar vara effektiva bakom djuren och allt mer av deras mentala energi ligger framför djuren (även om hunden fortfarande ligger bakom).

"Good follower", bra följare, säger engelsmännen ibland om hundar som har lätt för att ligga kvar bakom djuren utan att besväras av förutseende och kontrollbehov. Ofta tycker jag att den typen av hundar också är betydligt lättare att flytta i sidled under långa drivningar eftersom de inte har ett så eget uttalat mål. Det är mera jobbet i sig som är målet för dem. Jag menar alltså inte harmlösa hundar som inte har någon egentlig drivkraft att kontrollera djuren och därför lydigt gör vad man ber dem samtidigt som de skiter i hur det går - nej jag menar verkligen "följare" som hakar på för att de vill vara där djuren är och jobba på dem.

Om man med "bra drivare" menar en hund som är villig att ta kommando och jobba för att flytta djur långt ifrån oss handlar det mer om egenskaper som mod, vilja att flytta djur, inte för stort förutseende än om "det där" som kan se väldigt stilfullt ut men som under stilen ibland är rätt tunt. Om vi under träningen lär hunden att jobba på djuren och ger den sådana erfarenheter att självförtroendet blir gott, så är det inte alls säkert att den hunden som har högsta stilpoängen blir bästa drivaren.

Är det nån som vågar ha några åsikter?

Nu drar vi från julen

Melker håller ordning i fårhuset medan vi är borta. Foto Rasmus Einarsson.
Tidigt i morgon drar vi till fjälls, till Härjedalen, för att åka skidor, bada bastu och inte behöva fira jul men kanske ändå koka lite knäck. Ett elände innan allt är fixat för alla djur, men sedan blir det skönt med ett midvinteravbrott. Tillbaka någon dag innan nyår, och sedan är det dags för träning och mera blogg igen.

Titta vad jag har fått

Man får så många nya vänner när man bloggar. Den här fina väggalmanackan för 2012 fick jag från Åland. Sussi som gör vallhundsklubbens medlemsblad där frågade om hon fick trycka ett av inläggen i min blogg, och givetvis fick hon det. Som tack fick jag ett spännande kuvert häromdagen som inte bara innehöll ett medlemsblad utan också deras almanacka.Tack!

Komattor o lammskinn

De fina rödkullekorna som gick till slakt i oktober har kommit tillbaka som vackra mattor. Färgen på dem är helt fantastisk, och de här fotona med blänk från lampor, blixt och fönster gör dem inte rättvisa. De mäter ca 2,5 x 2,7 meter. En ska vi ha själva men de andra säljs för 2000 + moms, dvs 2 500 kr. Kom och titta om du är intresserad.


Det kom också några lammskinn, dels natursvarta, dels ett som jag provade att beställa färgat. Det är gråfärgat med ton mot blått både på skinnet och ullen. De är stora och tvättbara. Skinnen kommer från lamm som är korsningar med finull och texel eller suffolk så det är inte fina skinn att klä möbler eller sy med, men som hundfäll eller till bilsätet tycker jag att de här är bättre för de är vaddigare och lättare att dammsuga eller piska ut smutsen ur - och som sagt mycket rejäl storlek. De svarta i naturfärg vill jag ha 775:- för och det färgade 900:- (allt inkl moms).

Önskvärt eller mycket?

Efter en funderare så bestämde jag mig häromdagen för att svara på enkäten från SVAKs arbetsgrupp som ska sparka liv i arbetsbeskrivningen av Border Collie igen.

Men jag velade lite om jag skulle svara eller inte för jag hade taggat
på deras formulering "Vi vill att du väljer de sju egenskaper som du värderar högst hos din framtida vallhund". Det är ju inte rangordning som är värdet med en arbetsbeskrivning. För det första handlar en arbetsbeskrivning inte så mycket om den beskrivna hunden, utan om vad den beskrivna hundens föräldrar ger (en arbetsbeskrivning blir därför inte intressant om inte tillräckligt många individer beskrivs). Och för det andra handlar det inte om att leta reda på högt värderade egenskaper, utan om att kvantifiera rasspecifika egenskaper som har betydelse för arbetsförmågan.

