Dresserbar eller samarbetsvillig?

Om ni undrar var jag har hållit hus så har det varit kallt i Småland. Kvigornas vatten har varit fruset, ensilaget stenhårt, traktorerna trögstartade, djuren behövt extra tillsyn - ja, timmar och dagar går. Men de senaste dagarna har varit roligare. Har varit uppe i Närke hos Fanny och Thomas utanför Fjugesta och haft lektioner med valpköpare och vänner. Alltid spännande att komma iväg och få se lite nya hundar, och alltid roligt med lektioner för ambitiösa och talangfulla deltagare på både två och fyra ben.

Men med all denna datorfrånvaro så har dagen gått åt till att röja upp i eposten, och p g a lite dålig arbetsmoral så halkade jag också in på Forumet på Vallreg. Där debatterades den nya unghundsbeskrivningen och bl a egenskapen "dresserbarhet". Några tyckte att "samarbetsvilja" var ett bättre ord för vad det handlade om, och sedan var det lite åsikter hit och dit om detta men de flesta verkade mena att dresserbarhet och samarbetsvilja var samma sak. Det taggade jag till på - har nästan programmatiskt slutat säga samarbetsvilja (jo jag vet att jag lätt blir lite "motvals").

"Samarbetsvilja" är ett ord som är sönderälskat. Säg den uppfödare som inte använder det i marknadsföringen! Heder åt den i så fall. Tyvärr finns det idag rätt många hundar med massor av det som brukar kallas "samarbetsvilja" (men som rätt sällan är det). Dessutom har en hund inte "vilja". Den gör i varje situation det val den uppfattar som fördelaktigast - och för en del hundar är det av olika skäl alltid det bästa valet att inte mucka med chefen, medan andra är beredda att strida lite för sin sak. Den sistnämnda typen tycker jag är klart mer dresserbar.

Mycket riktigt så har ju "samarbetsförmåga" i 1996 års arbetsbeskrivning låg arvbarhet medan "dresserbarhet" i 1989 års arbetsbeskrivning har tydlig arvbarhet. Det tror jag helt enkelt beror på att samarbetsförmåga/vilja är ett ord som uttrycker ett moraliskt omdöme och används som en känslomässig värdering. Det beskriver alltså en beteendeyttring hos hunden som vi människor kan uppfatta som samarbete, men eftersom det är olika egenskaper hos hunden som ligger bakom yttringen, så går det inte att se någon arvbarhet.

Jag tycker att "samarbetsvilja" bl a används om
> hundar som har liten motor och därför lätt fogar sig.
> hundar som inte har så mycket vallning i sig eller som har (för) mycket djurkänsla.
> hundar som är förarveka.
> hundar med mycket "naturligt" i vallningen, dvs som går att grundträna utan något motstånd.

Men detta är i mina ögon inte "samarbetsvilja". Hundar med en eller flera av ovanstående egenskaper kan vara nog så jobbiga att få att göra något de inte själva vill eller vågar.

"Dresserbarhet" däremot kräver en hel del av hunden. Givetvis att den är öppen för kontakt, men sedan också motor, mod, tillräckligt mycket instinkt och "huvud". Detta är för mig den mest träningsbara typen av hund, den tar träning men har kvar sin egen drivkraft.

På besök hos Doff o Sofie

Doff o Mae, första dejten. Foto Sofie.
Vi har varit i Gärestad och hälsat på Doff o Sofie. Hanna o Lovikka var också med och givetvis stod lite vallning på dagordningen. Men bagglammen var inte så träningsvana så vi fick nöja oss rätt fort. Seth tränade lite på Highland Cattle-ungdjuren, och han går verkligen bra på nöt men jag har inte tid att tävla det också.

Sedan skulle Hanna och Sofie få Doff att förstå apporten på rätt sätt - och att detta är ett problem får jag och Maja ta på oss skulden för p g a sättet som kottar och annat användes som belöning i Doffs ungdom. Och han är verkligen föremålsgalen, så felinlärningen sitter djupt i honom. Men nu är klickern med Hannas hjälp införd i Doffs liv, och jag är helt övertygad om att han snart är inklickad och då finns det ett verktyg för att få apport på rätt sätt att bli lika attraktivt som apport på fel sätt.

Och så är han ju så störtskön i vallningen Doff, liten i storleken men med ett självförtroende stort så det både räcker och blir över. Balanserad, rörlig och öppen, rörelserna helt rätt. Han och Mae skulle passa varandra perfekt så tanken att låta dem dejta i december är fantasieggande. Lika små och vallar på samma sätt utan att förstärka varandras sämsta sidor. För Doffs del är det att läsa signaler och bygga förväntningar (inte så stort problem i vallningen när han väl fått starta men i annan träning och socialt kör han igång på alla cylindrar så fort han ser minsta signal), och för Maes del ligger största nackdelen i för mycket eye i sidledsrörelserna.

