För mycket av det goda

Ett tag sedan sist men jag väntar fortfarande på att det ska dyka upp någon filmningshjälp här i byn för att kunna fortsätta serien "Att starta med valpen". Valpen Bowie börjar dessutom vara mer unghund än valp, så det brådskar. Men i väntan på filmningstillfälle gör jag ett inlägg med anledning av ett träningspass i söndags med Bowies mamma Bet.

Bet är en hund med extremt bra koll både på enskilda djur och på flockar - det ger stor säkerhet i arbetet och det är henne jag tar med mig när något jobb är riktigt svårt och i känsligt läge och inte får misslyckas. Men det finns (som vanligt) en negativ sida av saken också. Det är nämligen inte så enkelt att hon bara har extremt bra koll, utan också att hon har ett extremt kontrollbehov som ibland gör det svårt för henne att bara jobba på enligt mina anvisningar. Dessutom trivs hon som bäst när hon tror att hon har kontroll på mig också och "vet" vad som ska hända härnäst.

I söndags hade jag bestämt mig för att ta tag i en sådan förväntning på ett tävlingsmoment som börjat bli problematisk. Det gäller övergången mellan hämtet och ut på drivningen. Hon gör ofta mycket bra framdrivningar där hon håller linjen perfekt utan kommandohjälp, men hon har blivit segare och segare med att jobba på djuren när de snart är framme hos mig och ska runda posten. Hon ligger och "måttar" för att precis ta dem fram till mig men inte förbi, varpå tama får gärna stannar och varpå jag behöver både mana på och flankera henne för att få fåren förbi mig innan jag kan skicka runt henne för att få ut djuren på drivningen. Detta småstrul kan lätt ruinera ett bra hämt med 3-4 poäng beroende på hur illa domaren tycker om ett antal småstopp i det läget. I värsta fall har Bettan också under framdrivningen bestämt sig för åt vilket håll fåren ska runda mig och lagt tryck för det - ännu mer poängtapp om hon hade fel.

Därför har jag tränat mycket på framdrivningar och rundningen runt mig/posten. Givetvis har problemet inte blivit ett dugg bättre eftersom jag tränat på fel sak. Så från i söndags dröjer det länge innan hon får runda fåren efter framdrivningen. Nu är det rakt förbi mig som gäller! Ända tills hon helt släppt alla förväntningar på att "veta" och ha koll på vad som ska hända efter framdrivningen. Första gångerna blev hon så paff att jag blev tvungen att göra som med en unghund som ska lära sig driva, dvs vända mig själv åt det håll som jag vill att fåren ska gå. Hon är klart störd även om hon lyder, så "hjärntvätten" kommer att fortsätta tills hon gillat läget och bara knatar på utan att fundera. På det stora hela gillar jag hundar som använder skallen, men ibland kan det bli för mycket av det goda.

När belöningen inte är tillräcklig

Den som inte tror att en hund huvudsakligen jobbar för egennytta kan sluta läsa här.

Jag vill i vallningsträningen så långt möjligt använda belönande metoder som gör att hunden själv ska se "nyttan" med att göra som jag vill. Eftersom det finns så många sätt för hunden i vallningen till självbelöning gäller det att minska möjlighetherna till självbelöning och göra sig själv till nyckeln som ger största tillgången till fåren. Det brukar vara en tillräcklig belöning för att ge en positivt lydig hund för det allra mesta; lagom hårda kriterier och snabb kontrollerad belöning. Men när man kör fast och det inte räcker får man vara uppfinningsrik kring nya belöningar under träningen.

För några dagar sedan insåg jag att jag hade ett inkallningsproblem med Bowie (som i vardagen utan får i närheten svarar bra på inkallning). Hos fåren kan jag också bryta honom på fåren med "nu räcker det"-kommando, inga problem ens på lite avstånd. Jag kan också få honom med åt mitt håll med "kom"-kommando. Men mitt kriterium på "kom" i vallningen är faktiskt mer specifikt, jag vill ha en snabb rörelse rakt mot mig och ända fram, alltså ingen båge och inget stannande och tittande bakåt mot djuren. När jag nu har kommit fram till att lägga in små hämtningar i hans träning vill jag skicka från mitt ben och jag vill att han väntar där tills han fått klartecken. Men där var det stopp, han blev väldigt frustrerad av mitt krav, vägrade släppa blicken på fåren (vilket han alltså klarar bra om han får vara mer lös och aktiv som efter "nu räcker det"), hoppade och studsade och blev allt mer ovillig och blockerad av förväntningar på att få göra något.

Lätt att börja låta krävande och irriterad... det gjorde givetvis saken ännu värre och jag avslutade träningspasset. Lite trögtänkt behövde jag fundera över problemet till nästa dag men då var jag klar över hur vi skulle lyckas. Han behövde få en mer specifik belöning när jag nu hade ställt ett krav som han inte förstod och han bara väntade på "den vanliga belöningen" istället för att försöka prestera det jag ville. Jag insåg att den största belöning jag kunde ge honom för att göra något han själv inte såg någon nytta med  var att låta honom hämta djuren, han verkligen älskar det och är en naturligt bra "outrunner". Alltså slutade jag tjata och sa bara tydligt "kom" EN gång och halade snabbt in honom med linan till den sida jag ville skicka från - och sedan SNABBT sssccchhh och iväg. Korrigerade inte något även om inte hämtet alltid blev perfekt utan lät det bara bli superpositiv belöning för "onyttan" med att komma intill mitt ben. Upprepning, upprepning, upprepning! Lite motvals var han första dagen men efter ett dygns vila var han helt med på noterna. Jag utökade kravet "kom" med att också klappa in honom på det ben jag ville ha honom till innan belöningen utdelades, och nu efter några dagar så vet han inte hur snabbt han ska hitta rätt ben att ställa sig vid själv. Om några dagar väntar utökade kriterier med längre tid vid mitt ben innan han får ge sig iväg. Allra sist kommer jag att börja korrigera eventuella brister han visar upp under belöningen, t ex inte går rent ända till kl 12 eller slarvar med upptaget.

Så lätt kan det vara (men är det inte alltid).

Att börja med valpen 4

I det här inlägget har vi flyttat ut på fält och tagit med oss de krav och "regler" som vi lärt in under träningspassen i rastgården. Bowie har varit mycket säker på att kontrollera djur mot mig ända sedan han kom hit och var 13 veckor, men det har varit med hjälp av naturlighet och att jag anpassat och flyttat mig dit Bowie styrt oss. Nu är det jag som bestämmer vart vi går och i vilket tempo, och jag hade tillgång till filmningshjälp så att både jag och Bowie syns för omväxlings skull. Vi har ingen brist på träningsdjur så här års så det är verkligen inga söndervallade djur, och just den flock vi hade råkat få ut idag är kanske i vildaste laget och till en början stoppade de varken för människor eller hundar men med lite invallningshjälp av Nicks blev de någorlunda användbara för nybörjarträning.

I min träningslogik är det mycket viktigt att jag som förare lyckas visa hunden att jag sköter min del av fårkontrollen och inte släpper djuren förbi mig. Annars hamnar vi i ett snurrande där hunden gång på gång måste få tillåtelse att runda djuren för att rädda situationen, och samtidigt får uppfattningen att jag är hjälplös stackare istället för verksamhetsledare. Så när Nicks hade vallat in djuren några minuter åt oss fick Bowie ta över och då gällde för mig att visa Bowie att han lugnt kunde stanna på sin sida djuren eftersom jag klarade av min. Jag inte bara stoppar djuren utan föser dem också tillbaka en bit mot hunden för att visa att jag har "tryck". Det är ett bra sätt att få hunden att naturligt vara försiktig med sitt tryck och starta lugnt.



Efter en stund med "fåruppfostran" gick det ganska bra för oss. Där vi slutar är det mycket drag hemåt så jag går över till Bowies sida fåren innan jag ger "nu räcker det-kommando" för att ett bra träningspass inte ska sluta med ett överslag. Tog bort ljudet för det enda som hördes var vind och brus, men han får inga kommandon utom en harkling en gång när benen börjar ramla på lite för fort.



Och till sist två filmer på hur vi parallellt jobbar med drivning utan förarbalans (ibland kallas det fösning men jag fattar inte riktigt poängen med att ha ett annat ord - hunden ska ju flytta djur målmedvetet och balanserat oavsett var föraren är, så jag kallar all förflyttning av djur för drivning, om någon känner sig förvirrad över språkbruket). Det finns ett ganska rejält drag och tacklammen är lättfotade på den första filmen, och på den andra filmen har de lugnat ner sig lite. I båda fallen är jag mycket nöjd med att han hela tiden vill framåt mot djuren och ändå visar en viss balans och släpper på trycket när det går för fort. Och även att han inte ger sig iväg i linan för att försöka springa upp och stoppa utan hela tiden ligger i framåt. Alla vill inte ha hundar som är så mycket framåt men mig passar det. Jag tycker också att det är lättare att få en hund att driva bra om man lämnar den "ensam" med fåren och själv håller sig en bra bit bakom i linan istället för att finnas bredvid i hundens synfält.





I nästa avsnitt av unghundsträningen ska Bowie och jag försöka visa hur jag introducerar flankträningen, en annan grund som är nästan lika viktig som drivningsträningen för att senare kunna börja med hämtträning. Men först måste vi fånga en ny filmare.