Men jag bestämde mig för att tagga av och se formuleringen som ett försök att få reda på vilka egenskaper som de tillfrågade vill ha beskrivna, och så svarade jag på det istället.

Jag minns att jag ibland tyckte att den nu övergivna arbetsbeskrivningen trots alla brister i genomförandet gav förvånande mycket information. Eftersom jag är lite nörd på att sortera data så kunde en rad samband upptäckas när man suttit och glott på stamtavlor och siffror en stund.

Men för att återgå till den fråga som arbetsgruppen ville ha svar på (men där jag svarade på en annan fråga istället), vilka egenskaper värderar jag högst?

Tror att överst på listan är en hund som lyssnar och vill samarbeta - den kan vara hur bra som helst, men tjurar den eller kör sitt eget race, så har man ingen glädje av den ändå. Dock är det viktigt att inte förväxla "förarvekhet" med samarbetsvilja. De jävligaste hundar som finns är de förarveka typerna som puckar ihop om de inte får jobba efter eget huvud.

Något annat som är jätteviktigt för mig är att det är en hund som har en äkta vilja att flytta djur, inte bara passa och kontrollera. Men varning, helt uppenbart är detta inte alltid kopplat till goda drivegenskaper - och vice versa.

Förmågan att balansera är också jätteviktig, detta så svårfångade begrepp som betyder att hunden själv klarar av att hålla tempo, avstånd och position i förhållande till den arbetsuppgift den fått. Detta är ju nära sammanbundet med ett "lagom" eye, förmåga att läsa djur m m.

Många brukar säga att "djurkänsla" är en viktig egenskap, men jag har börjat fundera över vad det egentligen betyder. Ibland används det för att säga att hunden visar djuren hänsyn - men det sägs egentligen oftast när det har börjat slå över åt fel håll och djurkänslan har börjat bli negativ, dvs när hunden inte vill eller vågar flytta djur. Men det som är "positiv djurkänsla", är det egentligen inte mest en kombination av en rad andra egenskaper, såsom t ex lagom med eye, balans, flockuppfattning mm?

Ja, det är inte lätt det här med vilka frågor man ska ställa för att få veta det man vill. Men jag tror i alla fall att man ska akta sig för att formulera egenskaper man vill ha och sedan försöka beskriva dem. Jag tror att det mer givande att analysera vilka faktiska beteenden som ligger bakom olika egenskaper.

Och sedan har jag ju alltid hävdat att en hund ska vara lagom ful för att vara bra. Vore intressant att göra lite statistik på...

Tass-skydd säljes

Ännu en vecka har gått, inget har hänt men ändå är det hela tiden massor man inte hinner. Haft kniven på strupen när det gällt några artikeluppdrag, en kväll med fåravelsföreningen, sällskapat mamma, kört hem de sista lassen får från byarna runtom...

Adventslådan fick i år sin inspiration från årets sista fårklippningsomgång som inträffade i fredags väldigt lagom innan stormen drog in i helgen. Förutom ullen hittade jag också en gren med pyttesmå äpplen som hängde kvar på en vildapel, några nypon och lite rågvetehalm. Hade annars planerat att adventsljusen skulle ha tema rost och taggtråd i år och hade en någorlunda bild av hur konstverket skulle se ut, men värk i händerna och ont om tid ledde mig till ullen.

På torsdagen fick nog alla hundar sortera halvvilda får så de var nöjda. Tackor, livlamm och slaktlamm skulle gås igenom och in i rätt grupper innan klipparen kom. Och i övermorgon är det slaktbil.

I onsdags kom Eva förbi på väg till tävlingarna i Maglarp med Kelli, Sia o Knut. Och vad gör man i halvmörker, duggregn och dis? Rätt gissat! Bl a tränade vi Knut på att springa fort utan att tänka - han är verkligen jättefin men "tänker" lite för mycket ibland i utgångarna och då stannar tassarna av.

