Harvey - den lite för naturliga vallhunden

Förklaringen till den till synes banala filmen kommer på slutet om ni härdar ut ända till dess.

Under en månad eller två kommer jag att publicera några träningsinlägg om Harvey som blir två år på söndag. Han kom till mig i mars 2018 från England och jag visste ingenting om honom utan det var ett rent stamtavleköp på hans far. När jag fick stamtavlan så småningom visade det sig att han inte bara var son till Pat Byrne's Lad utan också är en yngre helbror till Pat Byrne's Jim.

Arbetssättet var som jag hade förväntat mig med den stamtavlan men i övrigt var det inte mycket som motsvarade förväntningarna. Harvey visste verkligen ingenting om världen och livet, han hade lärt sig fly och kroppskontrollen var obefintlig. Så första månaderna gick det inte att träna honom av dessa skäl, och när det grundläggande började rätta till sig var det ändå så att han inte var träningsbar. Men sent i höstas började det mycket plötsligt hända saker, antagligen för att jag klarade av att bara vänta tills han var redo - ibland är det bra att ha för mycket att göra.

Min analys i korthet är att han hör till de här lite överdrivet naturliga hundarna som får det väldigt svårt när vi börjar lägga oss i för att få dem att göra allt möjligt som med en vallhunds logik är oseriöst. Detta i kombination med att inte riktigt förstå människor och ha en överdriven respekt gör det svårt, när hunden hellre "dör" än vågar bjuda på ett annat beteende om man försöker påverka den. De här väldigt naturliga hundarna blir i mina ögon tråkigt värdelösa om de samtidigt är lågenergitypen, men det är Harvey som tur är inte.

Men i takt med att han har blivit trygg med att jag inte bryr mig om en hund som inte vågar svara så har han blivit allt modigare. Säkert en jätteskön visshet, och jag ser liksom ingen mening i att låta hunden själv avgöra vad den ska göra och inte. Det är inte träning utan befäster bara hundens olika kontrollnojor. Den måste vara beredd att stå ut med att släppa på kontrollen för att få belöning (dvs tillgång på får).

Sedan han började kännas träningsbar någon gång i oktober har jag alltså systematiskt jobbat på att tänja på gränserna för hans naturlighet och kontrollbehov och acceptera att det är åt mig han jobbar. Någon vallningsträning i vanlig mening behöver den här typen av hundar väldigt lite av för de kan redan allt väsentligt.

För att hjälpa hunden att bli av med alla problem som den ser med att inte få vara överdrivet naturlig är principer för vanlig hundträning bra att ha med sig. Jag bryter ner problemen i mycket små delar så att det är väldigt lite som krävs för att belöningen (mer kontroll:)) ska komma. Det har givit snabbt resultat och nu kan han kedja flera moment i rad utan mer "belöning" än att han faktiskt får jobba.

Och som vanligt, uppmuntrar, bönar och ber jag aldrig en hund som är motvillig. När Harvey har blockerat sig för övningar som varit så "farliga" (ja fåren skulle faktiskt kunna försvinna från jordens yta!) att han inte klarat att förstå så har jag bara satt på en lina och haft verkstad utan några som helst valmöjligheter. Det har löst upp knutar i rask takt, och han börjar visa en allmän förståelse för konceptet träning (det är faktiskt inget självklart för en hund som inte blivit utsatt för det före ett och ett halvt års ålder).

Den senaste lösta knuten, som den lilla filmsnutten visar, har varit stora spänningar när jag inte tillåter att han möter drag (alltså kortaste vägen till att få stopp på djuren) utan istället kräver att han ska stoppa fåren genom att gå åt "fel" håll. Särskilt om detta har inneburit en högerflank har det lätt exploderat i en upphetsad tajt rusning. Men nu funkar det. På filmen är Harvey och fåren bara 50 meter från mig, för att jag skulle kunna filma utan hjälp, men det funkar på 100 meter också. Hans uppgift är att driva fåren åt ett håll med stort drag (ett grindhål på väg mot fårhuset). Det gör han bra ute på vänsterflanken, lite överdrivet mycket men han har förstått och accepterat uppgiften, OCH sedan klarar han att på kommando släppa mothållet på vänsterflanken och göra en STOR snabb höger utan att hetsa upp sig.

Fattar ni vilken arbetsseger!?

Wiggos träningsdagbok

Det här är Wiggo och han blir alldeles snart tre år. Hans förra ägare har tränat bruks med honom men i vallningen tror jag att det bara handlar om några helgkurser. Att börja träna en hund som redan är vuxen har sina sidor så jag tänkte skriva en träningsdagbok att kunna återvända till. Wiggo är fårgalen men förstår inget om hur får fungerar och han har inga kloka idéer om vad en vallhund ska göra, men till sommaren ska han vara en användbar arbetshund är planen. Om jag orkar hålla i med skrivandet så får ni följa oss på vägen mot målet i det här blogginlägget. Äldsta datum ligger i botten och nya dagboksanteckningar hamnar överst.

Jennie har lämnat en kommentar, och då kom jag på något jag brukar påminna om ibland. Om du använder webbläsaren Google Chrome går det väldigt sällan att kommentera. Öppna istället till exempel Firefox om du vill kommentera.

16 april Det blev ett långt skrivuppehåll, men det har också varit ett långt uppehåll från vallningsträning med en sällsynt lång vinter med mycket kyla, snö och is. Och så har det varit fem veckor lamning, och då finns helt enkelt varken tid eller ork att puffa ut vinterlamm för att hålla igång träningen.

Men det har nog inte varit helt fel att saker Wiggo lärt sig fått tid för att sätta sig och landa i honom innan vi nu har tagit upp vallningsträningen igen. Och dessutom började det bli akut att ta tag i en del urdåliga beteenden som en arbetshund inte kan ha om den ska vara användbar. Till exempel vrålskällde Wiggo konstant när andra hundar tränade eller arbetade. När vi gick in i träningsvila kunde han inte heller gå lös till och från träningsplatsen. Nu kan han faktiskt ligga tyst och titta när andra hundar tränar, till och med när jag tränar delning med någon - han kan till och med ligga och följa med i vad som händer och se riktigt klok ut. Om jag har fullt fokus på honom kan han också gå lös till och från träningsfältet. Han klarar också att ligga bunden i fårhuset utan att skälla, men han klarar inte att ligga stilla utan att vara bunden. Men med sina brister så har det hänt mycket med både eftergivenhet och impulskontroll.

Det har också varit några tillfällen när han visat upp bra och effektiva vallningsegenskaper, och han är definitivt en hund som gör mycket bättre ifrån sig i skarpt läge. I en situation med en "riktig" och tydlig uppgift som han själv ser nyttan med blir han målmedveten och fokuserad på ett sätt som är mycket svårt att få honom till när det "bara" är träning med får som vet om att det är träning. Då slarvar han och börjar lätt flänga omkring.

Han visade sig också vara det skarpaste kortet en gång för en dryg månad sedan hos en vän som behövde hjälp med att valla in ett gäng dryga ettårsbaggar som fullkomligt nonchalerade deras unghund. Gamle Zack skulle stå för den fårfostran var meningen, och han brukar göra sådant väldigt bra, men Wiggo fick följa med på utflykten bara som träning på att åka bort. Men det visade sig att de tjuriga bagglammen nonchalerade även Zack som deppade ihop efter ett tag när det visade sig att de inte brydde sig ett dugg om Zacks tydliga men ändå artiga attacker där han hela tiden gav dem en chans att slippa trycket om de bara flyttade på sig. Bagglammen blev bara mer oförskämda ju längre träninge pågick. I det läget släppte vi loss Wiggo med all brist på djurkänsla som bara han kan uppbåda - och ja, det tog inte lång stund innan bagglammen hade insett vad som gällde!

18 februari Veckans Wiggo har fått mig att flera gånger tänka att det är med hundar som med människor, att kropp och knopp har en mycket stark koppling. I takt med att han lossnar inne i huvudet mår han också väldigt mycket bättre i kroppen. Han har mjuknat i rörelserna, blivit rörligare i alla leder och fått mycket bättre kroppskontroll - och visar samtidigt ett större register av både beteenden och känslor.

De första veckorna Wiggo var här trodde jag nästan han hade någon skada eller fysiskt fel för han gick alltid så stelt och såg ut som om han hade ont (vilket inte hindrade honom från att slita och springa som en galning så fort det fanns får i närheten). Det var säkert en del helt vanlig träningsvärk som besvärade honom men han fick också ont för att han hela tiden var så hård i kroppen. Den spjärnade liksom emot lika mycket som huvudet.

Jag insåg också efter ett tag att ytterligare ett skäl till att han stultade med bakdelen och inte klarade av att lägga sig i en avslappnad trav var att han inte var van vid att arbeta med den. Allt han sprang och kastade sig eller hängde i kopplet gjorde han genom att lägga all kraft på bog och framben.

Till många elever som kommer på lektion med en ung hund som inte vill lyssna och samarbeta brukar jag säga att vi först måste göra något åt relationen innan vi kan börja med vallningsträningen. Med Wiggo som är äldre och redan hade dissat all mänsklig inblandning hos fåren har jag tänkt tvärtom: att vägen till relationen går genom vallningen. Och nu börjar vi vara där; en hund som efter träningen kysser marken där jag går, skuttar och krumbuktar på ett sätt som jag aldrig trodde att hans hårda kropp skulle hitta fram till, hans ögon söker mina för bekräftelse - och han ser inte ut att ha något ont i kroppen. Det är så mycket belöning (för mig alltså) att få se.

10 februari Äntligen har Wiggo börjat lära sig. Och då menar jag inte lära sig valla utan lära sig hur man lär sig. Hans instängda hjärna har börjat ta in verkligheten och lära sig något av den. Ett tag hade jag faktiskt börjat misströsta om han hade förmåga att lära sig att hantera ett flöde av information från mig och/eller djuren eller om det bara skulle gå att lära in mekaniska beteenden i statiskta situationer. Men nu kommer det mer och mer, han har börjat registrera vad som händer och vad som blir följden och han klarar att svara med att ändra sig. Det börjar också gå att börja kedja beteenden och få till en del flyt.

Ett exempel på att han har börjat kunna lära sig istället för att stänga igen och rusa: Igår testade jag för första gången att låta honom ta ut sin egen träningsgrupp ur fårhuset (bara att jag bestämde mig för att försöka visar faktiskt att det händer en del!). Det gick åt h-e rätt många gånger men jag lät honom göra om och göra om och göra om... Till slut fick vi fåren med oss men det var långt från kontrollerat utan mer med hjälp av min förmåga att styra upp hans tokspring. Idag tänkte jag bister till sinnet att vi väl skulle kämpa oss igenom det hela en gång till, MEN det bara gick på en gång: lugnt, han stannade upp och lutade sig lite bakåt medan fåren travade ut, han kommer efter, kollar in läget, krokar upp dem och tar sikte mot mig. Wow! Det var så uppenbart och medvetet som han gjort något av gårdagens läxa.