600 meter

Vid Blekingekusten ligger det ingen snö, så idag har vi firat lördag med att träna hos Daniel. Det var långa hämt som gällde, för hemma har vi inget som är längre än 150 meter innan det kommer en stenmur eller skogsdunge i vägen. Tack Daniel och Spike som stod för markservicen idag!

Seth fick starta först och tyvärr fick han ta smällen med några tackor som inte fungerade att träna på, men med Seth är det lite som Daniel uttryckte det "han sätter kompassnålen och sedan går han spikrakt mot målet och det är värst för det som står i vägen". Han fick i alla fall ett rejält arbetspass även om det inte riktigt blev träning på det som var meningen.

Zack fick göra det här hämtet på fotot 3 gånger, vänsterskickning alla gångerna. Kanske syns Daniel med fåren som en mörk fläck längst ner till höger på bilden. Ca 600 meter och nästan dubbelt så långt som Zack hämtat någon gång tidigare, och det var inte det lättaste med först ett rejält dike efter ca 250 meter, och sedan vidgade sig nästa fält (det som är mera brunt på fotot) ca 300 meter och sist ca 75 meter ner i en avsmalnande flik var fåren utställda. Första försöket gick han på muskelminnet, tog visserligen mina utåtdirigeringar men inte tillräckligt utan landade framför fåren - han tog i alla fall that´ll do och kom tillbaka på inkallning. Nästa försök hade han insett att det gällde att ta i och hade landat med bra djup bakom fåren (jag såg inte så långt utan fick lita på Daniel och Hanna). Tredje försöket tog han i lite för mycket och tog rundan om en gård som ligger utanför fotot uppe på en kulle till vänster och kom ner genom dungen - där var han lite vilsen om riktningen men efter bara en vänstervissla från mig så landade han bakom djuren och startade målmedvetet. Hans upptag hade varit fina båda gångerna.


Sist var det lilla Maes tur att få träna på några hämt men vid det laget började det vara starkt drag hemåt på fåren. Någon gång ledde eye-et henne till att möta upp fåren på huvudena och skära men på det stora hela var hon duktig med tanke på att det var första gången borta på nytt fält med nya får, mycket drag och andra hundar och människor. Away och Come bye tar hon rätt även ur balans och startar rakt mot djuren från vilken position som helst. Allt väl alltså så länge som hon får jobba - den lilla djävulen dyker istället upp när hon börjar se tecken på att that´ll do-kommandot närmar sig, då börjar hon köra sitt eget race - och det var ju roligt för Hanna att få se mig med en hund som varken gick att stoppa eller fånga in-;). Vad har jag nu att komma med som instruktör nästa gång Hanna ska ha lektion, haha!?

Så kom vintern till slut

Sedan i lördags ser det ut så här när man tittar ut. Visserligen bara två dm djupt men det var nollgradigt när det snöade så det är packat och jättetungt att ta sig fram i. Alltså all träning och privatlektioner inställda tills markunderlaget är roligt igen.

Själv har jag flyttat in mig och mina egna hundar i rastgården för att putsa på det ena och det andra samt fixa några bakläxor vi har.

Mae gör i stort sett 100 procent rätt på höger- och vänsterkommando nu, så henne ska jag träna in visselsignalerna på. Och så träna in rak inkallning tillsammans med får som förberedelse för att börja dela. Hon tar inte "kom" i lägen där hon vill kontrollera får, så det blir nog att ta fram ett litet snöre och se till att hon accepterar inkallningen. Hon har väldigt lätt för att lära, men svårt att inte först envisas lite. Så ofta går det till så att jag måste gå i konflikt med henne utan att känna något resultat ett träningspass, och nästa dags träningspass så har hon köpt det jag bråkade om och det bara fungerar hur enkelt som helst.

Seth har allvarlig bakläxa på egoistiska beteenden i vallningen där han hela tiden är lite låst vid sina egna intentioner. Han levde ju rätt länge i sin egen lilla döva värld under sommaren och hösten och är lite kvar i den världen. Nu inne i rastgården får han ETT kommando, och är han inte ren i hur han tar det så går jag genast in och bryter istället för att korrigera eller upprepa kommando. Han börjar ge sig men han har en bit kvar innan han har öppnat alla kanaler för inkommande meddelanden. Men han mår fortfarande bra och är supertaggad på att få träning.