Äntligen kom också en sändning med tass-skydd som jag skickat efter. Den akuta anledningen var att Seth hade en sönderbiten trampdyna eftersom han och Zack passade på att slåss medan jag var i Almunge och höll kurs förra veckan. Förra gången jag behövde skickade jag bara efter två stycken men då blev frakt- och fakturakostnad alldeles för hög så nu tog jag hem så det räcker till om ni är fler som vill ha till vinterns spruckna trampdynor. Läs mer om sockan på Gippmokks hemsida. De jobbar med slädhundar så de här skydden är framtagna för extremt hårt arbetande hundar. Förra gången köpte jag varianten med vanliga kardborreband men den här gången valde jag stretchbanden för att kunna dra åt bättre utan att hunden tycker det är obehagligt. Skyddet sitter jättebra om man drar åt ordentligt och i lördags cyklade vi stora rundan på järnvägsbanken över Sutareslätt, 5-6 km, och när vi kom hem satt skyddet fortfarande kvar. Jag har tagit hem gott om både storlek S och M. På Seth använder jag M - det är inte längden utan bredden som skiljer i storlekarna. 25 kr/st tar jag för dem - går lätt att skicka i ett vanligt kuvert men då tillkommer portokostnad för 2 frimärken.

Sugen på en höstutflykt?

Nästa torsdag-fredag är det Nordisk Nursery-final i Danmark och jag ska dit med Zack och Seth. Men det är ju så himla tråkigt med långa bilresor ensam... Någon som vill haka på som sällskap och för att titta på tävlingarna?

Sjukskriven vecka

Inte min bästa vecka den som varit. En eländig luftvägsinfektion har hållt mig rätt låg när det egentligen varit läge för storträning. Imorgon är vi i Blekinge VK arrangörer av Vallhundsprov och IK2-tävlingar i Agunnaryd. Skulle jag bara varit tävlande hade jag nog skolkat, men nu är det bara att ge järnet för klubben och för att föra mina hundar så bra orken räcker till.

Har i alla fall släpat mig ut och tränat Samba 1-2 ggr per dag nu i veckan för att vi ska fixa VP:t imorgon. Men hon kan inga visselsignaler och jag har ingen röst, så det vill till att hon håller öronen öppna om vi ska ta oss runt banan-;). Träningen av henne har verkligen varit en snabbfix, ingen ordentlig grundträning, så vi har inget att luta oss tillbaka på om det börjar strula.

Dessvärre har väl träningen av Zack och Seth blivit lite lidande när damen haft företräde när jag inte orkat vara ute så länge. Seth har tävlingspremiär imorgon efter kortisonkuren, blir fortfarande rätt fort trött men har annars hittat formen och är stabil även om han tappat några månader under sjukdomstiden. Zack däremot är det lite nervöst att gå ut med imorgon - för hans del är det här med att ta in mig på bortaplan fortfarande rätt beroende av regelbunden träning, så idag var jag ute och påminde om att allt går bättre med lite tillförsikt än med racerfart. Det vore himla jobbigt att ramla tillbaka ett steg med honom efter den sköna känslan vi hade på tävlingarna i Orrefors för tre veckor sedan när han bara gick och gick och gick och styrde genom att vrida lite på bogen...

Behöver vara i Agunnaryd halv åtta imorgon bitti, så nu blir det bingen direkt (men först en whisky för halsen).

Trevlig söndag med klubben

Zack o Seth tävlar om min uppmärksamhet fångade av klubbens paparazzi Linda Ekström. På det här fältet blir det nog IK1 och VP nästa sommar i regi av Blekinge VK.

Idag har vi haft banträning i Blekinge Vallhundsklubb. När klubben nu funnits i några år börjar det finnas rätt gott om ambitiösa hundar och förare som är sugna på att gå ett Vallhundsprov. Själv hade jag det stora nöjet att få vara domare. Usch så svårt det är att bedöma när det händer en massa saker samtidigt ibland... Jag skulle bli en urusel tävlingsdomare! En domare ska till större delen bara bedöma resultatet av hundens arbete, dvs om det går bra med fåren så blir det höga poäng även om hunden varit en sopa. Själv fastnar jag lätt i att bedöma hundens arbete och djurhantering. Men jag har inga planer på att utbilda mig till domare på riktigt, så ingen behöver vara orolig att råka ut för mina ögon någon annanstans än i träningshagen.