1 februari: Ups and downs men det går framåt och jag ser hur han kämpar för att försöka förstå mig och samarbeta, en träningshjälte faktiskt. Han vet att det blir otrevligt om han drar iväg på sina egna impulser och han har äntligen börjat få så mycket självkontroll att han klarar att hejda sig och istället göra ett bra val. Det är jobbigt att behöva ställa en hund inför så tuffa ultimatum som Wiggo fått men nu känns det bättre när jag börjar tro att resultatet blir att han kommer att kunna få ett bättre liv som arbetande vallhund - det är nog det enda riktiga livet för Wiggo

Efter framgångarna i rastgården har jag tagit ut honom på öppet fält några gånger igen och krävt i stort sett samma sak där. Första gångerna ledde det till omedelbart återfall i dåliga beteenden och jag fick gå på och bryta honom rätt hårt för att få ut honom ur bubblan igen - och den fula rävsvansen var förstås på plats så fort han stängde av mig. Men sedan har det blivit bättre och bättre. En gång har han t o m tagit ut sina egna träningsdjur från fårhuset till träingsfältet - och det är inte det lättaste (men det var inte de svåraste fåren;)). Han kan fortfarande ha svårt att flytta djur eftersom han inte tänker rätt, men när han lyckas börjar han visa skön stil, kan "rulla" fram på ett sätt som jag gillar - det är avspänt men ändå fokuserat.

Hittills har jag mest tränat "relation" i träningssituationerna men nu är vi faktiskt igång med vallningsträningen. Men jag kommer också att gå vidare med relationsträningen med ökade krav på självkontroll, till exempel att inte skälla hejdlöst när andra hundar tränar och att kunna gå lös bakom mig ut till träningsfältet.

23 januari: Faktiskt att det börjar hända saker i snabb takt. Tror att Wiggo och jag efter tre månader börjar närma oss krönet på fruktansvärt seg uppförsbacke. Snart är vi igenom helvetet och kan börja träna vallning. Han har öppnat upp och hatar inte längre att lyssna och lyda. Samtidigt har han börjat hålla koll på var jag är, till och med när jag lämnar lagården och fårhuset. Socialt har han börjat kämpa för en plats i flocken och tävlar precis som de andra hundarna om att få mest tillgång till mig och mina resurser. Han har börjat visa upp en äkta eftergivenhet, vilket jag anser är helt nödvändigt för att vallningsträning ska fungera bra (obs inte undergivenhet som Cesar Millan pratar om, men jag ska inte fördjupa mig i skillnaden just nu).

Hur har då denna förändring inträffat? Troligen en kombination av envishet från min sida och att han sett mig jobba så mycket med fåren att han fått en respekt för min förmåga att kontrollera djuren. Han har sett mig klippa, klövverka, avmaska, väga och då är han helt lugn och bara njuter av att ligga och titta på.

Och i söndags hände det som jag hade börjat undra som det någonsin skulle ske; jag insåg att jag skulle kunna filma honom medan jag själv stod utanför träningsfållan och körde honom på kommando ur och i balans. Jag är helt säker på att det inte hade funkat en eller två dagar tidigare, knappast ens att jag skulle ha fått honom att göra rätt utan att jag själv hade varit med inne i fållan. Igår hade han träningsvila men idag gick det ännu bättre än på filmen där jag ändå får envisas några gånger. Och framför allt svarade han mycket villigare på "fram" idag, ja nästan så att han tyckte det var läckert att gå rakt mot djuren och få dem att vända bort huvudena.

Ni som tar lektioner för mig kommer att undra över två saker: 1) varför jag flera gånger nöjer mig med att han gör en halvhalt när jag säger "ligg", och 2) varför jag har tränat med kommando på en hund som inte utför rörelsen helt korrekt och eftergivet. Men det skriver jag om en annan dag. Här kommer istället filmen från i söndags.



14 januari: Det har börjat hända grejer. Absolut ingen spikrak väg framåt där alla felbeteenden plötsligt är borta, men både mentalt och i vallningen börjar Wiggo hitta nya beteenden. Jag har varit väldigt noga med att inte hota fram beteenden (inte ens säkert att det skulle gå med honom) utan mer göra de dåliga alternativen väldigt oattraktiva. Det har suttit långt inne att han skulle bry sig men nu ser jag ibland hur han faktiskt gör ett övervägande och ibland väljer rätt. Känns fantastiskt (även människor måste ju få belöning ibland...).

Det är också väldigt uppenbart att det inte finns en enda nyckel som kan låsa upp en stor port för att få Wiggo att hitta rätt, utan det är många små dörrar som måste öppnas i skallen på honom. Senaste veckans giv har varit väldigt tröga bagglamm och en lina. Linan gick verkligen inte att använda på honom innan men nu har han "mognat" i den. Den har blivit ett konfliktfritt sätt att få honom att hålla sig bakom djuren, och de senaste träningspassen har han t o m hittat vapnet "eye" istället för att förtvivlat försöka komma runt bagglammen när de inte flyttar på sig. Han har också gjort några välriktade utfall mot en särskilt motsträvig typ, och med linan så blir det rena boosten för hunden när den lyckas och inte kan avreagera sig genom att göra en stor flank som stoppar djuren så fort de kommit igång.

En snäll elev hjälpte mig i ishavskylan att filma dagens stora händelse. Det är inte promenaden med lina ni ska titta på - det är svansen! För första gången ligger den där den ska, slickad ner mot bakdelen, ja några tillfällen t o m in mellan bakbenen. En viktig signal om att han klarar av att vara fokuserad utan upphetsning. Han vet att vi ska träna, vi står bara några meter från fåren men jag fortsätter att prata lite till med Jojo - och ser plötsligt svansen på rätt ställe och bara tjuter till (så den här gången var det jag som inte kunde hålla tillbaka upphetsningen). På Vallreg har någon lagt upp en bild där han går mot en fålla med får med en gräslig svansföring som bara signalerar såååå mycket spänning - fem centimeter ut över analhålet och sedan lite rakt utställd som på en räv när den springer över vägen mellan billyktorna. Troligen togs det fotot hans första vinter när han bara var ett år- inte undra på att det suttit långt inne för honom att börja hitta vallhunden i sig om han sedan fortsatt att odla spänningar tills han nu är tre år.

Tack vare sin stora motivation måste jag återigen säga. De flesta hundar hade puckat ihop för länge sedan.

4 januari:  Under gårdagens träningspass inne i 10x10-boxen började jag känna att han några gånger sökte mig och tog emot beröm. Annars har det inte verkat som att beröm betyder något för honom och att det runnit av honom lika lätt som bannorna. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad att han fortfarande vill träna, eller åtminstone att han frivilligt väljer att följa med på träningen trots att han borde veta vilken press han kommer att utsättas för.

Men igår fick jag ändå några små aningar om att han kanske började närma sig en gräns. Han har också de senaste dagarna jobbat lite socialt på att vara med mig och t o m några gånger hoppat upp på mig och sagt något i stil med "säg att du älskar mig". Hittills har han annars alltid försvunnit när jag är ute och jobbar och ägnar sin tid åt att springa mellan de två stallbyggnaderna för att sitta och glo på djuren - tills jag stänger in honom vill säga, helt enkelt för att han inte ska få belöning på att vistas i sin egen värld. De andra hundarna cirkulerar alltid i närheten i mig och är väldigt måna om att både se och bli sedda, men som sagt några gånger senaste veckan har Wiggo anslutit.

Därför kände jag idag att det nog var dags att lätta lite på trycket och tog med honom ut på ett fält igen - dock fast besluten att genast avbryta om jag skulle behöva vråla för att nå fram. Men det gick bättre än förväntat. Först fick han bara "gå av sig" en dryg kvart medan jag gick kors och tvärs och i svängar och bara lät honom hålla fåren mot mig. Överarbetning är väl bara förnamnet men han rundade i alla fall inte så att han korsade vår väg, och när jag svänger mot honom går han också automatiskt tillbaka istället för att försöka varva. Bäst att notera framgångarna...

Sedan började jag lägga på kommandon och kräva lydnad. Först betedde han sig som vanligt och gjorde precis bara det han laddat för själv. Men efter två skarpa korrigeringar började han hejda sig själv, som att han för första gången började inse att lydnad leder till mera frihet, mera vallning och mindre bannor. Jag stod klockan 3 och lät honom förflytta sig mellan klockan 6 och 12 på en båge bakom mig på vänster- och högerkommandon. Några gånger försökte han skita i mig och istället gå åt "rätt" håll, alltså förbi klockan 9, men rätt fort kom han fram till att det var helt okej att valla på det sättet som jag bestämde.

En nöjd hund som allt sedan dess varit mycket mera tät på mig. Imorgon blir det träningsvila och bara motion.

Har inga naiva förväntningar om att vi plötsligt och varaktigt har flyttat upp träningen på en helt ny nivå, men det var en kvalitetsskillnad som betydde mycket för att vi ska kunna förbättra vår relation. Och fastän jag har sagt åt mig själv att inte fundera över saken kan jag inte låta bli att undra över om hans inlärningssvårigheter är inlärda eller genetiska eller "ADHD" eller något annat...

1 januari 2018: Framåt går det väl på flera plan, men oändligt långsamt. Sedan förra inlägget har jag i stort sett bara tränat honom inne i en box ca 10 x 10 meter och med koppel på. Han började visserligen funka bättre ute på öppet fält rent vallningsmässigt men helt utan att samarbeta. Jag kunde få honom att gå åt ett visst håll, till exempel, men till priset av ett uppskruvat tonläge och mycket fysiskt agerande. Det krävdes oerhört mycket för att få honom att vända åt annat håll eller hålla sig lite avvaktande för att observera färdriktningen. Om jag tränade med får som inte följer med människor så var han bara galet inriktad på att rusa runt och stoppa dem. Och om jag tränade med lugna får som följde mig så slutade han jobba helt, verkar liksom tycka att det inte finns anledning eftersom hans stora mission i livet att rusa runt och stoppa inte behövs.

För att inte vänja honom vid att bara rusa runt för sin egen skull och behöva ett vrål för att bry sig  bestämde jag mig för att ett tag enbart träna på ett sätt så att jag inte ska behöva höja rösten och använda fysiska hot. Det är därför vi nu går omkring med koppel inne i en box. När han då bara skiter i vad jag säger så behöver jag inte göra mer än att vänta ut honom. Dessvärre verkar han inte lära sig så mycket av det utan tar fortfarande fel på kommandon nästan lika ofta. När jag säger något så lyssnar han inte på vad jag säger utan drar bara iväg på den impuls som finns i förlängda ryggmärgen just då. Och han gör det gång på gång trots att han borde förutse vid det här laget att han kommer att stoppas av kopplet och att det troligen gör ont när han ger sig iväg i sjuttio knyck för det allra mesta.

Något bättre har det blivit, men för lite och jag tvingas gå på honom hårdare än vad som är trevligt. Det enda positiva med det är att han börjar vara lite mera "på" mig och har börjat söka bekräftelse ibland.

Men svårast av allt är egentligen inte att han så totalt bara jobbar åt sig själv. Svårast är att han inte visar någon drift att gå mot djuren. Det är verkligen svårt med en hund som drivs av så starka inre krafter men som helt verkar sakna den egenskapen. Och pressar jag honom framåt så brister han och gör en inrusning.

En annan sak jag börjat fundera över är en diskussion som ibland blossar upp diskussion om, nämligen Border Collie och MH. Wiggo har gått igenom ett MH med egenskaper som visar på en stor mental stabilitet. En av de saker som gör en bra vallhund är signalkänsligheten som ofta gör att de får ett "dåligt" MH-värde. Är det möjligen så att ett "bra" MH är omvänt proportionellt mot bra vallningsegenskaper? Bara en tanke... Åsikter någon?

