Killibrae Mae - nu med titeln Godkänd Vallhund, 87 p

Foto Fanny Gott

Domarkommentar: "Behaglig hund, bra attityd, föraren litar på hunden". Det trodde man inte om den här lilla räven för några månader sedan, men hon är verkligen skön att köra och man kan vara helt cool. Jag stod kvar vid startstolpen och körde henne på visselsignaler hela vägen runt, och inte ett enda stopp behövde jag ge henne utan kunde låta henne vara på fötter hela tiden.

Men sedan kommer vi till "katastrofen": 10 av de 13 poäng hon tappade på sin runda ligger på hämtet och huvudsakligen på utgången. Vad gör hon? Jo går ut alldeles för långt, blir långsam och stannar dessutom flera gånger. Och detta fortsätter hon med även de tre IK1-tävlingar som följde under helgen! En av hämtbågarna hon gjorde hade lugnt räckt för en större IK2-bana...

Visst är Mae en hund som har så mycket eye att hon alltid "måttar" på en utgång och håller koll hela vägen att hon ligger rätt och inte påverkar djuren, men hon brukar aldrig tveka på att ta sig hela vägen runt på ett målmedvetet sätt. Och hon var absolut inte "sticky" och het, utan det hände bara så mycket inne i skallen på henne att benen nästan slutade gå. Vad ska man gissa att helgens katastrofutgångar berodde på? Tja, hon har knappast tränat borta någonting, aldrig hämtat från en utställare med utställarhund, och helt fritt från drag var det inte på tävlingsfälten. Djuren var lättrörliga finullstackor men till vardags arbetar hon med tunga köttrastackor som inte lämnar utrymme för något förutseende - det är tryck som gäller hela tiden.  Detta är inte ursäkt för att hon inte tar kommando, utan bara tänkbara förklaringar till varför kontrollnoja tog överhanden. När en hund inte gör det som jag tänkt så börjar jag alltid med att fråga mig vad det är som gör att hundens kontrollbehov inte är tillfredsställt - och först därefter väljer jag åtgärd.

Mae är till typen en utpräglad drivare och headingbeteendet är stoppat rätt långt ner i hennes "manual", så det är inte så konstigt att det är utgångarna som drabbas om hon får kontrollnoja. Men så fort vi är framme vid triangeldrivningen så har jag redan förlåtit henne för utgångarna (är det kanske det hon vet???) för där är hon en dröm som jag bara kan låta gå utan stopp. Balansen i djupled är perfekt och tempot är precis lagom och hon tar eftergivet varenda liten signal för att korrigera linjen.

Så nu väntar bortaträning med utställare och drag och redan på fredag bär det av till Karin och hennes "gaseller" på ett bete med mycket drag - och då ska jag inte stå och be Mae att röra på benen som jag gjorde på tävlingarna utan istället blir det snabbt besök av mig om hon parkerar i utgångarna. Och ni som känner mig vet ju att jag inte säger om utan när, och när Mae är trygg i att göra utgångar på bortaplan så får ni akta er för resten av det hon ska klara på en tävlingsbana sitter som en smäck. Redan den tredje tävlingen på söndagtseftermiddagen började hon inse vad som gällde och gjorde ett betydligt bättre hämt och vi slutade på 71 poäng och ett andrapris.

Eva o Timo

På tävlingarna träffade jag också det här ekipaget. Eva Eriksson från Gotland med Tingsbackens Timo. Timo är son till Ty Nant Doff och har blivit en kopia i vallningen, både i stil och arbetssätt - jag riktigt kände hur roligt det var att köra Doff när jag såg Eva och Timo. Lågmälda kloka Eva är helt rätt förare till den här hunden och de är ett verkligt välbalanserat ekipage - allt ser så enkelt ut. Några småfel Timo hade när jag var över på Gotland och höll kurs i mars hade Eva tränat bort helt nu. Efter två av de tre deltävlingarna såg det ut som att Eva skulle kunna bli den som knep titeln i Blekinge Sommarcup men tyvärr fick de strul i delningen och sedan tog tiden slut vid rännan i den tredje tävlingen. Återigen dyker tanken upp att Doff kanske är en bra hane för Mae - ett koncentrerat och välbalanserat arbetssätt framåt precis som Mae men utan hennes ovilja att flanka...