Lite vinterträning

Här kommer ett slöinlägg om egentligen ingenting. I alla fall försvann snön i söderläge när det var riktigt varmt några dagar förra veckan, så det går att träna lite igen de dagar det inte är fruset med isknaggel och skare. Jag tog upp telefonen för att fånga läget för alla tre men det blev verkligen inga bra filmer för både Bet och Zack reagerar med okoncentration när de märker att jag släpper träningen för att rikta telefonen mot dem. Men det får ändå bli några rader träningsreflektioner.

Först är det Bettan. Jag håller på att lära henne "stand", och då vill jag verkligen ha en "frysning" mitt i en rörelse som sedan fortsätter när jag ber hunden att gå framåt igen. "Stand" ser man ju ofta praktiserat som en dåligt kontrollerad inbromsning som blir större eller mindre beroende på hur arg föraren låter, eller ett kommando som tas till när "steady" inte har någon verkan. Själv lär jag aldrig in "stand" förrän jag har ett säkert och positivt "ligg" eftersom jag tycker att det är en så stor tillgång för att göra grundträningen tydlig och effektiv - man missar ju så många tillfällen att "göra rätt" om situationerna glider ifrån en p g a att hunden inte stannar. Jag anser också rent inlärningsmässigt att en hund på grundträningsnivå inte kan skilja på en skala av mer eller mindre stillastående, utan den har länge en dimmig bild av skillnaden mellan "stand" och "lie down" om man blandar dem innan den kan det ena av dem. Nackdelen med att vänta med att lära in "stand" tills unghunden har ett bra "ligg" är att den gärna lägger sig så fort den ska vara helt still. Bettan är mycket kroppsmedveten så jag behövde bara resa henne några gånger innan hon greppat skillnaden mellan "stand" och "lie down", men ibland lägger hon sig ändå om hon blir lite störd, vilket händer några gånger här på filmsnutten eftersom hon hatar när jag vänder telefonen mot henne. Men när jag engagerar mig i träningen och det går bra är hon urläcker på att "frysa" mitt i rörelsen.


Hyde har hunnit bli nio månader på den här filmen. Jag har legat lite lågt med honom ett tag och inte lärt in något nytt utan bara låtit honom praktisera de färdigheter han har utan att gå över på momentträning. Filmsnutten börjar när han är i framdrivningen efter ett hämt på ca VP-avstånd. Det är ett stort drag i fåren som vill upp mot gården, så han ligger helt rätt i framdrivningen även om det ser överdrivet ut, djuren går spikrakt mot mig, har lugnat ner sig och inser att det är kört att försöka sticka hem till fårhuset. När fåren är hos mig ber jag honom att vända dem genom att gå vänster, alltså ur balans och från draget - där tycker jag att han visar ett väldigt gott självförtroende och inte blir det minsta tajt eller het utan gör en stor båge och kommer med kallt huvud för att påbörja en fråndrivning. Om någon undrar vad jag ropar till honom på slutet så är det "stå" - han är ju en svenskspråkig hund så därför blir det inte "stand". Men i det här läget med drag och på andra sidan djuren så kan han det inte - hittills har vi mest tränat "stå" i fösning där jag gått rätt nära bakom honom.


Och till sist åldermannen Zack som blir sex om någon månad - tänk att det snart är fyra år sedan han kom till mig! Trots en del brister så är han ändå min bästa allt-i-allo med en aldrig sinande lojalitet, mental stabilitet och rörande personlighet rätt lik sin farfar Glen som jag fortfarande kan sakna när jag ser maskrosorna frodas på hans grav. Zacks stora brist är flankerna - de är alltid en träningsmässig färskvara, men som de ser ut på den här filmen vill jag ha dem. Dock tar han aldrig en flank på första kommandot utan som ni hör här på filmen i bästa fall på andra. När han kommit in i "drivläge" och hittat "fårbromsen" bakifrån så blir han väldigt störd av att få ett flankingkommando, och när han till slut tar det så vet man aldrig hur: rejsigt? tajt? supervid och slår över? - allt kan hända... Det är nog en kombination av medfödda egenskaper som står i konflikt med varandra, och felaktig träning. Givetvis borde jag lyckats få fram ett förutsägbart beteende i flankerna på honom, men så fort det finns lite stress eller störning, som t ex på tävling, så kan all träning vara som bortblåst, och det får väl räknas som en mental brist hos honom. Men jag skyller faktiskt ifrån både mig och Zack en del på alla de ägare han hade innan han kom till mig och de olika träningsmetoder som jag såg att han varit med om. Jag tror nog att han var svår som unghund med tajta och heta flanker, och det hade tränats både med stor kommandoreglering och piska mot honom. Erfarenheterna med Zack har övertygat mig ännu mer om att balanserade flanker bäst kommer fram utan hot och att hunden själv får hitta dem i takt med att ökade färdigheter ger den ökad kontrollkänsla - heta flanker är ju för det mesta en känsla av dålig kontroll hos hunden (även om det också kan vara bristande respekt eller låg djurkänsla, men inte heller då är hot och överdriven kommendering någon bra lösning). Han hade nog också i sin ungdom fått mycket bannor i upptaget kl 12. Han ville inte vara där och blev inte lugn förrän han var på väg i framdrivningen - som synes på filmen är det helt borttränat nu och han trivs bra i upptaget. (Att han inte tar "steady" i fråndrivningen förrän jag hojtar i med hans namn här på filmen är däremot ovanligt och beror mest på att han alltid gör obalanserade saker när jag tar upp telefonen.)

