1:a pris och silvermedaljer

Medaljhundarna Mae och Lucky. Och så Zack som är glad att hans flock kommit hem igen. Fem veckor av konvalescensen har gått och han börjar vara jättejobbig att passa eftersom han själv känner sig i högform och inte verkar ha något ont längre.

Det har varit tävlingsdebut för Lucky under den gångna helgen, och han har faktiskt lyckats skrapa ihop 15 poäng till en biljett till Unghundscupen nästa år. Men annars hade jag lovat mig själv att inte drabbas av "poängdjävulen" och gå med ut på banan utan köra honom från posten och inte använda några fegisligg. Det är precis bara ett halvår sedan han bytte bana i livet och kom till mig för att bli vallhund, så poängjakt tycker jag inte att det är nån riktig brådska med ännu - däremot gärna utmaningar, för han är en hund som gillar och växer av sådana.

Det var två banor per dag så sammanlagt har helgen bjudit på fyra tävlingar. Det var superbra för Lucky att få gå igenom tävlingskonceptet så här koncentrerat; från första tävlingen när han darrade av upphetsning och det brann under tassarna i flankeringarna (och jag helt enkelt var tvungen att lägga in några fegisligg för att det inte skulle gå helt över styr-;)) till sista tävlingen då han sökte ögonkontakt med mig medan han lugnt väntade på att jag skulle skicka honom, och resultatet blev ett 1:a pris och silverplats.

Första banans stora miss var i utgången då han sprang ut genom en öppning på stenmuren där fältet smalnade av (djuren ställdes ut i den smalaste delen av fältet). Han insåg sitt misstag och kom tillbaka in på tävlingsfältet när jag blåste en framåtsignal men chansen till en bra slutpoäng var förbi. Dessutom var han alldeles för PÅ vid tratten så där tog poängen slut. Andra banan envisades han länge med att hålla vänstersidan i framdrivningen trots att jag blåste höger, och sedan samma envishet i första benet. Men jag framhärdade och lyckades till slut få honom åt det håll jag visslade - och det var nog bra trots att situationen redan glidit ifrån oss och fåren hamnade helt fel och poängen rök sin kos. Tredje tävlingen var han klar att ta kommando och hade 48 i hämtpoäng - slutresultatet blev dock magert då han inte tog min lucka i delningen (svårdelat och mycket drag i tackorna) - trots det en sjätteplats. Och så till slut fjärde tävlingen där han var klar att samarbeta hela banan  - 87 poäng, förstapris och silverplacering.

Dessutom gjorde jag en tavla på den andra tävlingen. Får jag skylla på att man blir lite vimsig och ofokuserad av att vara funktionär och svara på 99 frågor samtidigt som man försöker tävla själv? I alla fall så stod jag och väntade på min tur vid staketet 20-30 meter nedanför posten - och när det sedan blir dags för start skickar jag Lucky därifrån - och jag upptäcker det inte förrän han är på väg i framdrivningen och jag börjar fundera över rundningen runt posten! Jag borde väl blivit diskad, men domaren Peter Adbro blev själv så paff att han bara drog 10 poäng för mig - fast efteråt när vi skrattade åt händelsen sa han att han nog borde dragit 19 poäng från utgången eller diskat. Med andra ord: ska man göra banmissar bör de vara så ovanliga och rejäla att domaren inte lyckas reagera på en gång-;)!

