Vinterprospekten

Idag 30 september fyller mina två fina valpar 4 respektive 8 månader. De ska bli vinterns träningsprospekt även om det för Bops del kanske mer handlar om senvintern, och det känns som att jag väntar på något roligt. Här är två små telefonfilmer på dem. Än så länge har jag inte gjort någon vallningsträning med dem utan låter dem bara då och då utan påverkan från mig utforska hur får fungerar. De kan inga kommandon mer än "that'll do" som de tar fint båda två. Valpar och unghundar som bär sig illa åt mot fåren måste man vänta med tills de är mogna att tåla träning, men det är skönt när man som med de här två kan låta dem skaffa sig erfarenheter och ett avslappnat förhållande till "fårkontrollen" innan det är dags för träning.

På det här fältet går det 70-80 lamm som är ca 3,5 månader + två tackor som är ordningsvakter - det är inte det lättaste ens för en tränad hund eftersom lammen inte är utvecklade flockdjur ännu vid den här åldern. Det har varit tränade vuxna hundar här som slutat med att ha lammen utspridda i ett flertal småflockar. (För övrigt har lammen vuxit jättefint efter frånskiljningen på den här vallen som är sådd med svartkämpar och klöver.)

Bet och Bop är ganska olika än så länge. Bet vill ha stor ordning och reda, styrs av en stark headinginstinkt och är noga med att hålla ihop flocken och jobba den mot mitt håll. Om lammen är utspridda och går och betar så kan hon bli väldigt vid, så i det läget som filmen börjar med lammen flockade bortanför en åkerholme är jag glad att hon väljer att gå innanför åkerholmen till höger för att ta kontakt med dem innan hon går runt. Det skulle inte falla henne in att jobba djuren bort från mig. Bop jobbar än så länge utan något allvarligare kontrollbehov, men på mindre flockar och när jag finns närmre än här på filmen händer det att han går runt djuren och gör små ansatser att hålla dem mot mig. Eftersom hans mamma kan visa för mycket eye är jag glad att han inte börjar sin karriär i stillastående pointer-stil utan jobbar med mottot "keep moving". Eye:et börjar dyka upp då och då - det finns en situation precis i slutet av filmsnutten.

Okända hanhundar 2

Det här inlägget, och några kommande i samma serie är tajmat till att "betäckningssäsongen" nu inleds i vallhundsvärlden. Syftet är kort sagt att öka intresset för okända hanhundar som det trots en glamourfri tillvaro finns något skäl att använda i avel. 

Att det urval hanhundar som används i avel är ganska begränsat beror bl a på att modet sviker hos många tikägare som tycker att de behöver ett känt namn att marknadsföra sin valpkull med. Tyvärr väljs därför ofta hanhund med hjälp av kändisfaktorn. För det mesta är det väl hunden själv som varit ute och visat upp sig på tävlingsbanorna och blivit lite kändis, men ibland är det även så illa att det räcker med en kändisägare till hunden för att den ska bli flitigt använd. Dessvärre är det ofta också låg ärftlighet på tävlingsprestationer, även om tävlingar givetvis har som ett syfte att visa upp bra hundar.

För att komma ifråga för den här serien med blogginlägg gäller istället:

1) att ägaren själv inte varit ute och visat upp och meriterat hunden mer än i högst begränsad omfattning,

2) att jag själv sett rätt mycket av hunden (t ex som elev till mig på kurs)

3) att jag inte känner till att hunden själv eller nära släktingar är kända nedärvare av olika sjukdomar

4) att hunden representerar linjer eller egenskaper som brukar vara efterfrågade 

Den uppmärksamma läsaren har redan konstaterat att rubriken på inlägget säger att det nu är dags för den andra hanhunden i serien. Och så är det även om den första o-kändisen presenterade under annan rubrik i våras när jag lät Yazz bli pappa till Maes valpkull. Han har en lika okänd kullbror som heter Yim som också har samma fina rörelser och är lika lättlärd, men kanske lite mindre rätt fram och lite lättare att öppna upp på flankerna - ett personligt val vad man föredrar.

Men nu över till presentationen av o-kändis nummer 2.

Han heter Taff och matte heter Anna-Carin Eliasson, och de bor i Klavreström i Småland. Han är röntgad med A-höfter och Optigentestad ej anlagsbärare av CEA. I somras gick de ett VP och blev godkända  trots att det var svårt (endast 5 godkända av 12 startande). "Jag klantade till mycket men det blev tillräckligt med poäng för att Taff gjorde hämtet så bra", berättade Anna.Carin.

Jag tycker Taff hör hemma i den här serien som son till Pennant Williams Sweep som är rankad som en av Storbritanniens bästa hundar. Under åren 2007-2011 hörde både Sweep och hans pappa Dale till de mest använda ISDS-registrerade hanhundarna. Jag tycker också att Taff i sitt sätt att röra sig representerar rätt mycket av det man förknippar med Sweep. Taffs drivningar är fokuserade men avslappnade och han har lätt att öppna upp, kanske en tendens att bli lite vid, väldigt naturlig hämtare. Lätt att få igång både på flankrörelser och rakt mot djuren.