10 december: Hård i huvudet är bara förnamnet. Jag har K-märkt Wiggo, trodde att den här typen av BC var utdöd. Och är man hård i huvudet tar det lång tid att lära, bara att inse det. Han tar inte ett "nej" utan tar sats och ökar för att ändå hinna göra det han hade i skallen, t ex fortsätta åt höger eller byta varv eller något annat jag signalerar är fel. "Problemen" har blivit så tydliga sedan jag flyttade in träningen i rastgården

Jag minns inte vilket år det hände senast men igår tog jag fram en långpiska för att förstärka "nejet", givetvis inte så att han fick stryk av den men så att den dök upp som ett fysiskt hot. Lite förvånad men inte särskilt berörd, nästan lite frågande över varför jag var så otrevlig och varför jag skulle ha honom att göra något som i hans uppfattning var fel. Och ja, då tar det lång tid både att förstå och att ändra sig. Än så länge tror jag att det gäller att vara envisare än Wiggo och vänta på att det mjuknar inne i huvudet.

Och kanske har jag orimliga förväntningar. Kanske är han inte van vid träningsmetoden "det finns ett bättre val - försök hitta det". En hund som är mjukare i huvudet fattar grejen rätt fort ändå.

Men det finns ju annat som är positivt med en hund som inte genast ger upp sina planer (gäller att tänka positivt;).). Och  jag står nog bättre ut med en hund som är svårtränad för att den är hård i huvudet än för att den är för mjuk.

4 december: Ja, han har fattat att hans position är beroende av min, och ja, han har insett att han ska checka av med mig åt vilket håll jag vill att han ska förflytta sig. Men ändå blir det inget flyt. Det har varit svårt att sätt ord på varför det inte så smått börjar likna vallning, men jag tror det kan sammanfattas med att han inte vet vart han är på väg.

Han kan ta sig till kl 12 men om jag under förflyttning viker av från kl 6 mot t ex kl 3 så fortsätter han ändå att gå rakt mot djuren. Och sticker flocken så stoppar han den men sedan tar han inte alls sikte på mig. Det går alltså inte att få honom att göra det som en 12-veckorsvalp gör oreflekterat och spontant.

Så åter igen dyker tanken upp: Kan en Border Collie sakna headingbeteendet? Eller har han i den lilla vallningsträning som han varit med om tagit fasta på något  som givit "belöning" och sedan befäst det inne i skallen under några år?

Egentligen behöver jag inte veta orsaken utan det som gäller är att få honom att hitta rätt beteende. Så nu har jag flyttat in träningen i en rastgård igen - det gick inte att vara där från början men nu känns det som en miljö som inte gör honom totalt upphetsad utan faktiskt mera lugn. Efter att jag gått på honom rätt hårt några gånger inne på rastgården för att bryta det mållösa rusandet på flankerna så behöver jag nu bara harkla mig lite för att få tillbaka honom till ett någorlunda balanserat arbete. Och i det här lilla utrymmet har han också för första gången börjat jobba på fåren med mig som rörlig måltavla.  Hoppas jag lyckats hjälpa honom att hitta något som han efter några pass till klarar att flytta med ut på en större träningsyta.

Tur att han är en så himla trogen, trevlig och ärlig hund - annars skulle det här kännas jobbigt.

28 november: En dryg vecka har gått sedan senaste inlägget. Jag har jobbat borta en hel del så det har inte blivit träning varje dag men det känns som att han lugnat ner sig så mycket att även vilodagarna  gör nytta med honom.

I alla fall hade jag ju sist jag skrev bestämt mig för att det var dags att ta  itu med hans stora förmåga att skaffa sig självbelöning. Om han skaffar sig massor av positiv förstärkning på egna beteenden behöver han ju inte vänta på att jag ska bjuda på belöning i träningen (dvs tillåtelse att jobba med fåren). Dittills hade det varit viktigt att han fick jobba av sig spänningar och "känslan" av att vara hindrad att arbeta med fåren. Kriterierna för att få belöning hade varit enkla (sluta varva mig och fåren och hålla sig på sin sida).

För en dryg vecka sedan gick jag alltså in med verktyget "negativ förstärkning". Så snart som han börjad tokflanka med en massa tom energi bakom fåren lät jag väldigt otrevlig för att släcka ner det beteendet. Och så fort som han minskade det dåliga beteendet lät jag honom jobba på. Detta förutsatte förstås två saker: 1) att han hade börjat se mig som en tillräckligt viktig resurs för att påverkas av mina "lejon-nej", och 2) att vallningen var så viktig för honom att han inte avvek från träningen när han blev så hårt korrigerad. Aveln har ju på gott och ont gått åt hållet mycket mjuka hundar som ger sig och inte vill arbeta eller tappar kraft om pressen blir för stor på dem. Men Wiggo brås på sitt irländska blod och negativ förstärkning har funkat utmärkt och han har hittat en trevlig position bakom fåren. Givetvis behöver han fortfarande en del påminnelser men han fattar med en gång vad det handlar om när jag säger nej i ett faktiskt helt normalt tonläge.

Jag gillar skarpt hans naturliga egenskap att vilja in och jobba på djuren men ändå inte ha bråttom mot dem, det finns inget nervöst i denna hund. Det är otroligt många (ofta rätt tråkiga) träningstimmar sparade på att inte behöva träna in tempoväxlingar.

Snart är nog läget så coolt att jag klarar att filma honom lite medan vi tränar.

18 november: Som instruktör brukar jag ju säga "träna 80 % i hundens dåliga varv" och jag jobbar på att klara denna instruktion med Wiggo. Är nog uppe i 50 % högervarv nu men Wiggo trycker mig hela tiden att gå så han får gå vänster. Det är helt uppenbart så mycket större hans spänningar är i högervarvet, men där är det KBT som gäller i min träning.

I alla fall hade vi idag ett träningspass på nästan 30 minuter utan att jag behövde lägga honom någon gång för att få ordning och lugna ner situationen så visst går det framåt.

Till imorgon ska jag också tänka igenom belöningssystemet för att komma vidare. En första förutsättning är ju att hunden förstår belöningar, och det gör han från sitt tidigare liv med annan träning - skillnaden är bara att nu är det fåren som är belöningen. Nästa förutsättning är att han både förstår och respekterar att det är jag som är nyckeln till fåren (annars funkar inte belöningssystemet) - där är vi framme till 90 %, men han vet ju att han är snabbare än människor, det har han uppenbarligen testat förr i livet och skaffat sig självbelöning på.

Nu vill jag så snabbt som möjligt tvätta rent i huvudet på honom om att överflanka, överarbeta fysiskt och springa runt. Lite svårt att säga varför han upplever sådan "belöning" i detta beteende. Medfött? Nej knappast. Inlärt? Troligen, och i så fall går det att träna bort. Frågan är isf hur jag ska bära mig åt för att "belöna bort" ett dåligt beteende? Jag tror verkligen inte på att man kan bestraffa fram bra beteenden utan det handlar om att hitta rätt sätt att använda belöningen (fåren). Hittills har jag bara försökt låta vänlig och uppskattande när han hållit sig på sin sida fåren, typ "DÄR, bra Wiggo" varje gång han är i närheten av kl 12. Det har tagit oss en bit på vägen och han rundar inte längre mig. Men nu måste han bli klar över att det också finns sådant som är dåligt, men jag vill göra det på ett sätt så att han får hjälp att hitta andra och bättre beteenden och lägga samma stora enerig på rätt saker som han nu lägger på kontraproduktiv överarbetning. På sikt ska hans rörelseenerg omvandlas till tryck och fokusering. Jag har en plan inför morgondagens träningspass, blir spännande att se om jag når fram.

16 november: Skulle få första traktorträningen för det måste verkligen en vallhund kunna åka med i. Men han behövde ingen träning utan lika cool som med allting annat, en ovanligt mentalt stabil Border Collie utan idéer och nojor.

Jag har jobbat två dagar så träningsvila för hundarna. Än är han inte redo att smälta lärdomar under vila utan det var fullt ös tills han fått gå av sig minst 20 minuter innan han började bära sig lite ekonomiskt åt. Men han har ändå slutat cirkla och jobbar (överarbetar) mellan kl 3 och 9 på sin sida fåren).

13 november: Idag har Wiggo gjort sitt första riktiga jobb. Han låg och vaktade baggarna i deras box medan vi monterade en trappa till vattenkoppen. Det ryckte några gånger i kroppen men han lyckades hålla sig och låg kvar hela tiden, och - inte minst - kom på tillsägelse när det var klart.

Hann med ett kort litet träningspass också senare idag. Han har börjat hitta sitt eye i takt med att jag lärt honom att han ska jobba på djuren istället för bara rusa runt dem.

12 november: Känns som ett stort genombrott. Mot slutet av ett långt pass började han rätt plötsligt balansera mot mig, först bara när jag gick i vänstervarv men mot slutet också några gånger i högervarv. Allt blev så harmoniskt, hans flanker var okej och djupet bakom djuren riktigt bra. Svansen bra i vänstervarv men signalerar lite spänning fortfarande i högervarv. (Han är inte typen som någon gång skulle sticka in den under magen.) Idag är också första dagen som det gått att ha honom lös på gården utan att han sticker för att tjuvvalla inne i fårhuset. Istället har han varit mycket tät på mig och hållit superkoll på var jag varit och jobbat idag.

11 november: Små framsteg varje dag. Jag låter översvallande vänlig varje gång han befinner sig i förarbalansläge mer än en sekund och vi kan förflytta oss små sträckor även om han inte aktivt arbetar djuren mot mig. Går de förbi mig så fortsätter han att mata på en bit tills kontrollbehovet får honom att börja cirkla igen. Vi kan inte gå runt i åttor eller bågar för han kan bara gå antingen rakt fram eller rusa runt. Jag har hela tiden aktat mig för att bli arg när han bär sig dumt åt och berömmer istället när han försöker lyssna och när det inte är heltokigt. Det har blivit lite bättre för var dag den här veckan och ibland har det en viss likhet med vallning. Han har äntligen börjat öka avståndet till fåren. Fortfarande svårt att bryta när träningen är slut men det börjar gå att lägga honom och sedan gå mellan honom och fåren och koppla honom.

6 november: Tjuvvallandet har blivit en mani och han kan inte vara lös två sekunder innan han tagit sig in i fårhuset. Ute har han gått på elstängslen och fattade snabbt vad det var som gjorde ont så in på betena springer han inte längre.

På rastgården kan jag med intensiv handling få honom att stanna kvar på sin sida djuren medan jag är på den andra, men han verkar inte se någon poäng med det. Finns det BC som saknar headingbeteende? Om jag svänger tappar han konceptet helt och hållet och tokrusar runt igen.

Testar ute på ca 15 djur senare på dagen. Går först omkring en bra stund bakom djuren med lina för att han ska börja lugna ner sig innan jag släpper linan.  Ingen förarbalans och ingen annar balans heller men det går att hålla djuren mellan oss och det går med hjälp av ligg att få honom att fösa korta små bitar, inte medvetet men det är ett stort framsteg att han inte omedelbart börjar rusa runt djuren.

2 november: Det går framåt. Han tar mina liggkommandon, och på ren lydnad eller med en lina går det att få honom att ta några steg rakt mot djuren. Men jag ser ändå att "tryckträningen" i koppel med fåren i ett hörn börjat få honom att leta efter fler beteenden än bara springa runt.

Han har börjat hoppa ner i fårens boxar via foderbordet för att tjuvvalla, och då går det bara runt runt.

30 oktober: Border Collie som vill gå runt djuren brukar styras av sin headinginstinkt och ganska lätt hitta en placering i förarbalans. Men inte Wiggo som bara rusar runt utan att bry sig om något annat, men det börjar gå att stoppa honom. Jag gör det varje gång han kommer till andra sidan djuren men det hjälper honom inte alls, inte en tillstymmelse att vilja trycka djuren mot mig. Men det är nog bara att envisas. Försöker också med att se om han är villigare att trycka på djuren om han är på samma sida som jag och vi har dem i ett hörn. Men nej, jag behöver sätta på lina för att få fram en antydan till energi in mot djuren.