Zack har fortfarande bakläxa på delning. I rastgården kan jag helt enkelt vänta ut honom tills han slutar tänka "håll ihop och balansera". För även om han flyttar sig som jag säger åt honom på öppet fält för att skapa en lucka, så "tänker" han "håll ihop". Alltså jättesvårt att åstadkomma en lucka, och när den väl kommer så rusar han in så fåren skvätter åt alla håll och han själv glömmer att ta kontroll på dem innan de sprungit ihop igen. Men inom små omständigheter som rastgården så har jag plockat ner det i småbitar åt honom. Och när Zack kan delning på rätt sätt så får ni passa er för då blir han farlig-;). I höstas landade vi kring 70-75 poäng på tävlingarna trots att vi fastnade i delningen och därmed missade poängen både för delning och fålla (och fålla är Zacks paradnummer).

Och tillsammans med delningsträningen så håller jag på och säkerställer ett logiskt "turn back", för Zack visar i vissa situationer att han inte riktigt förstått det. Han hade någon relation till kommandot när jag fick honom, och jag tror att det hade använts för att hämta fler djur om han inte gått tillräckligt långt ut. Jag har tränat in "turn back" som jag alltid gör, dvs 180 grader om och invänta nytt kommando, men i vissa lägen gör han istället något annat. Nu hjärntvättar jag honom på att i alla möjliga kniviga lägen ta kommandot på rätt sätt.

Om hundar som inte äter

Just inkommen efter morgonens motionsrunda för hundarna (och för mig också som god bieffekt) genom Smålandsskogarna. Med i gänget var förutom min egen flock en kille som varit här några veckor på träning. När han lämnades in följdes han som så ofta av ägarens kommentar "han äter väldigt dåligt". Det tog ovanligt lång tid för den här hunden - nästan en vecka - men sedan dess är han den ivrigaste när han ser signaler på att mat ska serveras. Det börjar rinna ur mungiporna så fort han ser att jag närmar mig sköljrummet i lagården där hundmatstunnorna finns och han dansar värsta freestylen runt mina fötter på väg till hundgården där maten serveras.

Jag har aldrig haft en hund som inte äter så fort maten serveras, men varför är det så många som suckar över att hunden inte äter?

Jag tror att vi i omsorg om våra hundar glömmer bort vad de är för djur. De är rovdjur och flockdjur. Alltså är de skapta för att anstränga sig för sin föda och överlevnad, de behöver förflytta sig långa sträckor för att få sitt byte, de klarar att vara utan mat en viss tid om de inte lyckas, och de är beroende av en rangordnad flock för sin överlevnad.

Nu kan vi ju inte släppa ut våra hundar till att föda sig själva, men jag har med mig det här tänket. En hund behöver röra sig tillräckligt, den behöver ställas inför kravet att prestera något, den behöver inse att den har en given plats i flocken och sköter den sig inte där så blir den utan mat.

Alltså är jag noga med motionen, rejält med motion - viktigare än många tror för många hundars harmoni. Och prestationen, är det inte vallningsträning så har de ändå krav på sig att sköta sig och vara uppmärksamma. Och det ska vara väldigt klart för dem att de är beroende av att anpassa sig till flocken för att de ska få del av flockfördelar som mat, en varm sovplats och trygghet. Följaktligen serverar jag ingen mat på morgonen innan de varit ute på motion eller träning. Ibland hoppar jag över något mål mat. En hund som kommer ny daltar jag inte med utan den sätts på en låg rang tills den är mogen att med pondus skaffa sig den plats i flocken som den är värd - det blir den mest harmoniska introduktionen i en ny flock. En hund som försöker klättra i flocken utan att vara värd det kan bli utan mat när de andra får.

Tro inte att mina hundar inte får den mat de behöver, de har lagom hull och fin päls, men maten serveras på villkor som är naturliga för en hund. Och då äter de omedelbart när den serveras.

Och hur går det för Killibrae Mae då?

Kort sammanfattning: socialt har hon lugnat ner sig och blivit lite mer tam, i vallningen har hon för mycket eye i flankerna.

Längre sammanfattnng socialt: kom med de vanliga överlevarknepen hos en hund som flyttat runt i livet, dvs överdrivet positiv mot vem som helst som ställer upp med mat och en varm sovplats, men i övrigt ingen uppfattning om relationer. Nu efter en dryg månad är hon mindre hysteriskt positiv och har börjat vara lite äkta social och blir bekymrad när inte jag är nöjd, men har inte helt greppat att försöka svara med "bra val". Fast det tar sig lite varje vecka. Hon har också hunnit få en viss världsvana och larmar inte längre med raggen i topp för nya saker och människor.