Efter träningen avnjöt vi en grillmiddag av hög klass. Vi har så många fantastiska förmågor i klubben som bidrar med allt möjligt förutom hundar och vallning. Tack Frank, Annelie och Jutta för den goda maten! Och snart kommer det massor av foton på klubbens hemsida som Linda jobbade med att ta hela dagen.

Det var Kristian o Anneli som bjöd på värdskapet idag, och efter klubbaktiviteten inspekterade vi ett fält som Kristian får arrendera från nu. Jättebra för IK1-tävling nästa sommar - gott om utrymme att jobba på men ändå lite lagom inbyggt av naturliga gränser. Och Kristians och Annelis finullskorsningar är jättebra som tävlingsfår. Det är på det här fältet som Linda nitade dit mina tramsiga hanar i kameralinsen.

Lammkött

En sommar har passerat och de här små ulltussarna har blivit rätt rejäla muskelknuttar. Vi har börjat plocka ut och skicka på slakt, så alla som vill ha gott kött från våra fina naturbetesvårdare är välkomna att beställa en lammlåda. Maila till lena(snabela)karlssonpost.se

De lamm som vi säljer själva går inte till något stort slakteri utan vi kör dem i hästsläp till ett mindre slakteri i Blekinge, direkt från betet. De är vana vid att åka släpet mellan beten i olika byar så det är en hantering som inte stressar dem det minsta. På slakteriet tas de om hand så snart de lastats av och behöver inte trängas ihop i boxar med djur de inte känner i väntan på slakt. Sedan hänger de några dagar på mörning innan de styckas ner.

En lammlåda innehåller ett helt lamm styckat enligt dina egna önskemål, färsen är mald m m, bara att packa och lägga i frysen. Priset är 70 kr/kg inkl moms nu under höstslakten, sedan blir det dyrare. Vikten du betalar för är hela lammets vikt, sedan är det upp till var och en att bestämma hur mycket man vill ha benfritt. Vi kan inte hantera försäljning av halva lamm, så det är bättre att slå sig ihop med någon mer och dela om ett helt lamm är för mycket. Lammen brukar väga mellan 18 och 22 kg.

Vi skickar också skinn till beredning och de brukar komma tillbaka färdiga ungefär från Lucia och två månader framåt. Olika färger och tjocklek, mer info kommer.

Ett foto från vintervistet där våra livliga rödkullor bor på en halmströbädd och även kan gå ut och springa av sig lite i en rastgård.

Om 3-4 veckor kan vi också sälja kött från våra fina rödkullor. Det är en utrotningshotad gammal lantras och man har vissa bidrag för att man håller igång aveln på dem. Jag kan säga att det är surt förvärvade slantar för rödkullor är egensinniga och mycket naturliga djur som inte alltid är så lätta att hantera. Svårt och dyrt också att hitta obesläktade tjurar till betäckningen. Men de är också utmärkta naturbetesvårdare avlade för att föda sig på det som finns att äta i naturen. I gamla bondesverige var rödkullan en kombinationsko som både var en bra mjölkko och köttproducent, men i dagens specialiserade lantbruk är hon inte tillräckligt lönsam som varken det ena eller andra. Maken till gott och mört kött får man i alla fall leta efter, själva är vi bortskämda och äter inget annat nötkött - det har ingen likhet med det sega långfibriga köttet från dagens köttrasdjur. Jag kommer att sätta ihop en låda med blandade detaljer som vi säljer till ett enhetspris. Allt är benfritt och vacuumpackat och klart att lägga i frysen. Återkommer med detaljer men hör gärna av er med förhandsintresse.

Seth (och jag inte minst) gör en omstart

Sedan några dagar är Seths 3 veckor långa antibiotikabehandling över och om 6 dagar till är även karenstiden slut enligt Jordbruksverkets dopingregler. Seth mår fint även om konditionsträningen är eftersatt, och fortsätter han må bra försöker vi oss på IK2-start i Gynge torsdag och fredag nästa vecka. Det läskiga med den här sjukdomen är den påverkan den har på nervsystemet, och visst har han kvar vissa grejer där men det är bagateller i det helvete som varit.

