Tidig tändning

Det här inlägget är en spinoff på Hans kommentarer till mitt förra inlägg (tack Hans!). Jag tyckte det blev mer lättläst att skriva ett nytt inlägg istället för långa kommentarsfält. Hans undrade alltså om det finns någon koppling mellan tidig tändning och bra vuxen vallhund. Om det är någon som har synpunkter eller erfarenheter som kan bidra med ett svar på Hans fråga så hoppas jag att ni kommenterar.

Själv kan jag inte se något sådant samband utifrån de hundar jag själv haft från valpålder till vuxen grundtränad hund. Däremot tror jag att det har ganska stor betydelse hur vi människor hanterar tidpunkten för hundens tändning. Vi lever i en kultur där allt ska gå väldigt snabbt och vi är dåliga på att mäta och hantera andra värden. Hur ofta hör man inte uttalanden som "Fido vann det och det redan när han/hon var 13 månader"? Och det är ingen tvekan om att det är menat som ett starkt positivt omdöme. Visst har tiden betydelse på så sätt att en hund jobbar till den är någonstans mellan nio och elva år, och därför tycker jag själv att det är en dålig egenskap med linjer där många hundar är mentalt omogna och jobbiga ända tills de är fyra. Jag menar inte att hunden måste vara en fullfjädrad tävlingshund innan dess, men jag vill någon gång efter två års ålder känna att hunden klarar av att vara eftergiven mot mig samtidigt som den är trygg och villig i arbete/träning. Och för den mognaden ser jag inget samband med om hunden som valp tände vid tre eller tio månaders ålder.

Däremot får det nog ofta på grund av vår kulturella otålighet betydelse när valpen tänder. Tänder den tidigt så hägrar snabbt synliga framgångar, och vi börjar träna den för tidigt. Lätt hänt att låta den göra (och därmed befästa) fel för att den är så ung att vi inte vill ställa för stora krav. Kanske går man också på en "ruffig" valp för hårt istället för att inse att den inte är mentalt mogen att göra det den har dådkraft till. Eller så är valpen "lätt" och förig och vi frestas göra den till ett initiativlöst lydnadsvåp innan den är vuxen. Men det finns en fördel med tidig tändning - förutsatt att man klarar av att inte bli klåfingrig - och det är att man vet att det är en valp som kommer att gå att träna till vallhund.

På grund av "snabbhetskulturen" så kan vi lika lätt också förstöra en valp som tänder senare. När jag håller kurser (och det här har jag svårt att hantera eftersom jag inser att eleverna satsat tid och pengar i förhoppning om att få hjälp) så händer allt som oftast att det kommer en husse/matte som är mycket mer tänd än hunden och bönar och ber för att den ska intressera sig tillräckligt för att tränas. Detta är ett mycket effektivt sätt att "döda" en hund. När det gäller annan träning än vallning kan vi träna hunden i att uppskatta de belöningar vi ger den, t ex köttbullar eller kamplek. Men när det gäller vallningsträning så är det ju tillgången till fåren som är belöningen, och tycker inte hunden att det är belöning nog så är hunden inte fullt träningsbar. Någon enstaka gång kan man lyckas ge hunden en liten kick som flyttar upp den på en ny tändningsnivå, men oftast handlar det bara om att vänta och att akta sig för att locka eller utsätta hunden för den besvikelse man lätt kan känna.

Alltså: Våra mänskliga brister i en snabbhetspräglad kultur har mycket större betydelse för slutresultatet än vad valpens ålder vid tändningen har. Av det skälet tror jag också att det är omöjligt att föra någon statistik över sambandet - genotypen är omöjlig att skilja från fenotypen!

En annan fråga är om tidig/sen tändning  är ärftlig. Alldeles säkert är det så, men man kan gissa att det är en egenskap som har koppling till andra egenskaper också. Vad gäller lilla Bop som Hans frågade om, så borde vid en eventuellt sen tändning hans mamma ha minst lika stort inflytande som hans faderlinje. Bops pappa var tidigt tänd (har sett en film där han var 12 veckor) medan hans mamma inte var tänd när hon kom till Sverige ca 7 månader gammal (om jag läst rätt, men det var inte jag som importerade henne utan hon kom till mig som ett och ett halvtåring). Rent generellt har tiken (ja hondjuret av de flesta arter) också större inflytande över avkomman än hanen,