Tidigare i påskveckan var jag och höll kurs några dagar hos kennel For The Win (Red Bets uppfödare alltså), och hade turen att få tre av Bets kullbröder bland kursdeltagarna, i tur och ordning på fotot King, Cash och Ace. Vilken kull! Jag är ju lite fixerad vid tanken på att få fram mer enhetliga valpkullar än vad som vanligtvis är fallet, och det här var ju helt enastående. Visserligen är de inte mer än startade men det var inte svårt att se flytet, fokuseringen och den ständiga kommunikationen med fåren som jag uppskattar så mycket hos deras syster Bet - en lite extrautrustad kull helt enkelt. De är nu 15 månader i nästa vecka och hälften är röntgade med A-höfter samt CEA-normala genom föräldraskapet så än så länge ser jag det här som tre mycket intressanta avelshanar inför framtiden. King finns utanför Stockholm, Cash utanför Oslo och Ace i Bergen.
.JPG) |
| Foto: Elin Beate Sundsbö |
Hem från Närke tog vi omvägen över Storvreta där jag anmält Zack till IK2. Det saknades inte utmaningar och lite tur med flock var inte heller fel - av 45 startande var det 19 som hade resultat, resten diskade eller brutna. Banan hade många åkerholmar vilket fick en hel del hundar att sluta driva och istället börja styras av förutseende och passningsbeteende, och fler än en fick ge upp på crossen. Men den största svårigheten var nog att grupperna bestod av två stadiga tackor som ibland visste väldigt väl vad de ville eller inte ville plus två tacklamm födda i november, dvs utan betes- och vallningsvana, som ibland hakade på tackorna och ibland inte. Jag såg ändå fram mot att få gå för Zack är van vid att hålla tempot och trycket förbi åkerholmar, och i största allmänhet passar det honom med djur som kräver arbete framåt. Så vilken besvikelse när vi likt många andra fick gå av i upptaget. Utställningen var ganska nära hanteringsfållan och krävde tre utställare med hundar, och ju längre dagen gick desto fler tackor bestämde sig för att hoppa tillbaka in i fållan. Zack hade gått ut onödigt stort i utgången och gjorde felet att plötsligt stanna kort - det var jag helt oförberedd på eftersom han i stort sett alltid överflankar om jag inte blåser ner honom hårt. Alltså ser tackorna sin chans att hoppa tillbaka, och först räddar han det målmedvetet och snyggt men hinner inte riktigt få flocken i stadig rörelse framåt innan en av tackorna hoppar över honom och rusar tillbaka mot fållan. Zack kastar sig mellan henne och grindarna och jag inser att det är kört - han har haft kontakt med mig hela tiden och tar min första that'll do-signal och kommer genast vilket kändes väldigt bra så jag vet att jag kan lita på att han inte tappar huvudet. Under tiden har vi blivit diskade, och så ska det vara på tävling - i verkligt jobb accepterar jag inte att hunden lämnar djur som försöker fly men tävling är bara en låtsas-situation med djur som någon varit vänlig och lånat ut. Men det var en besvikelse att inte få testa strategin jag hade lagt upp för triangeln...
Sist två små filmsnuttar på Bets utveckling. Hon var inte så gammal att jag började träna henne i höstas medan det fanns djur ute, och nu under vintern har jag grundtränat henne på sävliga vinterlamm och en grupp kurstackor som ju slutar att uppföra sig naturligt efter en tid. Så nu under veckorna med betessläpp i olika omgångar har hon fått skaffa sig sina första erfarenheter av "riktiga" djur, dvs sådana som skenar genom staket och hoppar över grindar om inte hunden respekterar dem. De här två filmsnuttarna är från när vi samlar ihop och ska flytta en flock baggar som pendlar mellan attack och flykt.
På den första filmen låter jag henne bara hantera baggarna för att de ska flocka sig och sluta attackera. Jag tycker mycket om att hon hittat sina flanker och flyter runt dem vänd inåt för att hålla kontakten med dem men ändå helt säker på bågen och avståndet som hon inte minskar. De här djuren går inte att valla med en hund som rusar och släpper på flankerna och går ut och in ur "påverkanszonen". Obs att hon klarar detta helt utan kommandohjälp.