Den målsättning jag satte för Seth tidigt i våras var att kvala in och göra en bra insats på årets Unghundscup, samt att starta upp honom i IK2. Allt gick på räls och var lätt som en plätt tills alla möjliga obegripliga beteenden började dyka upp för några månader sedan, typ tajta, ta fel på riktning, vägran, seghet och osäkerhet i största allmänhet. Man tar det ju först som träningsproblem, inlärningströskel och liknande, men Seth mådde ju helt enkelt skitdåligt. Det är talande för rasen i största allmänhet men också för Seths egen stora samarbetsvilja och dådkraft att han ställde upp och försökte som han gjorde. Jag tvekar fortfarande på om jag ska anmäla oss till Unghundscupen. När målsättningen var att göra ett bra resultat känner jag ingen anledning att åka dit med inställningen "det får gå som det går".

Under medicineringen har han blivit piggare och gladare för var dag och just nu känns det som att jag fått tillbaka stora delar av min gamla hund. Men det djävulska med denna bakterie är att den är mycket svår att bli av med. Den lägger sig i vila inne i vissa typer av vita blodkroppar och där kommer antibiotikan inte åt den. Under de här deppiga veckorna med många tråkiga tankar i huvudet har jag haft "terapiprat" med andra drabbade och fått många mail med både uppmuntrande och nedslående berättelser ur levande livet. Det verkar i alla fall oundvikligt med åtminstone ett återfall - ibland kommer det redan efter några veckor och ibland dröjer det ett halvår. Sedan verkar ett stabilare läge infinna sig med antingen konstanta återfall eller ett någorlunda OK liv.

Jag har bestämt mig för att inte räkna ut Seth utan satsa på att han hör till dem som kommer tillbaka, och så länge jag satsar på det ha 100 procent närvaro i ett bra och ändamålsenligt beteende inför sjukdomen. Har de senaste veckorna tänkt mycket på Serge van der Zweeps runda med Jim på EM i Andrarum, ett föredöme i mental hantering av ett dåligt läge. Serge kvalar in till finalen med en hund som mycket väl hade kunnat göra en runda som placerat dem på prispallen men Jim springer bort sig i första utgången, liksom många andra, men Jim springer bort sig värre än någon annan. Vi som jobbade i första utställningen var de enda i Andrarum som hade uppsikt över Jim hela tiden och vi såg hur väldigt vilse han var och hur jättelångt han redan sprungit när han efter 11 minuter (hela tiden springande) äntligen hittar fåren. Redan där hade många givit upp och gått ut för att leta reda på sin hund, särskilt jag. Men Serge är där han är idag för att han har styrkan att sedan köra resten av banan med full mental koncentration på att gå en vinnarrunda trots att seger redan var utesluten. Resten av banan går super och inom de 30 minuter ekipagen hade på sig utför Serge och Jim alla moment och slutar på en åttondeplats i EM-finalen istället för att vara brutna och stå sist!!! Sååå starkt! Där har jag en hel del att lära, och det ska jag försöka bjuda Seth på nu.

Och annars? Ja det vill jag inte riktigt tänka på, men det är väl omplacering till ett vilsammare gårdsliv utan prestationskrav.

Fotona är från igår när Seth för första gången på flera veckor fick jobba. Jag hann ta dem under tiden som han packade in djuren mot en grind som de av någon anledning alltid ska vägra gå ut genom för att vandra till bete i nästa by.

Sapp har fått ett hem

Jag blir bara jättevarm och glad när jag ser de här bilderna, och det vet jag gäller för alla ni som hjälpt mig med honom ibland och som rörts av hans förhållande till den hårda världen. Sapp har kostat mig mycket, men nu är jag glad. Ulla med familj har givit Sapp ett hem där både människor och miljö är rätt. Nu bor Sapp på en Astrid Lindgren-mjölkgård vid vägens slut utanför Vetlanda, en liten gård av det slag som snart inte finns längre i mekaniseringarnas och storleksrationaliseringarnas tid. Sapp trivs bra och vågar t o m bo inomhus sedan han långsamt fått vänja sig vid att flytta ut ur en bur i den takt han velat själv. Jag hörde t o m något om att han snart blivit så modig att han skulle introduceras för TV-soffan.

