Rubriken har siffran 1 för det blir nog fortsättning i ett nytt inlägg.
Vem vill inte se det här hos en femmånaders valp!? Men hur ofta går det att gissa sig till det med hjälp av att titta på föräldrar och andra när släktingar? Det är ämnet för dagens inlägg. Bee är dotter till Zacks kullsyster Jem.
På tal om arbetsbeskrivningar (t ex förra inlägget): hur får man tag på den hund man vill ha när man väljer valp? Jag har också funderat på det en tid för jag var lite inne på att skaffa mig en valp istället för vuxen hund i år, men så råkade jag snubbla över Mae och då blev det vuxen hund igen. En hygglig chans att avgöra om det är en hundtyp man gillar om hunden tänt och kan gå lite på får, medan risken med en valp är att man har jobb och utgifter för den i ett år eller mer för att konstatera att den inte blev det man trott och hoppats.
Många har nog sett Derek Scrimgeours video "Shepherd's pup" och scenen där Derek blir intervjuad om hur han väljer valp i en kull. Han svarar då att det inte är så noga vilken han tar eftersom det han valt är föräldrarna. Det låter enkelt och självklart, men de flesta av oss har erfarit att det inte är så enkelt. Snarare är det ett undantag att utfallet i en valpkull blir så homogent att Dereks resonemang är tillämpligt.
Varför är det så? Inte så svårtippat egentligen; inom hund förekommer väldigt lite avel men däremot mycket uppfödning som kommer till på olika grunder och med skiftande kunskap. Med lantbrukets djur är man skolad att kolla index för olika egenskaper, och det är inte bara handjuren som är viktiga i det tänket utan även t ex tjurmödrarna. Som enskild kött- eller mjölkproducent bedriver man faktiskt ofta avel - inte genom egen kunskap men genom att delta i olika program, lämna uppgifter till sin husdjursförening, väga, mäta, registrera och rapportera produktion, utslagningsorsaker m m. Som tack för det besväret kan man sedan köpa livdjur eller sperma och vara relativt garanterad att kunna välja specifika konstaterat nedärvbara egenskaper av stor ekonomisk betydelse.
När jag först kom i kontakt med hundvärlden hade jag med tänket inom husdjursaveln i bagaget en stor respekt för dem som presenterade sig som uppfödare och sa en massa fina saker om sina tikar och valpkullar. Detta har så småningom bytts ut mot en stor respektlöshet. Kanske har jag blivit onödigt kritisk men det är faktiskt rätt sällan som jag förstår hur någon uppfödare kan våga säga något om vad det är de säljer. Jag är absolut långt från expert på Border Collie-linjer men kan ändå inte låta bli att registrera och systematisera det jag ser och det är sällan som jag kan se att egenskaper är säkrade bakåt.
Innan jag avslutar det här inlägget måste jag återkoppla till mitt inledande stycke så att ingen tror att jag menar att Derek Scrimgeour är dum i huvudet. Nej, han hör nog till dem som har fog för att kunna säga som han gjorde; en Killibrae-stamtavla är alltid uppsäkrad med nyckelhundar på både moder- och fadersidan. Det finns några till brittiska kennelprefix som innehåller samma säkerhet med kontinuerlig återkorsning med nyckelhundar. Sådana hundar går alltid att använda i uppfödning och föra det resonemang som Derek gjorde, och det funkar som regel också i en utkorsning där den andra parten inte är linjeavlad.
Var gränsen mellan linjeavel och inavel går lämnar jag åt subjektiv bedömning men den är värdefull för Border COllie-uppfödningen i stort eftersom vi inte har de typer av index för olika egenskaper som vi har för grisar, kor och får. Förutom att britterna är lite mindre rädda än vi för att linjeavla så ser jag annars ingen anledning att importera därifrån. Numera ser man inga nya importer som har något som inte föds upp i Sverige lika bra.
Och betydelsen av "känsla" då? Jo visst finns den hos somliga uppfödare.
Bra att påpeka att det är skillnad mellan avel och uppfödning. Enligt min åsikt föds det alldeles för många bordercollievalpar i Sverige, utan avelsmålet att tillföra rasen något. Uppskattade siffror på behovet av arbetshund ligger på 250-300 (icke kontrollerade siffror) och enligt samma okontrollerade källa föds/produceras 800-900 valpar per år. Bordercollien har ökat markant i popularitet i andra sammanhang än som arbetshund inom lantbruket och frågan är kommer rasen att gå samma som schåfern, där målsättningen i schäferklubben en gång i tiden var att det skulle bli "var mans hund"?
SvaraRaderaAtt det föds (för) många valpar utan avelsmål är inte konstigt. Se hur många agility- och lydnadshundar som lämnas till träning hos någon erfaren förare som sen går ett lokalprov med dem och vips så tar ägaren en kull valpar.Varför är det så viktigt att varenda BC, även om den inte skall användas inom vallning, skall gå lokalprov?