28 oktober: Bestämmer mig för att släppa linan ute på en rastgård vid fårhuset och se om han kommer att bete sig något smartare när draget i halsbandet försvinner. Han börjar genast rusa runt fåren omedveten om allt runtomkring. Det går inte att få honom att vända och springa åt andra hållet trots att utrymmet är litet. För mig är det en grundbult i den tidiga träningen att hunden respekterar att inte varva mig, det är embryot till att den ska kunna lära sig att hitta balans i allt svårare situationer i takt med att träningen framskrider. Däremot är jag helt övertygad om att det är kontraproduktivt att börja trycka ut hunden från fåren innan den har börjat känna kontroll, lätt att de bara skaffar sig beteenden men inte lär sig något de har nytta av.

26 oktober: Wiggo har varit med i fårhuset varje dag och har fått gå in i några boxar med bagglamm i koppel och lina. Han drar som besatt rakt mot djuren tills han måste hämta andan då och då. Inget avstånd, ingen djurkänsla, inget eye men han biter i alla fall inte. Jag brukar få hundar att inse att de behöver lyssna när jag söker kontakt, men jag tror inte han inser att jag är där. Den lydiga och kontaktsökande hunden förvandlas till ett monster inne hos fåren. En valp som beter sig så här får man ordning på efter några små korta träningspass, men det här är en stark hanhund som går igång med en vuxen hunds hela dådkraft.

21 oktober: Wiggo flyttar hit. Han är en omplacering men absolut ingen problemhund, väluppfostrad och trygg, den trogna typen som har lätt att knyta an. Men han är mycket hund, energi och motor i överflöd. Jag har bara sett honom på får en gång och då sprang han runt runt fåren i sin egen värld under ett visst hot. Såg ju inte så lovande ut men han är välstammad efter två importföräldrar med en International Supreme Champion som farfar och på modersidan linjeavlad på en Continental reserve Champion samt flera andra hundar som brukar nedärva bra. Det är ingen garanti för att det är en bra hund, men chansen ökar dramatiskt. Som han såg ut skulle jag aldrig tagit mig an honom om inte stammen gjort det troligt att han har något mer i sig. Det blir spännande att se!

Delning från förarsidan

Ursäkta alla optimistiska halvlöften i förra inlägget om att komma tillbaka lite snabbt. Ser att en månad har gått...

Den här gången tänkte jag visa en grej jag lär mina hundar när de börjat få en bred erfarenhet och har ett rätt stort register av beteenden som de är bekväma med, nämligen att gå in och bara ta med sig en del av en flock utan att jag behöver ta tid och besvär med att ställa upp djuren mellan mig och hunden för en delning.

Jag tycker det är mycket användbart när man inte vill ha med sig alla djur, t ex om det är 75 djur på ett fält och jag har med mig transporten som har plats för 18. Gillar inte när alla kommer dånande och samfällt kastar sig och klättrar för att komma med i transporten. Ett annat exempel är om jag behöver ta med mig några få djur från en stor flock att använda som kursfår. Jag använder det även vintertid inne i fårhuset om jag bara ska ha med mig några djur. 

Vinsten är ju både för djuren att de inte behöver ta sig till ett ställe dit de inte ska, och för mig att jag slipper trängas med dem och kanske få knän och rygg skadade. En annan aspekt är tidsvinsten i att kunna skicka iväg hunden för att själv utföra delningen. 

Jag brukar använda Bettan till det här men nu i vår när hon varit borta på mammaledighet så testade jag att lära upp Nicks även om hon inte är så gammal och erfaren. Så här kunde det se ut de första gångerna när hon börjat fatta vad jag ville.

För att lära hundarna det här har jag fått fundera lite över några saker:

Det ena är ett kommando som inte har störningar av andra kommandon som ibland används vid delning, till exempel "that'll do" eller "kom". Samtidigt tror jag det är en fördel att kunna ge ett kommando som hunden känner igen från situationer där flockar ska hållas isär. 

Det andra är att lära in några "delningsmarkörer" i vanlig delningsträning som man sedan tar med sig till den här situationen som ju är en delning fast från förarsidan.

Jag tycker också att inlärningen går snabbare om man inte bara låter hunden lämna några få förvirrade får bakom sig och gå iväg med större delen av flocken. Det kan nog till och med bli en felinlärning, särskilt med en del hundar som av naturen inte är så noggranna med att få med sig hela flocken.

Att börja med valpen 5

Jag har haft för mycket jobb borta och varit sjuk rätt länge så träningen har varit lite eftersatt. Då blir det brist på blogginlägg. Men att senaste inlägget om Bowies träning från valp till vuxen är flera månader gammalt beror i första hand på att vi började träna mer ute på öppet fält med krav på kommandolydnad. Då klarade jag inte längre att hålla i kameran själv för att visa hur jag vill styra upp flanker och drivning så att hunden gör det på rätt sätt.

I andra hand beror det på att han nu haft en längre paus. I samband med puberteten blev han plötsligt mycket känslig och klarade inte konflikten mellan vad instinkten (den är stark på honom) sa att han skulle göra och vad jag krävde. Han blev vid och "flydde" kraven. Bäst brukar vara att lägga ner helt när man kommer till sådana brytpunkter i träningen. Så under tiden som jag jobbat för mycket så har han fått vara bara hund, typ motionera, gräva i sorkhål, plaska i diken, leka med Nicks och hundgårdsvila.

Nu har jag jobbat mer hemma senaste två veckorna och tagit upp träningen med både Bowie och Nicks igen. Och som för det mesta med en tids vila så hade Bowies problem löst sig av sig själv och allt bara funkade igen. Här är en film på var han står nu (fyllde ett år första veckan i april) - och tyvärr kommer jag aldrig att kunna visa hur vi tagit oss från förra filmen till den här. Nu har han bra "ligg" och är säker på höger och vänster ur balans. Han kan också vända fåren i framdrivningen, dvs gå från kl 12 till kl 6 på kommando (det sista som händer på filmen) och börja driva fåren bortåt igen. Men om fråndrivningarna blir för långa eller det blir mycket drag ligger han fortfarande och "lutar" lite och väntar på att få ett kommando för att vända fåren mot mig igen, eller åtminstone ut på en "cross". Det här är en flock på ca 30 ungtackor som är nyutsläppta på bete och lite småvilda, särskilt om de är vända mot ett drag där de tror att de ska kunna sticka, men jag tyckeratt han lyssnar bra trots att så många djur lätt blir ett "filter" för en ung hund. Tyvärr är ljudinspelningen sönder på telefonen och jag är inte motiverad att lägga pengar på en ny, men det syns väldigt väl på honom när han får nytt kommando.

Nu håller jag på och lär Nicks en sak som jag tycker är väldigt praktisk och tog en liten film på det också, Förhoppningsvis hinner jag göra ett inlägg om det någon av de närmaste dagarna.

För mycket av det goda

Ett tag sedan sist men jag väntar fortfarande på att det ska dyka upp någon filmningshjälp här i byn för att kunna fortsätta serien "Att starta med valpen". Valpen Bowie börjar dessutom vara mer unghund än valp, så det brådskar. Men i väntan på filmningstillfälle gör jag ett inlägg med anledning av ett träningspass i söndags med Bowies mamma Bet.

Bet är en hund med extremt bra koll både på enskilda djur och på flockar - det ger stor säkerhet i arbetet och det är henne jag tar med mig när något jobb är riktigt svårt och i känsligt läge och inte får misslyckas. Men det finns (som vanligt) en negativ sida av saken också. Det är nämligen inte så enkelt att hon bara har extremt bra koll, utan också att hon har ett extremt kontrollbehov som ibland gör det svårt för henne att bara jobba på enligt mina anvisningar. Dessutom trivs hon som bäst när hon tror att hon har kontroll på mig också och "vet" vad som ska hända härnäst.

I söndags hade jag bestämt mig för att ta tag i en sådan förväntning på ett tävlingsmoment som börjat bli problematisk. Det gäller övergången mellan hämtet och ut på drivningen. Hon gör ofta mycket bra framdrivningar där hon håller linjen perfekt utan kommandohjälp, men hon har blivit segare och segare med att jobba på djuren när de snart är framme hos mig och ska runda posten. Hon ligger och "måttar" för att precis ta dem fram till mig men inte förbi, varpå tama får gärna stannar och varpå jag behöver både mana på och flankera henne för att få fåren förbi mig innan jag kan skicka runt henne för att få ut djuren på drivningen. Detta småstrul kan lätt ruinera ett bra hämt med 3-4 poäng beroende på hur illa domaren tycker om ett antal småstopp i det läget. I värsta fall har Bettan också under framdrivningen bestämt sig för åt vilket håll fåren ska runda mig och lagt tryck för det - ännu mer poängtapp om hon hade fel.

Därför har jag tränat mycket på framdrivningar och rundningen runt mig/posten. Givetvis har problemet inte blivit ett dugg bättre eftersom jag tränat på fel sak. Så från i söndags dröjer det länge innan hon får runda fåren efter framdrivningen. Nu är det rakt förbi mig som gäller! Ända tills hon helt släppt alla förväntningar på att "veta" och ha koll på vad som ska hända efter framdrivningen. Första gångerna blev hon så paff att jag blev tvungen att göra som med en unghund som ska lära sig driva, dvs vända mig själv åt det håll som jag vill att fåren ska gå. Hon är klart störd även om hon lyder, så "hjärntvätten" kommer att fortsätta tills hon gillat läget och bara knatar på utan att fundera. På det stora hela gillar jag hundar som använder skallen, men ibland kan det bli för mycket av det goda.

När belöningen inte är tillräcklig

Den som inte tror att en hund huvudsakligen jobbar för egennytta kan sluta läsa här.

Jag vill i vallningsträningen så långt möjligt använda belönande metoder som gör att hunden själv ska se "nyttan" med att göra som jag vill. Eftersom det finns så många sätt för hunden i vallningen till självbelöning gäller det att minska möjlighetherna till självbelöning och göra sig själv till nyckeln som ger största tillgången till fåren. Det brukar vara en tillräcklig belöning för att ge en positivt lydig hund för det allra mesta; lagom hårda kriterier och snabb kontrollerad belöning. Men när man kör fast och det inte räcker får man vara uppfinningsrik kring nya belöningar under träningen.

För några dagar sedan insåg jag att jag hade ett inkallningsproblem med Bowie (som i vardagen utan får i närheten svarar bra på inkallning). Hos fåren kan jag också bryta honom på fåren med "nu räcker det"-kommando, inga problem ens på lite avstånd. Jag kan också få honom med åt mitt håll med "kom"-kommando. Men mitt kriterium på "kom" i vallningen är faktiskt mer specifikt, jag vill ha en snabb rörelse rakt mot mig och ända fram, alltså ingen båge och inget stannande och tittande bakåt mot djuren. När jag nu har kommit fram till att lägga in små hämtningar i hans träning vill jag skicka från mitt ben och jag vill att han väntar där tills han fått klartecken. Men där var det stopp, han blev väldigt frustrerad av mitt krav, vägrade släppa blicken på fåren (vilket han alltså klarar bra om han får vara mer lös och aktiv som efter "nu räcker det"), hoppade och studsade och blev allt mer ovillig och blockerad av förväntningar på att få göra något.