Jag försökte länge hitta någon nisch för Sapp så han kunde fått stanna här och jobba. Men eftersom han flydde fältet så fort det dök upp främmande människor eller hundar kunde jag inta ha honom kvar, vare sig som "kurshund" eller arbetshund. Det blev helt uppenbart för mig tidigare i somras när jag på cykel och Sapp bakom djuren skulle flytta till ett nytt bete. På den vanligtvis folktomma banvallen möter vi efter ett tag en cyklist med hund i koppel - och plötsligt är världens trognaste Sapp försvunnen och han kommer inte när jag ropar. Fem minuter efter att cyklisten är borta så dyker Sapp upp... men då har jag redan varit tvungen att ringa hem och be någon ta bilen och komma med en ny hund till mig. Synd, för Sapp är en riktigt bra vallhund som skulle kunnat göra bra ifrån sig både i arbete och på tävlingsbanor, min typ av stadig hane.


Lillhusse Einar är Sapps bästa vän.


Sapp och Einar trivs båda i skogen. Utbildning i blodspår pågår.

Alla foton är tagna av Anna-Carin Eliasson - tack för dem och för all hjälp!

Jag tappar nästan sugen

Har fått ehrlichia-besked på Seth idag, eller anaplasmos som numera denna vidriga fästingburna sjukdom heter. Ska jag ge upp det här med hundar och satsa på guldfiskar istället? Hur många talangfulla hundar ska jag behöva sortera ut??? Ned som inte hade någon höft alls på ena sidan, Doff som blev ormbiten och fick hjärtproblem, och nu Seth som drabbats av denna skit

För bara två månader sedan hade Seth och jag världens flyt i träning och tävling, allt kändes lätt och vi var ett huvud och en kropp i vallningen, jag kände hur han redan förberett sig för kommandona innan han fick dem och de ledde alltid till precis den inverkan på fåren som jag ville, och jag levde med känslan "det är ju inte svårare att vinna än att gå ut och tävla".

Men sedan början av juli har han varit tveksam och seg, tagit fel på kommandon, vänt sig om för att titta efter hjälper, blivit allt tajtare i utgångarna trots att han är en naturlig "outrunner" som aldrig behövt tränas på att hämta djur..

Tyvärr sammanföll problemen med att jag flyttade upp honom i IK2, vilket försenade insikten att han var sjuk. Det var för lätt att tävla IK1 med honom men när han plötsligt inte funkade i IK2, så var det lika lätt att förklara det med att han behövde vänja sig vid dubbla avstånd och mindre förarhjälp. Hemma i jobb och träning har han ändå funkat fram till i förra veckan när han plötsligt inte ville jobba i träningen utan bara la sig och passade eller försvann i för stora bågar - då insåg jag med ett klubbslag i huvudet: stackars hund, han har ont eller mår inte bra!!! Jag ringde till min veterinärklinik i fredags och sa "jag vill inte ha någon tid, jag kommer nu meddetsamma", och så blev det. Stor allmän hälsoundersökning där vi även hittade svullna tonsiller vilket också behöver en omgång antibiotika, och så idag kom anaplasmabeskedet.

Övning i positivt tänkande: Bra var att den allmänna blodscreeningen inte visade lever- eller njurpåverkan, och heller ingen anemi vilket är rätt vanligt vid anaplasmos. Anaplasmabakterien (alltså den som tidigare kallades ehrlichia) letar sig in i vissa typer av vita blodkroppar där den "äter" och förökar sig. Detta går i cykler och det är därför hundar med anaplasmadiagnos är sjuka i skov, men man vet inte exakt hur och varför bakterien producerar alla de ospecifika subkliniska symptom som hör till sjukdomsbilden. De muskel- och ledsmärtor som drabbade djur visar beror på att bakterien i ett senare skede av sjukdomen också periodvis kan vandra ut ur blodomloppet och vara aktiv i muskler.

