Epilepsi fortsättning

Både här och på SVAKs medlemsforum på Vallreg har våra publicerade dokument (se föregående blogginlägg) diskuterats. Peter och jag har skrivit ett svar som mest besvarar frågor och kritik som ställts på Vallreg, men publicerar det svaret även här eftersom inte alla följare av den här bloggen har inloggning på Vallreg. Åtminstone en del av frågorna kan ha ett allmänt intresse.

Och för alla er som besöker den här bloggen och skiter i generna och bara vill träna de härliga levande och friska hundar vi har : Jag ska försöka hinna med ett tredje inlägg i serien om kontroll någon av de närmaste dagarna, så håll ut!
_________________________________________

"Ska man verkligen döma ut en hane som har massor av avkommor men bara en drabbad individ?"

I vårt stamträd har vi inte gjort någon skillnad mellan föräldrar som haft en sjuk avkomma och sådana som haft fler, utan vi har benämnt samtliga föräldrar som "bärare", vilket vi också redovisar på ett öppet sätt i vårt textdokument. Att vi inte ser någon skillnad där hänger samman med flera olika förhållanden:

1) Det kanske finns fler kända fall än de som är offentligt rapporterade.

2) Statistiska utfall har en stor variation över en tidslinje och inom genetiken talar man om detta som genetisk drift, alltså en stokastisk effekt helt randomiserad till skillnad från det naturliga urvalet. Genetisk drift är nästan alltid större i små populationer (t ex Border Collie) än i stora. Två bärare kan råka paras första gången de används i avel medan det finns bärare som under hela sin produktiva tid aldrig råkar ut för en träff och därför försvinner ur aveln utan att dokumenteras. Man kan räkna ut risken för att en individ med ett recessivt anlag ska råka paras med en annan individ med samma recessiva anlag. Man måste då känna till hur stor den totala populationen är samt göra ett antagande om hur stor del av den som är bärare, men om vi som exempel för epilepsi hos Border Collie gör en optimistisk beräkning utifrån att 15 % av populationen bär på anlaget så är det bara 2,25 % risk att en bärare råkar paras med en annan bärare. Detta ger utrymme för stora variationer för en enskilds hunds synlighet. Däremot blir det synligt i ett stamträd där hunden ofta förekommer som far/morförälder, och sedan ännu mer frekvent förekommande i generationen därefter - detta är det kännetecknande i en bild av recessiv nedärvning.

3) Den enskilda individens spermier eller ägg är inte sorterade sekventiellt enligt ett nedärvningsschema utan faller också ut med slump.

4) Slumpvariationen för punkterna 2 och 3 ovan blir ännu större om det är fler aktiva gener som behöver finnas för att resultera i att en viss egenskap yttrar sig. Linjeavel ökar givetvis chansen/risken för att ett önskat eller oönskat anlag ska realiseras.

5) Ned Pattersson, doktor och forskare på University of Minnesota College of of Veterinary Medicine med en stor studie av epilepsi hos hund (2007), konstaterar också att en autosomal recessiv nedärvning som endast är delvis penetrerande ger ett lägre utfall av drabbade i förhållande till antal bärare.

En del inlägg ställer också en förhoppning till att inte alla rapporterade fall är idiopatisk epilepsi. De andra alternativsom finns är symptomatisk (hunden har t ex haft en stroke eller har en tumör som påverkar hjärnaktiviteten och leder till kramper) och förvärvad (hunden har råkat ut för trauma som skadat någon del av hjärnan). Vi har inte själva undersökt detta, men vi gissar att ytterst få, om ens något, av de fall som rapporterats till SVAKs offentliga epilepsilista är sådana.

"Tittar man på stamträdet ni gjort ser man inget som talar för att det behövs två anlagsbärare."

Att anlaget skulle vara dominant är ett sensationellt påstående med långtgående konsekvenser, men tyvärr kan vi inte kommentera alls eftersom det bara är ett påstående utan exempel. I de vetenskapliga artiklar vi läst finns det inte någonstans en teori om dominant nedärvning och vi har heller inte sett någon indikation på detta.

"Om det är som er hypotes säger finns det då några helt fria linjer?"

Vi står efter en tioårsperiod med några få överanvända hanar i en svår situation om vår hypotes stämmer. Vi har också avlat på en stor mängd importhundar - till antalet många men till genuppsättningen ganska få, och med mycket linjeavel. En populationsgenetiker jag talade med idag konstaterade just att hela BC-populationen är liten till antalet individer och och att denna stora förekomst av några få individer dessutom gör populationen väldigt mycket mindre än det fysiska antalet hundar. Förekomsten av epilepsi är enligt vår bedömning så hög att det inte går att dramatiskt reducera andelen drabbade utan att kraftigt reducera avelsbasen. Tack vare Avelsrådets framsynta initiativ med frivillig sjukrapportering med offentlig redovisning finns idag ett material användbart som underlag för förutsägbara avelsrekommendationer med en balans mellan epilepsibekämpning och avelsbasens storlek.