Lätt att börja låta krävande och irriterad... det gjorde givetvis saken ännu värre och jag avslutade träningspasset. Lite trögtänkt behövde jag fundera över problemet till nästa dag men då var jag klar över hur vi skulle lyckas. Han behövde få en mer specifik belöning när jag nu hade ställt ett krav som han inte förstod och han bara väntade på "den vanliga belöningen" istället för att försöka prestera det jag ville. Jag insåg att den största belöning jag kunde ge honom för att göra något han själv inte såg någon nytta med  var att låta honom hämta djuren, han verkligen älskar det och är en naturligt bra "outrunner". Alltså slutade jag tjata och sa bara tydligt "kom" EN gång och halade snabbt in honom med linan till den sida jag ville skicka från - och sedan SNABBT sssccchhh och iväg. Korrigerade inte något även om inte hämtet alltid blev perfekt utan lät det bara bli superpositiv belöning för "onyttan" med att komma intill mitt ben. Upprepning, upprepning, upprepning! Lite motvals var han första dagen men efter ett dygns vila var han helt med på noterna. Jag utökade kravet "kom" med att också klappa in honom på det ben jag ville ha honom till innan belöningen utdelades, och nu efter några dagar så vet han inte hur snabbt han ska hitta rätt ben att ställa sig vid själv. Om några dagar väntar utökade kriterier med längre tid vid mitt ben innan han får ge sig iväg. Allra sist kommer jag att börja korrigera eventuella brister han visar upp under belöningen, t ex inte går rent ända till kl 12 eller slarvar med upptaget.

Så lätt kan det vara (men är det inte alltid).

Att börja med valpen 4

I det här inlägget har vi flyttat ut på fält och tagit med oss de krav och "regler" som vi lärt in under träningspassen i rastgården. Bowie har varit mycket säker på att kontrollera djur mot mig ända sedan han kom hit och var 13 veckor, men det har varit med hjälp av naturlighet och att jag anpassat och flyttat mig dit Bowie styrt oss. Nu är det jag som bestämmer vart vi går och i vilket tempo, och jag hade tillgång till filmningshjälp så att både jag och Bowie syns för omväxlings skull. Vi har ingen brist på träningsdjur så här års så det är verkligen inga söndervallade djur, och just den flock vi hade råkat få ut idag är kanske i vildaste laget och till en början stoppade de varken för människor eller hundar men med lite invallningshjälp av Nicks blev de någorlunda användbara för nybörjarträning.

I min träningslogik är det mycket viktigt att jag som förare lyckas visa hunden att jag sköter min del av fårkontrollen och inte släpper djuren förbi mig. Annars hamnar vi i ett snurrande där hunden gång på gång måste få tillåtelse att runda djuren för att rädda situationen, och samtidigt får uppfattningen att jag är hjälplös stackare istället för verksamhetsledare. Så när Nicks hade vallat in djuren några minuter åt oss fick Bowie ta över och då gällde för mig att visa Bowie att han lugnt kunde stanna på sin sida djuren eftersom jag klarade av min. Jag inte bara stoppar djuren utan föser dem också tillbaka en bit mot hunden för att visa att jag har "tryck". Det är ett bra sätt att få hunden att naturligt vara försiktig med sitt tryck och starta lugnt.



Efter en stund med "fåruppfostran" gick det ganska bra för oss. Där vi slutar är det mycket drag hemåt så jag går över till Bowies sida fåren innan jag ger "nu räcker det-kommando" för att ett bra träningspass inte ska sluta med ett överslag. Tog bort ljudet för det enda som hördes var vind och brus, men han får inga kommandon utom en harkling en gång när benen börjar ramla på lite för fort.



Och till sist två filmer på hur vi parallellt jobbar med drivning utan förarbalans (ibland kallas det fösning men jag fattar inte riktigt poängen med att ha ett annat ord - hunden ska ju flytta djur målmedvetet och balanserat oavsett var föraren är, så jag kallar all förflyttning av djur för drivning, om någon känner sig förvirrad över språkbruket). Det finns ett ganska rejält drag och tacklammen är lättfotade på den första filmen, och på den andra filmen har de lugnat ner sig lite. I båda fallen är jag mycket nöjd med att han hela tiden vill framåt mot djuren och ändå visar en viss balans och släpper på trycket när det går för fort. Och även att han inte ger sig iväg i linan för att försöka springa upp och stoppa utan hela tiden ligger i framåt. Alla vill inte ha hundar som är så mycket framåt men mig passar det. Jag tycker också att det är lättare att få en hund att driva bra om man lämnar den "ensam" med fåren och själv håller sig en bra bit bakom i linan istället för att finnas bredvid i hundens synfält.





I nästa avsnitt av unghundsträningen ska Bowie och jag försöka visa hur jag introducerar flankträningen, en annan grund som är nästan lika viktig som drivningsträningen för att senare kunna börja med hämtträning. Men först måste vi fånga en ny filmare.

Att börja med valpen 3

Med det här inlägget återvänder jag till spåret som jag startade i november med de båda inläggen "Att börja med valpen" 1 och 2. Serien är tänkt som en liten snabbspolning på sådant som jag vill grundlägga tidigt hos en valp jag börjar träna och där jag tycker att ett litet träningsutrymme är bästa stället för att kunna köra i "felsäkert läge", dvs kunna styra upp övningarna till det jag vill innan jag går ut med hunden på öppet fält för att praktisera under friare former och utöka erfarenheten. Blir det fel där var jag för tidigt ute och återvänder till de små utrymmena, eller tar en träningspaus om unghunden inte tar övningarna på rätt sätt.

I första avsnittet ville jag bara få koll på att Bowie 8 månader var så tänd som han verkade och var beredd att försöka samarbeta med mig för att få jobba med fåren. Det var han, så i andra avsnittet presenterar jag förarbalansen för honom. Det betyder att han måste uppmärksamma att jag sköter fårkontrollen på ena sidan fåren och att han ska begränsa sig till den andra sidan, dvs inte rusa runt och varva eller springa förbi fåren för att stoppa. Han förstår situationen och blir mycket försiktig med varenda steg han tar.

Sedan upprepade vi detta några träningspass till med olika förutsättningar och han blir både frimodigare och mer trygg med hans och min rollfördelning, t ex kunde det se ut som den här dagen med 12 utslagstackor medan vi väntade på slaktbilen som skulle hämta dem. Det är rätt bra att han inte drabbas av kontrollpanik med ett så tjockt "filter" mellan sig och mig utan behåller sin position.



Innan jag tog med honom ut lös på ett fält med rörligare och kanske flyktigare får ville jag också lära honom också att behålla sin position bakom fåren även om jag inte var kvar framför dem. Jag lät dem passera mig och gick sedan i utrymmet mellan Bowie och fåren, fortfarande baklänges så jag hade ögonkontakt med honom, och med en pinne i handen som jag kunde sträcka ut och markera "förbjudet område" med om han ville springa förbi mig för att stoppa dem. Eftersom det alltid händer ute på öppet fält att man själv hamnar efter djuren i en del situationer ville jag introducera det här läget för hunden (en början till fösning) i en kontrollerad miljö. Han är en cool hund med både bra skalle och stor trygghet, så övningarna ute på fält har avancerat snabbt med både lite träning i draglägen och korta små fösningar. Rätt snart började jag också känna att han inte bara följde efter fåren utan verkligen flyttade dem medvetet.

När detta började kännas lätt ville jag se hur väl han förstått att uppgiften var att fortsätta flytta djuren oavsett min position. När hunden förstått det brukar det gå att få den att själv förflytta sig ur förarbalansläget kl 12, alltså att det inte längre är jag som ska lämna min position kl 6. Tillbaka in i rastgården, och jag lyckades också hålla kvar en elev efter en lektion för att hjälpa till med filmningen. Som ni ser är han mycket tveksam första vändningen när han ser att jag står still istället för att gå före fåren som jag brukat göra i vändningarna. Eftersom han inte har några kommandon för höger och vänster ännu så säger jag bara "nej" när han gör fel. Andra gången går det bättre och tredje gången är han rätt frimodig. Men alla tre gångerna börjar han själv ta initiativ till att vända tillbaka djuren där rastgården börjar ta slut. Det vill jag inte att han ska lära sig så jag passiviserar honom så att jag själv hinner in i "cirkeln" och kan markera "förbjudet område" och låta honom vända djuren på mitt initiativ åt det som enligt Bowie är "fel väg".  På det här sättet brukar mina hundar rätt snabbt bli bekväma med att driva självständigt och att flankera ur balans.

Jag avslutar alltid träningssituationer med "nu räcker det-kommando", och på den nivå som Bowie är ser jag till att befinna mig mellan hunden och fåren när jag säger det eftersom risken för överslagshandling annars är stor.



Ute på öppet fält klarar han inte att lämna sin position kl 12 om jag står kvar kl 6 så där går jag bakom med en lina när vi tränar drivning. Men fortfarande lägger jag mesta träningstiden ute på fält i förarbalansläge. Jag tycker det är så viktigt att hunden lär sig arbeta korrekt i den situationen som är hela grunden för ett bra upptag och en bra framdrivning när det mycket längre fram i träningen är dags för hämtet. Det är här som hunden lär sig att inte vara slarvig och bara följa efter och trycka på för mycket bara för att den är på väg mot föraren. Den ska lära sig att gå, och den ska själv hitta rätt i balansen både i djupled och i sidled utan att behöva ständig hjälp med kommandon och korrigeringar.

Till nästa inlägg ska jag försöka få lite filmningshjälp för att visa hur vi tränar ute på fält nu, ca en månad efter de första övningarna i rastgården i inläggen "Att börja med valpen" 1 och 2.

Slipp julstäda och kom på temakurs!

Vädret resten av veckan ser ut att bli snöfritt och dessutom sol i helgen, så jag erbjuder kurs på lördag 3 december för alla som vill slippa handla julklappar och städa. Vi börjar kl 10 och håller på tills det börjar skymma. Middag och avslutningsfika ingår i kursavgiften. Behöver någon sova över (jag finns ca tre mil söder om Växjö och en mil norr om Tingsryd) kan jag värma upp andra huset för ca vandarhemspris, frukost ingår. Mer info och anmälan  till min epost



Känner ni igen det? Hunden "vågar" inte fortsätta jobba på djuren när det närmar sig ett trångt läge eller passage eller när draget ökar. Plötsligt släpper den kontakten bakom djuren och ger sig iväg åt andra hållet för att stoppa. Det här ska vi jobba med i olika övningar där vi håller oss varma med strömövningar i bra tempo och mycket aktivitet. Och det handlar inte bara om hunden - även vi på två ben behöver träna oss i att göra rätt för att hunden ska "våga". Framåt eftermiddagen ska alla hundar vara betydligt "modigare" och alla förare betydligt mer aktiva med hjälperna.

Hundar på olika träningsnivå kan delta och alla ekipage gör övningarna på sin egen nivå, t ex kan den ena göra övningen i förarbalans och någon annan i fråndrivning etc. Vi börjar med vinterlamm av köttraskorstningar som står där man parkerar dem, och går det sedan bra kan vi fortsättta med rörligare finullsfår eller större flockar för att öka svårighetsgraden på övningarna. Grundkravet för att delta är bara att du kan träna din hund utanför "tjugofemman" och att du kan ha den lös bland får och andra hundar (man har alltså inte sin egen lektionstid utan alla gör allt i en följd).

"Gummibandet"

Helene ställde en fråga i kommentarsfältet till inlägget "Linjen och gummibandet" för en dryg vecka sedan. Hon ville att jag skulle förklara vad jag menade med "gummibandet", och jag lovade att återkomma hyfsat snart med ett inlägg om det.