Mae har ju redan startat i några tävlingar, och den här gången precis som de tidigare så saboterar hon alla möjligheter att vinna genom att "krypa" stora delar av utgången. Får hon inte göra jätteutgångar så tror hon att hon stör djuren och tar därför bara ca 10 meter i taget innan hon gör ny koll av att de utställda djuren inte ska vara påverkade och sticka. Jag startade henne på två banor (de största för att ha någon chans att få runt henne) och trots de katastrofala utgångarna (bara 8 poäng kvar båda gångerna) så knep hon faktiskt en silverplats med 77 poäng och en fjärdeplats med 80 poäng. Och hur kan hon komma upp i så hög totalpoäng och skaplig placering när hon tappar så mycket i utgångarna? Jo hon är helt enkelt djävulskt bra på att driva totalkontrollerat - hon är i konstant kontakt med djuren bakifrån och de blir jättelugna. Och efter det så är hon också riktigt bra på kontroll i närarbetet utan att skrämma. När (OBS inte om) hon släpper sin kontrollnoja i utgångarna så blir hon farlig för övriga-;)! Så fort hon kommit in bakom djuren känner hon sig som fisken i vattnet och tar kommando och fungerar super.

På nytt jobb

Det blir nytt jobb till helgen, uppe i Närke - ja inte för hundarna, utan för mig. Tro det eller inte men jag har accepterat att vara domare för en dag.

Allt som oftast är det någon i vallhundskretsen som säger till mig "du borde väl utbilda dig till domare". Nej, brukar jag svara, det finns inget med vallhundar som jag skulle göra så dåligt som just att döma.

Varför då? Jo jag tittar för mycket på hundens sätt att arbeta, medan det som ska bedömas enligt reglerna är resultatet av hundens arbete. Jag skulle helt säkert och felaktigt råka dra av för mycket poäng för en hund som inte har kontakt med djuren, som inte har balans utan måste stoppas hela tiden, som inte kan driva utan bara följer efter och mycket annat - trots att resultatet av det miserabla arbetet kanske blir rätt bra rent banmässigt.

Men för den kommande helgens domaruppdrag känner jag att jag helt kommer att kunna koncentrera mig på att bedöma resultatet av arbetet och inget annat. Jag ska nämligen döma "Guldtackan" som är ett mästerskap för Australian Shepherd (Aussie). Det är en ras där jag inte har synpunkter på hundens arbetssätt, utan jag kommer att kunna ha hela mitt fokus på att jobbet på banan blir effektivt utfört med hjälp av god djurhantering och bra samarbete förare/hund.

När lammen tystnar

Äntligen är alla lamm skilda från tackorna och alla har slutat skrika på varsina håll. Jag har tagit ett bete om dagen i olika byar; tackorna lämnar jag kvar och lammen får komma hem till Björkeryd. Mae är en liten pärla på det här. Att få in 30-50 vilsna och skrikande lamm i en fålla för att sedan lastas på ett släp är ingen lätt uppgift, men hon gör det utan att bli trött, inget spring, bara stenkoll på varje djur.



Och även den här galningen tar sig. I våras hade jag inga andra planer än ett VP för Luckys del, men eftersom Zack varit sjukskriven hela säsongen så har det blivit annorlunda. Lucky är ung, men jag känner inte att det blivit för mycket honom. Han är en hund som vill mycket, har gott självförtroende och tar träning väldigt positivt. Fotona är från idag när han fick valla till en grupp galna tackor innan jag vågade ta ut dem på vägen för att cykla till nytt bete. Snart är det ett halvår sedan han började sitt liv som vallhund.

Att veta och att välja

När blir en ökning av antalet lämpliga avelsdjur istället en minskning? Jag har funderat över saken sedan det blivit möjligt att gentesta Border Collie för de ögondefekter som går under samlingsnamnet CEA, och att man nu också vet att nedärvningen är recessiv, dvs att inga valpar blir sjuka så länge en av föräldrarna är genetiskt normal.

Detta har lett till en etablering av resonemanget att man utan problem kan para en anlagsbärare med en normal individ. Hälften av avkommorna i en sådan kull är anlagsbärare men ingen är sjuk. Konstigt nog har kunskapen om sjukdomens nedärvning inte lett till acceptans för att man parar en sjuk individ med en normal. Inte heller i det fallet resulterar parningen i några sjuka individer - däremot är alla avkommorna anlagsbärare.