Med tanke på hur liten avelsbasen är och risker som följer med att den ytterligare minskar ger vi gärna en poäng till de kritiker som menar att det är dumt att låsa sig vid standardrekommendationerna för individer som ska tas ur avel för att minska förekomsten av ett recessivt anlag. Det är matematiskt beräknat mindre risk att para en känd bärare med en partner som inte har några kända bärare bakom sig, eller endast långt bak i stamtavlan, än att para två individer som båda har en förälder som är känd bärare. För riskbedömning anser vi därför att stamtavleanalys är det främsta verktyget vi har tillgång till för närvarande. "Sunt förnuft" som någon föreslog som metod är bra för intuitiva beslut i erfarenhetsbaserade frågor men inte tillämpbart på sannolikhetsberäkning - en stamtavleanalys är ren matematik.

"Ni är inga forskare och jag har pratat med forskare som säger att...Skrämmande med två privatpersoner"

Nej vi är inga forskare, och vi är rätt nöjda med att inte verka i en akademisk miljö. Vi är dock akademiskt välutbildade i en omfattning som gör att vi känner den världen och vet att agendan där ser ut precis som överallt annars, dvs man har revir och ekonomiska anslag man måste bevaka och den enes bröd är den andres död. Vi känner också den akademiska världen så väl att vi vet att akademiska titlar i sig inte är något bra mått på kvalitet och självständigt tänkande. Forskning är inte heller någon fristående aktivitet med hög integritet idag utan har en agenda som ofta tyvärr styrs av privata eller offentliga anslagsgivare. Många forskare gör heller inget märkvärdigare än det vi gjort nu, dvs samlar in data som man behandlar på olika sätt för att kunna testa olika hypoteser. Därtill är vi trygga med Peters matematiska kompetens och CV på en nivå som väldigt få genetiker har.

Vi har inte hävdat att vi identifierat arvsgången, däremot ser vi samma likhet med resessiv nedärvning som finns dokumenterat i den mest moderna och relevanta vetenskapligt presenterade rapporten om epilepsi hos  Border Collie, Epilepsy in border collies, Clinical Manifestation, Outcome and Mode of Inheritance.

Men givetvis ska vi nu gå vidare med en matematiskt korrekt testning av våra hypoteser. Och om vi vill lämna hobbyfasen av det här projektet så har vi populationsgenetiker i ryggen som kan bistå oss med de akademiska titlar, publicerade "papers" och relevant forskning som alltid krävs för att få tillgång till forskningspengar. Ingen blir gladare än vi själva om det visar sig att våra hypoteser inte stämmer eller bara stämmer delvis. Om de tyvärr stämmer så har vi iaf åstadkommit något som DNA-labben kan utgå från för att börja ta strategiska blodprover och såsmåningom kanske definiera en gen eller genbild som medför stor risk för epilepsi.

Och ja, vi valde att gå ut med materialet privat istället för med SVAK som avsändare. Det har flera olika skäl, men inte att vi velat motarbeta SVAKs avelsråd. De har varit informerade om arbetet och utbyte av information har skett vid flera tillfällen under 2014. Representanter för AR har också uttryckt tacksamhet över att vi lagt arbete på detta, något de inte haft tid och resurser att göra själva - man får ha respekt för att allt arbete inom SVAK sker på ideell fritid och att ARs arbetsområde är hur stort som helst. Ett skäl till en privat presentation är att vi är resultatinriktade och inte vill vara bundna av de restriktioner som en kommitté i en organisation måste underkasta sig av olika skäl. Nu har vi haft och har även i fortsättningen möjlighet att ta de kontakter och bygga de samarbeten som vi bedömer arbetseffektiva.

Epilepsi!

Vi är väl rätt många som börjat oroa oss över att det dyker upp allt fler fall av epilepsi bland våra Border Collie, en så ödeläggande sjukdom för både hunden och ägaren. Några få hanar pekas ibland ut men i övrigt brukar det betraktas som ett mysterium hur detta kommer sig.

För ungefär ett år sedan började en av Sveriges främsta experter på Border Collie-stamtavlor, Peter Nilsson, Lärkesholm, och jag ett till en början trevande samtal men efterhand ett mer målmedvetet arbete med att analysera stamtavlor. Vi är nu övertygade om att epilepsi hos Border Collie inte är något mysterium och att förekomsten går att få ner om både uppfödare och hanhundsägare tar sitt ansvar.

Vi har gjort två dokument för att dela med oss av våra studier. Det ena är ett stamträd över de offentliga svenska epilepsifallen hos Border Collie. Det andra är ett textdokument där vi berättar om hur studien gjorts, våra slutsatser och åsikter om vilka åtgärder som vi anser måste till.