Taff kom till Sverige som valp inköpt av en svensk i samband med World Trial 2011, men när han flyttade hem till Anna-Carin var han en bångstyrig och högenergisk unghane. När jag senast såg honom på en lektion hemma hos mig i somras var han betydligt mer cool, och han och Anna-Carin var ett par som verkligen trivdes tillsammans. Han har alltid varit lättpåverkad och haft lätt att rätta sig i vallningsträningen. Socialt uppfattar jag honom som glad och positiv utan några rädslor.

Tidig tändning

Det här inlägget är en spinoff på Hans kommentarer till mitt förra inlägg (tack Hans!). Jag tyckte det blev mer lättläst att skriva ett nytt inlägg istället för långa kommentarsfält. Hans undrade alltså om det finns någon koppling mellan tidig tändning och bra vuxen vallhund. Om det är någon som har synpunkter eller erfarenheter som kan bidra med ett svar på Hans fråga så hoppas jag att ni kommenterar.

Själv kan jag inte se något sådant samband utifrån de hundar jag själv haft från valpålder till vuxen grundtränad hund. Däremot tror jag att det har ganska stor betydelse hur vi människor hanterar tidpunkten för hundens tändning. Vi lever i en kultur där allt ska gå väldigt snabbt och vi är dåliga på att mäta och hantera andra värden. Hur ofta hör man inte uttalanden som "Fido vann det och det redan när han/hon var 13 månader"? Och det är ingen tvekan om att det är menat som ett starkt positivt omdöme. Visst har tiden betydelse på så sätt att en hund jobbar till den är någonstans mellan nio och elva år, och därför tycker jag själv att det är en dålig egenskap med linjer där många hundar är mentalt omogna och jobbiga ända tills de är fyra. Jag menar inte att hunden måste vara en fullfjädrad tävlingshund innan dess, men jag vill någon gång efter två års ålder känna att hunden klarar av att vara eftergiven mot mig samtidigt som den är trygg och villig i arbete/träning. Och för den mognaden ser jag inget samband med om hunden som valp tände vid tre eller tio månaders ålder.

Däremot får det nog ofta på grund av vår kulturella otålighet betydelse när valpen tänder. Tänder den tidigt så hägrar snabbt synliga framgångar, och vi börjar träna den för tidigt. Lätt hänt att låta den göra (och därmed befästa) fel för att den är så ung att vi inte vill ställa för stora krav. Kanske går man också på en "ruffig" valp för hårt istället för att inse att den inte är mentalt mogen att göra det den har dådkraft till. Eller så är valpen "lätt" och förig och vi frestas göra den till ett initiativlöst lydnadsvåp innan den är vuxen. Men det finns en fördel med tidig tändning - förutsatt att man klarar av att inte bli klåfingrig - och det är att man vet att det är en valp som kommer att gå att träna till vallhund.

På grund av "snabbhetskulturen" så kan vi lika lätt också förstöra en valp som tänder senare. När jag håller kurser (och det här har jag svårt att hantera eftersom jag inser att eleverna satsat tid och pengar i förhoppning om att få hjälp) så händer allt som oftast att det kommer en husse/matte som är mycket mer tänd än hunden och bönar och ber för att den ska intressera sig tillräckligt för att tränas. Detta är ett mycket effektivt sätt att "döda" en hund. När det gäller annan träning än vallning kan vi träna hunden i att uppskatta de belöningar vi ger den, t ex köttbullar eller kamplek. Men när det gäller vallningsträning så är det ju tillgången till fåren som är belöningen, och tycker inte hunden att det är belöning nog så är hunden inte fullt träningsbar. Någon enstaka gång kan man lyckas ge hunden en liten kick som flyttar upp den på en ny tändningsnivå, men oftast handlar det bara om att vänta och att akta sig för att locka eller utsätta hunden för den besvikelse man lätt kan känna.

Alltså: Våra mänskliga brister i en snabbhetspräglad kultur har mycket större betydelse för slutresultatet än vad valpens ålder vid tändningen har. Av det skälet tror jag också att det är omöjligt att föra någon statistik över sambandet - genotypen är omöjlig att skilja från fenotypen!

En annan fråga är om tidig/sen tändning  är ärftlig. Alldeles säkert är det så, men man kan gissa att det är en egenskap som har koppling till andra egenskaper också. Vad gäller lilla Bop som Hans frågade om, så borde vid en eventuellt sen tändning hans mamma ha minst lika stort inflytande som hans faderlinje. Bops pappa var tidigt tänd (har sett en film där han var 12 veckor) medan hans mamma inte var tänd när hon kom till Sverige ca 7 månader gammal (om jag läst rätt, men det var inte jag som importerade henne utan hon kom till mig som ett och ett halvtåring). Rent generellt har tiken (ja hondjuret av de flesta arter) också större inflytande över avkomman än hanen,