Inte många poäng kvar men jag är nöjd

Igår åkte vi till IK2-tävlingarna i Andrarum och Seth skulle gå sin första IK2-bana. Jag har lätt för att bryta när jag blir missnöjd, men nu hade jag bestämt att vi skulle gå runt till varje pris.

Banan var mycket spännande och bra men inte den lättaste för en hund utan erfarenhet av stora banor. Den bestod av tre kullar varav två var rätt branta. Man stod på den mittersta kullen och skickade hunden att hämta på ena kullen och sedan göra drivningen uppför den andra kullen, och sedan slutade triangeln nere i dalen där man gjorde delningen och fållan. Som förare hade man jättebra utsikt över hund och får från den kulle där man skickade, men för hunden var det rätt krävande terräng där fåren dessutom hade sina upptrampade stigar som de drogs mot. Rent tekniskt tillkom sedan flera svårigheter: den första var sned framdrivning, den andra var att fåren inte skulle ända fram och vändas runt föraren utan vid en stolpe halvvägs efter framdrivningsgrinden, den tredje var att fåren skulle drivas utanför förbi crossgrinden o sedan genom den från baksidan. Därtill vräkte en obarmhärtig sol rakt ner på både hundar och får - fåren blev rätt tröga och krävde att hunden både tryckte på och höll ihop dem, och de flesta hundar var helt slut när de var framme vid delning och fålla.


Det första svåra valet med en ung hund var om man skulle skicka höger eller vänster. Höger innebar att hunden kom ut på andra sidan en damm som den behövde runda för att komma upp bakom djuren - där fanns mycket som kunde hända, lätt att springa bort sig eller t ex ett beslut att ta en simtur till fåren. Utgång åt vänster erbjöd mycket utrymme med stor risk att hunden skulle springa bort sig och ner på andra sidan kullen, särskilt för lite vida hundar. Jag bestämde mig för att jag skulle ha lättare att ge Seth begripliga stödkommandon för "in" eller "ut" om jag skickade vänster. Det jag inte hade räknat med var att han nere i dalen skulle drabbas av medvetenhet om att det var där de förbrukade djuren gick ut och att det skulle gå att få med sig dem också om vänsterutgången sträcktes ut bakåt några hundra meter. Jag vet inte om jag tänkte fort eller långsamt, men jag insåg att vi var väldigt nära att behöva åka hem utan att få gå banan. Ett kraftigt "SETH!!!" fick i alla fall stopp på honom, och på ett "lie down" vände han om och la sig in mot banan mot den kulle där fåren ställdes ut. Jag tryckte honom med tystnad medan jag räknade till fem och gav honom sedan ett kort framåt följt av ett stort vänster - och han tog det som avsett, jippi dagen räddad! Men det blev en utgång med rätt många anvisningar till innan han slutligen hittade djuren. Och då är han helcool som vanligt och slår ut i en stor båge och gör ett jättebra upptag helt opåverkad av allt strul som tagit honom dit. Det är hans verkliga tillgång, att han blir lugn av djuren istället för upphetsad.

Nästa svårighet var den sneda framdrivningen. Han tog kommandona men han gjorde dem inte till "sina" utan jag fick vara på honom hela tiden om att ligga på vänsterflanken för att trycka djuren snett bortåt istället för rakt mot mig - men vi fixade framdrivningsgrinden, och alla övriga också för den delen. Därefter var det bara den "för tidiga" vändningen innan vi äntligen skulle vara ute på "driven". Det gick åt två kommandon extra innan han hade fattat att skulle vända fåren utan att först ta dem fram till mig. Vid det här laget började han vara rätt trött och varm och crossen som gick snett uppför kullen var tung för honom. Äntligen nere i dalen igen började han titta efter vatten i vassruggarna - delningen gick på första försöket men den var seg och han vände inte mot den flock jag ville. Hopsamling och rakt in i fållöppningen - men där var tiden ute innan alla fåren fått in rumporna och jag hunnit stänga grinden, så de poängen sket sig. Bara 56 poäng kvar av rundan, 14 förlorade på utgången...Men vi var runt!

På minussidan:
- inte öppen för oväntade kommandon i en svår situation
- det egna beslutet att hämta även de förbrukade fåren

På plussidan:
- cool, stabil och jämn
- hanterar djuren lika bra på en krävande stor bana som på de små där han tävlat fram till nu

Kanske blir det lite strul några gånger till men det känns som att han rätt snart kan börja gå även IK2 riktigt bra. Så nu ser vi fram mot nya starter i Jonstorp 20 och Maglarp 21 juli.

Svårt i all sin enkelhet

Ursäkta bildkvaliteten, men när jag var ute och tränade idag och kom på att jag kunde dela med mig av detta träningstips så hade jag bara en minikamera i byxfickan (har nästan alltid det "för säkerhets skull"). Ni måste nog klicka på bilderna för att se dem större för att ö h t se vad de ska visa... håll till godo i alla fall.