Nu går Seth på en kur med bredspektrumantibiotika. Själv måste jag inleda en mental träningskur. Än så länge tänker jag bara en massa ostrukturerade saker, och så har jag ringt till Anna G och Eva E som har hund på samma sätt som jag och kan förstå mitt sätt att tänka. Troligen ringde jag till dem mest för att jag behövde hjälp att tycka synd om mig, men båda två sa faktiskt en massa kloka saker som jag får göra något av under resans gång. Jag vill inte hamna i en tröstlös resa under flera år där man alltid ställer sitt hopp till nästa medicinkur. Precis som Eva sa så måste jag sätta upp kvalitetsmål och tidsplaner och hålla mig till dem, men vad det innebär i praktiken behöver lite tid.

Tvååker - Seth hittade formen och Zack flippade ur

Tiden rusar så här års... Förra helgen var vi i alla fall i Tvååker och tävlade, IK2 för Seth och IK1 för Zack.

Första gången som jag tävlade två dagar på samma ställe med Seth, och det var precis vad han behövde. Hans problem är att han plockar fram ett överdrivet kontrollbehov när han kommer bort och är på långa avstånd från mig, det går sååå sakta och han vaktar varje steg i driven när han kommer en bit över 100 meter från mig. Han missbedömer också fortfarande hämtavståndet där hans muskelminne från IK1 fortfarande ligger ytligt och säger honom att djuren ska finnas efter ca 150 meter. Första dagen hann vi p g a lågt tempo varken med delning eller fålla men han kändes fin så jag bestämde mig för att nästa dag köra på honom i full fart och inte krångla med grindhål och annat som kan få honom att börja fundera. Jag körde runt honom utan ett enda stopp före delningsringen och det gick super, kändes störtskönt att köra honom och vi landade på 72 poäng trots att djuren glidit precis utanför alla tre grindparen (5 djur i flocken ger 15 poäng bort för de missade grindarna).

Zack hade gått jättebra i träningen i veckan före tävlingen och jag hade förväntningar på att han skulle kunna gå två skapliga rundor. Men han var inte min hund kan man säga. Jag säger inte ens att han var olydig för jag tror inte att jag fanns i hans medvetande. Han var minst lika speedad som när han kom till mig för fem månader sedan, med den skillnaden att han då åtminstone var lite låg och osäker - nu var han rätt hög på sig själv! Visst har man stått på en tävlingsbana och känt att man inte har hunden med sig, men det här hade jag verkligen inte upplevt tidigare - skönt när sådant händer att han åtminstone inte är ful mot fåren, för det har han aldrig varit i hur spända lägen som helst. Japp, i alla fall bara att gå ut på banan och etablera kontakt med sin hund och plocka hem den från yttre rymden! Fortsättning följer i ett nytt inlägg, men nu måste jag jobba lite.

Här är också en liten filmsnutt från i lördags. Jag var tvungen att flytta tre egensinniga baggar av varsin ras: herr texel, herr suffolk och herr finull. Herr S och F kan ränna helt galet och springa ner vad som helst medan herr T är som texelbaggar brukar vara och inte klarar att flytta sig för en hund ö h t. Om jag inte har tillgång till Seths hjälp så brukar jag faktiskt ta upp baggarna på en vagn istället för att gå med dem kring byggnader och maskiner (växthuset t ex!) för att skaderisken är för stor att flytta dem med någon av de andra hundarna. Are var ute med sin nya kamera som skulle ha ett s k "dynamiskt fokus" han ville prova, och där dök jag, Seth och baggarna upp som lämpligt objekt. Are fick inte kläm på det "dynamiska fokuset" så lite epilepsivarning är det på filmen.

Dagens hjältar

Tack Seth och Zack!

