Det går framåt och Godkänd Vallhund

I måndags tog jag min elev Take Time Kate med mig till Öresundsvallarnas VP i Maglarp - snälla och ärliga får som gav de bästa förutsättningar att lyckas även om regnet hällde ner. Kate är hunden jag skrev om i inlägget 24 oktober, men nu har jag hunnit fråga hennes ägare om det är okej att tala om vilken hund det är. Kate är kusin med Zack på så sätt att hennes mamma är kullsyster med Zacks pappa. Nu är Kate Godkänd Vallhund på 73/39 p.

Det var på tok för tidigt att gå VP med Kate om det hade varit för att visa upp henne på ett bra sätt, men nu var det här årets sista VP så jag tog chansen eftersom det finns intressenter kring en valpkull på henne. Eftersom jag bestämt mig för att inte åka 45-50 mil och satsa en hel dag på att åka hem med en icke godkänd hund, så var det inte direkt vallning vi visade upp. Jag körde Kate hela vägen i "felsäkert läge", dvs släppte aldrig fram henne så att hon fick någon egentlig inverkan på fåren och förebyggde i alla lägen där jag visste att Kate kunnat "slå på". Fem får på en bana med 100 m hämt och 100 m mellan två grindpar är för litet för den här typen av hund om den inte är extremt väl i hand. ("Felsäkert läge" är, för er som inte har Windows-dator, det arbetsläge man får ta till när Windows håller på att bryta ihop. I felsäkert läge kan man starta datorn och köra den med begränsade användningsmöjligheter.)

Jag gjorde också en rejäl handler-miss som helt klart var det mest riskfyllda på hela rundan, och detta var vid "fålla ut". Kate är verkligen supercool och som mest avslappnad i trånga utrymmen där hon har närkontakt med djuren, och där har jag aldrig känt risk för att hon skulle ta fram något av sina dåliga beteenden - jag har kört henne rätt mycket inne i fårhuset och där fungerar hon alltid prickfritt. Min miss var när jag tagit in henne i fållan och lagt henne innanför grinden. Då tar jag till det vanliga tricket att låta hunden kolla läget och slappna av innan man skickar runt den för att ta ut fåren. Detta var det dummaste jag kunde göra med Kate; hon hann slå på eyet! Hon själv var inte låst av det, men det hade låst fast fåren. Jag insåg ju vilken knipa jag försatt oss i och tog henne i små tårtbitar runt och in bakom fåren som ändå knappast vågade röra sig... En miss som kunnat leda till en händelskedja som slutat med att vi fått åka hem utan stämpel och diplom!

Här är en filmsnutt tagen igår med telefonen när jag var ute och tränade henne dagen efter VP:t (min vanliga oredigerade stil). Just nu när jag tittar på filmen så inser jag vilken oerhörd förändring det är att jag kan stå still helt utanför händelserna och hålla i en kamera medan jag pratar med Kate - för två veckor sedan när hon var nyanländ var det 100 % mental och fysisk närvaro från mig som gällde.



Hittills har jag bara kört henne med ett enda enkelt budskap: "sköt dig så ger jag dig full tillgång till fåren". Hon har slappnat av och fått självförtroende och förtroende för föraren och visar rätt ofta att hon vill ha vägledning när hon inser att hon är på väg att begå någn dumhet. Nu är det dags att glida över i dressyrfasen vilket filmen visar, dvs budskapet "nu räcker det inte att du sköter dig, nu måste du också utföra de saker jag säger". Egentligen lite för högt tempo i utbildningen, men när som helst kan snön anlända och då stallas de sista djuren in och dagliga träningsmöjligheter försvinner, och jag vill att Kate ska ha med sig så mycket som möjligt att sova på i vintermörkret.

Platsen för filmen är vald med min vanliga känsla för provokationer. Ni som läste inlägget 24 oktober om Kate kanske minns fotot där jag dömde ut hennes insats vid en stenmur som en arbetsmässig katastrof. Nu är vi tillbaka vid platsen för brottet, och de klara framsteg jag själv kan se på den här filmen är:

• Den börjar med att Kate driver djuren ut från åkern genom ett grindhål till betesmarken med stenmurar och träddungar och annat som lätt skapar kaos och att djuren försvinner åt alla håll. För tio dagar sedan rusade hon i sådana här lägen ifatt djuren genom grindhålet innan ens hälften av dem hunnit igenom, hade inte gått att stoppa, hade röjt runt och kommit tillbaka med ungefär hälften. Nu ligger hon på hela tiden med ett skapligt holdback. Väl ute på betesmarken hjälper jag henne med ett "lay down" som hon tar på andra försöket (hjälp att inte få kontrollpanik). Hon tar vänsterkommandot rätt sansat (istället för att rusa in i flocken och sedan runda åt höger). Och hon avslutar med att utan en massa hjälp från mig hålla sig kvar bakom djuren och trycka på tills alla kommit in på åkern igen, och kommer själv efter utan att med panik rusa upp och stoppa flocken. 
• Ni minns kanske också fotot över en massa utspridda djur som hon inte lyckades flytta för att hon inte vågade fokusera på bakre delen av flocken utan bara tänkte "upp och stoppa". Här ser ni henne visa en god förmåga att flytta flocken på ett bra sätt - och de här tackorna är varken speciellt lättflyttade eller lätta att hålla samman.
• Notera också att hon har fått en positiv inställning till kommandot "lay down". För två veckor sedan var det det värsta kommando hon visste, tog det inte, eller blev helt störd och gjorde ofta något dumt. I början undvek jag att använda "lay down" helt och hållet, och introducerade det vid lämpliga tillfällen när hon själv hade slutat att ha kontrollpanik i alla lägen. Och de gånger när hon lägger sig själv, vilket började hända efter någon veckas träning, så smackar jag upp henne. Åtminstone något sådant tillfälle finns med på filmen.
• Hon kan också ta sina höger- och vänsterkommandon utan att försöka runda mig vilket jag retade mig oerhört på att hon gjorde. Flankerna är inte färdiga, men hon håller på att hitta välavvägda flanker för olika situationer. Det är min absoluta övertygelse att det flesta hundar hittar sina flanker själva när de blivit trygga med kontrollen.
• Vänstervarvet ställer fortfarande till det ibland, men hon är själv medveten om det nu och kan ta korrektion. Det går att se på filmen där jag lägger henne vid stenmuren innan jag skickar vänster. Det hade gått helt åt pipan om jag inte lagt henne först, och hon ger sig inte iväg åt vänster förrän jag tryckt ordentligt på det. Men det är ett stort framsteg att hon tar ett vänster här istället för att rusa in och spränga flocken.
• Och till sist: hon avslutar med att villigt svara på "that'll do".

Jag inser att det låter som att Kate är en riktigt svår och besvärlig hund, men så är det inte. Det är mer "True Grit" om ni sett filmen. En hund som kräver sin träning men som också har resurser en bra bit över det vanliga och som står kvar när de flesta inklusive man själv har givit upp. Troligtvis kommer hon att ha en kull valpar till våren även om det ännu är osäkert vem som kommer att stå som uppfödare. Utöver de närmaste intressenterna ska det förhoppningsvis finnas ytterligare några valpar i kullen - hör av dig om intresse finns så förmedlar jag kontakten.