Längre sammanfattning vallning: Eye-et rakt mot djuren är precis som jag vill men eye-et på flankerna kommer att bli en tålamodsprövande historia att få som jag vill ha det. Headingbeteendet är svagt, hon möter liksom inte upp och vänder djuren på ett bestämt sätt utan "glider" in under tiden som hon etablerar kontakt med dem. Men just nu har jag nog lite fel djur för att kunna förklara för henne, tröga bagglamm är inget för en hund som jag tror mest skulle behöva lite rejäla utmaningar.
Här bakom djuren trivs hon, går och går och går...
...men förstår inte alls poängen med att släppa djuren och behöva ge sig ut på en flank. Jag har gjort det misstaget en gång innan, att inte ta tag i oviljan att flanka. Det var med Glen och jag njöt av att för första gången ha fått en hund som satt som en smäck bakom djuren. Jag tänker inte upprepa det misstaget med Mae.
Och orkar inte riktigt runt till kl 12 i ett hämt. Eftersom hon inte förstår press så är det väldigt svårt att förklara för henne att hon ska hålla tempo och avstånd ända fram. Och eftersom hon har så exceptionellt sätt att ta kontakt med djuren och balansera dem så kan hon gå hur fel som helst och hon lyckas ändå ta dem dit hon ska på ett bra sätt. Och hur ska jag då förklara att hon gör fel? Jag får försöka hitta någon utmaning för henne med springiga djur och mycket drag.

Mae är ett geni i djurhantering; djur som obstruerar går hon på omedelbart så att de går in i flocken igen, men om något djur inte fungerar för att det är "svagt" så är hon klok och tar istället tillbaka flocken till det svaga djuret.

Mae är absolut inte hård utan det är något annat, men hon tar inte press eller hot. Hittills har jag varit tvungen att försöka valla fram det jag vill få henne att göra. Hennes förra ägare berättade att hon varit på en kurs med henne i somras för en instruktör som försökt hota Mae med piska - det hade bara inte gått! Och jag vet precis hur hon såg ut då, hon stressar inte och hon kampar inte utan bara ligger där och väntar på att vallningen ska börja igen. Kanske är hon lite autistiskt lagd-;)? Ett får kan också gå på henne hur aggressivt som helst men Mae bara står där, och fåret blir helt perplext och slutar stångas, och då sätter Mae blicken i fåret och talar om vad det skulle göra.

En speciell hund, men på något sätt blir det alltid sådana jag fastnar för.

Mitt i vintern

Det är ju helt fantastiskt att det fortfarande går att träna!!! Och lektionsverksamheten har jag också låtit starta upp igen efter helgerna även om man får ta en dag i taget så här års när markunderlaget snabbt kan växla mellan gyttja och isgata.

I lördags var Anna-Lena och Anja från Öland här med varsin fin tik, men då hade jag ingen kamera med ute. Och det hade jag inte idag heller när Hanna och Lovikka var här, men Hanna hade en rätt bra kamera i telefonen som jag fick låna.

Lovikka är en vanlig kelpie (alltså inte Working Kelpie) men hon har en helt otrolig motor som gör henne riktigt träningsbar (även om hon inte är BC-;)). Jag bara var så imponerad av hur många polletter som hunnit ramla ner under Hannas och Lovikkas träningsvila. Innan har de nästan bara fått träna i rastgården vid fårhuset, men nu hade jag bestämt att det var dags för dem att lätta ankar och ta ett nytt kliv på väg mot Vallhundsprov. Mot slutet av lektionen hade Hanna lyckats rikta in Lovikkas energi ute på öppet fält så det såg så här snyggt ut som på fotot.

Jag har så många helt fantastiska elever. Hanna t ex är en jätterolig elev att ha för hon är så sjukt observant i all träning och ser och fattar saker som är långt över hennes träningsnivå i vallning. Men så är hon också en självkritisk träningsnarkoman och perfektionist med sina hundar (man kan få värsta komplexen om man råkar titta in på hennes blogg när hon skriver om sina träningspass ibland). T ex sa hon idag i en liten paus "Kan du be Zack gå vänster nu?". Hmmm... det är ju inte varje dag man som instruktör blir testad av en elev som ser att man har sin "kurshund" i ett lite taskigt läge... Givetvis kunde Zack det, och då säger Hanna "han är så bra för han är helt öppen". Och det är precis så det är - han går lika välbalanserat och villigt även om man ber honom göra något riktigt "onaturligt". Och så var det Daniel som "fjäskade" lite och kallade mig för "geni" när han mailade och tackade för lite telefonsupport han fick i lördags - i själva verket är det ju han som är geniet om han kunde använda några telefonanvisningar till att gå ut med ett helt annat fokus och se till att han fick den hund han ville ha i träningshagen. Ja det finns något att lära av nästan varje elev som kommer!