Kort sagt menar jag att hunden ska ha hittat tekniken för att självständigt bromsa en flock djur i förflyttning från sin position bakom djuren. Det ska liksom finnas ett gummiband mellan hunden och flocken som kan sträckas eller slakas efter behov. Det betyder att hunden:

• inte "tänker" och laddar för att gå upp mot huvudena och stoppa/hämta tillbaka
• själv kan byta position och tempo för att få flocken att behålla riktningen och ett jämnt tempo
• själv går långsammare och sträcker gummibandet  för att bromsa en flock som vill fly

Jag passade på att filma ett exempel idag när jag var ute och tränade. När filmen börjar har Bet just stoppat de här djuren som hade börjat rusa hem mot fårhuset några hundra meter bort, uppåt vänster på startbilden. Hon får uppdraget av mig att driva dem längs med stängslet, dvs de skulle röra sig framåt mot ett starkt drag. Tyvärr är mikrofonen trasig i telefonen men de enda kommandon hon får är ett startkommando och sedan ett för att vända tillbaka djuren bort från draget och ner mot fältet. På vägen mot draget lägger hon sig långt ute till vänster för att parera och tala om för fåren att det inte är lönt att de tänker "fårhus". Hennes kontroll är nästan lite överdriven för hon är stark och snabb och skulle klara att flytta fåren snabbare, men eftersom hennes kontrollbehov är i största laget så väljer hon den här positionen. Men observera, hon hänger inte ute på vänsterflanken för att hon laddar för att få hämta tillbaka fåren, nej hon gillar situationen skarpt. När hon sedan får kommandot att vända tillbaka fåren längs med staketet bort från draget, så placerar hon sig bakom djuren och håller i "gummibandet" bakifrån för nu behöver fåren tryckas istället för bromsas - det är tack vare gummibandet som tempot är helt jämt och linjen längs med staketet rak.



Här är samma "gummibandskontroll" på en större flock flyktiga tackor som inte är fullt invallade och som skaffat sig beteendet att rusa så fort de ser en hund. Eftersom de är dräktiga bråkar jag inte med dem om den saken utan de får vara som de är tills lammen är avvanda. Filmen börjar med att Bet varit och hämtat dem på betet - svårigheten att kontrollera dem börjar när jag ber henne vända flocken tillbaka mot betet, det är då de satsar allt på att rusa från hunden som en enda klump på två ton (man vill inte stå i vägen...). Hon positionerar sig bra för att både få med sig de sista djuren i flocken samtidigt som hon kontrollerar de första utan att behöva gå upp och stoppa dem.



Ett annat exempel när jag vill att hunden ska klara av att hitta ett gummiband är när en flock djur ska startas fast de inte vill. När hunden då får igång flocken gäller det att den inte får panik och följer efter i fårens fart och riktning (eller blir så uppstressad när spänningen släpper att den begår någon överslagshandling). Nicks klarar det fint i den här situationen och när fåren lyder och börjar gå så behåller hon samma tryck som hon startade dem med och reglerar avståndet för att behålla det förhållandet. Filmen börjar med att jag har låtit fåren börja springa hem mot fårhuset och att Nicks får gå ut och stoppa dem för att driva tillbaka dem.




Hundar är olika och att lära hunden att hitta och använda "gummibandet" tar olika lång tid. En hund som är väldigt flankerande till sin läggning får man lägga mycket träningstid på att bara gå och gå och gå med, träningskilometrar kan bli till träningsmil. Men jag tycker också att det är viktigt att träna en hund efter dess natur så jag låter dem hitta sitt eget sätt med så lite kommenderande som möjligt. Om jag t ex hade filmat Nicks istället för Bet i den första filmen i det här inlägget så hade hon varit mycket mer avslappnad och låtit fåren gå snabbare, de hade inte haft en chans att dra hem till fårhuset men de hade inte heller gått lika strikt på linjen längs med staketet som Bet håller dem. Helt okej tycker jag  så länge hunden lyssnar och samarbetar. Och i vissa situationer är den ena hunden man har bättre än den andra, och en annan gång tvärtom. Nihm på filmen nedan, bara 11 månder när den togs, hade gummibandet genetiskt medskickat så det är inte jag som tränat honom till det han gör. (Trots att jag gillar hundar som kan gå så här sålde jag honom till arbete i en stor lagård med mjölkgrop där han blev mycket uppskattad. Jag är träningsnarkoman men det var inte Nihm som var dåligt motiverad att ut och springa åt alla möjliga håll bara för tränings skull.)



"Gummibandet" är inte en träning jag klistrar på efteråt när hunden ska börja driva djuren självständigt. Jag tycker att det mest naturliga och lättaste är att grundlägga det från början i förarbalansposition som på fotot nedan. När hunden har förstått att fåren inte får springa förbi mig och hittat ett sätt att arbeta som gör balansen bibehålls både med och mot drag, ja då har den som regel hittat "gummibandet". Hunden på fotot är Ladängs Freddi, en son till min Glen. Han flyttade till en mjölkgård i östra Finland när han var utbildad att arbeta efter kommando.

Så duktig du var!

Första kommandot

Plötsligt visade sig solen idag efter flera regndagar så då var det verkligen läge att ta ledigt en timme och träna lite, inte minst Nicks som ska tävla till helgen. Bowie, sju och en halv månad nu, har börjat bete sig bättre och varken skällde eller försökte bita av kättingen som jag brukar parkera honom med; läge för belöning alltså. Efter fem minuter var läget så lugnt att jag bestämde mig för att introducera hans första vallningskommando, som är "ligg" - hittills har han bara haft "nej" och "kom". Jag brukar undvika att införa "ligget" innan jag känner att en unghund har börjat hitta verktygen för att skaffa sig kontroll över flocken. Jag brukar också säga, vilket ni som går kurs för mig vet;-), att hunden då också förstår kommandot intuitivt om man börjar med att säga det i kontrollerat läge där ett stopp är naturligt. Och mycket riktigt; Bowie bara vek benen hur mjukt som helst - och observera också att det inte finns antydan till motstånd eller uppmärksamhet på mig utan bara fokus på djuren. Det är lite olika på hundar hur svårt eller lätt de har för ett naturligt liggande, men med pusselbitarna på plats innan man introducerar kommandot bör det kunna bli nästan så här konfliktfritt.



Detta var i förarbalansläge, dvs lätt för hunden att känna kontroll på sin sida djuren om man tidigare visat den att man själv kan kontrollera sin sida. Efter en stund började jag med att kliva ut ur min position och låta djuren passera mig så att Bowie plötsligt var i en position där han skulle driva djuren bort från mig. Inte direkt läge att stå och hålla i en telefon då men några sekunders film med två "ligg" blev det.



Sedan sov han gott i flera timmar.

Linjen och gummibandet

Gör ett litet mellanhopp innan inlägget Valpträning 3 kommer. Tränade Nicks och Bet häromdagen på några oinvallade finullstackor. Inte helt oinvallade för de har nu efter några gånger i större flock fattat att det inte är lönt att försöka fly när det dyker upp en hund. Nu har de kommit till stadiet när de istället försöker skrämma bort hunden eller visar upp ett försvarsbeteende. Så de är rätt utmanande innan de vänder för hunden. Ett bra tillfälle att träna hundarna på att inte göra fel sak när tackorna ger sig och vänder. Jag vill att de ska dra i ett gummiband bakifrån när tackorna börjar gå, alltså inte bara haka på och följa efter i ett för högt tempo. Jag vill också att de klarar att inte explodera och fara in i fårflocken när spänningen äntligen släpper och djuren börjar gå.

Både Nicks och Bet klarade det ganska bra, fast de är väldigt olika och löser uppgiften på olika sätt. Där drivningen börjar vill fåren dra ner mot en hörna vänster ut. Bet har som vanligt ett stort kontrollbehov och läser minsta öronvikning som fåren gör och väljer att hålla vänsterflanken jättehårt. På tillbakavägen mot mig är det en högerflank och den håller hon så hårt att hon nästan stoppar dem eftersom draget åt det hållet (fårhuset 300 meter bort) är mycket starkt. God kontroll men sämre flyt. Filmen på Nicks börjar inte med drivningen utan med sträckan mot mig och draget och hon svarar med ökad öppenhet istället för hård kontroll. Även när hon vänder och påbörjar drivningen är hon mindre spänd än Bet och får lättare igång fåren när de inte känner sig så totalkontrollerade. Å andra sidan bekymrar hon sig inte så mycket över att fåren drar ner mot sitt favorithörn och korrigerar därför inte linjen - man hon fortsätter ändå att hålla i gummibandet.





Det två filmsnuttarna visar vad båda gjorde när de bara fick ett igångsättningskommando och ett kommando för att vända djuren åt andra hållet. I övrigt fick de jobba efter eget huvud. Sedan tränade jag en stund på att jag bestämde var linjen låg och ge kommando. Det är helt klart lättare att styra upp en öppnare hundtyp som Nicks än en hund som Bet som själv har starka synpunkter på hur kontrollen ska skötas. Men när det kom till delningsträningen var det Nicks tur att bli fånge i kontrollbehovet. Bet delade kanonsäkert och utan tvekan. Å andra sidan är Bet snart fyra år och Nicks snart två, så Bet har haft dubbelt så lång tid på sig att  lära sig att hantera delning där det finns ett starkt drag.

Att börja med valpen 2

Jag hoppar direkt på fortsättningen från förra inlägget där jag för första gången hade tagit in 7 månader unga Bowie i rastgården för att se om han var klar för lite uppstyrning. I det inlägget visade han upp ett kontrollbehov med ett spänt eye rakt mot djuren för att låsa fast dem i hörnet  (filmsnutten som avslutar förra inlägget). I det här inlägget ska jag få honom att gå runt djuren och ta ut dem ur hörnet (det är samma träningspass som i förra inlägget).

Övningen med att få honom att gå runt djuren har flera delmål och jag tycker att jag har väldigt stor nytta av den även med vuxna hundar jag tar in på träning:
1) Det är ett naturligt sätt att få hunden att upptäcka att jag finns, både som verksamhetsledare och som samarbetspartner för att kontrollera djuren. I början av den här träningen är det därför avgörande att jag lyckas behålla min position framför djuren så att hunden får ett förarbalansläge och efter ett tag lär sig lita på att jag ser till att hålla koll på min sida djuren.
2) Hunden lär sig att hantera sitt medfödda förutseende, dvs den får inte rusa eller fega med att gå in bakom djuren och sedan skynda tillbaka för att stoppa dem.
3) Hunden lär sig en teknik för att kontrollera djur bakifrån (dvs den ska vara trygg i att den inte behöver stoppa djur framifrån för att ha kontroll).
4) Den lär sig att inte vara rädd och spänd för trånga lägen.

De första tio minuterna av det här träningspasset kunde jag tyvärr inte filma eftersom jag behövde ha full koncentration och reaktion på minsta ögonrörelse hos Bowie. Synd, men den filmen hade behövts en medhjälpare till eftersom det intressanta minst lika mycket var vad jag gjorde. Jag hade brutit en liten slyruska som jag förlängde min arm med för att markera "förbjudet område " med så fort som Bowie visade eye eller rörde sig mot djuren, Det varvade jag med ett lågmält sssccchhh som han nog kände igen eftersom jag använt det tidigare när han gått runt fårflocken när han fått valla fritt ute på bete. Egentligen hade det nog varit en långtråkig film att titta på för mesta tiden gick åt till att vänta ut honom. Jag såg ju att han väldigt gärna ville göra något med fåren men var rädd att tappa kontrollen om han gick in bakom dem. Rädd för trånga lägen är han inte, det hade jag sett i olika situationer tidigare, men det är vanligt hos många hundar i början av träningen och i så fall är det viktigt att jobba bort den rädslan först. En rädd hund gör lätt fel och då får den bannor för att den är rädd, ingen bra början.

