Undanflykter

Inser att jag är skyldig till grovt löftesbrott från senaste inlägget där jag lovade att snarast återkomma med ett tredje inlägg i serien "Kontroll". Kan egentligen bara skylla på den vanliga tidsoptimismen, och här ser ni vad jag har för mig istället. Det är nu de lamm föds som ska ha en raketresa från start med målsättningen att vara klara för slakteriet innan det är dags för betessläpp, dvs full service och så mycket mat som möjligt från dag ett. Annat är det med den lamningen vi har ute med början vid midsommar med målsättningen att uppfödningstiden ska vara 8-11 månader. Dessvärre ramlade jag också så illa i söndags att bröstkorgen fick sig en knäck och jag har svårt att andas för djupt och ta i, men det är ibland bara så att man får passera gränser när det är nödvändigt - i alla händelser är ju revben sådant som får läka av sig själv.

En liten knatte som fick utstå en långdragen och på slutet hårdhänt färd ut i livet, så han har fått en liten kofta för att spara på det bräckliga livets energi. Lammkoftan fick jag i present av Jasna Bohlin när jag var uppe i Tärnsjö och höll kurs i höstas. Hon är fenomenal på att sticka förstod jag, och lammkoftor måste ju vara det bästa man kan göra av restgarner!

Den som ändå fick ge sig ner på ströbäddarna och bringa lite ordning i detta kaos av vimsiga tackor och lamm, tycker Bettan. Hyde och Zack faller lite mer i eye-koma och ligger under silon och stirrar ut på röran.

Innan lamningarna startade hann jag med en vända till Uppsalatrakten i slutet av januari för att hålla kurs - ett mysigt och duktigt gäng som kände varandra och hade en varm och tillåtande träningsgemenskap sedan tidigare - bästa förutsättningar man kan tänka sig för lärande! Jag åkte tåg och lät Hyde följa med på miljöträning, lillen har ju knappast varit utanför gården så nu vid nio månaders ålder var det på tiden. Byte på Stockholm C tog han världsvant trots högtalare, svishande reklamtavlor, pysande automiska dörrar och "konstiga" människor.

På vägen dit satt Hyde hela den långa tågresan för att på bordercollievis  ha koll på allt som hände, men på hemvägen däckade han vid mina fötter och sov djupt tills det var dags att stiga av i Alvesta framåt nattkröken och ta bilen de sista milen hem.

En del av er läsare har också frågat efter uppdaterade versioner av "epilepsiträdet" när nu många nya hundar anmälts till SVAKs officiella lista. Detta är ännu inte gjort, och i den prioritetsordning Peter och jag satt upp ligger det en bit ner. Av olika skäl, som kommer att framgå, lägger vi istället den fritid vi har till detta projekt på att få alla databasfiler klara för att kunna användas till beräkningar. Själva kan vi ju "trädet" nästan utantill och det har inte varit svårt att visualisera hur de nya fall som rapporterats faller väl in i mönstret och även bidragit till att fylla igen en del luckor. Enligt samtliga genetiker och "populationsberäknare" vi har kontakt med så är bristen med vårt material att det är litet, så fortsätt att rapportera - det är för rasens skull, inte för vår personliga. Det är rätt frustrerande att känna till drabbade hundar men att inte kunna använda dem i det statistiska underlaget eftersom de inte rapporteras. Det är rätt mycket samma "pest-hyschhysch" kring epilepsin nu som det var kring CEA innan det kom ett gentest så att det började gå att göra "säkra" parningar. Synd, för ju mer öppenhet desto snabbare kan vi börja identifiera hur en riskparning ser ut (även om det nog kommer att dröja med ett gentest) - ibland finns det inte enkla tekniska löningar på problem och då är det viktigt att istället ha så många fakta som möjligt för att hantera en verklighet där många målsättningar  kring rasen ska samsas.

Nu ut till lammen igen, men inlägget "Kontroll 3" är inte bortglömt, jag lovar.