Ty Nant Seth går igen

Våren och sommaren 2012 var en svart tid i min hundhistoria när försäljningen av en hund fick rädda livet på den andra. Så småningom har allt ordnat sig för båda olycksfåglarna, men ett riktigt "happy end" blev det för snart två veckor sedan när Ty Nant Seth blev pappa till Vallhunden Frejas valpar. Som en varning om allt som kan bli följden av anaplasma (erlichia) ska jag berätta Seths "nära döden-historia" - så har ni också tips på billig low-tech man kan be sin veterinär om istället för dyr higt-tech.

En av de två viltfärgade Seth-kopiorna i Vallhunden Frejas kull som kom till världen efter ett jobbigt dygn för matte Lena Eriksson som slutade med kejsarsnitt på Freja. Bakom både Seth och Freja finns många mycket framgångsrika hundar, men intressant nog är ändå inavelsgraden på kullen 0 %! Visst hade det varit frestande att ta en av pojkarna för att se om det varit en ny Seth åt mig, men det hade nog bara slutat med orimliga förväntningar på den lille knatten. Eventuellt är han fortfarande otingad, och är någon intresserad finns kontaktuppgifterna till Lena på Vallregs valpförmedling (inga tikar kvar). Och den andra hanen? Ja den ska förstås Seths nya ägare Erika Mattsson ha. 

Våren 2012 stod jag med två "oanvändbara" treåriga hanhundar: Seth som inte kommit igen riktigt efter anaplasma och en rad följdsjukdomar sommaren 2011 och Zack med en hälta som inte ville ge sig och till slut visade sig vara en gammal obehandlad osteochondros i bogen. Zack hade jag året innan köpt som oförsäkrad tvååring vilket gjorde att min egen försäkring för honom inte gällde för osteochondros. Skulle jag avliva båda två och börja med guldfiskar istället, eller...? Det slutade med beslutet att en försäljning av Seth till någon som kunde leva med hans ojämna prestationsförmåga skulle rädda livet på Zack genom att bidra till grundplåten för ocd-operationen. Det var så Seth hade turen att hamna hos Erika Mattsson i Westmanlands VK, så inte bara för Zack utan även för Seth blev det början på ett friskt och härligt liv - men vägen dit gick via en dramatisk händelse som slutade bra bara tack vare Erikas magkänsla och handlingskraft.

När jag erbjöd Erika att prova honom så hade både hon och jag vetskapen att hennes prestationskrav på Seth inte var som mina, och framför allt blev jag glad över att hon kunde bli lika hög av Seth som jag när han var i form vilket han oftast var i vardagssituationerna. Han är verkligen speciell och en typ man kanske bara får en gång i livet.

Typisk Seth-blick till höger och fina Freja till vänster

Men Erika hade precis som jag funderingar över att Seth så lätt blev väldigt varm, och i somras eskalerade detta otroligt snabbt under några sommardagar. Han hässjade och hyperventilerade trots kalla bad och skugga. Sent en lördagskväll inträffar en snabb försämring med helt vita slemhinnor och överhettning. Erika sätter sig i natten och kör mot Strömsholm vilket blir Seths räddning. Tre mil kvar när han börjar förlora medvetandet och veterinärer kommer och möter upp och intuberar honom på vägen. Han överlever med en hårsmån till godo - och orsaken till detta och flera års lidande visar sig vara en urinvägsinfektion som slagit ut njurarna mer och mer (därav värmekänsligheten). Njurspecialisten som blev inkopplad menade att njurarna såg ut som att han nog haft den här urinvägsinfektionen sedan anaplasman tog ner immunförsvaret på honom, alltså i två-tre år!

Hur många gånger jag sökte veterinärhjälp för att undersöka olika teorier om varför han inte kändes helt återställd minns jag inte längre - men med facit i hand så kan jag bli riktigt arg ibland och tänka "hur svårt är det att ta ett urinprov???". Strax innan den dramatiska natten hade även Erika sökt hjälp mot värmekänsligheten, och då tog de blodprov och skickade hem dem istället för urinprov trots att överhettning är typisk indikation på njurproblem... Men visst om jag ska vara lite rättvisare, med facit är allting lättare, så är anaplasma känt just för att lämna en diffus subklinisk bild.

Trots veterinärvårdsförsäkring är nu Seth en lika "dyr" hund som Zack (gissa vad det kostar med veterinärer som ryker ut med syrgas en lördagnatt), men bonus är att det är klarlagt att han inte har kvar några antikroppar mot anaplasma och att njurarna hämtat sig bra och att han kunnat jobba hur länge som helst utan att leta efter vatten att bada i. Och att han nu också blivit pappa!

Erikas glädjebeanie...