Sett utifrån den enskilda uppfödarens synvinkel kvittar det alltså om en av parterna är sjuk eller enbart anlagsbärare så länge som den andra parten i parningen är normal. Båda fallen leder till att man slipper sälja valpar som är drabbade av ögonfel. Är det så mycket sämre att alla valpar är anlagsbärare än att hälften är det? Är det kanske känslomässigt fel att använda en defekt individ i avel? Logik är ju inte allt här i världen och jag är alltid nyfiken på vad som driver fram till synes ologiska ställningstaganden.

Så här ser alltså nedärvningen ut när arvsgången är recessiv, dvs att det endast är när man parar anlagsbärare och/eller sjuka individer med varandra som det föds valpar med ögonfel.

Förälder 1	Förälder 2 Normal	Förälder 2 Anlagsbärare	Förälder 2 “Sjuk”
Normal	Alla normala	½ normala ½ anlagsbärare	Alla anlagsbärare
Anlagsbärare	1/2 normala 1/2 anlagsbärare	¼ normal ½ anlagsbärare ¼ sjuka	½ anlagsbärare ½ sjuka
“Sjuk”	Alla anlagsbärare	½ anlagsbärare ½ sjuka	Alla sjuka

Med hjälp av gentestet kan man alltså öka antalet individer som går i avel (ökad avelsbas) eftersom man även kan använda individer med defekt(a) gen(er). Men om vi bortser från den enskilda uppfödarens drivkraft att leverera friska valpar med alla andra önskvärda egenskaper och istället tittar på populationen som helhet, hur slår det då på längre sikt med en policy som säger att det är OK att bedriva avel med kända defekta gener? Jag är alltså tillbaka vid den fråga jag inledde den här texten med. Utan att vara matematiskt utbildad för att räkna ut hur fort, så är det ju uppenbart att man med den här policyn rätt snabbt ökar antalet anlagsbärare, i alla fall om som andelen anlagsbärare i utgångsläget är mindre än andelen normala individer. Alltså: på sikt minskar andelen individer som är möjliga att använda i avel.

Om man börjar med en population där problemet fortfarande är litet, så skulle man snabbt komma ner till nästan nollförekomst av den defekta genen om man strikt endast använde normala individer i avel. Hos den vanliga collien är ju detta inte längre möjligt utan man måste avla på individer som till fenotypen (alltså yttringen av genotypen) är lindrigt drabbade. Men hur är det hos Border Collien i Sverige? För skojs skull räknade jag de hanar som ägarna lagt in på SVAKs täckhundslista (finns det någon annan rasklubb som har en täckhundslista som skapas på detta sätt?). I de tre kategorierna sammanlagt (få avkommor/många avkommor/borttagna) finns 46 hundar. Av dem är 7 gentestade anlagsbärare av CEA, 18 är gentestade normala och övriga 21 är ej testade. Om vi antar att fördelningen mellan anlagsbärare och normala är densamma bland de ej testade hundarna som bland de testade så är alltså 28 % av täckhundarna anlagsbärare. Om det är så illa i hela populationen är vi snart i en situation där ganska få hundar går att använda i säker avel (dvs där inga sjuka individer produceras).

Hur mycket motstånd finns det ute i landet mot att t ex under en treårsperiod endast använda normala hundar i avel? Det skulle ju resultera i fler användbara hundar på lite sikt.

Hela mitt resonemang är helt isolerat till en enda egenskap, medan det är massor av egenskaper vi vill ha tillgång till i avel och uppfödning. Men mina funderingar handlar faktiskt om huruvida det går att bredda avelsbasen genom att tillfälligt minska den - kanske är jag ute och cyklar men det vore roligt att få lite synpunkter och åsikter. Optigens DNA-test av CEA har givit möjlighet till vetskap om vilka hundar som bär på defekten - men att ha tillgång till vetskap är inte alltid lätt och konfliktfritt. Det kräver ju ett ställningstagande.