Undanflykter

Inser att jag är skyldig till grovt löftesbrott från senaste inlägget där jag lovade att snarast återkomma med ett tredje inlägg i serien "Kontroll". Kan egentligen bara skylla på den vanliga tidsoptimismen, och här ser ni vad jag har för mig istället. Det är nu de lamm föds som ska ha en raketresa från start med målsättningen att vara klara för slakteriet innan det är dags för betessläpp, dvs full service och så mycket mat som möjligt från dag ett. Annat är det med den lamningen vi har ute med början vid midsommar med målsättningen att uppfödningstiden ska vara 8-11 månader. Dessvärre ramlade jag också så illa i söndags att bröstkorgen fick sig en knäck och jag har svårt att andas för djupt och ta i, men det är ibland bara så att man får passera gränser när det är nödvändigt - i alla händelser är ju revben sådant som får läka av sig själv.

En liten knatte som fick utstå en långdragen och på slutet hårdhänt färd ut i livet, så han har fått en liten kofta för att spara på det bräckliga livets energi. Lammkoftan fick jag i present av Jasna Bohlin när jag var uppe i Tärnsjö och höll kurs i höstas. Hon är fenomenal på att sticka förstod jag, och lammkoftor måste ju vara det bästa man kan göra av restgarner!

Den som ändå fick ge sig ner på ströbäddarna och bringa lite ordning i detta kaos av vimsiga tackor och lamm, tycker Bettan. Hyde och Zack faller lite mer i eye-koma och ligger under silon och stirrar ut på röran.

Innan lamningarna startade hann jag med en vända till Uppsalatrakten i slutet av januari för att hålla kurs - ett mysigt och duktigt gäng som kände varandra och hade en varm och tillåtande träningsgemenskap sedan tidigare - bästa förutsättningar man kan tänka sig för lärande! Jag åkte tåg och lät Hyde följa med på miljöträning, lillen har ju knappast varit utanför gården så nu vid nio månaders ålder var det på tiden. Byte på Stockholm C tog han världsvant trots högtalare, svishande reklamtavlor, pysande automiska dörrar och "konstiga" människor.

På vägen dit satt Hyde hela den långa tågresan för att på bordercollievis  ha koll på allt som hände, men på hemvägen däckade han vid mina fötter och sov djupt tills det var dags att stiga av i Alvesta framåt nattkröken och ta bilen de sista milen hem.

En del av er läsare har också frågat efter uppdaterade versioner av "epilepsiträdet" när nu många nya hundar anmälts till SVAKs officiella lista. Detta är ännu inte gjort, och i den prioritetsordning Peter och jag satt upp ligger det en bit ner. Av olika skäl, som kommer att framgå, lägger vi istället den fritid vi har till detta projekt på att få alla databasfiler klara för att kunna användas till beräkningar. Själva kan vi ju "trädet" nästan utantill och det har inte varit svårt att visualisera hur de nya fall som rapporterats faller väl in i mönstret och även bidragit till att fylla igen en del luckor. Enligt samtliga genetiker och "populationsberäknare" vi har kontakt med så är bristen med vårt material att det är litet, så fortsätt att rapportera - det är för rasens skull, inte för vår personliga. Det är rätt frustrerande att känna till drabbade hundar men att inte kunna använda dem i det statistiska underlaget eftersom de inte rapporteras. Det är rätt mycket samma "pest-hyschhysch" kring epilepsin nu som det var kring CEA innan det kom ett gentest så att det började gå att göra "säkra" parningar. Synd, för ju mer öppenhet desto snabbare kan vi börja identifiera hur en riskparning ser ut (även om det nog kommer att dröja med ett gentest) - ibland finns det inte enkla tekniska löningar på problem och då är det viktigt att istället ha så många fakta som möjligt för att hantera en verklighet där många målsättningar  kring rasen ska samsas.

Nu ut till lammen igen, men inlägget "Kontroll 3" är inte bortglömt, jag lovar.