Förberedelserna består bara av ett antal koner. Övningen blir mindre svår ju längre man har mellan dem, men den är verkligen inte lätt. Det är en träning i att detaljstyra hunden med små flanker under drivning. Övningen förutsätter att hunden har förstått både stora och små flanker. Förr brukade jag ha kort- och långversioner av flankingkommandona, men med mitt nuvarande sätt att köra hund har det blivit mer logiskt att använda samma kommando/signal och bara variera längd och intensitet.


Meningen är att hunden ska driva fåren i slalom mellan konerna med så liten rörelse som möjligt, dvs att fåren ska gå i stort sett rakt. När hunden börjar bli duktig på övningen kan jag också börja träna mig själv i avståndsbedömning genom att backa iväg långt från konerna.


Om det är tröga får - som i det här fallet med renrasiga köttrasdjur - kan hunden behöva gå rätt långt ut på flankerna för att trycka djuren de decimeter som behövs för att de ska gå slalom. Roligast är att träna på t ex finull eller päls där hunden i stort sett bara behöver vrida lite på bogen för att få fåren att svänga mellan konerna - och det gäller verkligen att hunden kan GÅ. Har den inte lärt sig balans utan hela tiden äter sig in på avståndet till fåren så går den här övningen inte att göra. Här har Seth vänt fåren där konerna tog slut och är på väg tillbaka i slalombanan med dem till mig.


När djuren rör sig lite villigare är Seth en mästare på att bara skruva lite på sig och djuren för att gå banan.


För Zack är den här övningen lite för svår. Han har förstått stora och små flanker, men han klarar inte riktigt att ta så många små kommandon under drivning för att klara banan när det är så här kort avstånd mellan konerna.


Och när han inte klarar att flanka under drivning utan "släpper" så blir det en stor flank och fåren tappar riktningen. Men med tanke på hur det brann under tassarna på honom när vi började träna för några månader sedan, så tycker jag att han är helt super - han har verkligen lärt sig att gå.

Jag använder också slalombanan när jag håller kurs. Den hjälper förarna att inte snurra åt ett och samma håll i allt mindre cirklar så att hunden aldrig kommer upp i balansläge. Om ekipaget har i uppgift att ta sig genom slalombanan så måste de räta upp sig och hitta förarbalansläget.

Det blir nog bättre

Här har Zack sjunkit ner på grusgången framför köksdörren - hans favvoplats är uppe på kökstrappan, där kan han ligga och vänta på mig hur länge som helst, men just nu orkade han inte ända dit. Vi har just kommit hem efter några timmar hos veterinären där de skurit ut en sten som kapslat in sig i en av de två främre trampdynorna på högertassen. Den röda "bollen" är förbandet runt tassen.

Ända sedan Zack kom hit i mars så har jag blängt lite på hans gångart med frambenen och tyckt att han snubblat lite lätt och haft tendens till hälta. Ibland har det synts och ibland inte, och mest på hårt underlag. Jag har tryckt och klämt och sträckt ut många många gånger för att försöka hitta något, men ingen värme, ingen svullnad och ingen reaktion på provokation. T o m bad jag veterinären vid besiktningen när vi tävlade första gången 16 juni att försöka provocera fram smärta i höger bog eller ben, men han lyckades inte heller. Inbillning och övertolkning har jag sagt till mig själv och försökt släppa tanken att något var fel.

Men när vi cyklade till sjön häromdagen så var det helt uppenbart att Zack hade ont och att det onda satt i tassen! Fram med förstoringsglas och stark lampa, och Maja med sina unga ögon kunde rätt snart hitta en hård "öppning" mitt på en trampdyna, och vi kunde också se att stora trampdynan var väldigt hårt sliten på ena sidan - givetvis för att han satt ner tassen på fel sätt för att inte stöta i den främre trampdynan.

På veterinärkliniken fick han en stark sedering och sedan kunde de gräva fram en inkapslad sten ur trampdynan. Så glad jag blev! Och jag skulle ha litat på min intuition mycket tidigare när jag kände att något var fel, men det är alltid lätt att säga med facit i hand.

Och visst orkade Zack lyfta lite på huvudet efter en stund i skuggan på grusgången. Och vad fick han se då? Jo Sapp som nöjd lagt beslag på kökstrappan som han aldrig får en chans att ligga på när Zack är i form. Och Sapp har som vanligt kletat ner sig med en fin grön koblaja - varje kväll slänger jag i honom från bryggan nere vid sjön så han blir ren, och varje morgon börjar han med att leta reda på någon väldoftande herrparfym att kleta in sig med.