När jag kunde ta den här lilla filmsnutten hade han förstått vad jag ville men är mycket tveksam och man ser att han flera gånger är på väg att springa tillbaka för att stoppa när han ser att något får rör på sig. Jag hjälper honom genom att börja gå och få fåren med mig innan han är ända inne bakom dem. Nästa varv går bättre och han är mycket mer frimodig med kontrollen. Men han har inte förstått att jag faktiskt står för kontrollen på min sida och filmen slutar med att jag tappar telefonen för att jag måste hinna före fåren för att behålla min kontroll.



Nästa dag är han redan från början med på vad som ska göras och han har bättre balans i förhållande till både mig och färdriktningen.



Nästa steg - som kommer i nästa inlägg - är att påbörja hundens förståelse för att det är skillnad på kontroll när man flyttar djur och kontroll som är för att stoppa eller vända djur, dvs skillnaden mellan att "tänka" driv eller flank, och att hunden fortsätter att flytta djur även om jag inte längre är framför dem.

Observera att allt vi gör i den här tidiga träningen bygger på ömsesidig respekt och på att Bowie uppfattar mig som en viktig resurs. Annars skulle jag behöva bli arg på honom, och en så här ung hund vill jag inte träna alls om jag inte kan vara vänlig och uppmuntrande.

Att börja med valpen 1

Nu har det gått drygt ett och ett halvt år sedan jag skrev mitt 339:e inlägg i den här bloggen. Då var jag rätt trött på både den och livet och i mellantiden har mycket ork och tid gått åt både till en lång resa genom sjukvården och till att säga farväl till ett antal hundar och sedan ta nya tag igen. Så för några veckor sedan kom jag t o m att tänka på alla som tjatat på mig att återuppta bloggandet, och det är väl ett bra friskhetstecken att jag fick lite inspiration igen.

Jag tror jag ska mjukstarta med några inlägg om att starta upp en valp/unghund. Featured star får nytillskottet Bowie vara. Han är nu sju månader och för ung att starta upp på allvar och med full fart, men det börjar vara lite rastlös tonåring i honom där vardagsliv här på gården och motion inte är riktigt tillräckligt för att han ska kännas harmonisk. Fullt seriös som vallhund och beredd på uppoffringar för att komma åt fåren har han varit sedan han kom hit tre månader gammal, och det är för mig ett måste för att jag ska börja göra något alls med en unghund. En del är där redan som små valpar och andra får man vänta på tills de är kring året - min erfarenhet är att det inte gör någon skillnad  för deras kvalitet och kapacitet när de är kring två år. Så här såg iaf Bowie ut när han var 13 veckor och fick följa med på ett bete, en komplett vallhund med välutvecklat headingbeteende, bra balans och lagom med förutseende.

Sedan har han fått valla lite nån gång ibland ungefär med några veckors mellanrum, oftast lite större flockar, men utan uppstyrning eller några andra krav än att bete sig naturligt och bra. Med ökad ålder har han fått större inverkan på fåren vilket givetvis gjort besöken i fårhagarna svårare att hantera och krävt mer aktivitet av mig för att gå bra, så senaste två månaderna har det knappast varit några får alls för Bowies del. Och nu började han som sagt kännas lite rastlös och missnöjd med tillvaron så förra veckan fick jag för mig att ta in honom i träningsfållan där jag alltid startar upp träningen av både mina egna och andras hundar. Både för att det är en lugn plats men också för att jag anser att det är här man bäst ser och lättast åtgärdar en hunds problem. Med en del hundar kan man göra nästan hela grundträningen i en fålla, och med andra får man ta det i småportioner varvat med träning på fält.

Bowie som ute på fält visat upp stor rörlighet och mycket fotarbete blev en helt annan inne i den lilla fållan, vilket syns på filmsnutten nedan som får avsluta det här inlägget. Jag tog den efter att jag gått med honom med koppel inne i fållan i fem minuter för att kolla att han skulle lyssna på mig. För mig har det med åren blivit allt mer uppenbart att det är meningslöst att börja träna en hund som nonchalerar sin förare så fort det finns får i närheten - en relation där både jag och hunden respekterar varandra måste vi ha byggt innan det är dags för vallningsträningen.

Tyvärr syns varken jag eller fåren men Bowie är låst rakt mot oss där fåren står i ett hörn och jag framför dem. Nästa sak jag gjorde var att visa honom att han kunde få komma åt fåren om han gick runt och tog ut dem ur hörnet. För detta krävs två saker, och jag ville veta om han var redo: 1) att hunden verkligen vill jobba på och flytta djuren och egentligen inte är nöjd med att de står upplåsta, och 2) att arbetet med fåren är en tillräckligt stor belöning att anstränga sig för. Jag tror mycket på att jobba med hunden så att den själv hittar och bjuder på bra beteenden. Sådan inlärning sitter kvar och den skapar inte spänningar och ovilja att lyda hos hunden. Redogörelse och tankar kring den övningen och fortsättningen med utökad erfarenhet några dagar senare kommer i två följande inlägg.

Lite vinterträning

Här kommer ett slöinlägg om egentligen ingenting. I alla fall försvann snön i söderläge när det var riktigt varmt några dagar förra veckan, så det går att träna lite igen de dagar det inte är fruset med isknaggel och skare. Jag tog upp telefonen för att fånga läget för alla tre men det blev verkligen inga bra filmer för både Bet och Zack reagerar med okoncentration när de märker att jag släpper träningen för att rikta telefonen mot dem. Men det får ändå bli några rader träningsreflektioner.

Först är det Bettan. Jag håller på att lära henne "stand", och då vill jag verkligen ha en "frysning" mitt i en rörelse som sedan fortsätter när jag ber hunden att gå framåt igen. "Stand" ser man ju ofta praktiserat som en dåligt kontrollerad inbromsning som blir större eller mindre beroende på hur arg föraren låter, eller ett kommando som tas till när "steady" inte har någon verkan. Själv lär jag aldrig in "stand" förrän jag har ett säkert och positivt "ligg" eftersom jag tycker att det är en så stor tillgång för att göra grundträningen tydlig och effektiv - man missar ju så många tillfällen att "göra rätt" om situationerna glider ifrån en p g a att hunden inte stannar. Jag anser också rent inlärningsmässigt att en hund på grundträningsnivå inte kan skilja på en skala av mer eller mindre stillastående, utan den har länge en dimmig bild av skillnaden mellan "stand" och "lie down" om man blandar dem innan den kan det ena av dem. Nackdelen med att vänta med att lära in "stand" tills unghunden har ett bra "ligg" är att den gärna lägger sig så fort den ska vara helt still. Bettan är mycket kroppsmedveten så jag behövde bara resa henne några gånger innan hon greppat skillnaden mellan "stand" och "lie down", men ibland lägger hon sig ändå om hon blir lite störd, vilket händer några gånger här på filmsnutten eftersom hon hatar när jag vänder telefonen mot henne. Men när jag engagerar mig i träningen och det går bra är hon urläcker på att "frysa" mitt i rörelsen.


Hyde har hunnit bli nio månader på den här filmen. Jag har legat lite lågt med honom ett tag och inte lärt in något nytt utan bara låtit honom praktisera de färdigheter han har utan att gå över på momentträning. Filmsnutten börjar när han är i framdrivningen efter ett hämt på ca VP-avstånd. Det är ett stort drag i fåren som vill upp mot gården, så han ligger helt rätt i framdrivningen även om det ser överdrivet ut, djuren går spikrakt mot mig, har lugnat ner sig och inser att det är kört att försöka sticka hem till fårhuset. När fåren är hos mig ber jag honom att vända dem genom att gå vänster, alltså ur balans och från draget - där tycker jag att han visar ett väldigt gott självförtroende och inte blir det minsta tajt eller het utan gör en stor båge och kommer med kallt huvud för att påbörja en fråndrivning. Om någon undrar vad jag ropar till honom på slutet så är det "stå" - han är ju en svenskspråkig hund så därför blir det inte "stand". Men i det här läget med drag och på andra sidan djuren så kan han det inte - hittills har vi mest tränat "stå" i fösning där jag gått rätt nära bakom honom.


Och till sist åldermannen Zack som blir sex om någon månad - tänk att det snart är fyra år sedan han kom till mig! Trots en del brister så är han ändå min bästa allt-i-allo med en aldrig sinande lojalitet, mental stabilitet och rörande personlighet rätt lik sin farfar Glen som jag fortfarande kan sakna när jag ser maskrosorna frodas på hans grav. Zacks stora brist är flankerna - de är alltid en träningsmässig färskvara, men som de ser ut på den här filmen vill jag ha dem. Dock tar han aldrig en flank på första kommandot utan som ni hör här på filmen i bästa fall på andra. När han kommit in i "drivläge" och hittat "fårbromsen" bakifrån så blir han väldigt störd av att få ett flankingkommando, och när han till slut tar det så vet man aldrig hur: rejsigt? tajt? supervid och slår över? - allt kan hända... Det är nog en kombination av medfödda egenskaper som står i konflikt med varandra, och felaktig träning. Givetvis borde jag lyckats få fram ett förutsägbart beteende i flankerna på honom, men så fort det finns lite stress eller störning, som t ex på tävling, så kan all träning vara som bortblåst, och det får väl räknas som en mental brist hos honom. Men jag skyller faktiskt ifrån både mig och Zack en del på alla de ägare han hade innan han kom till mig och de olika träningsmetoder som jag såg att han varit med om. Jag tror nog att han var svår som unghund med tajta och heta flanker, och det hade tränats både med stor kommandoreglering och piska mot honom. Erfarenheterna med Zack har övertygat mig ännu mer om att balanserade flanker bäst kommer fram utan hot och att hunden själv får hitta dem i takt med att ökade färdigheter ger den ökad kontrollkänsla - heta flanker är ju för det mesta en känsla av dålig kontroll hos hunden (även om det också kan vara bristande respekt eller låg djurkänsla, men inte heller då är hot och överdriven kommendering någon bra lösning). Han hade nog också i sin ungdom fått mycket bannor i upptaget kl 12. Han ville inte vara där och blev inte lugn förrän han var på väg i framdrivningen - som synes på filmen är det helt borttränat nu och han trivs bra i upptaget. (Att han inte tar "steady" i fråndrivningen förrän jag hojtar i med hans namn här på filmen är däremot ovanligt och beror mest på att han alltid gör obalanserade saker när jag tar upp telefonen.)

Undanflykter

Inser att jag är skyldig till grovt löftesbrott från senaste inlägget där jag lovade att snarast återkomma med ett tredje inlägg i serien "Kontroll". Kan egentligen bara skylla på den vanliga tidsoptimismen, och här ser ni vad jag har för mig istället. Det är nu de lamm föds som ska ha en raketresa från start med målsättningen att vara klara för slakteriet innan det är dags för betessläpp, dvs full service och så mycket mat som möjligt från dag ett. Annat är det med den lamningen vi har ute med början vid midsommar med målsättningen att uppfödningstiden ska vara 8-11 månader. Dessvärre ramlade jag också så illa i söndags att bröstkorgen fick sig en knäck och jag har svårt att andas för djupt och ta i, men det är ibland bara så att man får passera gränser när det är nödvändigt - i alla händelser är ju revben sådant som får läka av sig själv.