...och min bonusbeanie jag blev presentad med

Att ge och att ta

Det är ju smått fantastiskt det här med träning av vallhundar... Man startar med en unghund som till en början tycker att man är lite av ett problem när det kommer till får - de har ju oftast själva många bra planer för fårkontrollen men så kommer vi och lägger oss i. Sedan, efter några år, så har man för det mesta en hund som är helt eftergiven, ger allt den har av sina fantastiska egenskaper på kommando av oss. Hur kommer man dit? Givetvis handlar mycket om tajming och om att läsa både sin hund och fåren på rätt sätt i en mängd olika situationer, men det gäller också att vara resonabel och inse att man själv måste göra något för att förtjäna hundens förtroende. Därför kan man inte kräva allt på en gång utan måste känna av när hunden är färdig för nästa kravfas, liksom smyga sig in i skallen på den - och det är ju individuellt för varje hund i vilken takt det kan ske.

Och nu är jag där med Bet för första gången, att jag känner att det är dags att börja ta tillbaka lite av det jag bjudit henne på, begränsa henne en del. Hon har ett mycket stort kontrollbehov så till en början gick drivningarna verkligen som en dröm när hon kände efter för varje steg om djuren tänkte sticka eller inte. Nu är hon säker på uppgiften, har en egen stor motor och ett riktigt rejält klös framåt i tassarna. Dags att introducera steady-kommandot med andra ord (sakta, time eller vad man nu vill säga).

Den som läser mina inlägg regelbundet vet hur ofta jag brukar påpeka att en välbalanserad hund som har förstått drivning ligger där den ska. Ska man verkligen behöva ett steady-kommando då? Ja, en del hundar behöver det (oftast för att de är naturligt snabba eller har mycket kraft i varje steg). Däremot är det viktigt att INTE använda ett steady-kommando för att hunden är obalanserad eller har kontrollångest och vill springa ifatt djuren. Jag tränar aldrig in det förrän hunden är medveten om vad den gör och har full koll. Då kan man träna in det som ett neutralt kommando som odramatiskt bara betyder "ner till halva farten". Jag försöker också ge kommandot dess rätta betydelse för hunden genom att växelvis speeda den och sedan bromsa med ett "steady" - ju säkrare den blir på att bromsa djuren bakifrån, desto snabbare kan man få den att växla tempo. När kommandot är helt internaliserat av hunden så är det ju ett rent tekniskt kommando där den jobbar på samma sätt när den ökar som när den bromsar djuren, men det måste få ta den tid det kräver.

Om man istället börjar vråla eller ryta ett steady-kommando på en hund som springer för att den inte känner kontroll utan vill närmre och inte vet hur den ska bära sig åt för att hålla tillbaka djuren, ja då är man ju i hundens ögon rätt obegriplig. Möjligen saktar den ner (och tappar troligen djuren) för att föraren låter arg, men den har inte förstått innebörden i kommandot.

Så när jag använder ett "steady" så vill jag inte se en hund som hukar och lägger öronen bakåt för att kommandot betyder "ilsken förare". Jag vill se en hund som ganska odramatiskt kan gå ner till halva farten.

Jag började träna Bet på "steady" med koppel inne i rastgården så att jag kunde hålla tillbaka henne samma sekund som jag sa kommandot. Därmed fick hon också respons/belöning från fåren som lugnar ner sig (det är ju så en Border Collie vill ha det, så det räcker som belöning i inlärningsögonblicket). Nu kan hon ta kommandot bra också på mindre fält utan så mycket drag, men stora åkern bakom huset lockar fram mycket spring och drag hos fåren så här års, så där kan hon inte. Så där får jag hugga tag i tanken om det här med att ge och att ta - att inte plocka fram ett kommando som hon inte är tillräckligt erfaren för i det läget. På stora åkern "ger" jag alltså fortfarande, låter det gå lite för fort och visar att jag är nöjd och glad för att hon klarar det utan att gå upp och stoppa.

Skulle försöka filma ute på lilla åkern häromdagen där hon tar "steady" väldigt bra i de flesta lägen, men det gick inte. Hon tycker inte om kameran och övningen är dessutom svår och kräver att jag också ägnar mig åt uppgiften. Här är ett litet försök att filma det med Bet i rastgården och jag utanför, men det blir inte tillräckligt långa sträckor där för att det ska gå att växla mellan att pusha på hunden och att bromsa den, men i alla fall ett litet prov på hennes "bakdelskontroll" i olika tempon. Hon har verkligen lärt sig att hantera vändningarna bra när hon kommer till rastgårdens ändar, så istället för att stressa runt i hög fart så stoppar hon upp dem och säger till den tackan som ligger ytterst att de inte ska springa bara för att hon går runt dem. Häftigt av en 13-månadershund!