Jätteroligt kan jag bara säga nyligen hemkommen från Nordiska Nurseryfinalen som i år gick på Jylland hos Peter Helén och Anna Östman. Lite speciell stämning och mycket nytt folk och hundar, och så stå där med känslan "prestera nu!". Zack och jag placerade oss bara som nr 15 av 24 startande men han kändes verkligen skön att köra. Missarna var till stor del tekniska misstag, typ att jag inte kunde bedöma crosslinjen för fem öre dag 2, missad grind p g a min oförmåga att bedöma djupet i ett grönt hav av tjockt tätt gräs, fåren tillbaka genom crossgrinden m m. Men Zack var med hela tiden, behövde knappast bromsa alls utan kunde köra bara framåt, tog alla signaler utan tvekan - ja det gick nog så bra som jag kan förvänta mig efter ett halvår tillsammans med Zack.
Banan var riktigt stor och svår med först ett måttligt nerförslut och sedan en förrädisk svacka och sist upp på en kulle där fåren var utställda. Många hundar skar och i stort sett resten behövde omdirigering - och tog de omdirigeringen så sprang de lätt bort sig högst uppe på kullen där de inte såg de utställda fåren nedanför krönet, eller så landade de vid hanteringsfållan. Jag hade haft några starter på mig att se hur svårt det blev att omdirigera när hundarna redan börjat gå in i svackan, så jag säkrade hela vägen och stoppade första gången redan före svackan för att upplysa om att uppmärksamhet var nödvändigt. Efter fyra stopp följt av nytt riktningskommando landade Zack riktigt bra bakom djuren - visst kostar det poäng men behållningen för mig var att han verkligen tog kommandona så långt från mig.
Vår engelska domare Chloe Cropper tyckte också att banan var svår för en Nursery och sa att i stort sett vem som helst av oss hade vunnit en Nursery i England. Om jag förstod henne rätt så är banorna i England inte stå stora och de har varken delning eller singling, och här körde vi med märkta djur till och med. Och ni som minns hur ofta jag inte lyckats dela med Zack kan ju bara ana hur glad jag var över både bra delning och singel - men det var köttraskorsningar i ärlighetens namn, och de är nästan alltid lätta att sortera om och få lucka i. Men vi borde ha mer märkta djur på våra svenska tävlingar så att det blev anledning att träna mer på det - split av fyra djur är väldigt enkelt jämfört med att dela av två omärkta i en flock med tre omärkta och två märkta.
Seth hade jag också anmält när jag väl bestämt mig för att åka med Zack. Skulle inte drömt om att åka så långt med bara Seth för han är verkligen upp och ner i prestationerna. Veckorna innan det var dags att åka gick träningen som på räls och han fungerade jättebra, men jag märkte att han var på väg neråt dagarna innan vi åkte. Första dagen fungerade han inte alls, tog inte omdirigeringen utan skar och orkade sedan knappast flytta djuren så tiden rann ut vid fållan. Andra dagen var han piggare både i skallen och kroppen men då var det så dags.
Norrmännen knep alla de tio första placeringarna när bägge finaldagarna var sluträknade. Deras hundar var verkligen tekniskt slipade att gå stora och lite knepiga banor, och de berättade också själva att de kör sina unga hundar mycket på svåra tävlingar för att ge dem erfarenhet. Men det var nog just erfarenhet av knepiga banor de hade för jag var inte lika imponerad av deras grundträning. När det sket sig och hundarna behövde omdirigering för att inte gå in för tidigt och skära saknade de redskap, och till och med en och annan riktigt berömd norrman fick se sin hund skära eller springa bort sig totalt. Karin Mattsson med Trim var i alla fall en helt värdig vinnare. Trim var fullt tränad och mogen för att klara en sådan här bana och dessutom jättefin med den inte så vanliga kombinationen av både bra djurkänsla och självklar styrka framåt - bara stort grattis helt enkelt!
Vad saknar då Zack för att gå riktigt bra? Lydnaden satt jättefint, balansen också. Men det blir lätt lite svaj på drivningen i första benet, och värre ju närmare grinden. Jag tror att han inte är tillräckligt säker på uppgiften för att fortsätta driva med samma jämna tryck som närmare mig, och då börjar fåren dra sig, och då behövs det flankingkommandon för att komma in på linjen igen men då börjar han tappa känsla för riktningen och det blir inte riktigt balanserat och så får man korrigera åt andra hållet osv... Träning på långa drivningar borta är nog vad som behövs.
På tal om drivningar så hade vi en jätterolig och bra "driving contest" som spontan tävling utanför programmet första dagen. Man fick 20-30 får som snabbast möjligt skulle upp för en kulle drygt 300 meter och varenda ett av dem skulle igenom framdrivningsgrinden (6 meter), annars var det disk. Zack var snabb och effektiv och vi klarade grinden, men när han var uppe på toppen och upptäckte tidtagaren så sa han "shit, det är inte du som ska ha fåren" och så vände han ner dem igen - bryt.
Skandal, inte ett enda foto! Hade faktiskt med kamera och hade satt nyladdat batteri i den innan jag åkte. Men det är nog dags att skaffa nytt batteri för det fanns inte ett uns av ström kvar när jag skulle skrida till verket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar