Att ge och att ta

Det är ju smått fantastiskt det här med träning av vallhundar... Man startar med en unghund som till en början tycker att man är lite av ett problem när det kommer till får - de har ju oftast själva många bra planer för fårkontrollen men så kommer vi och lägger oss i. Sedan, efter några år, så har man för det mesta en hund som är helt eftergiven, ger allt den har av sina fantastiska egenskaper på kommando av oss. Hur kommer man dit? Givetvis handlar mycket om tajming och om att läsa både sin hund och fåren på rätt sätt i en mängd olika situationer, men det gäller också att vara resonabel och inse att man själv måste göra något för att förtjäna hundens förtroende. Därför kan man inte kräva allt på en gång utan måste känna av när hunden är färdig för nästa kravfas, liksom smyga sig in i skallen på den - och det är ju individuellt för varje hund i vilken takt det kan ske.

Och nu är jag där med Bet för första gången, att jag känner att det är dags att börja ta tillbaka lite av det jag bjudit henne på, begränsa henne en del. Hon har ett mycket stort kontrollbehov så till en början gick drivningarna verkligen som en dröm när hon kände efter för varje steg om djuren tänkte sticka eller inte. Nu är hon säker på uppgiften, har en egen stor motor och ett riktigt rejält klös framåt i tassarna. Dags att introducera steady-kommandot med andra ord (sakta, time eller vad man nu vill säga).

Den som läser mina inlägg regelbundet vet hur ofta jag brukar påpeka att en välbalanserad hund som har förstått drivning ligger där den ska. Ska man verkligen behöva ett steady-kommando då? Ja, en del hundar behöver det (oftast för att de är naturligt snabba eller har mycket kraft i varje steg). Däremot är det viktigt att INTE använda ett steady-kommando för att hunden är obalanserad eller har kontrollångest och vill springa ifatt djuren. Jag tränar aldrig in det förrän hunden är medveten om vad den gör och har full koll. Då kan man träna in det som ett neutralt kommando som odramatiskt bara betyder "ner till halva farten". Jag försöker också ge kommandot dess rätta betydelse för hunden genom att växelvis speeda den och sedan bromsa med ett "steady" - ju säkrare den blir på att bromsa djuren bakifrån, desto snabbare kan man få den att växla tempo. När kommandot är helt internaliserat av hunden så är det ju ett rent tekniskt kommando där den jobbar på samma sätt när den ökar som när den bromsar djuren, men det måste få ta den tid det kräver.

Om man istället börjar vråla eller ryta ett steady-kommando på en hund som springer för att den inte känner kontroll utan vill närmre och inte vet hur den ska bära sig åt för att hålla tillbaka djuren, ja då är man ju i hundens ögon rätt obegriplig. Möjligen saktar den ner (och tappar troligen djuren) för att föraren låter arg, men den har inte förstått innebörden i kommandot.

Så när jag använder ett "steady" så vill jag inte se en hund som hukar och lägger öronen bakåt för att kommandot betyder "ilsken förare". Jag vill se en hund som ganska odramatiskt kan gå ner till halva farten.

Jag började träna Bet på "steady" med koppel inne i rastgården så att jag kunde hålla tillbaka henne samma sekund som jag sa kommandot. Därmed fick hon också respons/belöning från fåren som lugnar ner sig (det är ju så en Border Collie vill ha det, så det räcker som belöning i inlärningsögonblicket). Nu kan hon ta kommandot bra också på mindre fält utan så mycket drag, men stora åkern bakom huset lockar fram mycket spring och drag hos fåren så här års, så där kan hon inte. Så där får jag hugga tag i tanken om det här med att ge och att ta - att inte plocka fram ett kommando som hon inte är tillräckligt erfaren för i det läget. På stora åkern "ger" jag alltså fortfarande, låter det gå lite för fort och visar att jag är nöjd och glad för att hon klarar det utan att gå upp och stoppa.

Skulle försöka filma ute på lilla åkern häromdagen där hon tar "steady" väldigt bra i de flesta lägen, men det gick inte. Hon tycker inte om kameran och övningen är dessutom svår och kräver att jag också ägnar mig åt uppgiften. Här är ett litet försök att filma det med Bet i rastgården och jag utanför, men det blir inte tillräckligt långa sträckor där för att det ska gå att växla mellan att pusha på hunden och att bromsa den, men i alla fall ett litet prov på hennes "bakdelskontroll" i olika tempon. Hon har verkligen lärt sig att hantera vändningarna bra när hon kommer till rastgårdens ändar, så istället för att stressa runt i hög fart så stoppar hon upp dem och säger till den tackan som ligger ytterst att de inte ska springa bara för att hon går runt dem. Häftigt av en 13-månadershund!