Textdokumentet
Stamträdet
///150117 - Peter och jag beslutar att släcka länkningen till dokumenten då diskussionen i allt för liten utsträckning handlat om sakfrågan. Vi är båda vana vid att verka i miljöer där kunskapssökande och öppenhet välkomnas och diskuteras. Men vi var naiva att presentera materialet i en miljö där det dels visade sig att många inte har tillräcklig bakgrund för att förstå det och dels ledde till för många känslomässiga reaktioner. En professor jag visade materialet för för en tid sedan sa ungefär "Det här är intressant i sig och efter vissa beräkningar är det värt en vetenskaplig publicering, men visa det i hela fridens namn inte för någon hundklubb." Han hade uppenbarligen som vetenskapsman erfarenheter som vi inte hade.///

Vi har lagt mycket fritid på det här projektet och hoppas nu på utväxling av allt arbete genom att fler drabbade uppfödare och ägare rapporterar till SVAKs offentliga register - vi känner till många orapporterade fall och de behöver bli offentliga för att alla ska kunna hjälpa till att bryta den negativa utvecklingen. I utbyte kommer vi att uppdatera stamträdet med de nya fallen för att vi alla ska ha bästa möjlighet att göra kloka riskbedömningar inför en parning. HÄR är anmälningsformuläret, och det är viktigt att ni i Norge, Danmark och Finland också rapporterar eftersom vi har många stamtavlor gemensamt.

Frågor eller kommentarer kan vi till en början ta i kommentarsfältet här på bloggen tills vi ser om det blir behov av något annat forum. Peter och jag finns inte på SVAKs facebooksida.

Tips på multiövning

Som ni väl redan märkt så tycker jag att jag får bra resultat av att lära in olika färdigheter genom fri- och lösgörande övningar istället för att gå på med momentinlärning och dressyr för tidigt. Man jag vill ändå inte låta den unga hunden "gå av sig" genom att bara ösa på i största allmänhet. Det här är en övning som jag startade Hyde på igår. När jag bad Olle hålla i telefonen och filma hade jag först tränat Hyde i tio minuter så att han hade fattat vad jag ville att han skulle göra:
>släppa kl 12-positionen
>runda fåren åt det håll jag sa runt mig och kl 6
>fortsätta tillbaka till kl 12 och där göra ett upptag, tempoväxling och sedan framdrivning
>och sedan omigen åt samma eller andra hållet.
I ett av varven kan ni se att han gör fel och går in bakom djuren igen för att fortsätta framdrivningen, en annan gång är han lite för inne i att gå högervarv och jag får envisas innan han går vänster, men i största allmänhet är han väldigt positiv.

Övningen gör jag i första hand för att lära hunden att släppa greppet kl 12 och ta styrning; jag avskyr framdrivningar som går i "banan-båge" utan att det går att få hunden att gå ut ordentligt och trycka in djuren på linjen. Innan man kan lära den detta på kommando så måste den förstås vara rätt säker på flankingkommandon ur balans på samma sida om fåren som föraren, men det är sällan som Hyde tar fel på höger och vänster nu, dvs han går villigt åt "fel" håll på kommando, så han var redo för det här.

Om någon försöker göra övningen själv så kom ihåg att hela tiden gå - står man still har man snart fåren runt benen och då blir det en idiotövning där hunden inte lär sig något (eller t o m fel sak) och istället vallar både föraren och fåren. Man måste alltså själv vara så långt från fåren att hunden upplever det som en situation där den vill göra en framdrivning. Som ni ser flyttar jag mig ibland också på "klockan" för att Hyde snabbare ska komma till kl 12 igen - särskilt viktigt om man har en hund som är mer seg på flankerna än vad Hyde är och som börjar sugas innåt av sitt eye.

Det här är precis som "åttan" i mitt förra inlägg en multiövning av det slag jag gillar. Förutom att man gör hunden öppen i skallen kl 12 så får den också göra ett upptag och starta en framdrivning för varje varv, och det kan den inte få för mycket av på den här träningsnivån. Det är mycket effektivare att träna det så här nära istället för samtidigt med att man börjar skicka ut hunden på längre utgångar. Den har också lättare att bli lagom vid i de större utgångarna om den redan är trygg i att göra upptag och starta djuren rakt mot föraren. Problem med att hunden gör för tajta eller för vida utgångar har väldigt ofta att göra med att den inte känner sig säker inför upptaget.

Det här är som sagt första gången jag gör övningen med Hyde och det finns att putsa på i genomförandet (t ex tempot i framdrivningen men jag vill ha en hund som har förstått övningen ordentligt innan jag börjar lägga in press - man kan inte korrigera flera saker samtidigt för det förstår den inte utan blir osäker istället), men håll till godo med en ögonblicksbild från gårdagens träning.