SvaraRaderaHar haft fyra gk vallhundar själv, men tycker att endast två av dem har fixat sina uppgifter på gården som vallhundar bra. Men jag vet att många tyvärr inte har denna kunskap om sin avelstik... Jag önskar att så många bcägare som möjligt förstår skillnaden mellan en hund som visar vallegenskaper, och en vallhund som verkligen orkar arbeta med fåren. Det krävs mer vallhund då helt enkelt. Om ni förstår vad jag menar.
SvaraRaderaSen får folk för min del gärna träna o tävla vad övrigt de vill med hundarna sina. Det bryr jag mig inte om. Men jag behöver vallhunden för just dess vallegenskaper.
Hej, intressanta saker ni skriver om. Men det som slår mig först är att det är ytterst sällan som det kommer kommentarer från läsare som väljer att vara anonyma. Det visar väl vilket väldigt känsligt område det här är att spela med öppna kort i. För min del är det helt OK, men det väcker tankar...
SvaraRaderaDet ni skriver om är flera saker:
1) Det föds fler BC än vad som går åt som arbetshundar.
Min kommentar: Delvis kan vi som vill se Border Collien som en vallhund vara lite glada över att den används till annat också. Det behövs ju en tillräcklig avelsbas för att variation och avelsframsteg ska kunna åstadkommas, och då är 300 avkommor per år i minsta laget - om vi inte tänker oss en centralstyrning av aveln modell sovjet, och det blir nog inte heller bra i längden.
2) BC som går i avel är i allt mindre grad prövade som arbetshundar, dvs de har vallningsbeteenden men är inte tillräckligt mentalt utrustade för att orka med på alla sätt som krävs.
Min kommentar: Ja, detta blir alltmer uppenbart.
3) Vallhundsprov som avelsmerit leder till en del icke önskvärda följder.
Min kommentar: Ja så är det, men själv kan jag ändå tycka att fördelarna med en grundläggande vallningsmeritering före avel överväger nackdelarna. I synnerhet som vi inte har någon gammal vallningskultur att luta oss tillbaka på.
Så jag är tillbaka på ämnet för mitt inlägg: Oddsen att kunna förutsäga vad det blir av valpen man köper är för små.
Vi vet inget förrän det har varit någon form av avkommebedömning - typ en bra fungerande unghundsbeskrivning.
Radera/Anita M
Om BC-avel/uppfödning kan jag nada. Som kelpieägare och älskare av den rasen så skulle jag önska att vi införde ett vallanlagstest som krav för att få använda hunden i aveln. Kelpien är så omtyckt som brukshund, lydnadshund, freestylehund, räddningshund etc etc etc och det är självklart roligt att se att kelpien verkligen kan användas inom ALLA områden. MEN! Och det är ett stort MEN - jag tycker mig se att kelpien har börjat tappa sin vallning! Och ska kelpien funka som allroundhund måste vi ha vallanlagen kvar. Det är vallanlagen som ger oss följsamheten, lyhördheten (ett eget ord àla Hanna :-)) och uthålligheten. Jag är dock inte nöjd med det vallanlagstest som kelpies genomgår idag, det är utformat för Bearded collies och jag anser att kelpies har större kapacitet inom vallning än vad som finns kvar i en Beardis. Så för kelpien vill jag se att man tar fram ett nytt vallanlagstest som mer liknar ett VP.
SvaraRaderaI kelpieuppfödning (och av många andra raser, kanske främst bruksraser) så spelar MH en stor roll, man kan se hundens och dess föräldrar och dess föräldrars reaktioner på skott, socialitet, rädsla, aggressioner etc och på så vis få hjälp när man planerar sin uppfödning/avel. Kanske BC skulle behöva något liknande, förutom krav på VP (vilket jag tycker man ska behålla)? En annan sak jag tycker saknas i aveln av BC är en utseendestandard. Inte för att det spelar så stor roll för hur rasen vallar men det spelar stor roll för hur individen klarar av att genomföra sitt arbete. Med utseende menar jag då mer ett funktionstest, att hundens uppbyggnad ska vara sådan att den klarar/orka genomföra sitt arbete utan onödigt stora risker att dra på sig skador. De flesta raser har en rasstandard och jag tror BC-aveln skulle ha nytta av en sådan också.
Jag själv som fd agilityfreak, skulle också önska att man vallade med alla bordercollier eftersom det är det som dom är till för.
SvaraRaderaMen, vilken stamtavla en hund än har, har jag på denna korta tid som vallningsbiten tyvärr fått se flera som har en del anlag så dom kommer igenom VP, men inte mer. Därför är det bra att bc:n är så omtyckt även inom andra grenar, för vad skulle det annars bli av alla dom som inte används till vallning...
Sen håller jag inte med om utseendestandarden, bara titta på hur utställningslinjerna ser ut i Finland...inte många av dom som skulle klara av flera timmars arbete med den byggnaden o pälsen för och inte tala om nerverna som fått lida för att man vill ha mer päls o bredare huvud osv.
Har inte sett någon vallningslinjad bc vars byggnad skulle hindra den från o jobba.
Anja L