En liten knatte som fick utstå en långdragen och på slutet hårdhänt färd ut i livet, så han har fått en liten kofta för att spara på det bräckliga livets energi. Lammkoftan fick jag i present av Jasna Bohlin när jag var uppe i Tärnsjö och höll kurs i höstas. Hon är fenomenal på att sticka förstod jag, och lammkoftor måste ju vara det bästa man kan göra av restgarner!

Den som ändå fick ge sig ner på ströbäddarna och bringa lite ordning i detta kaos av vimsiga tackor och lamm, tycker Bettan. Hyde och Zack faller lite mer i eye-koma och ligger under silon och stirrar ut på röran.

Innan lamningarna startade hann jag med en vända till Uppsalatrakten i slutet av januari för att hålla kurs - ett mysigt och duktigt gäng som kände varandra och hade en varm och tillåtande träningsgemenskap sedan tidigare - bästa förutsättningar man kan tänka sig för lärande! Jag åkte tåg och lät Hyde följa med på miljöträning, lillen har ju knappast varit utanför gården så nu vid nio månaders ålder var det på tiden. Byte på Stockholm C tog han världsvant trots högtalare, svishande reklamtavlor, pysande automiska dörrar och "konstiga" människor.

På vägen dit satt Hyde hela den långa tågresan för att på bordercollievis  ha koll på allt som hände, men på hemvägen däckade han vid mina fötter och sov djupt tills det var dags att stiga av i Alvesta framåt nattkröken och ta bilen de sista milen hem.

En del av er läsare har också frågat efter uppdaterade versioner av "epilepsiträdet" när nu många nya hundar anmälts till SVAKs officiella lista. Detta är ännu inte gjort, och i den prioritetsordning Peter och jag satt upp ligger det en bit ner. Av olika skäl, som kommer att framgå, lägger vi istället den fritid vi har till detta projekt på att få alla databasfiler klara för att kunna användas till beräkningar. Själva kan vi ju "trädet" nästan utantill och det har inte varit svårt att visualisera hur de nya fall som rapporterats faller väl in i mönstret och även bidragit till att fylla igen en del luckor. Enligt samtliga genetiker och "populationsberäknare" vi har kontakt med så är bristen med vårt material att det är litet, så fortsätt att rapportera - det är för rasens skull, inte för vår personliga. Det är rätt frustrerande att känna till drabbade hundar men att inte kunna använda dem i det statistiska underlaget eftersom de inte rapporteras. Det är rätt mycket samma "pest-hyschhysch" kring epilepsin nu som det var kring CEA innan det kom ett gentest så att det började gå att göra "säkra" parningar. Synd, för ju mer öppenhet desto snabbare kan vi börja identifiera hur en riskparning ser ut (även om det nog kommer att dröja med ett gentest) - ibland finns det inte enkla tekniska löningar på problem och då är det viktigt att istället ha så många fakta som möjligt för att hantera en verklighet där många målsättningar  kring rasen ska samsas.

Nu ut till lammen igen, men inlägget "Kontroll 3" är inte bortglömt, jag lovar.

Epilepsi fortsättning

Både här och på SVAKs medlemsforum på Vallreg har våra publicerade dokument (se föregående blogginlägg) diskuterats. Peter och jag har skrivit ett svar som mest besvarar frågor och kritik som ställts på Vallreg, men publicerar det svaret även här eftersom inte alla följare av den här bloggen har inloggning på Vallreg. Åtminstone en del av frågorna kan ha ett allmänt intresse.

Och för alla er som besöker den här bloggen och skiter i generna och bara vill träna de härliga levande och friska hundar vi har : Jag ska försöka hinna med ett tredje inlägg i serien om kontroll någon av de närmaste dagarna, så håll ut!
_________________________________________

"Ska man verkligen döma ut en hane som har massor av avkommor men bara en drabbad individ?"

I vårt stamträd har vi inte gjort någon skillnad mellan föräldrar som haft en sjuk avkomma och sådana som haft fler, utan vi har benämnt samtliga föräldrar som "bärare", vilket vi också redovisar på ett öppet sätt i vårt textdokument. Att vi inte ser någon skillnad där hänger samman med flera olika förhållanden:

1) Det kanske finns fler kända fall än de som är offentligt rapporterade.

2) Statistiska utfall har en stor variation över en tidslinje och inom genetiken talar man om detta som genetisk drift, alltså en stokastisk effekt helt randomiserad till skillnad från det naturliga urvalet. Genetisk drift är nästan alltid större i små populationer (t ex Border Collie) än i stora. Två bärare kan råka paras första gången de används i avel medan det finns bärare som under hela sin produktiva tid aldrig råkar ut för en träff och därför försvinner ur aveln utan att dokumenteras. Man kan räkna ut risken för att en individ med ett recessivt anlag ska råka paras med en annan individ med samma recessiva anlag. Man måste då känna till hur stor den totala populationen är samt göra ett antagande om hur stor del av den som är bärare, men om vi som exempel för epilepsi hos Border Collie gör en optimistisk beräkning utifrån att 15 % av populationen bär på anlaget så är det bara 2,25 % risk att en bärare råkar paras med en annan bärare. Detta ger utrymme för stora variationer för en enskilds hunds synlighet. Däremot blir det synligt i ett stamträd där hunden ofta förekommer som far/morförälder, och sedan ännu mer frekvent förekommande i generationen därefter - detta är det kännetecknande i en bild av recessiv nedärvning.

3) Den enskilda individens spermier eller ägg är inte sorterade sekventiellt enligt ett nedärvningsschema utan faller också ut med slump.

4) Slumpvariationen för punkterna 2 och 3 ovan blir ännu större om det är fler aktiva gener som behöver finnas för att resultera i att en viss egenskap yttrar sig. Linjeavel ökar givetvis chansen/risken för att ett önskat eller oönskat anlag ska realiseras.

5) Ned Pattersson, doktor och forskare på University of Minnesota College of of Veterinary Medicine med en stor studie av epilepsi hos hund (2007), konstaterar också att en autosomal recessiv nedärvning som endast är delvis penetrerande ger ett lägre utfall av drabbade i förhållande till antal bärare.

En del inlägg ställer också en förhoppning till att inte alla rapporterade fall är idiopatisk epilepsi. De andra alternativsom finns är symptomatisk (hunden har t ex haft en stroke eller har en tumör som påverkar hjärnaktiviteten och leder till kramper) och förvärvad (hunden har råkat ut för trauma som skadat någon del av hjärnan). Vi har inte själva undersökt detta, men vi gissar att ytterst få, om ens något, av de fall som rapporterats till SVAKs offentliga epilepsilista är sådana.

"Tittar man på stamträdet ni gjort ser man inget som talar för att det behövs två anlagsbärare."

Att anlaget skulle vara dominant är ett sensationellt påstående med långtgående konsekvenser, men tyvärr kan vi inte kommentera alls eftersom det bara är ett påstående utan exempel. I de vetenskapliga artiklar vi läst finns det inte någonstans en teori om dominant nedärvning och vi har heller inte sett någon indikation på detta.

"Om det är som er hypotes säger finns det då några helt fria linjer?"

Vi står efter en tioårsperiod med några få överanvända hanar i en svår situation om vår hypotes stämmer. Vi har också avlat på en stor mängd importhundar - till antalet många men till genuppsättningen ganska få, och med mycket linjeavel. En populationsgenetiker jag talade med idag konstaterade just att hela BC-populationen är liten till antalet individer och och att denna stora förekomst av några få individer dessutom gör populationen väldigt mycket mindre än det fysiska antalet hundar. Förekomsten av epilepsi är enligt vår bedömning så hög att det inte går att dramatiskt reducera andelen drabbade utan att kraftigt reducera avelsbasen. Tack vare Avelsrådets framsynta initiativ med frivillig sjukrapportering med offentlig redovisning finns idag ett material användbart som underlag för förutsägbara avelsrekommendationer med en balans mellan epilepsibekämpning och avelsbasens storlek.

Med tanke på hur liten avelsbasen är och risker som följer med att den ytterligare minskar ger vi gärna en poäng till de kritiker som menar att det är dumt att låsa sig vid standardrekommendationerna för individer som ska tas ur avel för att minska förekomsten av ett recessivt anlag. Det är matematiskt beräknat mindre risk att para en känd bärare med en partner som inte har några kända bärare bakom sig, eller endast långt bak i stamtavlan, än att para två individer som båda har en förälder som är känd bärare. För riskbedömning anser vi därför att stamtavleanalys är det främsta verktyget vi har tillgång till för närvarande. "Sunt förnuft" som någon föreslog som metod är bra för intuitiva beslut i erfarenhetsbaserade frågor men inte tillämpbart på sannolikhetsberäkning - en stamtavleanalys är ren matematik.

"Ni är inga forskare och jag har pratat med forskare som säger att...Skrämmande med två privatpersoner"

Nej vi är inga forskare, och vi är rätt nöjda med att inte verka i en akademisk miljö. Vi är dock akademiskt välutbildade i en omfattning som gör att vi känner den världen och vet att agendan där ser ut precis som överallt annars, dvs man har revir och ekonomiska anslag man måste bevaka och den enes bröd är den andres död. Vi känner också den akademiska världen så väl att vi vet att akademiska titlar i sig inte är något bra mått på kvalitet och självständigt tänkande. Forskning är inte heller någon fristående aktivitet med hög integritet idag utan har en agenda som ofta tyvärr styrs av privata eller offentliga anslagsgivare. Många forskare gör heller inget märkvärdigare än det vi gjort nu, dvs samlar in data som man behandlar på olika sätt för att kunna testa olika hypoteser. Därtill är vi trygga med Peters matematiska kompetens och CV på en nivå som väldigt få genetiker har.

Vi har inte hävdat att vi identifierat arvsgången, däremot ser vi samma likhet med resessiv nedärvning som finns dokumenterat i den mest moderna och relevanta vetenskapligt presenterade rapporten om epilepsi hos  Border Collie, Epilepsy in border collies, Clinical Manifestation, Outcome and Mode of Inheritance.

Men givetvis ska vi nu gå vidare med en matematiskt korrekt testning av våra hypoteser. Och om vi vill lämna hobbyfasen av det här projektet så har vi populationsgenetiker i ryggen som kan bistå oss med de akademiska titlar, publicerade "papers" och relevant forskning som alltid krävs för att få tillgång till forskningspengar. Ingen blir gladare än vi själva om det visar sig att våra hypoteser inte stämmer eller bara stämmer delvis. Om de tyvärr stämmer så har vi iaf åstadkommit något som DNA-labben kan utgå från för att börja ta strategiska blodprover och såsmåningom kanske definiera en gen eller genbild som medför stor risk för epilepsi.

Och ja, vi valde att gå ut med materialet privat istället för med SVAK som avsändare. Det har flera olika skäl, men inte att vi velat motarbeta SVAKs avelsråd. De har varit informerade om arbetet och utbyte av information har skett vid flera tillfällen under 2014. Representanter för AR har också uttryckt tacksamhet över att vi lagt arbete på detta, något de inte haft tid och resurser att göra själva - man får ha respekt för att allt arbete inom SVAK sker på ideell fritid och att ARs arbetsområde är hur stort som helst. Ett skäl till en privat presentation är att vi är resultatinriktade och inte vill vara bundna av de restriktioner som en kommitté i en organisation måste underkasta sig av olika skäl. Nu har vi haft och har även i fortsättningen möjlighet att ta de kontakter och bygga de samarbeten som vi bedömer arbetseffektiva.