Man får så roligt man gör sig en lördagkväll i en gudsförgäten by i det inre av Smålands skogsbygder. Äntligen är dessa tre s----s kossor infångade! Tre envetna rödkullor - mor och två generationer döttrar. Den gamla kon köpte vi som vuxen och aldrig invallad, och sitt hat mot hundar har hon nedärvt i generna till döttrarna. De går in för att springa så långt bort det går när en hund kommer och när den hinner ifatt dem så går de målmedvetet in för att döda. Och en rödkulla är en rödkulla, det vet alla som haft med rasen att göra...

Nu började läget vara lite akut. Det var nerbetat sedan flera veckor där de gick och alla andra djur flyttade till nytt bete, och det var bara en tidsfråga tills denna lilla familjeklan skulle välja att hoppa ut för att hitta mer att äta. Hela senaste veckan har jag hållit dem på lite snålt med vatten för att öka deras intresse för kontakt, och jag har också konfronterat dem med hund en stund varje dag. Hittills har jag arbetat med hundarna strikt "i hand" men utan att det lett till någon attitydförändring hos korna, så idag satte jag mig uppe på ett stenblock och sa åt Seth och Zack att de fick göra vad de ville. Farligt farligt, jag vet och jag vågar inte tänka på allt som kunnat hända, jag använder i vanliga fall hundarna så lite som möjligt på nötkreatur just för skaderisken.

Det finns en kanal på det här betet och utan den att kyla sig i hade Seth och Zack aldrig orkat slutföra det här uppdraget. Men om ni trodde att mina hundar bara har en växel där de går med ett välavvägt eye i promenadtakt så skulle ni sett dem nu ikväll! Hjälp vilka krafter de släppte loss samtidigt som de faktiskt hade kvar fokus och målmedvetenhet, och rätt bra lyckades de samarbeta utan att någonsin ha tränats på det. Efter en och en halv timma visste korna att hundar är snabbare och envisare än kor och de valde att gå in i fållan.

Det här jobbet hade hundarna aldrig lyckats göra på kommando, det hade tagit ifrån dem för mycket kraft och för många av de verktyg de behövde. Jag la mig inte i deras arbete alls men eftersom jag skickat dem från området där fångstfållan står så visste de vartåt de skulle jobba.

Två nöjda hundar sover gott och korna vilar nog också ut på sitt nya bete.

Vi hälsar på Doff, Claes och Sofie

Idag har vi varit och hälsat på Doff på hans nya arbetsplats, ett underbart naturreservat i Blekinge skärgård i kuperad terräng och med öppna betesytor varvade med stenhällar och skogsdungar. Och som verklig guldkant på denna miljö hade Claes tagit med kaffe o mackor som vi kunde pausa med mellan två träningspass.

Jag har ju aldrig varit och introducerat Doff i arbete hos Claes och Sofie, utan de har fått klara sig med det de hade med sig efter några få kurstillfällen på förra sommarens nybörjarkurs. Men idag hade vi alla bokat in en dag då vi skulle ta ledigt och valla med Doff. Det har ju lite respekt med sig när ett enskilt bete kan vara 30 hektar oregelbunden terräng som hunden ska lära sig att samla fåren på för inräkning, vägning och allmän inspektion. Fastän hela vintern gått sedan jag jobbade med Doff senast så högg han direkt och jobbade för mig nästan som om det var igår, samma fina innerflanker i drivningen och bra upptag och grepp om djuren. Förutom jobbet som djurskötare så tränar han också lite lydnad ihop med Sofie. Roligt tycker båda två men Doff har som många andra Border Collies i lydnadsträning en del problem med att vara lite för översmart och räkna ut saker som han inte ska räkna ut.

Även Seth och Zack fick en del nyttig träning i att söka sig utåt i okänd terräng. Zack har fortfarande svårt att föreställa sig att det kan finnas djur längre bort än han ser, men Seth klarade det bra när han väl förstått att det fanns en hel halvö full av får.

Vi hittade ett färskt lammskelett också med en prydligt flådd fäll bredvid sig, så jag trodde det var lo som varit på besök. Men besiktningspersonen från länsstyrelsen som kom senare på dagen bedömde att det var räv. En stor och stark räv i så fall för det var ett texellamm i ålder mellan tre och fyra månader.